När ni var små och gick i affärer med föräldrarna, kunde ni då gå bort från dom och inte alls tänka på att dom skulle kunna råka gå utan er?

Eller var ni som mig? Helt rädd för att bli lämnad där eller gå vilse, och inte hitta dom så att dom betalade och väntade utanför och liknande saker?

Jag gick lixom så nära som möjligt, jag måsta ha dom framför mig så att jag såg vart dom gick. Jag skulle aldrig tänka mig att gå före för då ser jag inte om dom skulle stanna ..
Det är samma sak nu när jag är lite äldre ( 14 ) när vi är i fjällena t.e.x jag vill alltid åka sist, så att jag inte svänger in på fel väg och åker vilse m.m ..

Jag var nog mest inne i min egen lilla värld.
Ointresserad av vart/vad de andra var.

Jag har väldigt dåligt lokalsinne. Och grava perceptionsstörningar som försvårar igenkänning av miljöer. Att gå vilse och tappa bort folk har varit min största skräck i livet. Friluftsdagar, skolkorridorer, simhallar, semesterresor, handla i affärer. Total skräck.

När jag var typ 4 lämnade mamma mig i en lekpark utanför ett radhus, vi var och hälsade på bekanta som vi aldrig varit hos förut.

När jag tröttnade på att gunga så upptäckte jag....
Vilken dörr var det jag skulle gå in i? . Började böla och satt och hängde i gungan tills mamma kom och hämtade mig.

Samma sak i affärer, gick de några meter ifrån mig eller bakom en hylla blev jag livrädd. Min värld var väldigt liten.

Jag har fortfarande dåligt lokalsinne. Om jag ska till något nytt ställe måste jag ha detaljerade kartor utskrivna från eniro, och noggranna beskrivningar av tex huset, vilken färg, hur omnejden ser ut osv.

Och helst vill jag ha någon med mig som hjälper mig hitta.

Jag drömmer ofta mardrömmar om att gå vilse, att det blir strul med resor, tågbyten och sådär. Att jag ska till gävle men hamnar i kiruna tex .

Tvärt emot mig då Jag är helt beroende av vart alla är. Eller rättare sagt beroende av att veta vart dom personerna som jag ska följa efter för att komma till rätt ställe utan att gå fel är

Hej Baevern!

Ja precis sådan var jag när jag var liten. Värst var det förresten då jag var kanske nio år och jag, morsan och min styvfar på semester i Köpenhamn. Vi gick längs någon gata, och plötsligt såg jag inte var de blivit av. Jag såg de ingenstans, och jag minns att jag då tänkte "hur ska detta gå, jag hittar inte tillbaka till hamnen och färjan, jag kan inte språket människorna här talar".

Men kanske morsan hade hittat ett par poliser, för efter en stund kom det fram en snäll polis och sade till mig att jag skulle få åka med de i polisbilen som de parkerat en bit längre bort, men då fick jag jättestor panikångestreaktion, blev jätterädd och gick iväg från den polisen, och så fick jag syn på morsan igen. Det som säkert skrämmde mig mest var själva den plötsliga förändringen, eftersom jag har autism som gör att jag egentligen inte "får" utsättas för minsta förändring. Blir jag det i alla fall så får jag allt från lindrig till akut jättesvår panikångest.

Jag var förresten i din ålder när jag bestämmde mig för att inte vara så rädd att bli lämnad ensam. Fast i början var det inte helt enkelt.

Får man förresten fråga vad det är du misstänker att du har?

Jag hade extrem separationsångest som barn, och i vissa lägen har jag det fortfarande.

När jag var 4-5 år var min morfar tvungen att köra mig efter morsan när hon körde till jobbet, för att jag skulle se att hon verkligen åkte dit och inte bara försvann. Jag skrek och grät annars. Vet inte om det var en kortare fas eller om det höll på länge. Jag har inte frågat om det. Jag har själv inget tydligt minne av det.

Som vuxen artar det sig mest i en mer objektrelaterad separationsångest. Jag har svårt för att slänga eller göra mig av med saker helt enkelt. Fast det blir bättre. Nyss sålde jag en stor del av min kamerautrustning (för att ha råd att byta system från Pentax till Canon), och det var inga problem alls att se mina fina objektiv försvinna.

