Hej, det var ett tag sen jag var här sist. Jag har "lätt" asperger och i allmänhet funkar jag rätt så bra. Men känslolivet är såklart begränsat och jag försöker ständigt utveckla det. Vid sådan utveckling blir det ju inte "riktiga" känslor jag utvecklar utan mer en logisk och analyserande ersättning. Finns det andra här som försökt börja fokusera på andras tonfall och känslor vid diskussion istället för att bara registrera sakinnehållet? Hur har det gått, märker ni nån förbättring?

Jag har mer och mer insett att det relativt begränsade känsloliv jag har inte avspeglar sig i tonfallet i det jag säger. Mycket av det jag säger kommer ut i nåns sorts mix av glad och ivrig oavsett hur jag känner mig. Det är ju ett problem när man snackar med tjejer eller någon som för tillfället har väldigt starka känslor, gråter till exempel. Mestadels använder jag nog bara tre lägen: "glad/ivrig", "ironisk", "lyssnande/förstående". Problemet är nyanserna där emellan. En diskussion med mig går nog ofta lyssnande - glad - ironisk (jag skämtar lite), sen är jag tyst en stund tills jag frågar något igen och det upprepas. Blir aldrig nån röd tröd i känslodelen av diskussionen. När andra pratar följer de väl antaglien tråden både logiskt och känslomässigt, men jag gör det då mest logiskt. Om jag ska utvecklas måste jag (väl?) hitta fler sånahär lägen och våga göra nya sorters vändningar i diskusioner, känslorelaterade sådana. Och följa folks känslor medan de pratar, som alla normala människor gör automatiskt. Nu låter det väl som att jag redan hittat lösningen på mitt problem men det är alltid bra att få lite input

Antti skrev:Hej, det var ett tag sen jag var här sist. Jag har "lätt" asperger och i allmänhet funkar jag rätt så bra. Men känslolivet är såklart begränsat och jag försöker ständigt utveckla det. Vid sådan utveckling blir det ju inte "riktiga" känslor jag utvecklar utan mer en logisk och analyserande ersättning. Finns det andra här som försökt börja fokusera på andras tonfall och känslor vid diskussion istället för att bara registrera sakinnehållet? Hur har det gått, märker ni nån förbättring?

"Börja fokusera?" Jag fastnar på ordet börja. Tror du att man kan börja och sluta fokusera på kroppspråk, som jag kallar det - som en on/off-knapp? Hmm. Jag hade inte hört det innan.

Även om vi hade en on/off-knapp så skulle vi ändå inte bli bättre på att kommunicera för det. Anta att vi trycker på OFF och stänger av fokuseringen på kroppsspråket. Då skulle vi enbart uppfatta sakinnehållet. Och det skulle antagligen inte gå speciellt bra. Det sägs väl att kommunikation består till 60-80 % av kroppsspråk.

Om vi tänker oss motsatsen - att vi trycker på ON och kopplar på kroppsspråketfokuseringen. Då ska vi processa två saker samtidigt - det som sägs och kroppsspråket. Detta gör en NT-hjärna helt automatiskt. Om man jämför en bilmotor så måste en aspergerhjärna arbeta på kanske dubbelt varv mot en NT-hjärna för att kunna processa samma mängd information. Det är därför vi kan bli så utmattade av sociala sammanhang.

Antti skrev:Jag har mer och mer insett att det relativt begränsade känsloliv jag har inte avspeglar sig i tonfallet i det jag säger. Mycket av det jag säger kommer ut i nåns sorts mix av glad och ivrig oavsett hur jag känner mig.

Precis så är jag också. Jag har svårt att låta nere även om jag är nere. Det är jobbigt för det får mig att verka glättig trots att jag inte är glättig. Iofs är jag en i grunden ganska positiv person. Enda gångerna jag låtit nere är när jag haft riktiga depressioner eller andra mentala kriser.

Är också Asperger light förresten, eller subklinisk As om man så vill.

