Jag har en fundering: jag har aldrig haft större problem med att "förstå" andras känslor, känner typ inte igen mig i det där att man inte förstår varför folk gör som de gör. Men ju mer jag tänker på de desto tydligare blir det att jag aldrig riktigt sett den faktiska personen. Alltså för att förklara, jag har förstått att "det här är Johan, jag gillar honom, han gillar mig, vi har trevligt".

Men jag har börjat inse att jag egentligen aldrig tänkte på den faktiska personen, alltså deras tankar, känslor etc. Jag kunde typ oroa mig cad designer tyckte om jag sagt något dumt, men inte annars. Typ att jag mer reagerar på hur personer beter sig, eller oroar mig för hur de ska reagera, än på vad dom faktiskt tänker. Och ju mer jag tänker på det desto svårare är det att förstå att andra är människor med tankar och känslor som faktiskt... Svårt att förklara vet inte om någon fattar.

Okej märkte att jag glömt att skriva det som egentligen var min fråga: är det här nånting så ni känner igen er i? Är det typiskt för AS? Eller är det snarare så att jag överanalyserar?

Unts_unts skrev:Jag har en fundering: jag har aldrig haft större problem med att "förstå" andras känslor, känner typ inte igen mig i det där att man inte förstår varför folk gör som de gör. Men ju mer jag tänker på de desto tydligare blir det att jag aldrig riktigt sett den faktiska personen. Alltså för att förklara, jag har förstått att "det här är Johan, jag gillar honom, han gillar mig, vi har trevligt".

Men jag har börjat inse att jag egentligen aldrig tänkte på den faktiska personen, alltså deras tankar, känslor etc. Jag kunde typ oroa mig cad designer tyckte om jag sagt något dumt, men inte annars. Typ att jag mer reagerar på hur personer beter sig, eller oroar mig för hur de ska reagera, än på vad dom faktiskt tänker. Och ju mer jag tänker på det desto svårare är det att förstå att andra är människor med tankar och känslor som faktiskt... Svårt att förklara vet inte om någon fattar.

Känner igen mig. Måste tänka en gång extra och kanske gå igenom i huvudet vad den andre personen kan tänka/känna.

Bra beskrivet.

@Dandelo: har det alltid varit så? För jag minns att det inte var så för mig, utan det gick "automatiskt" tills jag började grubbla på det, och nu kan jag typ inte låta bli att tänka på det.

Vet inte om jag riktigt förstår vad du menar, men jag har inte heller haft större problem med att förstå andras känslor.

När du säger att du kan oroa dig för vad folk tycker om dig, men inte annars, hur menar du då? Typ att om din vän t.ex. har ett problem i sitt privatliv, så är det ingenting du tänker på? För sådan är jag. Jag blir sällan emotionellt involverad i en väns situation. Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv. Bara några veckor innan min student dog min idrottslärare helt plötsligt. Eftersom det inte är någon jag har ett "band" till och bryr mig om, så blev jag inte alls ledsen, även om jag blev lite chockad för att det var så plötsligt. Alla andra i klassen verkade väldigt upprörda och sorgsna, vilket jag på ett sätt förstod med tanke på att folk brukar reagera så när någon dör. Min ena bästa vän verkade extra påverkad och hon hade dåligt samvete för att hon bara dagen innan hade varit lite (med betoning på lite) smått otrevlig i ett meddelande till läraren. Kan tillägga att läraren sedan innan hade problem med hjärtat och dog troligtvis i en hjärtinfarkt (inte fått det bekräftat dock). Även om jag inte kunde relatera till min väns känslor, så gjorde jag mitt bästa för att trösta henne och försäkra henne om att hon inte hade något med hans död att göra. I stunden tänkte jag ju på hennes känslor och försökte förstå, men så fort jag var borta från situationen var det inte så att jag satt och grubblade över hur hon kände. När jag lämnar sådana situationer så är det nästan som att jag glömmer av att folk även känner grejer när jag inte är där, om du förstår vad jag menar? Alltså, jag visste om att hon hade mått skitdåligt den dagen och varför, men när jag kom hem hade jag inte en tanke på att hon kanske fortfarande mådde dåligt och det är inte så att jag fortsatte fråga henne senare hur hon mådde (vad jag minns i alla fall).

Vet inte alls om det är något du kan relatera till, eller om jag ens förstod dig rätt. När du hamnar i en sådan situation som jag precis beskrev, tänker du då inte på vad personen kan tänkas känna eller är du som jag att "det jag inte ser, existerar inte" ungefär? Eller tänker du inte på det alls, även när du är mitt i situationen?

Unts_unts skrev:@Dandelo: har det alltid varit så? För jag minns att det inte var så för mig, utan det gick "automatiskt" tills jag började grubbla på det, och nu kan jag typ inte låta bli att tänka på det.

Det har alltid varit så, även om jag inte tänkt på det först.
Notera att ibland har jag kunnat avläsa rätt/tolka rätt. Övat upp mig. Men det är sällan det kommer automatiskt, det där att känna av och tänka att den här personen funderar och tänker på detta sättet.

purplecloud skrev:När du hamnar i en sådan situation som jag precis beskrev, tänker du då inte på vad personen kan tänkas känna eller är du som jag att "det jag inte ser, existerar inte" ungefär? Eller tänker du inte på det alls, även när du är mitt i situationen?

