Misstolka mig inte, jag tror inte att jag har DDD (fick reda på vad det var för något alldeles nyss)
Men jag upplever att jag lever i en värld där det känns som att folk har förändrats och har jobb, familj, barn och kommit någonstans i livet och jag är i samma ålder (de jag jämför mig med/syftar på) och bara kollar på. Jag har ju praktiserat, har sambo, är förlovad och allt sådant. Jag känner mig ändå inte stressad över att skaffa barn osv, men det känns ändå som att jag lever i det förflutna på något sätt. Tex så kan jag bli väldigt förvånad över att folk inte kan minnas om de har gått i skolan. Alla minns väl sin skolgång? Kanske inte allting men att man har gått i skolan bör man ju minnas. Speciellt om det var väldigt stora och viktiga saker som hände.
Jag kan också bli förvånad om platser och miljöer ser exakt likadana ut men det kan ha gått flera år och det enda som har förändrats är personerna. Medan jag själv känner att jag inte har kommit framåt. Och att jag kan stå och kolla på när livet bara rullar på för andra personer. Som att vissa saker aldrig hände. Det är som att jag har hela sanningen men andra har glömt sanningen. Man kan jämföra med att folk har upplevt olika trots att det är samma händelse, vilket jag kan förstå, men nu är det som att det bara finns en bild som bara en person minns. Syftar inte på någon specifik händelse utan mer på själva känslan.

Men jag kan också känna mig fast i tiden när jag ser saker som man sett kanske för några år sedan dyka upp som nya nu 2020. Det är inte nya saker, utan det är ju gamla saker som blir nya nu för att de fått upp rättigheterna , men då tror folk att jag upplever dejavu. Nej, det är inte dejavu, det är att jag kommer ihåg saker. Den enda gången ja kan säga att jag hade fel, var att jag trodde en sak hände i en musikvideo, men den saken hände aldrig i musikvideon så den bilden jag hade måste ha blivit påhittad genom åren/man blandar ihop saker. För att man glömmer bort - Kommer ihåg - glömmer bort och så vidare. Tillslut har man en påhittad version av händelsen.


Kan detta vara något jag går igenom eller är det bara något tillfälligt något som alla känner någon gång i livet? Tänker på det första alternativet, om det beror på depression eller liknande.

Jossie94 skrev:Misstolka mig inte, jag tror inte att jag har DDD (fick reda på vad det var för något alldeles nyss)
Men jag upplever att jag lever i en värld där det känns som att folk har förändrats och har jobb, familj, barn och kommit någonstans i livet och jag är i samma ålder (de jag jämför mig med/syftar på) och bara kollar på. Jag har ju praktiserat, har sambo, är förlovad och allt sådant. Jag känner mig ändå inte stressad över att skaffa barn osv, men det känns ändå som att jag lever i det förflutna på något sätt. Tex så kan jag bli väldigt förvånad över att folk inte kan minnas om de har gått i skolan. Alla minns väl sin skolgång? Kanske inte allting men att man har gått i skolan bör man ju minnas. Speciellt om det var väldigt stora och viktiga saker som hände.
Jag kan också bli förvånad om platser och miljöer ser exakt likadana ut men det kan ha gått flera år och det enda som har förändrats är personerna. Medan jag själv känner att jag inte har kommit framåt. Och att jag kan stå och kolla på när livet bara rullar på för andra personer. Som att vissa saker aldrig hände. Det är som att jag har hela sanningen men andra har glömt sanningen. Man kan jämföra med att folk har upplevt olika trots att det är samma händelse, vilket jag kan förstå, men nu är det som att det bara finns en bild som bara en person minns. Syftar inte på någon specifik händelse utan mer på själva känslan.

Men jag kan också känna mig fast i tiden när jag ser saker som man sett kanske för några år sedan dyka upp som nya nu 2020. Det är inte nya saker, utan det är ju gamla saker som blir nya nu för att de fått upp rättigheterna , men då tror folk att jag upplever dejavu. Nej, det är inte dejavu, det är att jag kommer ihåg saker. Den enda gången ja kan säga att jag hade fel, var att jag trodde en sak hände i en musikvideo, men den saken hände aldrig i musikvideon så den bilden jag hade måste ha blivit påhittad genom åren/man blandar ihop saker. För att man glömmer bort - Kommer ihåg - glömmer bort och så vidare. Tillslut har man en påhittad version av händelsen.


Kan detta vara något jag går igenom eller är det bara något tillfälligt något som alla känner någon gång i livet? Tänker på det första alternativet, om det beror på depression eller liknande.

Känner igen så mycket du skriver. När jag mår dåligt känner jag mig stressad över livet närjag mår bra kan landa mer i nuet ju äldre jag blir

Vad har du för diagnos?
Vad kul att du känner igen dig i så mycket, jag har en kompis som också är väldigt lik mig, och det är alltid bra att ha någon man kan prata med om sådant här. Jag har min sambo, men jag vänder mig också till forumet eller till min kompis. Men ibland är det skönt att bara prata med folk som inte känner en, för dom kan inte säga något som kan vara jobbigt.

Jossie94 skrev:Vad har du för diagnos?
Vad kul att du känner igen dig i så mycket, jag har en kompis som också är väldigt lik mig, och det är alltid bra att ha någon man kan prata med om sådant här. Jag har min sambo, men jag vänder mig också till forumet eller till min kompis. Men ibland är det skönt att bara prata med folk som inte känner en, för dom kan inte säga något som kan vara jobbigt.

Allmän as diagnos. Psykologen frågade om jag ville ha en diagnos så fick jag en. Jag är högfungerande akademiker med mycket varierande sinnesstämning, har känt kontakt med tidigare liv, får massor av vanföreställningar

Hej,
Med tid upplever man att det mesta upprepar sig är en högpresterande person i mitt yrke men en lågpresterande person privat gällande känslor. Har i relationer genomlevt två aborter minst en var indirekt mitt beslut. Är barnlös och i ett perspektiv gällande det naturliga urvalet är det kanske bäst? Oddsen på att alla vi som läser och skriver här som personer är 1 upphöjt till fler nollor än någon kan räkna på. Detta är något att reflektera på! Vi är alla unika varelser med löjligt slumpmässiga händelser till existens. idag funderar jag ganska mycket på flera livsval är varför även jag blivit medlem på forumet. Upplever att diagnoser främst är ett enkelt sätt för samhället att hitta rätt tablettask, är mer intresserad av om någon orkar djuploda och se livsförutsättningarna i diagnosen. Vad är samhällets roll i alla oss med olikheter? Vad är normalt? Har vid några tillfällen i sociala sammanhang på denna fråga replikerat med exakt svar(?) ”det som i en majoritet anses normalt är det” får vissa konsekvenser i mindre sammanhang där normalt i samhällets ögon inte är normalt. Inom psykiatrin försöker man fortfarande förstå och justera, etikettera olika tankemönster upplever att denna ekvation är likt universum oändlig med daglig insikt yrkesmässigt där jag ser olikheter mer som vanligt än ovanligt.