Hej

Jag jobbade mycket med det där när jag var yngre. Ägnade skolrasterna åt att iaktta hur andra människor betedde sig, vad de sa, hur de sa det, hur reaktionen blev. Testade själv, misslyckades, fortsatte att iaktta och nu även kolla in ansiktsuttryck. Behöver jag tillägga att jag kände mig ganska falsk? Jag kopierade helt enkelt andras sätt att vara för att försöka kommunicera med andra. Men det fungerade ändå till en viss gräns.

Själv har jag alltid haft mycket känslor inom mig men de kommer inte alltid ut så att de skiner igenom på utsidan. Precis som du skriver så kan jag ha en djup depression men låta glad när jag pratar

Något som lärde mig att få mer kontakt med mitt känsloliv var att lära mig att dansa. Genom dans och sång kan jag uttrycka mycket som inte kommer ut annars.

barracuber: Min tanke är att ju mer man gör detta (medvetet fokuserar på kroppsspråk, tonfall osv) desto lättare borde det gå. Som att lära sig cykla, för att dra en klassisk liknelse Visst kommer det alltid kräva mer tänk än för NT-folk men man borde väl bli bättre på det med tiden. Med "börja fokusera" menar jag liksom att börja göra det allmänt när man umgås med andra. I motsats till att känna till denna svaghet och inte göra något åt den.

annorlunda: Jag tror jag känner igen det där med att vara "falsk". Det var först för något år sedan jag insåg att det inte går att bygga djupare relationer med mig. Insåg att andra kan uppfatta att jag tycker om dem fast jag bara är (nästan) likadan mot alla jag möter.

Men men, jag ska väl försöka tänka på de här grejerna och kanske skriver jag här om det blir nåra framgångar Men om ni har fler synpunkter så skriv!

Känner igen de där med att inte kunna hålla tråden när jag lyssnar på andra, börjar gärna fundera på något som fångar mig i början av samtalet, sedan blir min del av konversationen ganska splittrad. Har svårt att ge felback på det som händer senare i konversationen. Jag tror även min oförmåga att se på andra när jag samtalar, vilket gör att jag förlorar hala delen med kroppsspråket, har även väldigt svårt med ögonkontakt. Har dessutom ofta en känsla av att jag blir missuppfattad.

Jag har nog flera on-off-knappar.

Bland annat har jag en knapp som får mig att stå ut i min stökiga lägenhet. Jag sätter den på on så jag ser vad som behöver göras när det är dags att städa och så sätter jag den på off när jag inte vill tänka på skiten. Visserligen ser jag givetvis att det är stökigt ändå och är det riktigt jävligt så påverkar det humöret men jag reflekterar inte över det.

Min kompis som har asperger har svårt att stå ut i min lägenhet för att han tycker att jag har för mycket saker på för litet område. Han har gjort sig av med allt överflödigt.

Vidare har jag nog en knapp som jag stänger av vid overload. Blir jag riktigt upprörd exempelvis så registrerar och reflekterar jag exempelvis inte så mycket över andras beteende. Då är jag alldeles för mycket inne i mig själv.

Ibland i vissa situationer kan jag registrera med halva hjärnan att något jag säger eller gör mottas skeptiskt av den jag talar med men jag förmår liksom inte reagera på det i realtid. Typexemplet på en sådan situtioner är arbetsintervjuer eller lunchrumsdiskussioner på jobbet eller om man kommer in på politiska spörsmål på den sociala tillställningen som man råkat halka in på som medföljande partner.