Däremot har jag aldrig varit rädd för att gå vilse. Jag har begåvats med ett mycket gott lokalsinne, och jag hade det redan som barn. Nu har jag mest nytta av det när jag memorerar rutter för cykelrundor. Jag läser in kartan i skallen och kan sen se den och visualisera den i markplanet när jag cyklar. Det händer i stort sett aldrig att jag cyklar fel, och gör jag det beror det ofta på dåliga skyltar eller vägar som ändrats sen kartan tillverkades.

Jag hade mycket svårt för att bli "övergiven" som barn. Om man lämnade mig i bilen för att gå in på posten, och detta resulterade i att man var borta längre än vad jag räknat med, blev jag livrädd och trodde aldrig att de skulle komma tillbaka.
Det gick inte att lämna mig ensam hemma förrän jag var runt 13-14, och även då blev jag onaturligt orolig om folk var 10 minuter sen, och trodde genast att de krockat och dött eller liknande.

Min jänta är 11 nu och klarar inte heller av att vara ensam hemma, ens en liten stund. Hon blir orolig precis som jag blev. Skillnaden är att jag förstår det och lämnar henne inte med ett uttalande som att "du är ju så stor nu och jag blir ju för guds skull bara borta i 15 minuter" (något som jag själv fick höra och gjorde att jag stannade ensam trots att det gav upphov till en massa rädsla och ångest).

tahlia skrev:Jag hade mycket svårt för att bli "övergiven" som barn. Om man lämnade mig i bilen för att gå in på posten, och detta resulterade i att man var borta längre än vad jag räknat med, blev jag livrädd och trodde aldrig att de skulle komma tillbaka.
Det gick inte att lämna mig ensam hemma förrän jag var runt 13-14, och även då blev jag onaturligt orolig om folk var 10 minuter sen, och trodde genast att de krockat och dött eller liknande.

Känner verkligen igen mig i det du beskriver.

Jag var väldigt ängslig och rädd för det mesta, som barn, och främst att bli "övergiven" av mina föräldrar.

geocache skrev:Hej Baevern!



Får man förresten fråga vad det är du misstänker att du har?

Misstanke om Asperger, jag trodde det var självklart då detta var ett aspergerforum "/

tahlia skrev:Jag hade mycket svårt för att bli "övergiven" som barn. Om man lämnade mig i bilen för att gå in på posten, och detta resulterade i att man var borta längre än vad jag räknat med, blev jag livrädd och trodde aldrig att de skulle komma tillbaka.
Det gick inte att lämna mig ensam hemma förrän jag var runt 13-14, och även då blev jag onaturligt orolig om folk var 10 minuter sen, och trodde genast att de krockat och dött eller liknande.

.

Precis som mig :S Om mamma ska t.e.x gå och köpa någonting och jag väntar i bilen och så säger hon att hon kommer tillbaka om tio minuter men gör inte det, ( behöver bara vara borta 11 minuter för att jag börjar bli rädd ) Då börjar först fantisera vad som har hänt, sen så börjar jag tänka på hur länge jag ska vänta här innan jag kontaktar någon, sen så kommer fantasierna om att jag själv kommer bli mördad eller liknande då jag sitter där alldeles ensam i bilen. Sen så går det om igen då jag börjar vad som hänt mamma .. Och så stirrar jag överallt för att se mamma om hon nu ändå var på väg tillbaka .. Sen visar det si alltid att hon träffat en kompis som hon börjat snacka med

Baevern skrev:

geocache skrev:Hej Baevern!



Får man förresten fråga vad det är du misstänker att du har?

Misstanke om Asperger, jag trodde det var självklart då detta var ett aspergerforum "/

Hehe, att inte förstå en sådan sak är ganska Aspigt. Läsa mellan raderna och veta vad folk menar är inte alltid lätt .

Man kanske tänker så här också, hmm, hon misstänker kanske Asperger eftersom hon är här, men misstänker hon något mer, ADHD? Måste fråga! Typ.

