rapchic skrev:när jag var hos tandläkaren senast var jag nydiagnotiserad
och nämde AS när h*n frågade om mdecinska tillstånd
svaret jag fick var
"aspergers jaha då känner du inte smärta" (<- ungefär iallafall var ett tag sen nu)
jag fick omedelbart bilder om att allt gjordes utan bedöving och sa direkt att vissa känner kanske inte viss smärta men alla är ju olika (<- typ)
försökte hitta faktablad om as till just tandläkare men hittade inga, var finns dom?

Lagar alltid tänderna utan bedövning, ok, rotfyllnad så tog jag en spruta. Men det är som att det inte behövs, känns lite, men snabbt går det över när det är klart.

earlydayminer skrev:Det måste finnas ett sätt förutom att i ord uttrycka din tomhet. Har du talat med någon om din tomhet? Har du lyckats förklara hur det är? Det måste finnas ett sätt för dig att omvända apati. När exakt tog du tag i det här?

Varför skulle inte du vara intressant? Som du förklarar det så är du min motsats och det finner jag mycket intressant.

Nej, min tomhet kan jag nog bara uttrycka i ord, andra uttryckssätt tror jag kräver mer känslor. Jag kan få lite kontakt med mina känslor genom att pressa mig hårt och göra sånt som jag mår dåligt av, samtidigt som det är det beteendet som har gjort mig mer känslokall i längden. Jag kan på olika sätt få mig att känna en del känslor av sorg och ren utmattning, och det är okej för mig för det känns åtminstone äkta.

Jag har inte talat med någon som har förstått mig fullt ut, och även om jag har ord så har jag inga känslor till orden, och jag har svårt att få fram vad jag vill. Grejen är ju också att jag mår dåligt av att sakna känslor och en sammanhållen personlighet, men det har ingen lyssnat särskilt mycket på. Jag tror inte det räcker med att bara berätta för att de ska förstå.

Jag vet inte när exakt jag tog tag i det här. Jag har inte talat med någon annan om det jag har skrivit här, så på så sätt har jag fortfarande inte tagit tag i det, men jag börjar få en lite bättre bild av vad jag vill säga. Sen så känner jag mig fortfarande ofta mer tråkig än intressant. Jag skulle vilja vara intressant, men det enda som möjligtvis skulle kunna göra mig det är väl att jag ser ut som en människa men utan att känna mig som en. Det kanske kan vara faschinerande på samma sätt som folk faschineras av Dexter eller någon annan seriemördare utan känslor. Det här är ju dock mer fantasi än verklighet, och i praktiken så gör min brist på mänsklighet mig väldigt begränsad.

Anastasia skrev:
Jag har inte talat med någon som har förstått mig fullt ut, och även om jag har ord så har jag inga känslor till orden, och jag har svårt att få fram vad jag vill. Grejen är ju också att jag mår dåligt av att sakna känslor och en sammanhållen personlighet, men det har ingen lyssnat särskilt mycket på. Jag tror inte det räcker med att bara berätta för att de ska förstå.

Detta är exakt mig själv när jag gick första gången till en terapeut. Och jag kunde inte ens definiera mig själv som du här beskriver för jag visste inte riktigt i ord att det gick att göra, jag hade bara smärta.

Men att utsätta sig för mötet med någon och försöka börja nysta för att man är så förbaskat trött på att må dåligt var min drivkraft, helt enkelt vägra ha det som jag hade det.

Skriv ihop en lång beskrivning och ta med till någon som t ex din läkare så tror jag nästan säkert att dom inte fullt ut förstår allt men förstår att du behöver hjälp, speciellt om du talar om dina mörka sidor som du nämnt. Du är oerhört bra på att beskriva så man måste nog nära vara anafabet för att inte förstå.

(edit: korsade Aspkvinna)

Anastasia

Det här forumet är virtuellt och begränsat, men det är ändå verkliga människor som kommunicerar på riktigt.

Du får fram ord här, som berör mig djupt och som ger mig en bild av en mycket levande människa, som jag tycker jag kan förstå alldeles utmärkt på många sätt. (Och jag tror också att jag är litet svårlurad, eftersom jag känner igen mig i så många av de problem du beskriver.)

Jag får intrycket att jag inte är ensam om ungefär det.

Så med alla nätbegränsningar tycker jag ändå det motsäger det du skriver om att du inte kan göra dig förstådd. Om det är så - går det att använda (bättre?) på något sätt (inom dig och/eller mot omvärlden)?

Aspkvinna skrev:Skriv ihop en lång beskrivning och ta med till någon som t ex din läkare så tror jag nästan säkert att dom inte fullt ut förstår allt men förstår att du behöver hjälp, speciellt om du talar om dina mörka sidor som du nämnt. Du är oerhört bra på att beskriva så man måste nog nära vara anafabet för att inte förstå.

