Jag har varit med om flera tillfällen i sociala sammanhang, där folk medvetet enligt mig, inte har presenterat/hälsat och jag tycker det är väldigt konstigt eftersom alla andra har ju hälsat. Självklart har jag försökt hälsa på andra men då har det inte funkat pga hög musik eller som senaste gången så stod jag och min sambo och pratade med en person och personen såg ju att jag stod där och min sambo kände ju denna person. Då tänkte jag att eftersom personen såg att jag var där då hälsar man väl...Tillslut säger min sambo att jag och han bor ihop och då fattar personen vi står och pratar med vem jag är.

Jag stod ju inte bredvid min sambo för att det var kul. Utan jag stod ju där för att jag ville hälsa på nya personerna.

Jag tycker det är såååå tråkigt när folk inte hälsar och man känner av att det är medvetet trots att personerna ser att man är där.


Vad tycker ni? Hur har ni hanterat sådana här personer? bara gått vidare eller hur har ni gjort?

Jag har som sagt aldrig förstått grejen med detta, så jag har väldigt svårt att förstå hur folk kan bete sig såhär.

I fallet du beskriver så förväntas man ju att presenteras vilket din sambo på sätt och vis gjorde men utelämnade ditt namn, sådant kan ta tid att genomföra presentationen, finns liksom ingen standard när den ska genomföras.

Jo precis men jag menade mer att antingen att min sambo skulle ha sagt detta är min flickvän eller något sånt eller att personen vi pratade med skulle hälsa först eftersom jag var ju den personen som var ny i detta sammanhanget.

En annan sak som också hände var ju att jag och min sambo träffade några personer vi träffat tidigare och då hälsade inte dom på oss men då var de ju pga hög musik och det kan jag förstå. Men sedan var vi på ett annat ställe med dem och då har de fortfarande inte hälsat och då sitter ju ena framför mig och bara glor. Och nu träffade vi ena personen igen och måste ha känt igen mig och då var vi ett antal personer ett ställe i flera timmar. De var flera som inte hälsade och jag kanske kunde ha hälsat jag också men jag var ju den nya kände jag och de andra kände ju varandra sedan tidigare.

Problemet är ju inte personerna för de skiter jag fullständigt i för de verkar vara rätt tråkiga personer det som stör mig mest är ju själva agerandet, att de inte hälsar trots att man var på samma ställe väldigt länge och då hunnit lära känna varandra under den tiden, och att de har sett att man har varit där men ändå inte kunnat gå fram och hälsa. Det är det som blir lite konstigt eftersom man pga detta börjar tro att det är något man själv har gjort fel eller att det är medvetet från deras sida. För mig är det ju rätt självklart att man hälsar på andra och nu kanske man inte hälsar som vanligt med tanke på situationen men att man ändå hälsar. Det är en liten oskriven regel alla vet, att man hälsar och det ska man inte behöva lära folk speciellt inte nu när man är i vuxen ålder... detta lärde man ju sig redan i grundskolan eller typ på förskolan....

I sådana situationer, som du tar upp och som nämnts redan, skulle jag vilja säga; Det finns ingen riktig standard.

Det är fullt förståeligt att ha din uppfattning, det är så man lärt sig. Däremot går många på vad de själva känner om det inte blir tydligt. Så fort något inte riktigt blir hundra procent så brukar normen fallera.

Det är ingens fel att det blir så. Ibland uppstår konstiga situationer. I mitt fall brukar jag bara le och se glad ut

Möter man någon hemma, hälsa och allt är klart.
I de situationerna du berättar om, så är det inte helt klart vad som gäller. Hade det varit tydligt och lugnt, skulle inte situationen uppstått från första början. För folk vet hur man better i kontrollerade situationer. Det handlar inte om att det är oartiga människor, det är oartiga situationer. Sen finns det självklart oartiga människor, men i de exemplen är det lätt att folk, oavsett diagnos, blir obekväma.

Det är oartigt om du sträcker fram en hand och personen inte väljer att hälsa på dig. Att inte veta hur man ska bete sig, det är inte oartigt. Man vet bara inte.

