Ni med Asperger som jobbar, hur tas ni emot i sociala situationer? Eller undviker ni dom så gott de går? Jag tänker att de går ju att vara trevlig och lite social fast man inte tittar folk i ansiktet, eller blir er förståelse för stor, så man inte pratar och tänker lika? Många tillämpar ju strategier att tänka som dom eller hålla med bara för att smälta in i boxen.

Har lyckats träna upp min förmåga att titta folk i ögonen ganska bra, säger en del.

De som sker då är att vi reducerar vår intelligens, tror jag. Som är anledningen till många tokigheter i livet. Men att vara helt själv är inte så roligt, kanske någonstans mitt emellan är bäst? Om vi väger in hur vi mår också?

Jag har tränat upp min förmåga att prata med hantverksfolk så det går ganska bra faktiskt. Men hade jag nu hamnat på ett kontorsjobb med en massa medelklassfolk hade jag varit hopplöst missanpassad. Just nu är jag lagom udda, det är inte mer än att folk tycker det är kul, jag är ändå "en av dom", så att säga.

Huggorm skrev:Jag har tränat upp min förmåga att prata med hantverksfolk så det går ganska bra faktiskt. Men hade jag nu hamnat på ett kontorsjobb med en massa medelklassfolk hade jag varit hopplöst missanpassad. Just nu är jag lagom udda, det är inte mer än att folk tycker det är kul, jag är ändå "en av dom", så att säga.

Intressant fenomen, Dick Harrysson skrev en artikel huruvida bildning uppfattas idag, han nämnde en grupp affärsmän som fick frågan om deras bildning var en tillgång när man gör affärer, de svarade att det var bättre att hålla på samma hockeylag, så det är väl bara lägga ner alla skolor och universitet, och börja "tala med bönder på bönders vis "...

Ja min svärmor hon har härmat neurotypiska så mycket att hon förstår väldigt lite i många
områden. Där av hennes funktionshinder tror jag. Hon har också haft neurotypiska föräldrar som projicerat deras lägre förståelse på henne under uppväxten. Hon lever i total förnekelse av allt jobbigt, från hennes uppväxt tror jag. De är minsann inget annorlunda (fel) med henne. Hon har hittat en acceptans att, ja sån är jag, Jag är såhär och reducerar ångest den vägen.

Sen när man pratar med henne så blir de här så enormt känsligt att hon förtränger (ljuger) allt. Så de inte går att prata med henne intellektuellt.

Hälsningar till hyper emotionell (har inte förstått sig själv) mormor.

Men hon kan pussla pusslet hon också, om hon vill och om rätt person förklarar de för henne. Jag har ju blivit så arg på henne under åren eftersom hon lever i sådan fragmenterad förståelse.

Du vet att varje gång du är ego och kall, då blir du egentligen ledsen först och växlar över i egoism och kyla. Kanske är därför jag och hon inte klickar.

Du vet att pratar du med dina små barn bäbis dutti dutt, ja då får barnen svårt att lära sig så som man ska prata och tänka.

Men man kan ju vara mjuk i tonen, go och kärleksfull förälder, mormor eller morfar, fast man har ett sofistikerat eller vuxet språk till barnen.

Kan man? Ja de kan man

De blir ju en sorg för båda. Mormor blir ledsen för att hon ifrågasätts sin verklighet och jag blir ledsen för att ingen förstår min verklighet och alla tycker jag avviker från gruppen. Då måste de ju vara jag som har fel synsätt eftersom jag inte är som gruppen och de är gruppen som sätter ramen för vad som är de normala (att tänka någorlunda lika).

Med facit i hand hade de varit mycket bättre att inse att du höver inte bli ledsen och frustrerad då dom kan inte förstå dig fullt ut och blir jag frustrerad förstår dom dig ännu mindre och vänder dig ryggen (ingen empati).