Jag har sett andra människor som också lägger märke till sådant hos dem de talar med bli osäkra i sådana situationer, och liksom börja vela fram och tillbaka. Sådan är inte jag. Jag går gärna på i ullstrumporna ett tag även om jag vet att det är fel eftersom jag kan tänkas få äta upp det sen.

annorlunda skrev:Jag jobbade mycket med det där när jag var yngre. Ägnade skolrasterna åt att iaktta hur andra människor betedde sig, vad de sa, hur de sa det, hur reaktionen blev. Testade själv, misslyckades, fortsatte att iaktta och nu även kolla in ansiktsuttryck. Behöver jag tillägga att jag kände mig ganska falsk? Jag kopierade helt enkelt andras sätt att vara för att försöka kommunicera med andra. Men det fungerade ändå till en viss gräns.

Var det något du då var medveten om att du gjorde eller är det vad du i efterhand inser att du gjorde?

Någon som har ett förslag på hur man som människa kan utveckla sitt känsloliv?

(Det finns förvisso en massa tekniker för att minska någons känsloliv och resonemangsförmåga nämligen. Men de är omständiga och involverar en massa otrevliga saker som olika former av tortyr och psykningar. Sovjetunionens KGB och GRU utvecklade ett femstegsprogram som var tre-fyra veckor långt som bevisligen fungerade som tänkt.)

imperativ skrev:Någon som har ett förslag på hur man som människa kan utveckla sitt känsloliv?

Här tillåter jag mig att spåna fritt. Inser att råden kan se riktigt löjliga ut men jag tror seriöst att de har hjälpt mig.

1) Skaffa, eller ha nära kontakt med spädbarn, hund eller katt.
2) Om du är man, försök skaffa kvinnliga vänner.
3) Undvik att se filmer med mycket övervåld, och om det ändå förekommer våldsinslag, att man får se resultatet i form av lidandet hos anhöriga, eller handikappet som våldet orsakat.
4) (efter smak) Bejaka allt som triggar mjuka känslor, kort sagt sentimentala schlagers/dansband/visor/filmer osv.
5) Om du har smak till det och "klarar" det så lyssna till klassisk musik, gärna Mozart eller barockmusik. Upplever själv att det har en "defragmenterande" effekt på känsloliv, minnesförmåga, omdöme, "skärpa", självförtroende m m.
6) Försök om möjligt ha god sömn och en låg stressnivå så finns det lite mer energi över till att förstå andra.

Jag tycker att det var bra råd du gav här ovan, Windfarne

Titti skrev:Var det något du då var medveten om att du gjorde eller är det vad du i efterhand inser att du gjorde?

Jag blev tvungen att fundera lite över din fråga. Nej, det var inte på ett medvetet plan och detta var något som jag mest gjorde under låg-och mellanstadiet. På högstadiet så stod jag mest för mig själv vid något fönster och drömde mig bort därifrån.

Nu vet jag inte om det finns redan, men fick en tanke. Om man vill utveckla sin koppling mellan känsloliv och ansiktsuttryck, vore det inte bra med en datormjukvara?

Tanken vore att man då kan få öva i lugn och ro, utan att känna stressen av sociala samvaron. Till slut borde det sätta sig i ryggmärgen. Som att lära sig cykla som någon sa.

Iden skulle då vara att man har ett program som använder en webcam för att analysera ens ansiktsuttryck, sen skulle det kunna vara så att man t.ex. läser en text och får poäng för hur bra man lyckas uttrycka innehållet.

Är det en historia om ett barn som dött i cancer ska man uttrycka ledsamhet, är det ett anställningsbrev ska man uttrycka glädje.

Det finns ju ganska bra algoritmer för att läsa av ansikten idag, har sett lite projekt på universitetet som gör liknande saker. Kanske att man skulle kunna pula ihop en prototyp själv tom.

annorlunda skrev:Jag tycker att det var bra råd du gav här ovan, Windfarne

Tack så mycket!

annorlunda skrev:Något som lärde mig att få mer kontakt med mitt känsloliv var att lära mig att dansa. Genom dans och sång kan jag uttrycka mycket som inte kommer ut annars.