Det verkar jätte konstigt att ni träffar personer din sambo känner och att han inte presenterar dig för dom. Om jag träffade någon bekant som hade en kvinna med sig som jag inte visste vem det var skulle jag inte skaka hand utan vänta på att han skulle säga något. Förutom om jag på nåt vis kunde räkna ut vilken relation dom hade till varandra.

LordNelson skrev:Det verkar jätte konstigt att ni träffar personer din sambo känner och att han inte presenterar dig för dom. Om jag träffade någon bekant som hade en kvinna med sig som jag inte visste vem det var skulle jag inte skaka hand utan vänta på att han skulle säga något. Förutom om jag på nåt vis kunde räkna ut vilken relation dom hade till varandra.

Det där beror väldigt mycket på vilka kretsar man rör sig i, skulle jag säga. Det rituellt formella presenterandet tillhör mest övre medel- och överklass. Även i de bonnigaste och sjaskigaste arbetarkretsar är det alltid omtänksamt att se till att dra in sin käraste i samtalet genom att andra får veta vem hon är, men det kan även bero på om mannen kan anse sig kunna ta plats med mera. (Min analys. Behöver inte vara fullständigt korrekt.)

Han presenterade ju mig men bara inte på det sättet jag förväntade mig. Jag tycker som sagt problemet är mer det jag skrev innan, om att folk inte hälsar och de har ju känts som att de är väldigt medvetet, så pga det så har jag ju fått känslan av att de är någonting jag har gjort då eller om det är så att det bara är oartiga. Själva situationen tror jag inte det är, för de här personerna iaf en utav dem kunde prata konstant och jag kände då, men människan kan ju inte ens hälsa, hur kan då personen stå och prata på som bara den och glömma bort hur man hälsar?

Jag tror att många i grunden är hyfsat oartiga, såvida dom inte tror att dom har någon egen vinning på att vara artig vid ett specifikt tillfälle.

Utöver en massa bra saker som redan sagts här.

Men om det är på det sättet att de är hyfsat oartiga, har det alltid varit så? Hur kan jag då tro på att saker ska ske på ett speciellt sätt? Jag menar, jag har ju lärt mig det sättet och tänker att det borde ju vara rätt sätt eller hur man ska säga. Jag försöker ju gå efter en sk mall, jag gör ju som andra gör och det är ju oftast så man lär sig. Tex om en är osäker på något hur man ska bete sig eller göra i den situationen, så är det ju lättast att bara kolla hur andra gör och utgå efter det.

Nu menar jag ju saker som går att göra på det sättet, för vissa saker kanske man inte kan vara kapabel till att göra pga olika förutsättningar osv eller att de är saker som är väldigt orealistiska, men menar enklare saker som är rätt allmänna, tex hur kort apparaten vid kassan fungerar, ja det är rätt svårt med tanke på att det finns 3 sätt att betala på just den och att ibland finns inte blippen på vissa utav dem där apparaterna och då ska man ju fatta att då tar man kortet och stoppar in i apparaten istället för att blippa. Sådana här saker är ju inte så lätt att bara förstå för jag har sett personer ha problem med just detta.

Sedan har jag ju tyckt att vissa saker varit självklara men då har det ju blivit fel ändå på ngt konstigt sätt. Även fast jag har gjort på det rätta sättet.

Mitt tips vad gäller artighet är att man får försöka göra det som känns rätt för en själv, även om det inte alltid är vad andra förväntar sig. Och det är väl bättre att riskera vara "överartig" än oartig tänker jag. Man kan absolut se hur andra beter sig och ta till sig utav det, men man skall inte tro att man på så vis får något facit som gäller alla personer vid alla tänkbara situationer. Därför får man försöka hitta något man själv är bekväm med, och sen får andra ta ansvar för sina handlingar.

Och sen bör man inte förvänta sig att andra gör som man själv anser är det rätta sättet. För även om det lärs ut ett "rätta sättet" så är det inte alltid det som är det normala/vanliga ändå för alla och i alla situationer. Tyvärr, för visst hade det varit enklast så, i a f om man själv var medveten om vad som var det rätta.

Tror man alltför gott om andra så riskerar man nog att bli osäker på sig själv när folk inte gör som man förväntar sig, och det tycker jag är olyckligt. Det är nog bättre att skruva ner förväntningarna man eventuellt har på andra. Alla har både bättre och sämre sidor, liksom vanor och dagar.