Hade jag varit tyst i många tilfällen och ibland förklarat utan att bli ledsen och insett att dom kan inte förstå mitt perspektiv, då hade vi sluppit detta och jag hade förmodligen inte behövt bli osäker eller ledsen/frustrerad lika mycket. Men de är svårt! Såvida man inte börjar tänka som dom i gruppen och använda deras tänk att förstå världen. Då blir man ju med i gänget lättare och då får dom större empati (förståelse) för en. Men då frångår jag ju i någon mening mitt autistiska sätt att förstå världen och kommunicera med omgivningen.


Nu är de här ett extremare exempel av gruppdynamiken, men jag hoppas man kan se poängen.

Vad fan är poängen?

- Ja att de är lite av en utopi.

Huggorm skrev:Jag har tränat upp min förmåga att prata med hantverksfolk så det går ganska bra faktiskt. Men hade jag nu hamnat på ett kontorsjobb med en massa medelklassfolk hade jag varit hopplöst missanpassad. Just nu är jag lagom udda, det är inte mer än att folk tycker det är kul, jag är ändå "en av dom", så att säga.

Kände du redan från början att det var lämplig arena för dig, s.a.s?
Eller tror du att du skulle kunnat träna dig att passa in bland den där medelklassen lika bra, om du en gång valt sån bana istället?

Nyfiken för att jag själv funderat en del på liknande saker. Vet inte om jag kommit fram till nåt dock, för egen del.

Träna sig att bli ytlig och inte tänka lika djupt? Låter inte som en bra strategi.

Jag är nog en Aspergare som gillar sociala kontakter i viss mån. Men jag har också behov av egentid men för mycket egentid för mig brukar sluta i grubblande och rastlöshet.

Jag pratar med de jag vill prata med. Resten bryr jag mig inte så mycket om. Man kan inte bli vän med alla.

För mig är det bästa att vara rak och tydlig. Är det kollegor jag har eller ska arbeta med ett tag berättar jag hur jag funkar vartefter situationer uppstår, ibland berättar jag att jag har en diagnos ibland inte. Vissa behöver en förklaring på varför man fungerar annorlunda andra har bara en massa fördomar om man nämner autism (jag har diagnosen atypisk autism och inte Asperger) Är det kollegor jag ska jobba med ett kort tag säger jag inget men jag tror det beror på vilka svårigheter man har jag har t.ex inga problem med att titta folk i ögonen eller småprata problemet är då man går från vanligt kallprat till att prata mer seriöst och sen kanske umgås efter jobbet den övergången har jag jättesvårt för. Jag vill också prata seriöst och vara med i gänget men vet inte hur man gör.

Vad gäller din mormor så undrar jag varför det är så viktigt för dig att hon inser saker. Acceptera henne som hon är istället, vill hon t.ex dutta med bebisar låt henne göra det, barnet kommer inte främst få språkutveckling av henne utan av föräldrarna, förskolepersonalen och andra barnet träffar ofta.

Huggorm skrev:Jag har tränat upp min förmåga att prata med hantverksfolk så det går ganska bra faktiskt. Men hade jag nu hamnat på ett kontorsjobb med en massa medelklassfolk hade jag varit hopplöst missanpassad. Just nu är jag lagom udda, det är inte mer än att folk tycker det är kul, jag är ändå "en av dom", så att säga.

antonius skrev:Intressant fenomen, Dick Harrysson skrev en artikel huruvida bildning uppfattas idag, han nämnde en grupp affärsmän som fick frågan om deras bildning var en tillgång när man gör affärer, de svarade att det var bättre att hålla på samma hockeylag, så det är väl bara lägga ner alla skolor och universitet, och börja "tala med bönder på bönders vis "...

Fabela skrev:...Nyfiken för att jag själv funderat en del på liknande saker. Vet inte om jag kommit fram till nåt dock, för egen del.

Väldigt intressant.

Det är ofta här man (jag) går bet. Läser även inom ett ämne och företeelse på engelska, ett socio-tekniskt fenomen, där man lär sig termer och begrepp. Och som det just i dag för många av dem, inte ens finns en gemensam och vedertagen definition för/runt. Och här känns det som att den person som mest/bäst kan - med språket - vandra runt begreppen vinner liksom. Skitskumt anser jag. Kanske jag tänker fel.