Hej!

Ofta framställs personer med AS som personer som är intelligenta men har svårt med att delta i det sociala spelet och få vänner.

I boken Nördsyndromet skriver Inger Jakalas:
"Det finns många olika sätt att bo. Fast för de flesta med AS står valet inte mellan hyresrätt, bostadsrätt eller egen villa. De befinner sig i en annan ände av boendehirarkin. Beroende på tillgången av lediga lägenheter och graden av handikapp står valet mellan det påtvingade sällskapet i ett gruppboende, isoleringen i en egen lägenhet och soivrummet. hos mamma."

Jag tycker att man gör en person med AS mer handikappad än vad som faktiskt är fallet. AS framställs på ett visst sätt i böcker, filmer, på TV och liknande. Den som får en AS-diagnos tidigt får sedan höra av andra vad den personen klarar av, och så blir det i vissa fall en självuppfyllande profetsia.

Jag är gift och har vänner, om än inte så många. Och jag är inte ensam.

Personer med AS kan visst skapa kamratrelationer och parrelationer. Och de allra flesta bor inte på gruppboende.

Så, tja. vad tycker ni om medias bild av AS, och vanliga personers bemötande av er som personer?

Hälsningar

Lilla Gumman

Det är baksidan av att få reda på att man har AS. Det är nog svårt att få bort den rätt negativa stämplen som det utgör. När folk hör ordet "syndrom" tänker de genast att det är nåt som är fel. Okunskap är problemet.

Hej!

Japp. Jag hade samma tankar, mnordgren. Men frågan är hur man tvättar bort "Aschbergers" eller "Aspbergers syndrom" och tankarna på våldsverkare, gruppboenden och dagcenter.

Hälsningar

Lilla Gumman

Man får väl försöka vara bäst möjligt gott exempel på en aspie själv! Nämna asperger ofta i positiva sammanhang och inte lika mycket i negativa? Om inte annat så lär det ju ge ensjälv bättre syn på sin egen AS iaf!

Hej!

Du har helt klart en poäng där, MsTibbs!

Hälsningar

Lilla Gumman

När jag har berättat folk att jag har Aspergers syndrom så har allihop svarat att de antingen känner någon, eller är släkt med någon, som har AS eller drag av AS. Ingen enda människa har sagt något oartigt eller elakt eller nedsättande eller så till mig.

Så förståelsen andra, "vanliga" människor, har för AS och autism har visat sig större än jag trodde,

När min omgivning fick reda på min AS så hade ju jag den stora fördelen att jag redan hade levt i en parrelation i 8 år, fått två barn som jag själv tog hand om och bott i en "vanlig" lägenhet och ett "vanligt" hus med sambon (allt detta medan jag mådde bra). Att jag ramlade ned i depression förstod folk och alla visste ju redan att jag mycket väl klarade mig själv, så ingen reagerade just.
Snarare så att de trodde läkarna var ute och cyklade.

Antar att det är en av fördelarna med att få diagnosen sent.

Sådana där beskrivningar i böckerna gör mig (nu när jag mår lite bättre) aningen förbannad för dotterns skull. Visst är man orolig ibland, men innerst inne så tror jag fullt och fast på att hon kommer att kunna stå på egna ben som vuxen (något hon redan idag gör på många plan).

Nu gick jag igång lite här så huvudet nästan exploderade av reaktioner och tankar. Här är ett utdrag:

Person X har Nilales Syndrom. X är väldigt social och avskyr att vara ensam. Hen har normal eller hög IQ, men har väldigt svårt att fatta intresse för någonting. De flesta med NS klarar inte av att bo ensamma och hamnar därför i par- eller gruppboende där kramstunder med de andra boende tillhör de dagliga rutinerna. Ett vanligt arbete är i princip omöjligt för en person med NS, som måste få prata och ta på andra hela tiden. Hen kan inte förstå att en arbetskamrat som sitter och jobbar med någonting viktigt inte vill snacka.

Eftersom X inte har något egentligt intresse kan andra uppfatta henom som ganska tråkig att prata med, då samtalen i princip bara rör väder och annat kallprat, eller ogenomtänkta skämt. Det ständiga behovet av att röra vid andra människor (handtag, kompisklapp, kindkyssande etc) kan också upplevas som påfrestande för normala personer.

En fördel för personer med NS är dock att de är väldigt toleranta när det gäller sinnesintryck, men det kan ställa till med problem för de runt omkring. De tänker inte på att inte ha för hög volym på stereon på vardagskvällarna, de sprutar gärna på sig mängder av parfym och om du säger något viktigt till dem så är det inte säkert att de ens hör det.

Lilla Gumman skrev: Den som får en AS-diagnos tidigt får sedan höra av andra vad den personen klarar av, och så blir det i vissa fall en självuppfyllande profetsia...