Ja lite så! Fast också att ju mer jag tänker på det desto svårare är det att verkligen känna det där att man typ vet att personen känner eller tänker på ett visst sätt, det blir mer som att tänka på en person i en film typ. Typ förut kunde jag bara veta att "nu sa jag det här, då känner den här personen så och så", medan nu är det mer att jag vet att det är jag som föreställer mig vad de tänker.

Unts_unts skrev:

purplecloud skrev:När du hamnar i en sådan situation som jag precis beskrev, tänker du då inte på vad personen kan tänkas känna eller är du som jag att "det jag inte ser, existerar inte" ungefär? Eller tänker du inte på det alls, även när du är mitt i situationen?

Ja lite så! Fast också att ju mer jag tänker på det desto svårare är det att verkligen känna det där att man typ vet att personen känner eller tänker på ett visst sätt, det blir mer som att tänka på en person i en film typ. Typ förut kunde jag bara veta att "nu sa jag det här, då känner den här personen så och så", medan nu är det mer att jag vet att det är jag som föreställer mig vad de tänker.

Hmm, okej. Det här är så svårt att riktigt greppa, men det är sjukt fascinerande!

Jag är inte säker på att jag helt förstår dig, skulle du kunna ta upp något exempel från ditt liv där det är mer konkret vad du menar och hur ditt tankesätt har förändrats kring det här?

Svårt att komma på specifika exempel men kan försöka. Typ om jag råkade göra nåt pinsamt förut skulle jag bara känna på mig att "folk såg det där, nu vet dom att jag gjorde nåt dumt". Nu börjar jag överanalysera det istället och typ tänka "exakt vad tänkte den här personen när de såg det" och så försöker jag föreställa mig efteråt typ att de såg det, att de kommer veta om det lästa gång vi ses, och ju mer jag tänker på det desto mindre verkligt känns det att de faktiskt såg mig eller tänkte på det.

Känner mig fast i mitt huvud på något sätt kan man säga, förut så kunde jag typ "veta" vad som hände i andras huvuden men nu känns de som om det som att tänka på en annan planet typ.

Unts_unts skrev:Svårt att komma på specifika exempel men kan försöka. Typ om jag råkade göra nåt pinsamt förut skulle jag bara känna på mig att "folk såg det där, nu vet dom att jag gjorde nåt dumt". Nu börjar jag överanalysera det istället och typ tänka "exakt vad tänkte den här personen när de såg det" och så försöker jag föreställa mig efteråt typ att de såg det, att de kommer veta om det lästa gång vi ses, och ju mer jag tänker på det desto mindre verkligt känns det att de faktiskt såg mig eller tänkte på det.

Känner mig fast i mitt huvud på något sätt kan man säga, förut så kunde jag typ "veta" vad som hände i andras huvuden men nu känns de som om det som att tänka på en annan planet typ.

Ahh, nu förstår jag!

Man kan ju faktiskt aldrig veta exakt vad andra tänker och känner, om personen inte säger det då, även om man kan anta vad de tänker och känner. Ofta tror man nog att folk tänker mer om en än vad de faktiskt gör. T.ex. om du råkar snubbla mitt på gatan och människor runt omkring dig ser, så kanske de i stunden tänker något, men troligtvis är det inget de går och funderar på efteråt och det glöms bort.

Varför tror du att du plötsligt har börjat grubbla så mycket kring det här? Med tanke på att du inte var sådan här förr.

Alltså för att förtydliga, problemet var inte att jag oroade mig för vad folk tycker, utan att tankarna på vad folk tycker börjat kännas mindre verkliga när jag börjar fokusera för mycket på dom. Typ som när man säger ett ord om och om igen så det inte känns som ett riktigt ord liksom.

Har nog alltid haft en tendens att tänka lite tvångsmässigt på saker, fast nu har det blivit extra jobbigt.

Unts_unts skrev:Alltså för att förtydliga, problemet var inte att jag oroade mig för vad folk tycker, utan att tankarna på vad folk tycker börjat kännas mindre verkliga när jag börjar fokusera för mycket på dom. Typ som när man säger ett ord om och om igen så det inte känns som ett riktigt ord liksom.

Har nog alltid haft en tendens att tänka lite tvångsmässigt på saker, fast nu har det blivit extra jobbigt.

Jaha, okej. Förstår hur du menar.

Man får ju ofta höra att folk med AS har "svårt med empati" eller att någon annan kan tänka annorlunda än dem, men man får aldrig höra exakt på vilket sätt man tänker annorlunda. Så det är mest det jag undrar, om ni också haft liknande funderingar, typ hur ni egentligen ser på andra människor.

Sen kom jag på en annan grej, jag har alltid haft en tendens att tänka på olika situationer, andra människor etc typ "utifrån" som en film ungefär. Någon som känner igen det? Känns ju som att det kan hänga ihop.