Det kan ju vara just det, att jag tror att många ska tänka såsom jag dvs sunt förnuft men uppenbarligen så gör ju inte folk det och därför kanske jag kan vara lite olycklig pga att jag tänker så gott om många. Jag tror inte heller att jag har tänkt så mycket på detta innan utan det har väl blivit mer med tiden att jag kommit i underfund med sådana här saker. Jag har ju försökt med olika teorier vad det kan bero på och jag har ju alltid trott att det är fel på dem andra personerna, jag har ju inte ens vetat vad jag har gjort för fel, då är det ju svårt. Hade jag vetat mitt fel så hade jag ju förstått varför de betedde sig si eller så. Jag har ju mer känt att antingen är det fel på dem eller så har de vart något dem har tyckt jag har gjort fel, men jag vet inte vad.

Men varför ska dom hälsa först? Du kan ju lika gärna ta det första steget.

Jossie94 skrev:Det kan ju vara just det, att jag tror att många ska tänka såsom jag dvs sunt förnuft men uppenbarligen så gör ju inte folk det och därför kanske jag kan vara lite olycklig pga att jag tänker så gott om många.

Det som är förnuftigt för en själv behöver inte vara förnuftigt för andra. Jag tror t ex att vi med asperger i högre grad utgår från vad som vore bäst för alla, medans mer normala människor i högre grad utgår från vad som vore bäst för dom själva. Jag tror det är därför vi ibland kan ses som lite fyrkantiga, då vi kanske lägger större vikt vid regler och lagar eftersom dessa i regel är för allas bästa.

Jag har ju mer känt att antingen är det fel på dem eller så har de vart något dem har tyckt jag har gjort fel, men jag vet inte vad.

Och det behöver du kanske inte grubbla på om du accepterar tanken på att det inte alltid finns något rätt eller fel, utan bara olika sätt att fungera på. Och oavsett hur man beter sig så kommer andra att hitta fel hos en, åtminstone de människor som har den tendensen. Det här är ofrånkomligt tyvärr, och därför är det bra om man kan bygga upp en god självkänsla.

Jag har väl kommit fram till att jag antingen har haft svårt med just detta pga min diagnos eller så har jag bara trott att det är så självklart när det kommer till sociala sammanhang och då reagerat på om någonting blivit konstigt tex att man inte hälsar osv. Men eftersom jag nu har förstått att det är alltid är bra att hälsa osv men att det är så individuellt om vad man tycker är viktigt, så har jag märkt att de tar väldigt mycket negativ energi från mig så jag fick väl en liten tankeställare kring detta. Så det har resulterat i att jag inte har så mycket ork och lust att bry mig om sånt länge. Känner mig mer lugn och lite tom inombords men de är väl för att det har liksom tagit slut, min kraft och ork.

Jossie94 skrev:Jag har väl kommit fram till att jag antingen har haft svårt med just detta pga min diagnos eller så har jag bara trott att det är så självklart när det kommer till sociala sammanhang och då reagerat på om någonting blivit konstigt tex att man inte hälsar osv. Men eftersom jag nu har förstått att det är alltid är bra att hälsa osv men att det är så individuellt om vad man tycker är viktigt, så har jag märkt att de tar väldigt mycket negativ energi från mig så jag fick väl en liten tankeställare kring detta. Så det har resulterat i att jag inte har så mycket ork och lust att bry mig om sånt länge. Känner mig mer lugn och lite tom inombords men de är väl för att det har liksom tagit slut, min kraft och ork.

Ja det brukar väl infinna sig en tomhet när man släpper något man varit fixerad vid en längre tid. Men du hittar nog snart något annat att fokusera på, förhoppningsvis något som är mer givande för dig.

Jag har väl trott att folk har haft den moralen att det ska veta hur man hälsar och så, men har märkt nu att det verkar vara vanligt att folk inte tänker så mycket på det där med att presentera/hälsa mm. Vissa kanske till och med gör det medvetet, för oklar anledning. Det finns ju folk som ignorerar andra och man vet inte varför. Absolut kan jag hälsa på andra, men jag trodde väl att andra kunde tänka också, för jag vill ju inte vara den som alltid hälsar först. Någon gång kan ju andra också hälsa. Nej men folk är konstiga ibland men det är väl också en vanlig grej man ska förstå... Jag har väl bara lärt mig detta den hårda vägen tyvärr.