Det tåget har gått för mig. Är vig som en frysbox... Men det har hänt i mina drömmar att jag har varit befriad från den kroppsliga inbundenheten. Tack vare detta vet jag att diffen mellan ens inre och yttre delar är en väsentlig del av AS.
Gestaltterapi kanske skulle gynna många aspergare?

Kom på att jag ska skicka in till en annan tråd, "Hur hade ni det i skolan?"
Se det.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har nog flera on-off-knappar.


Vidare har jag nog en knapp som jag stänger av vid overload. Blir jag riktigt upprörd exempelvis så registrerar och reflekterar jag exempelvis inte så mycket över andras beteende. Då är jag alldeles för mycket inne i mig själv.

Ibland i vissa situationer kan jag registrera med halva hjärnan att något jag säger eller gör mottas skeptiskt av den jag talar med men jag förmår liksom inte reagera på det i realtid.

Normalt har jag nog väldigt lite känslor, i alla fall som jag att visar. Kanske det är så att man trubbar av känslorna för att man skall klar av att inte visa några ?? Har också råkat ut för att mina känslor har missuppfattats. Ibland kan det också vara så att man inte vill visa sina känslor för att det vekar otroligt att dom skulle vara besvarade eller tillåtna.

Jag var för några år sedan väldigt tänd på en kvinna. Eventuellt sabbade jag det hela genom att säga att jag bara accepterade kvinnor över 50, senare fick jag reda på att hon var 49 år. Hon såg ur som jag givit henne en rak höge. Trots att jag förstod att jag gjort henne illa, hade jag inte förmågan att rätta till misstaget tror att jag gjort slut på det känslomässiga förrådet, eller något sådant. Jag hade haft väldigt mycket känslor inför kvinnan. Det tog nog ett och ett halvt år från jag träffade henne första gången till denna händelse.

Nu har jag råkat ut för något liknande. Jag såg samma rektion hos en kvinna på mitt jobb, när jag passerade henne så hon ut so om jag sopat till henne. Några dagar senare sågs vi vid kaffeautomaterna, om jag get fan i att se henne i ögonen så hade jag fortfarande haft min normala tröga hjärna.
Med min vanliga apatiska läggning kommer jag troligen inte klara av att ens ta reda på om det fans något intresse från hennes sida. Det är som om hjärnan blir blockerad, den vanligtvis goda analysförmågan slår slint. Man måste ju väga in sig själv, med den taskiga självbilden man har så hamnar ett stort antal taskiga scenarier före dom man skulle önska. Jag tror att sättet att fungera, gäller för väldigt många situationer.
För övrigt tror jag att dehär fallet löser sig själv, hon har nämligen bytt jobb, och hamnar eventuellt på ett annat kontor. Jag kan åter smita ifrån att ta reda på det som en vanlig NT troligen fixat på en fikarast.

Kan också tänkas att det bara handlar om hjärnspöken och hybris, viket är bland dom troligaste analysresultaten.

Något virrigt, men min hjärna har nog tagit lie tim out, hoppas det inte blev för OT

Har själv varit kär ett par gånger de senaste åren (med förhållande som följd) och noterar hur min vakenhet ökar, känslan av mening med livet återkommer (vilket ger en djup tillfredsställelse).
Ingenting blir omöjligt längre, man får superkrafter, blir så kreativ att det är svårt att tro att man är samme man som förr.
Att sitta nära, nära och låta ögonen mötas i ett ordlöst utbyte, en symbiotisk gemenskap. Mmmm.........Fenyletylamin Mmmm.....Oxytocin

Tills man blir utskopad. Man duger inte. Amputerad. Levande begravd. Nätt och jämnt borstar tänderna. Ingen framtidsplanering - det behövs inte eftersom man inte har någon framtid. Dyker ner i specialintressen och shopaholism. Instant reward-beteende.

Skulle ibland önska att jag hade lite mindre kontakt med mina känslor

Dagsläget för min del är nog att det känns mest som om det är någon som driver med mig.
Ibland tror jag att det måste vara någon som är omöjlig, för ung, gift, eller vill ha barn.
Har varit gift i 28 år två vuxna och mycket trevliga döttrar. Men det var inget passionerat äktenskap, var nog aldrig förälskad i damen ifråga.