Problemet är att jag inte har någon läkare eller kontakt med någon inom vården. Jag sa upp kontakten med alla för att jag ville bli lämnad ifred, och sen så har jag flyttat efter att jag fått diagnosen så jag måste i vilket fall som helst börja om från början.

Det är kanske inte svårt att förstå mig rent språkligt, men jag är ovanlig och mina problem går inte riktigt att placera i ett fack. Människor som påminner om mig brukar ha svårt att bli förstådda även om de är verbala och tydliga, och jag är rädd för att det skulle bli likadant för mig, och att jag bara uppfattas som obehaglig och skrämmande. Jag tror att man åtminstone måste kunna en del om AS för att ta till sig det jag säger.

Zombie skrev:Så med alla nätbegränsningar tycker jag ändå det motsäger det du skriver om att du inte kan göra dig förstådd. Om det är så - går det att använda (bättre?) på något sätt (inom dig och/eller mot omvärlden)?

Jo, jag kan nog göra mig förstådd av vissa här, men jag känner ofta att det jag skriver bara är en liten del av den jag är. Anastasia är nog den jag känner mig som inuti nu, men dels så har jag ett ganska stort glapp mellan den jag själv tycker jag är och den personlighet jag visar utåt, och sen så har jag varit väldigt annorlunda tidigare.

När jag var yngre så hade jag ännu mindre en egen personlighet, och jag har gjort massa saker som "inte varit jag" och som inte alls stämmer överens med hur jag borde bete mig. Nu känner jag mig lite mindre förvirrad, men jag känner mig ännu mer "konstruerad" och jag har försökt avgränsa mig genom att sätta upp regler för vem jag är. Jag har dock fortfarande svårt att veta vad som verkligen är jag och vad som är den jag vill vara eller den som jag känner att omgivningen fått mig att tro att jag måste vara. Allt det här gör alltså att jag tvivlar på om jag verkligen har gjort mig förstådd som den jag är.

Jag vet inte riktigt hur jag kan använda mig av det, men lite hjälpt har jag ju blivit av att analysera mig själv, och försöka få en bild över vem jag är och hur jag vill förbättra mig. Problemet är ju att allt det här bara är i mitt huvud, och jag känner ofta att jag blir någon annan tillsammans med andra. Sen så har jag faktiskt svårt att kommunicera med folk där jag inte kan vara anonym och skyddad, och tidigare kunde jag inte alls uttrycka vad jag känner så det är inte något som alltid varit självklart för mig. Jag har också svårare att prata än att skriva, och ofta varken kan eller orkar jag säga så mycket alls. Jag kan uttrycka mig, men jag har ändå nån sorts spärr mot att berätta för mycket om mig själv, och det gör att jag i praktiken faktiskt har svårt att göra mig förstådd. Om man fick maila eller lämna fram lappar så skulle det vara lite lättare, men jag antar att man måste ringa och sen kunna beskriva sina problem muntligt, och det gör att jag måste samla mod för att söka hjälp.

Anastasia skrev:Problemet är att jag inte har någon läkare eller kontakt med någon inom vården. Jag sa upp kontakten med alla för att jag ville bli lämnad ifred, och sen så har jag flyttat efter att jag fått diagnosen så jag måste i vilket fall som helst börja om från början.

Det är kanske inte svårt att förstå mig rent språkligt, men jag är ovanlig och mina problem går inte riktigt att placera i ett fack. Människor som påminner om mig brukar ha svårt att bli förstådda även om de är verbala och tydliga, och jag är rädd för att det skulle bli likadant för mig, och att jag bara uppfattas som obehaglig och skrämmande. Jag tror att man åtminstone måste kunna en del om AS för att ta till sig det jag säger.

Jag förmodar att du drar dig för att kontakta Vuxenhabiliteringen och söka LSS. Men kan du ändå tänka dig att försöka få en psykolog via dem? De borde ha kontakt med psykologer som känner till AS.

Bara för att du blir inskriven i Vuxenhab så behöver du inte ta emot fler åtgärder än du vill och känna dig "handikappifierad".

Alien skrev:Jag förmodar att du drar dig för att kontakta Vuxenhabiliteringen och söka LSS. Men kan du ändå tänka dig att försöka få en psykolog via dem? De borde ha kontakt med psykologer som känner till AS.

Bara för att du blir inskriven i Vuxenhab så behöver du inte ta emot fler åtgärder än du vill och känna dig "handikappifierad".