...Personer med AS kan visst skapa kamratrelationer och parrelationer. Och de allra flesta bor inte på gruppboende.

Detta har du så oerhört rätt i men det bästa vi kan göra åt det som individer är att vara öppna inför omgivningen med att just vi har AS och inte bor på gruppboende och faktiskt har ett mer eller mindre aktivtivt socialt liv, samt har eller har haft parrelationer. Då lär sig ju folk att medias och böckers eventuellt felaktiga bild inte är hela sanningen.

Vad gäller att motverka att denna falska handikappifieringspropaganda blir en självuppfyllande profetia ser jag en uppgift för OA att arbeta med.

tahlia skrev:Snarare så att de trodde läkarna var ute och cyklade.

"jamenDU har väl inte aschbergers sjukdom! Du som e så social!"


Ja, jag som är så social, och förstår så många sociala spelregler.

Jag som blir så utmattad av socialt spel på vilken arbetsplats som helst att jag har svårt att jobba ens deltid.

Ja, just jag..



Bekant?

ja

Some fights are not seen by the naked eye

I ärlighetens namn känner jag mig oftast som just en intelligent dumbom.

Nilale: Gillar din beskrivning av "Nilales Syndrom".

Lilla Gumman skrev:I boken Nördsyndromet skriver Inger Jalakas:
"Det finns många olika sätt att bo. Fast för de flesta med AS står valet inte mellan hyresrätt, bostadsrätt eller egen villa. De befinner sig i en annan ände av boendehierarkin. Beroende på tillgången av lediga lägenheter och graden av handikapp står valet mellan det påtvingade sällskapet i ett gruppboende, isoleringen i en egen lägenhet och sovrummet hos mamma."

Det där behöver ju inte alls stämma. Jag är visserligen väldigt isolerad, men ett gruppboende är ingenting för mig och min mamma är den sista jag skulle vända mig till, efter hur hon har behandlat mig. För att slippa vara något offer så försöker jag vända på det och se mig som en fri och oberoende person som klarar sig utan andra, men det är ju förstås inte hela sanningen. Jag kan inte relatera till andra människor, så den delen av aspergerstereotypen stämmer för mig.

Lilla Gumman skrev:Så, tja, vad tycker ni om medias bild av AS, och vanliga personers bemötande av er som personer?

Medias bild av AS kan i undantagsfall vara okej, men väldigt ofta tar jag illa upp av den. Att det skrivs om mördare och andra våldsverkare med AS stör mig inte alls lika mycket som den bild av efterblivna aspergare på dagcenter som ofta målas upp.

När det gäller bemötandet av mig som person är det ungefär samma sak där, någon enstaka gång har jag blivit sedd som den jag är, men oftast känner jag mig bara överkörd och tillskriven egenskaper jag inte har. Jag är känslig för sånt, så jag berättar bara om min diagnos om jag absolut måste i något vårdsammanhang, eller om jag skulle möta en människa som jag känner är tillräckligt begåvad och inkännande för att kunna förstå mig. Tyvärr är de sällsynta, de flesta lyssnar inte och det går inte att lita på dem.

Delar din uppfattning här, Lilla Gumman.
Jag har aldrig känt igen mig det minsta i den här dagcenterbilden av aspergare.
AS framställs nästan enbart som handikapp & svårigheter och den bilden stämmer inte riktigt. Det kan rentav vara så att AS gör att du fungerar bättre än normalt. Jag tror detta beror dels på vilka som kommer till tals i medierna, dels på tendensen att betrakta allt avvikande som "fel".

Vi har kommit en bit på väg gällande rasism och homofobi, men förståelsen för npf-personer har inte utvecklats i samma riktning.
AS är inte alltid en störning per se, utan i många fall mer av en variation.
Homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Titta på situationen idag; hela bilden är totalt förändrad. Ingen skulle drömma om att kalla homosexuella för sjuka idag.
Dit kan vi också nå om vi lobbar för det tillräckligt bra och mycket.

Savanten Svante skrev:I ärlighetens namn känner jag mig oftast som just en intelligent dumbom.

Jag med. Eller som att jag saknar viss sorts intelligens.

Men det som tycks vara svårt att få fram är att man både kan ha problem på en del områden och vara intelligent på andra områden.

När jag läste resultatet av mina tester, så tänkte jag upproriskt att om de testat alla mina arbetskamrater så hade de säkert hittat fler som t ex var långsamma el hade andra brister. Men iom att jag blivit testad och fått en diagnos, så var jag automatiskt utanför.

