Klockan 20:00 visas ett program om en kvinna med OCD på SVT2.

OCD är en förkortning som översatt betyder tvångssyndrom.

Näst in till mållös och skönt att hon mår bättre!

Välgjord dokumentär.

Men jag reagerade över att kvinnan med tvångssyndrom gick omkring halvnaken i en stor del av filmen. Det fanns så klart en förklaring till detta - jag fattade det som att hon kände att hon blev nedsmutsad av kläderna.

Vet inte om det är bara jag som regagerade över detta - jag kanske är pryd eller sexfixerad eller nåt.

Men det som var filmens egentliga terma - tvångssyndrom - kom för mig lite i skymundan då jag funderade över att här var det en som som filmade sin mamma i scen efter scen då mamman endast var iförd trosor, för att sedan visa upp det på TV. Och då slutade jag tänka på tvångssyndrom och funderade över det här istället-

Hm, är det bara jag som började reflektera över det här? Ni andra som såg filmen kanske inte alls reagerade över det?

Jo, jag tyckte det var lite sjukt och kunde inte låta bli att oroa mig över vilken skada hennes sjukdom måste orsaka framför allt barnen (som hela OCDn kretsade kring att skydda).

Och vilket kontrollbehov att t o m bestämma över vilken fot sonen ska sätta först på väg till duschen! Eller hur maken ska köra bussen, och okvädningsorden när de inte gjorde 'rätt'. Vilken ängel till make som stod ut med sånt utan att ta det personligt. Fast han verkade rätt knäckt stackarn.

Sen det irrationella elementen att vara så rädd för baciller att man går omkring naken, samtidigt som hon då går med bara fötterna där folk gått in med skorna... Och panik om någon tar i ledstången eller handtagen innan de är avtorkade, men inga problem att någon räcker henne trasan med samma händer som smutsat ned handaget. Men men, det är ju inte rationellt heller.

Här kan man se dokumentären om man missat den:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2 ... 860&lpos=4

Missa inte den fina intervjun efteråt, som man kan se i sin helhet på på länken.

Jag har hämtat mig lite nu för jag blir så bedrövad när jag ser personer lida så av en situation och sjukdom och man står handfallen om att hitta lindring. Hon hade ju faktiskt försökt med den kunskap och ork hon hade för att må bättre samt sökt vård.

Inget i såna här stunder är ju logiska så att hon gick naken ibland skona som varit ute, ja det är bara en bild av hur svårt det måste vara att hänga med hur hon tänker, dvs inte logiskt.

Barnens situation tänker jag också på och hur har dom skadats för INGEN ska säga till mig att dom inte fått vissa men efter att ha haft en sån uppväxt och jag kan inte se att det positiva väger över, vi pratar inte om en liten störning här utan ett kraftigt tvångssyndrom.

Däremot att hon gick naken, ja, jag tycker att det var ett bra val att visa detta för det var förmodligen ett av hennes stora problem att hon gick omkring så pga rädslan. Inget sexuellt i det, knappast, utan djupt tragiskt.

Jag kan t o m tycka att det är bra att det visas hur det kan vara.

Jag tycker att det var en bra dokumentär.

Och jag tycker att kvinnan det handlade om, gav ett npf-igt intryck.
Bakomliggande npf skulle också kunna förklara varför sjukdomen satte sig så hårt och var så svår att bli av med, och förklara vissa tilläggskontrollgrejer som hon verkade ha.

Intressant tanke, Bror Duktig. Kanske är det som med ADHD och vissa former av autism, att det finns förvärvad som går att bota och medfödd som är mer en del av ens personliget?

Jag har ju också några lindrigare OCD-drag som jag mest tycker är komiska och praktiska att ha ("sinne för ordning & harmoni").

Jag tror att man som npf-are dels blir utsatt för mer belastning som kan framkalla sjukdom, och dels har man en personlighet som predisponerar för vissa sjukdomar (som t.ex. tvång).

Själva OCD kanske inte behöver vara medfödd, men predisositioner för att få sådana problem är säkert det.
Och när en npf-are fått psykiska problem som depression eller OCD eller whatever, så klarar inte psykiatrin av att handskas med problemen, eftersom vi fungerar annorlunda än gemene man.

Jag har också en massa drag som gör att jag kan utveckla OCD, men de är inte OCD från början. Kan vara som ditt ordningssinne ungefär. När man blir belastad eller mår allmänt dåligt, så är det lätt att fastna i fixa idéer och utveckla tvång. Speciellt för en aspergare kan jag tänka mig att tvången blir som ett sätt att behålla kontroll/överskådlighet. Jag tror att OCD och sådant som ätstörningar, fungerar så även hos NT, men de har lättare att släppa fixeringarna, medan vi har svårt att "bara slappna av och bara vara, så blir allt bra" eftersom det inte fungerar för oss.

För egen del så brukar jag också vända specialintressen till tvång.
Ofta när jag tröttnar på något intresse, så kan det vändas till ett tvång. Plötsligt märker jag att jag drivs av ångest i stället för lust.
Det gäller mest sådana intressen som innefattar att man upprättar någon rutin i vardagen eller för statistik av något slag.
Precis på samma sätt tror jag att ätstörningar fungerar när de vänds från oskyldigt bantande till den sjuka fixeringssjukdomen.

Låter rimligt.

Bror Duktig skrev:Och jag tycker att kvinnan det handlade om, gav ett npf-igt intryck.
Bakomliggande npf skulle också kunna förklara varför sjukdomen satte sig så hårt och var så svår att bli av med, och förklara vissa tilläggskontrollgrejer som hon verkade ha.

Jag tycker inte hon gav ett så jätte-npf-igt intryck, inte så mycket att jag tror hon skulle kunna få en AS-diagnos iallafall. Kanske lite AD/HD i såna fall, för hon var ju ganska känslosam, extrovert och intensiv.

Inger skrev:Låter rimligt.

Tycker jag också. Jag känner igen mig mycket i det som Bror Duktig skrev om att det är lättare att fastna i tvång när man mår dåligt, och även att specialintressen kan bli tvångsmässiga. För mig gäller det mest sånt som näringslära, skönhet/hygien, motion, städning/inredning osv. Jag är intresserad av det och vill göra det perfekt, men ofta blir det att jag driver det så långt att det inte blir roligt längre.

Tycker att hon gav en aning autistiskt intryck speciellt då hon hade sina "tvångsepisoder". Skulle vara intressant att veta ifall hon hade de innan de andra besvären visade sig. Det sades inget om det i programmet.

Inte blir det renare av att man torkar av med en hel rulle blött papper var min spontana tanke. Jag torkar med sprit om det ska bli desinficerat.

Jag blev djupt berörd över hennes mående, hennes skiftningar och makens tålamod och barnen...

Jag kände sorg för barnen som blev så styrda av mammans problem. Jag förvånades lite över att hon under sina sämre stunder betedde sig nästan lite psykotiskt eller som ett barn, hjälplös.

Jag skulle velat veta mer om hennes egen uppfattning av situationen. Vad kände hon och vad tänkte hon inför sin sjukdom?

Det var en mycket bra dokumentär tycker jag. Den var berörande och sorglig men samtidigt väldigt fin på något sätt. Jag blev dock inte helt övertygad av hennes slutord om att hon verkligen mår bättre nu. Det kändes inövat.