Ja, jag är starkt emot att kontakta habiliteringen och få LSS. Det beror inte bara på att jag tycker hela miljön är obehaglig och får mig att känna mig "handikappifierad", utan också på att jag inte tror de har något att erbjuda mig som jag inte kan få på annat håll. När jag hade kontakt med habiliteringen pratade jag en gång med en psykolog som skulle känna till AS, men han verkade förvänta sig att jag skulle vara mycket "aspigare" och jag kände inte att han lyssnade på mig som jag var. Jag tycker hela habiliteringen verkar rikta sig till dem med mer utpräglad AS, och de är inte heller öppna för möjligheten att man kan ha problem av andra orsaker.

Jag tror jag skulle ha mer hjälp av en psykolog som känner till allt, och som har kunskaper om AS men utan att vara begränsad till det. Jag är inte så aspig till sättet, men samtidigt så har jag drag av andra diagnoser och en del diffusa, ovanliga problem som nästan ingen verkar känna till så mycket om. Det enda bra med psykologer via LSS är väl att det är gratis, men det blir ju ändå meningslöst om de inte kan förstå mig.

Anastasia skrev:Nej, min tomhet kan jag nog bara uttrycka i ord, andra uttryckssätt tror jag kräver mer känslor. Jag kan få lite kontakt med mina känslor genom att pressa mig hårt och göra sånt som jag mår dåligt av, samtidigt som det är det beteendet som har gjort mig mer känslokall i längden. Jag kan på olika sätt få mig att känna en del känslor av sorg och ren utmattning, och det är okej för mig för det känns åtminstone äkta.

Jag har inte talat med någon som har förstått mig fullt ut, och även om jag har ord så har jag inga känslor till orden, och jag har svårt att få fram vad jag vill. Grejen är ju också att jag mår dåligt av att sakna känslor och en sammanhållen personlighet, men det har ingen lyssnat särskilt mycket på. Jag tror inte det räcker med att bara berätta för att de ska förstå.

Jag vet inte när exakt jag tog tag i det här. Jag har inte talat med någon annan om det jag har skrivit här, så på så sätt har jag fortfarande inte tagit tag i det, men jag börjar få en lite bättre bild av vad jag vill säga. Sen så känner jag mig fortfarande ofta mer tråkig än intressant. Jag skulle vilja vara intressant, men det enda som möjligtvis skulle kunna göra mig det är väl att jag ser ut som en människa men utan att känna mig som en. Det kanske kan vara faschinerande på samma sätt som folk faschineras av Dexter eller någon annan seriemördare utan känslor. Det här är ju dock mer fantasi än verklighet, och i praktiken så gör min brist på mänsklighet mig väldigt begränsad.

Ursäkta mig, jag var otydlig. Det jag menade var att kan du inte förklara det du känner att du inte känner som ett ljud, en bild. Om du använder dig av metaforer, det kan i o f s vara svårt att förstå för slöa människor. Jag menar inte att du är slö utan att det kanske finns läkare som inte riktigt kan utvidga sin visuella kraft. Du skriver att du kan känna sorg och utmatning, det är åtmistone någonting Anastasia. Det är alltid en start oavsett hur länge du känt så.

Det är viktigt att du talar med någon annan än oss om det här, du behöver få det bekfrätat från någon. Det att livet kan bli så mycket bättre än man någonsin kunnat föreställa sig. Lyckotal? Blind optimism? Nej. Det är av erfarenhet och hopp jag skapat den bilden. Kan ta väldigt lång tid innan man förstår och verkligen greppar det. Det är svårt att lokalisera problemet inom sig själv, det är jättesvårt men det går. Du bör ta lite tid och fundera på det här, även om du inte har lust att göra speciellt mycket så försök att fylla dig själv. Om det inte funkar efter 1 sekund så kan du ju alltid pröva dagen efter, då kanske det håller i 2 sekunder. Det gäller att du successivt pressar fram det som skrämmer dig. Även de som känner en oändlig tomhet har någonting inom sig som håller dem kvar här, finn det. Jag tror inte att du sökte dig hit bara för att få ut det du vill ha sagt, det har åtminstone inte utvecklats så eftersom att du fortfarande svarar. Även till en sådan känslovekling som jag själv är.

Intressant om Tandläkare, jag har ju ingen diagnos men det som jag kommer ihåg från min kvinnliga tandläkare är att hon hade stora bröst och pratade hela tiden. Blev en aning svårt att svara på frågor när de lagade tänder iofs.. Tråkigt ifall att de har någon "speciell rutin" för AS, hade jag haft diagnos och vetat om rutinen då hade jag säkert slutat gå till tandläkaren flera år i förväg. Det var brösten som gav mig fokusering tror jag. Använde onödigt smärtstillande några gånger oxå. Nu har jag inte varit där på snart 10år så det är snart dax. Dock så vägrar jag fluorbehandling.