Mot ljuset

Högt, högt över solar och himlar i brand
ovan bergland och dal, ovan skyar och hav,
bortom gränsen där världarnas ljus slocknar av,
bortom eterns och namnlösa rymdernas land,

min ande, du flyr mot den svindlande höjd
och simmaren lik, yr av sjöarnas svall,
du dig rör genom rummets väldighet all
med osäglig och manlig och brinnande fröjd.

O, fly endast långt ifrån dalarnas skum
att i himlarnas dofter bli renad och hel
och drick som en läkande dryck din del
av det ljuset som fyller omätliga rum!

Från leda och sorger och oro och strid,
dem vi bära som bördor bland töcken och grus,
säll den som kan ila på vingar av ljus
till ängar av hög och evinnerlig frid!

O tankar, som flyga på lärkornas sätt
mot dagningens himmel från fjärmande dal,
allt liv överblickande, tolka de lätt
de stummaste tingens och blommornas tal.

- Dan Andersson

Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort

Längst inne i mitt huvud
är livet skönt och utan slut
och göken gal varenda timma
Jag ligger stilla i en båt
och driver långsamt ut
fast det är dimma

Längst inne i mitt huvud
är allting ofattbart och svårt
och skratten dånar som kanoner
och gräs är mjukt
men sten är hårt
och jorden rymmer millioner

Längst inne i mitt huvud
finns det en tystnad
stor och tung
och tankar som man inte orkar tänka
Längst inne i mitt huvud
är jag alltid ung
och kan se dina ögon blänka

Barbro Lindgren

Jag är inte så hemma när det gäller moderna diktare. Men via TV-programmet Helt lyriskt upptäckte jag Ebba Lindqvist (1908-1995). Först en av de dikter som tonsattes i programmet.

Gåva
Jag vill ge dig en gåva
jag gett till ingen förut.
Så jag ger dig min ensamhet,
den varar till livets slut.

Två dikter som får mig att tänka på hennes uppväxt i det schartaunska Bohuslän med sina fiskelägen:

Nu sitta de gamla i dörrn
Nu sitta de gamla i dörrn och vänta bara på sommar,
tala om sjukdom och nöd, tala om vardagsting.
De ängsla sej för så många ting, men all deras skräck är döden,
snart skall de bli till jord där gräset gror.

Se, deras hjärta är jord som ingenting önskar
mer än värme och ljus där en fattig barndom får gro.
Stundom när solen värmt deras värkande lemmar,
se de sjungande barn och blommande äppelträd

Samhället
Här ligger samhället: hus invid hus,
smala gränder och gator.
Trogen gråsparv i gatans grus
delar sin föda med skator.

Måsar och tärnor kivas som bäst,
allting är lika, dag efter dag,
handelsmän, fiskare och präst.
Lagen är Mose lag.

Messias av Björn Svante Afzelius

Kylan kramar landet som en järnhand;
Dödens stora stillhet känns så nära.
Det faller snö på vandringsmannens hatt;
Han går där som en vålnad denna natt.

Han vandrar genom skoger, över ängar
där nysnön bäddar bolstermjuka sängar.
Han pulsar ensam ifrån hus till hus
och ber till Gud att snart få se ett ljus.

Men mörkrer råder bakom alla fönster
där frostkristaller bildar tusen mönster.
Ur eldstäderna stiger ingen rök;
Det tycks som hela nejden låge död.

Nu andas han med möda och med smärta,
och kylan börjar gripa om hans hjärta.
Han släpper ner sin ränsel vid sin fot
och ger sig av mot nästa svarta skog.

Så ser han upp mot stjärnorna på himlen.
Han snubblar till som gripen av en svindel.

Så lägger han sej sakta ner på rygg,
och drömmen kommer, stor och varm och trygg.

Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar.
I fjärran hörar man varghonorna tjuta.
Mot månens vita skiva syns en örn.
I nysnön ser man spåren från en björn

Jag är en ros i Saron,
en lilja i dalen.

Som en lilja bland törnen,
så är min älskade bland flickor.

Som ett äppelträd bland skogens träd,
så är min vän bland unga män.
Jag längtar att få sitta
i hans skugga,
hans frukt är ljuv i min mun.
Han har fört mig in i vinsalen,
kärleken är hans baner över mig.
Stärk mig med druvkakor,
styrk mig med äpplen,
för jag är sjuk av kärlek!
Hans vänstra arm vilar
under mitt huvud,
hans högra omfamnar mig.
Lova mig, Jerusalems döttrar,
vid markens gaseller och hindar:
Stör inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.

Ur Höga Visan (bibeln) skriven för ca 3000 år sedan.

Sett från mitt kortsiktiga perspektiv ger det en speciell känsla att tänka på hur människor tänkte och kände för så länge sen.

No enemies

You have no enemies, you say?
Alas! my friend, the boast is poor;
He who has mingled in the fray
Of duty, that the brave endure,
Must have made foes! If you have none,
Small is the work that you have done.
You've hit no traitor on the hip,
You've dashed no cup from perjured lip,
You've never turned the wrong to right,
You've been a coward in the fight.

Charles Mackay