Sedan kan jag förstå om det beror mycket på min diagnos, man har ju ändå svårigheter pga den men jag kan ju inte säga att det alltid är mitt fel heller. Det står ju inte i min panna, att jag har en diagnos eller att det är okej att ignorera mig och sådär. Jag tycker också det är jobbigt om folk stör sig på att man tar plats och är social och framåtriktad, för då kan jag rabbla upp de som är ännu värre men ingen bryr sig om dem är likadana i sättet, dvs att de är sociala tar plats osv, de får inte höra vad jag vet om att de är jobbiga eller så.

Jag har bland annat fått höra av en random person att jag är egoist osv för jag diskuterade med en släkting.
Eller så har folk bara sagt tex här att jag verkar vara en krävande jobbig person. Förlåt då om jag är social och trevlig, synd för er som inte är det då. (Det är inte fel att vara social eller introvert eller extrovert) Men jag kan tycka att säga det till någon annan, är ju inget man vill höra och inte heller tycker jag att det är ett accepterat beteende, men detta är ju nätet så där kan ju folk faktiskt säga vad som helst.

Andra människor kanske inte heller vill vara den som hälsar först, någon måste ju ta första steget så kan ju lika gärna vara du som dom.

Jo absolut men jag syftade mer på att det känns ibland som att alla förväntar sig att jag ska hälsa eller göra något först, när det inte är så självklart. De är som du säger, de kan ju lika gärna också göra det först. Ja eller tvärtom, men många gånger har jag känt att när jag har hälsat så har de blivit så fel oh därför har jag inte hälsat på andra först tan låtit dem gjort det men då blir det endå att jag gör fel. Så det är rätt komplicerat hur man ska göra eller inte och så finns det ingen standard på det där heller så det är ju konstigt då att det blir fel om det nu inte finns något rätt eller fel sätt. Jo om man stalkar eller så är det ju garanterat på fel sätt. Men det jag menar är ju enkla och vanliga sätt och det blir ett så fruktansvärt löjligt problem, för vi snackar idag om vuxna människor.

Exempel på fel jag menar jag har vart med om.

Många gånger har jag försökt hälsa eller försökt lära känna nya människor och så. Men då har de antingen tyckt direkt att jag varit konstig och inte alls förstått hur man socialiserar med folk (min uppfattning) De har typ blivit förvånade att någon vill lära känna dem, men man ska ju förstå att de inte vill ha nya vänner, för de har ju för många vänner. Vem går in i en inställning att nej men hon vill inte ha nya vänner för hon har ju för många? Om det är någon ny trevlig människa man träffar. Man har inte den inställningen. De säger ju sig ganska mycket att man inte kommer ha några nya vänner då, för man är ju inte öppen med det.

Hur ska jag då som vill ha nya vänner förstå att personen jag tycker är trevlig social och vill fika /shoppa med fatta att hon inte vill ha nya vänner? Det står ju inte skrivet i pannan på personen.


Som sagt så blir det ju konstigt som ni hör, för jag har inte fattat att det skulle vara så svårt. Men jag har väl lärt mig den hårda vägen, för tydligen så är detta normalt. Jag tycker ju inte att det är normalt beteende att det blir såhär, för jag vet ju inte ens vad jag har gjort för fel eller vad jag har gjort mot personerna. Jag har knappt hunnit säga hej innan de reagerar negativt och tycker jag är konstig och så.


Hur hinner man klicka då? Man kan ju inte bara nej men den där personen vill jag inte lära känna. Man har ju inte gett personen en chans. Det är lite som att de ger en bild av sig själva att de är trevliga och sociala och så, men inte vet hur man beter sig när de vet precis hur det funkar. Nu pratar jag om att personerna inta har ASD utan är neurotypiska och de förstår ju sociala koder mm. Men i dessa fall har de ju inte verkat göra det enligt mig, för då hade de ju förstått att jag ville lära känna dem, men nu är det ju mer att de tycker att det är konstigt att man vill lära känna folk. De vill inte ha med en att göra för de är kortfattade och tråkiga.



Jo, jag var trevlig och social och det kunde väl de inte hantera antar jag då..