Jag undrar om nån varit med om detta: jag fick nyligen veta att en släkting dött. Det här var nån jag var jättenära när jag var liten. Men när jag fick veta det blev jag bara förvånad, inte det minsta ledsen. Alltså inte ens chockad eller så, det kändes som en helt vanlig dag, som om inget hänt.

Kommer ihåg första gången en släkting dog, då blev jag ganska chockad för det hände plötsligt, och det var jobbigt att alla var ledsna, men jag kände aldrig nånting då heller. Nu sitter jag här och det känns som inget hänt, och har svårt att tänka mig vad resten av familjen känner.

Det är nog inget ovanligt för aspergare/autister att reagera på liknande sätt. Vi har inte de kognitiva förutsättningarna för genuin saknad (vi har någon slags känsla av saknad/sorg). Jag talar inte om saknaden av en närstående som ger en något - man turas om att laga maten (praktiskt) eller att man har en närstående som bidrar till ens trygghet. Det jag menar är saknaden och sorgen som NT känner pga alla fina minnen de haft (och som gav glädje till båda) och den där gemensamma speglingen som bekräftade varandra.

Jag har själv liknande problem och har även talat med en annan aspie som beskrivit fenomenet. Han beskrev att han lärt sig hur han ska låtsas sörja vid liknande bortgångar, eftersom när han inte gjort det har folk uttryckt ogillande. När hans moster dog och han var ung sade han "det är ju ändå bara en gammal kärring som dött". Med åldern förstod han vad som var accepterade beteenden. Psykopater "lär" sig ju också att imitera NT med varierande grad av framgång.

Jag också varit med om exakt samma situation. Och jag känner andra NT:s som inte har kunnat uppleva sorg efter dödsfall. Det är inget ovanligt. Människor reagerar olika vid dödsfall

Ett dödsfall är aldrig likt ett annat och hur människor reagerar på sorg kan variera mycket. Det kan bero på omständigheterna, vilken relation du hade till den som har dött och hur man är som person.

https://www.1177.se/Uppsala-lan/Regler- ... l/?ar=True

Sorg

Det kan vara svårt att förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Det kan kännas som om du är bedövad och avskärmad från omgivningen. Då kanske du inte känner något särskilt alls. De känslorna kan vara svåra att förstå. Man kan tycka att man borde känna sig ledsen.

https://www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Ps ... eter/Sorg/

ruhil skrev:Jag undrar om nån varit med om detta: jag fick nyligen veta att en släkting dött. Det här var nån jag var jättenära när jag var liten. Men när jag fick veta det blev jag bara förvånad, inte det minsta ledsen. Alltså inte ens chockad eller så, det kändes som en helt vanlig dag, som om inget hänt.

Kommer ihåg första gången en släkting dog, då blev jag ganska chockad för det hände plötsligt, och det var jobbigt att alla var ledsna, men jag kände aldrig nånting då heller. Nu sitter jag här och det känns som inget hänt, och har svårt att tänka mig vad resten av familjen känner.

Typiska känslor som förekommer vid sorg

-- overklighetskänslor
-- saknad och längtan efter den som har dött
-- förtvivlan och nedstämdhet
-- känslor av övergivenhet, tomhet eller meningslöshet
-- oro eller ångest
-- ilska och irritation
-- ständiga tankar på den som har dött och på döden
-- skuldkänslor.

Hur kroppen reagerar

-- Du kan känna dig trött och orkeslös.
-- Du kan ha svårt att somna eller sover för lite eller för mycket.
-- Du kan ha ont i huvudet, i magen eller någon annanstans i kroppen.
-- Du äter mer eller mindre än vad du brukar göra.
-- Du tappar lusten att göra saker.
-- Du kan lättare få infektioner.

Oroa dig inte, jag hoppas att du kommer må bättre snart. Det finns även några bra råd att tänka på och följa.

-- Försök att äta och att sova på regelbundna tider.

-- Berätta för andra hur du känner, även om det ibland kan kännas som om ingen riktigt förstår. Andra kan ha svårt att veta hur de ska göra eller vad de ska säga. Då är det bra om du kan försöka berätta vilket sorts stöd du vill ha. Ibland kan det vara skönt att ha någon hos sig även om man inte vill prata.

-- Kontakta en stödgrupp. En del tycker att det känns bra att få prata mer med någon eller några som har liknande erfarenheter. Du kan läsa mer om stödgrupper längre ner i den här texten.

-- Skriv ner dina tankar. Du kan pröva att skriva hur sorgen känns. Både när du är som mest ledsen och när du känner dig mindre ledsen. Du kan skriva till personen som har dött och förklara dina tankar och känslor.

Spoiler: visa

Du kan också pröva att till exempel lyssna på musik, läsa böcker eller se filmer som handlar om sorg. För en del hjälper det att se att andra känner ungefär som de själva gör.
Försök att ta reda på sådant som kanske känns oklart och förvirrat i samband med att personen dog. Det kan hjälpa dig att komma vidare i sorgen. Du kan till exempel boka ett samtal med personalen som tog hand om personen.
Det brukar vara bra att vara med i ceremonier för att ta farväl av den som har dött, till exempel en begravning. Ritualen och minnet av den kan hjälpa till att göra så att det som har hänt känns mer verkligt.
En del mår bra av att bevara känslan av närvaro med den som är död. Det kan vara att tända ett ljus eller att utföra någon annan handling. Det kan också vara att besöka en särskild plats eller att spara något föremål som betyder mycket. Den som är död kanske hade en blogg eller ett konto på sociala medier som du kan fortsätta skriva på.

Samma här, det jobbigaste blir inte att någon gått bort utan att man ska lista ut hur man ska föra fram sin empati hela tiden. Vad är lagom och så vidare. Man vill ju inte fejka helt heller för det syns ju och det är ännu värre. Tror det har att göra med att vissa aspergare kanske inte emotionellt (bara logiskt) gör kopplingen att någon dog där och därför är folk ledsna här. Eller nåt åt det hållet. När vår katt avlivades var det en helt annan sak för jag hade varit med hela och jag var med när hon somnade in.

Jag har ätit så mycket mediciner att jag inte känt nånting men det är ju en annan historia, men vet hur det känns. Tycker inte du verkar konstig, översvallande empati är inte allt här i världen. Du kan vara "god" ändå.