Är så trött på denna illusion av kunskap, denna "kvartsbildning" som många officiella myndighetspersoner har av AS, de har läst nån artikel, sett och hört nått inslag på TV eller radio och sen tror de att de "vet" vad AS är för något och kör på med nån hemmasnickrad variant, det ruskiga är när man är i en beroendesituation av dessa ignoranta muppar.
Jag har sagt flera gånger att det finns ingen "standardmall" för hur alla "är" som har AS, vi är individer som andra, alla har inte alla besvär och de besvär man har, är av olika svårighetsgrad, dessutom kan en del ha andra diagnoser än just AS, men ändå verkar det som allt klumpas ihop under det bekväma AS paraplyet..

Annars är väl det som är så typiskt för just AS att man är väldigt bra på vissa saker och urkass på andra, och ser människor att man är bra på en del saker förutsätts det ofta att man är lika bra på allt, kanske på det som för andra är självklart, när så inte är fallet misstolkas det ofta som slarv, medveten inbilskhet, lathet, ignorans etc och detta faktum i sin tur orsakar väldigt stora sociala påfrestningar för många med AS...som ni säkert själva med all säkerhet erfarit...

Bästa sättet att bli rättvist bemött som den man är är att inte berätta om AS överhuvudtaget, enligt min erfarenhet.

Lilla Gumman, MsTibbs, thalia, Savanten Svante - jag instämmer!

KrigarSjäl: När jag inte upplever mig rättvist bemött berättar jag det och förklarar varför. Alla jag hittills stött på som reagerat 'orättvist' har då förstått och omvärderat. Vad tråkigt att du inte har samma erfarenhet.

Savanten Svante skrev:I ärlighetens namn känner jag mig oftast som just en intelligent dumbom.

Vilken trist självbild du har! Jag ser mig själv som en patricier på dekis. ^_^

Jag vet ju att jag har en relativt hög IQ men vad är det för glädje med det när jag inte vet hur jag ska hantera den? Eller vad jag har för nytta av den. Andra ser den och talar om det men jag tycker inte att jag fattar någonting.
Så det är nog samma för mig: Intelligent dumbom!

Nu vet jag inte om jag fullt ut faller inom AS-gränsen, jag känner mig inte fullt så "drabbad" som de flesta här verkar vara, men vissa problem har jag ändå.

Mina egentliga brister/problem ligger alla i det sociala samspelet. Det är där jag är handikappad, och inte alls på andra områden.

De flesta som träffar på mig tycker nog bara att jag är lite annorlunda, men skulle nog aldrig räkna mig som AS-person, om de inte var insatta i vad det verkligen innebär.

Mina ADD-drag, däremot, är väldigt påtagliga och jobbiga. Inte för andra, utan för mig. Men det har inget med AS att göra (anser jag).

KrigarSjäl skrev:Delar din uppfattning här, Lilla Gumman.
Jag har aldrig känt igen mig det minsta i den här dagcenterbilden av aspergare.
AS framställs nästan enbart som handikapp & svårigheter och den bilden stämmer inte riktigt. Det kan rentav vara så att AS gör att du fungerar bättre än normalt. Jag tror detta beror dels på vilka som kommer till tals i medierna, dels på tendensen att betrakta allt avvikande som "fel".

Vi har kommit en bit på väg gällande rasism och homofobi, men förståelsen för npf-personer har inte utvecklats i samma riktning.
AS är inte alltid en störning per se, utan i många fall mer av en variation.
Homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Titta på situationen idag; hela bilden är totalt förändrad. Ingen skulle drömma om att kalla homosexuella för sjuka idag.
Dit kan vi också nå om vi lobbar för det tillräckligt bra och mycket.

Instämmer.
(Mycket bra inlägg f ö.)

Aura Lux skrev:KrigarSjäl: När jag inte upplever mig rättvist bemött berättar jag det och förklarar varför. Alla jag hittills stött på som reagerat 'orättvist' har då förstått och omvärderat. Vad tråkigt att du inte har samma erfarenhet.

Jag blir bara bemött som handikappad eller mindre vetande av folk som vet att jag har AS; tanter, psykologer etc. Annars aldrig.
Vad drar du för slutsatser av det?

Min gamla psykolog slutade, så jag fick vända mig till den nya. När jag kom till avtalad tid sade hon
det är däär vi ska sitta. Har du varit häär förut? Och så pekade hon ut riktningen med hela handen för säkerhets skull.
Samtalet gick som det gick, hon var antingen otroligt långsam i skann eller så trodde hon jag var korkad. Man kunde praktiskt taget ta taxi mellan hennes kopplingar.
Personer som bemöter mig på det viset är inte värda en andra chans; de har ju redan på förhand bestämt sig för att jag måste vara en dum stackare för att jag har AS.

Henne går jag inte till igen, hon är avpolleterad.