Den senaste är faktiskt första gången jag tänt på någon på en arbetsplats. Men som tur är flyttade hon från vårt kontor häromdan. Bara plågsamt att inte kunna släppa. Har dessutom en jämnårig särbo, tyvärr inte heller så passionerat från någon av oss.

Tyvärr är hon kvar på vårt kontor, dessutom är hon gift, får komma över det, ska nog gå bra, är väll mitt vanliga beteende, tända på någon som är omöjlig. Då kan man ju alltid smita ifrån utan ansträngning. Blev ganska rörigt i huvet när jag upptäckte att hon blir kvar på samma kontor.

Fortsättning på historien. När jag min vana trogen försökt göra en analys av skeenden. Jag har altså aldrig blivit så tagen av en människa på så kort tid, vi sågs alltså vid en kaffeautomat för några veckor sedan, hade hon slagit mig med att järnrör i huvet, hade jag ju kunnat uppsöka akuten och fått något mot värken. Tror inte dom har något att ge om jag talar om att jag blev slagen av en blick. Tror eventuellt att det fins någon sorts förklaring, hon har troligen gått in i väggen, i försöket att driva ett ganska hopplöst projekt, jag gjorde det själv för ungefär sex år sedan, också ett dåligt suportat projekt. En tanke är at man kanske har en någotsånär liknande personlighet, om man fortsätter att leda ett projekt med hopplösa förutsättningar, tros att man är ganska slutkörd. Det är nog den förklaring jag kan finna, till att jag har blivit så fascinerad av kvinnan. Det finns något jag känt inför henne, redan före mötet vid kaffeautomaten, någon sorts sympati, utan att jag har känt henne. Känner mig fortfarande ganska förvirrad. Antar att ingen har några råd att ge, får väll fundera vidare själv. Fattar inte vad hon skulle kunna se hos mig.

Nu slutar hon på avdelningen om fyra dagar, dessutom har jag kommit med en ide som gör att jag kan prata med henne angående arbetet. Om hon inte är intresserad, behöver jag inte våndas av att stöta på henne mer.

Bra när man inser att man är dunm i huvet och inser sin idiotiska inbbilningsförmåga. Och inser att folk enbar driver med en.

Jag fattar fortfarande inte vitsen med at dom driver med mig på min arbetsplats, kvinnan ifråga har väll troligen inte gjort något överdrivet för att få mig intresserad av henne åtminstone inte något som går att bevisa juridiskt. Det var troligen min egen dumhet som fick mig att tro att hon var den typ av människa som jag attraheras av. Jag inbillade mig nog att hon hade någon typ av bokstavsdiagnos och eventuellt bränt ut sig i ett projekt, men hon är troligen en helt vanlig NT karriärist.
Vad jag vet har jag inte gjort på det viset med någon annan person, och absolut inte medvetet. Jag har alltid haft som motto att inte ha några förhållanden med personer på arbetsplatser eller i föreningar, kanske en del i min AS personlighet.
Eventuellt trodde en bisexuell man att jag fönsterflörtade med honom, jag satt och tittade ut genom ett fönster och tänkte på en kvinna jag blivit förälskad i tidigare, men jag hade inte en tanke på att han kunde se mig i fönstret, jag tittade ut på en skogsdunge. Han har uppträtt något underligt ur min synvinkel, dessutom fick jag ganska många underliga antydningar av andra arbetskamrater under en tid.
Även den gången hade jag troligen hybris, jag hade träffat kvinnan första gången när hon sommarjobbade på min arbetsplats, hon visade uppenbart intresse för mig då, nu var hon den läkare jag hade när jag var utbränd.
Kan eventuellt ha hänt att någon kvinna uppfattat mig som att jag givit ”signaler” men det har i så fall varit helt omedvetet från min sida.

