Min sinnesstämning varierar mellan neutral psykotisk uppgiven och depressiv

Låter som det är dags du går och pratar med en psykolog. Du behöver nog hjälp för att komma ur depressionen.

Huggorm skrev:Låter som det är dags du går och pratar med en psykolog. Du behöver nog hjälp för att komma ur depressionen.

Helt sant

Idag mår jag ännu sämre, Längtar efter nästa liv känns som om jag vore hög och frånvarande samtidigt som jag vill gråta ut gärna hos någon Kvinna som håller om mig. Jag medicinerar inte har aldrig knarkat känner mig bara så missförstådd och ledsen på livet att hjärnan börjar producera en fantasivärld

Det livet jag levt kommer inte utan konsekvenser som tydligt summerar dumma val o allvarsgraden. Aldrig någonsin har jag känt längtan efter död eller blivit samlad i tanken på döden. Känslan av att alla jag älskar mest samtidigt lämnar mig till ödet eller rädslan att något är allvarligt fel på mig.

Den enda gången jag känt FULLSTÄNDIG hopplöshet var den natten då jag låg vaken med totalt förstörd balans i psyket och delar av fysiologin. Under sammanlagt 36 timmar mixade jag, drev vidare till fördubbling av föregående dosering av både LSD och MDMA. Det var den värsta känslan av tomhet jag någonsin känt.

Jag blir liksom inte deprimerad, men då var jag helt utan hopp och livrädd för mörkret jag tänkte.


Knark, självmedicinering, förskriven osv inklusive alla andra skäl man tänker spelar inte en fullt så stor roll i totalt helvete som jag t ex var rädd för om det skenar iväg, knäcker mig och sprider ut mig över hela soslsystem... Att aldrig återvända till den där möjliga utvägen innan den är permanent en skada i hjärnan.


Relationer ink dess känslomässigt betydelse och mina egna krav på hur bra allt ska göras = Det är jobbigt på riktigt. Att knarka är väldigt självisk, ansvarslöst och sjukt ENKELT.
Att diskutera huruvida en relation är värd nog mycket att fortsätta, EN GÅNG TILL, samtidigt som man verkligen vill vara superman i känslohantering osv...

Usch. Bara jobbigt, varje gång, varje dag.

Vad gör man? Kommer aldrig välja annat än att kämpa hela jävla tiden. Kan inte bara låta allt vara skit för evigt.


Sinnesstämningen är enkelt att påverka om man inte tänker att allt är permanent. Man behöver bara tänka en extra gång. Stå stark!§

earlydayminer skrev:Det livet jag levt kommer inte utan konsekvenser som tydligt summerar dumma val o allvarsgraden. Aldrig någonsin har jag känt längtan efter död eller blivit samlad i tanken på döden. Känslan av att alla jag älskar mest samtidigt lämnar mig till ödet eller rädslan att något är allvarligt fel på mig.

Den enda gången jag känt FULLSTÄNDIG hopplöshet var den natten då jag låg vaken med totalt förstörd balans i psyket och delar av fysiologin. Under sammanlagt 36 timmar mixade jag, drev vidare till fördubbling av föregående dosering av både LSD och MDMA. Det var den värsta känslan av tomhet jag någonsin känt.

Jag blir liksom inte deprimerad, men då var jag helt utan hopp och livrädd för mörkret jag tänkte.


Knark, självmedicinering, förskriven osv inklusive alla andra skäl man tänker spelar inte en fullt så stor roll i totalt helvete som jag t ex var rädd för om det skenar iväg, knäcker mig och sprider ut mig över hela soslsystem... Att aldrig återvända till den där möjliga utvägen innan den är permanent en skada i hjärnan.


Relationer ink dess känslomässigt betydelse och mina egna krav på hur bra allt ska göras = Det är jobbigt på riktigt. Att knarka är väldigt självisk, ansvarslöst och sjukt ENKELT.
Att diskutera huruvida en relation är värd nog mycket att fortsätta, EN GÅNG TILL, samtidigt som man verkligen vill vara superman i känslohantering osv...

Usch. Bara jobbigt, varje gång, varje dag.

Vad gör man? Kommer aldrig välja annat än att kämpa hela jävla tiden. Kan inte bara låta allt vara skit för evigt.


Sinnesstämningen är enkelt att påverka om man inte tänker att allt är permanent. Man behöver bara tänka en extra gång. Stå stark!§

Fint tänkt Early. Det sägs att hoppet är det sista som överger en.

Om ens liv har varit som en dålig bok och man närmar sig slutet, hur många hoppas fortfarande att boken plötsligt ska bli bra? Jag gör inte det. Däremot tror jag att jag har möjligheten att förändra, om jag bara gör nåt på ett annorlunda sätt kommer resultatet att bli annorlunda. Det är bara det där förbannade trygghetsbehovet, som gör att man stannar i det som inte fungerar, men är bekant.

skit och piss är väl det sista som överger en? Efter man dött brukar man väl skita på sig och pissa ner sig?

Tulson74 skrev:Idag mår jag ännu sämre, Längtar efter nästa liv känns som om jag vore hög och frånvarande samtidigt som jag vill gråta ut gärna hos någon Kvinna som håller om mig. Jag medicinerar inte har aldrig knarkat känner mig bara så missförstådd och ledsen på livet att hjärnan börjar producera en fantasivärld

Det sägs ju att fantasier är bra på ett sätt så det är nog inte fel att dagdrömma lite då och då.

Jag har varierande dagar, ibland är jag jätteproduktiv och ibland orkar jag inte mycket.

Men man behöver ha tålamod i livet och förstå att allt inte kan lösas på en gång.

Dock när jag tagit det lugnt ibland så har glädjen och orken kommit igen.

Så man kan lära sig mycket utav att ha tålamod och lära sig slappna av och ta vissa dagar som de kommer, typ tänka vad kan jag göra som får mig att må bättre idag och gör så jag kan känna lite glädje?

Då menar jag inte att man ska ut och springa milen bara för Anders Hansen tjatar om hur löpning är så bra för oss, det finns enklare vägar att gå i början.