Så man ska inte ta för givet att det handlar om att man inte förstått alla gånger. Det är ganska Aspigt också, att ta för givet att folk förstår vad man menar för att man själv ser det som att man uttryckt sig kristallklart .

tahlia skrev: Det gick inte att lämna mig ensam hemma förrän jag var runt 13-14, och även då blev jag onaturligt orolig om folk var 10 minuter sen, och trodde genast att de krockat och dött eller liknande.

Sådan var jag också, och är än idag. Den där oron. Oj, sambon har varit borta väl länge nu, han skulle bara cykla och köpa mjölk. Shit, han har nog blivit påkörd av en bil eller misshandlad eller.... .
'
Länge sedan jag hörde från pappa/brorsan/morsan/tant Berit/whoever H*n ligger nog död i lägenheten...

Jag sprang iväg på egna upptäcktsfärder i affärerna som liten. Men så fick jag ju ADHD-diagnos också...

Baevern skrev:När ni var små och gick i affärer med föräldrarna, kunde ni då gå bort från dom och inte alls tänka på att dom skulle kunna råka gå utan er?

Jag tyckte det var väldigt kul att smita iväg och sedan få höra hur man efterlyste mina föräldrar i högtalarna på Wessels. Min mamma var inte lika road.

Jag smet iväg ibland fast jag och tyckte det var pinsamt de gånger jag blev efterlyst och min pappa blev arg. Trots det fortsatte jag smita iväg. Ibland stod jag vid tidningshyllan och "smygläste" i tidningar också hade jag bråttom till godisavdelningen för godis ville jag alltid ha med mig hem och det hänger i.

Jag var lite rädd att tappa bort föräldrarna i affären, men jag trodde aldrig att dom skulle dra iväg utan mig. Så allvarligt orolig var jag inte.

Saninaé, vad är en piratmissla?

sugrövmanövern skrev:Samma sak i affärer, gick de några meter ifrån mig eller bakom en hylla blev jag livrädd. Min värld var väldigt liten.

Samma här. Det värsta när jag var liten var att jag inte själv kom på tanken att uppmärksamma någon på problemet om jag blev borttappad. Jag fick panik inuti men det var inget som syntes utanpå. Att närma sig andra vuxna för att be om hjälp var inte en möjlighet som existerade i min värld; främmande människor gjorde mig bara ännu mer rädd och förvirrad. Och inte föll det mig in att mina föräldrar skulle kunna bli lika orolig som jag och börja leta utan var de borta så var de borta.

Jag får fortfarande lite småpanik när jag tappar bort nån jag är och shoppar med. Mobilen är en fantastisk trygghet där, för det är just detta att jag inte vet hur jag ska få tag i dem igen som skapar stressen.

Något närliggande som hände mig både som barn och vuxen var när man var med en grupp, t ex klassen eller arbetskamraterna, och behövde gå på toaletten el dyl. Sen när man kom ut igen var de borta! Som att jag var så osynlig eller oviktig att ingen märkte eller brydde sig om ifall jag råkade fattas. Värsta var nog den gången jag gick i lågstadiet och var på Skansen med klassen. 'Lyckligtvis' hade de glömt en flicka till på toaletten så vi var i alla fall två som stod förvirrade utanför och kämpade med paniken. Efter ett tag upptäcktes det och en av lärarna kom tillbaka och hittade oss.

sugrövmanövern skrev:Jag har fortfarande dåligt lokalsinne. Om jag ska till något nytt ställe måste jag ha detaljerade kartor utskrivna från eniro, och noggranna beskrivningar av tex huset, vilken färg, hur omnejden ser ut osv.

Och helst vill jag ha någon med mig som hjälper mig hitta.

Japp. Särskilt den där första gången. Sen brukar det gå bättre, även om det brukar ta mig ett visst antal gånger och felkörningar innan jag lär mig hitta i en ny stad.

sugrövmanövern skrev:Jag drömmer ofta mardrömmar om att gå vilse, att det blir strul med resor, tågbyten och sådär. Att jag ska till gävle men hamnar i kiruna tex

Brukade jag också göra.