Möjligen kan den senaste kvinnans uppträdande vara ett försök att få mig att förstå att någon som blivit attraherad av mig lkan to att jag jävlas. Eller så var det bara för att kränka mig.
Men om man anser att jag har hybris, som förälskar mig i en person vilken jag borde förstå inte är intresserad av mig. Då borde det också gälla för personer som eventuellt gjort samma med mig. Fast om man är AS så gäller ju inte samma regler som för NT, eller rättare sagt eftersom vi kanske inte tolkar känslor på samma sätt som NT och dom signaler vi sänder ut, oftast är ganska logiskt grundade. Då blir det som om vi talar olika språk.

Råkade ut för en mindre besvärande feltolkning häromdagen, en kvinna med Koreanskt påbrå, uppträdde så att jag kunde misstänka att hon var intresserad, men det var troligen bara den kulturella skillnaden. Dessutom var hon nog inte mer än 30 år, något ungt för en 62 åring.
Hoppas inte jag kränker någon med detta inlägg. nu får det vara nog i denna tråd för min del.

Jag hittade denna tråd för att jag sökte på ordet ’tonfall’.

Jag vill när jag orkar, läsa igenom inläggen, lite åtminstone.

Men jag är på en gång lite ointresserad av att, sedan kanske 20-30 år tillbaka, ha mer relationer. Det är istället viktigt för mig att klara av varje möte på ett tillfredsställande sätt.

Mina inre röster är för jobbiga. Det blir istället samarbete, för att bearbeta vad jag råkat påverka genom mitt AS, och dömt åt pipan fel.

Jag vill som troende fokusera på grundbudskapet i Bibeln, som är t.ex de mest fundamentala budens uppfyllande.

Då kan jag kanske bryta den hårdhet, som mitt liv innehållit. AS och schizofreni förstörde mycket.

notwoodstock skrev:Då kan jag kanske bryta den hårdhet, som mitt liv innehållit. AS och schizofreni förstörde mycket.

Jo, men du verkar vara en väldigt fin person och det är värt mycket tycker jag.

nomemorytoday skrev:

notwoodstock skrev:Då kan jag kanske bryta den hårdhet, som mitt liv innehållit. AS och schizofreni förstörde mycket.

Jo, men du verkar vara en väldigt fin person och det är värt mycket tycker jag.

Tack, det var snällt!

Jag fick en kristen vy över hur jag borde bara ignorera det hårda som jag möter, för jag reagerar inte känslomässigt för fruktansvärda saker. Är osäker på om 30 år med psykofarmaka samt sjukdomen fått mig in i konstigt nog en såsom spiritsm är förbunden med, en farlig andevärld?!

Jag tänker på att kristendom inte skall bedömas på dess utövare, läste jag nyss på nätet. Jag själv vågar inte agera på eget intiativ, snart. Och det har varit så falnad kärlek till många av mina kristna kontakter/vänner, att man får skämmas.

Tacksamhet är bra att bygga på - jag är dock rädd för att rent intellektuellt baserade känslor, utan rätt signalsubstans, blir sjukt. Man får väl träna sig.

Och att sinnesjukt hårda inre röster borgar för att andevärlden då ju kanske har förstånd för vad den håller på med?!

Kvar är kommunikation, som någon här på AF skrev om. Att jag försöker klara varje möte med Bibelorden i huvudet om att ”älska din nästa såsom dig själv”. Och att försöka veta när man bör be?!

Att man möter människor som beter sig som om man befinner på olika ”plan”, förbryllar.

Och att jag blir bara tom inuti om jag inte får sysselsättning - helst självklart meningsfull!

Men underbar seger är det som bär framåt, jag vill inte vara så handikappad i att inte kunna möta rätt.

Slutar dessa olika tankar här. Nytt för mig, att vara noggrann med viktiga saker, när hjärnan ju inte kan sociologi m.m.