Kanske tycker en del att det är lyxproblem, jag har i alla fall haft jobb i många år, men samtidigt ställer det till med så mycket att jag inte vet om det är värt det.

Problemet är att jag känner att jag inte klarar av det särskilt bra. Ändå sedan jag har börjat jobba och det har varit över 30 nu (med avbrott för barn och sånt) har jag gjort så gott jag kunde, känt att det inte riktigt räcker och bytt jobb när det blev för uppenbar. Det känns som om jag "fuskar" mig igenom yrkeslivet. Samtidigt klarar jag av det allra mesta. Men det där lilla som inte funkar - det förstår inte folk hur man kan ha problem med det.

Då skulle man behöva tala om att man har AS (och ADHD). Det undvek jag dock absolut, efter att jag har gjort väldigt negativa erfarenheter med att tala om det. Men nu känns det som om det inte kommer att funka.... och frågan är om jag ska tala om för chefen att jag har diagnos (efter att ha dolt det i 6 år). Eller om jag ska byta jobb igen (jag trivs där, och jag behöver ju referens ifrån dem...). Eller om jag gör något enklare (det tar emot, och det är inte ens säkert att det inte dyker upp delar där också som jag har problem med).

Så som det är nu, kan jag inte ha det i längden heller. Jag är bara så stressad då, går och räknar med att det kan krascha när som helst.

Om du trivs med ditt nuvarande jobb så tycker jag spontant att det är värt att försöka få det att fungera.

Jag skulle också tveka att berätta om diagnoserna - har man väl klivit ut ur den garderoben går det ju inte att kliva tillbaka. Det skulle kunna bli väldigt lyckat med mycket förståelse, det skulle kunna bli fördomsfullt och ännu jobbigare, helt beroende på inblandade personer (oavsett vad diskrimineringslagen säger).

Men jag undrar, har du koll på precis vad det är du har problem med? Då kanske det skulle hjälpa att tala med en arbetsterapeut eller kurator (kanske på företagshälsovården, vårdcentralen eller habiliteringen) om vad som skulle kunna göras i anpassningsväg.

Det går att peka på stress och/eller risk för utmattning för att be om de anpassningar du behöver. Det går att få anpassningar på arbetsplatser utan att berätta om NPF-diagnoser, om man tar upp det som stress/arbetsmiljöproblem.

Min erfarenhet är att det är väldigt dumt att fortsätta kämpa tills man kraschar (utmattningssyndrom). Det är väldigt svårt att ta sig upp igen när man har hamnat i utmattningsträsket.
Hoppas det ordnar sig för dig!

Jeg ville nok valgt å fortelle om diagnosen om det stod mellom det og jobbytte. Om du forteller om diagnosen og det ikke hjelper er det fortsatt mulig å bytte jobb.

Først ville jeg nok utforsket andre alternative løsninger, som også er nevnt ovenfor her.

Hvilken type utfordringer er det snakk om forresten?

ankhh skrev:Om du trivs med ditt nuvarande jobb så tycker jag spontant att det är värt att försöka få det att fungera.

Jag skulle också tveka att berätta om diagnoserna - har man väl klivit ut ur den garderoben går det ju inte att kliva tillbaka. Det skulle kunna bli väldigt lyckat med mycket förståelse, det skulle kunna bli fördomsfullt och ännu jobbigare, helt beroende på inblandade personer (oavsett vad diskrimineringslagen säger).

Men jag undrar, har du koll på precis vad det är du har problem med? Då kanske det skulle hjälpa att tala med en arbetsterapeut eller kurator (kanske på företagshälsovården, vårdcentralen eller habiliteringen) om vad som skulle kunna göras i anpassningsväg.

Det går att peka på stress och/eller risk för utmattning för att be om de anpassningar du behöver. Det går att få anpassningar på arbetsplatser utan att berätta om NPF-diagnoser, om man tar upp det som stress/arbetsmiljöproblem.

Du har förstås rätt i att man inte kan kliva tillbaka i garderoben. Jag har svårt att säga exakt vad jag gör för fel. Jag jobbar ju med ungdomar som redan inte vill gå i skolan, och jag lyckas sämre än kollegorna att locka dessa ungdomar, hitta något som de gillar, så att de vill plugga igen. Just nu har jag flera stycken igen som vägrar komma på mina lektioner. Jag har haft samma problem när jag undervisat hela klasser - vissa elever gillar inte mig, andra tar mig inte på allvar. Visserligen har min chef sagt hittills att det kan hända, det är ju knepiga ungdomar. Men nu vet han snart inte vad han ska göra, säger han.

Även om det funkar med ganska många också, men det börjar bli för många som det inte funkar med. Och det är inte bara jag som tycker, det tycker chefen också. Det kan också vara så att det hänger mycket på dåligt självförtroende. Det ger negativa vibbar.

ankhh skrev:Om du trivs med ditt nuvarande jobb så tycker jag spontant att det är värt att försöka få det att fungera.

Jag skulle också tveka att berätta om diagnoserna - har man väl klivit ut ur den garderoben går det ju inte att kliva tillbaka. Det skulle kunna bli väldigt lyckat med mycket förståelse, det skulle kunna bli fördomsfullt och ännu jobbigare, helt beroende på inblandade personer (oavsett vad diskrimineringslagen säger).

Men jag undrar, har du koll på precis vad det är du har problem med? Då kanske det skulle hjälpa att tala med en arbetsterapeut eller kurator (kanske på företagshälsovården, vårdcentralen eller habiliteringen) om vad som skulle kunna göras i anpassningsväg.

Det går att peka på stress och/eller risk för utmattning för att be om de anpassningar du behöver. Det går att få anpassningar på arbetsplatser utan att berätta om NPF-diagnoser, om man tar upp det som stress/arbetsmiljöproblem.

När jag var på den skolan, där jag blev bortmobbad av rektorn när hon hörde om min diagnos - det var just det hon gjorde - jag fick "hjälp" av en specialpedagog som skulle kolla vad jag gör för fel. Hon tyckte dock att allt verkade vettigt och bra, hon kunde inte hitta på några förbättringar - eller åtminstone kunde hon inte hitta något som verkligen inte var bra. Så det kan ju vara svårt att veta vad det beror på.

Det är lite svårt att påstå att det är stress om problemet är kontakten med ungdomarna, eller?

Funderar på resten, men vill direkt kommentera det här:

Toblerone skrev:Det är lite svårt att påstå att det är stress om problemet är kontakten med ungdomarna, eller?

Problem med sociala kontakter, och (misstänker jag) kanske framför allt knepiga sociala kontakter som de här, är inte "bara" ett vanligt AS-drag. Det är också ett vanligt tidigt symptom på stress.

ankhh skrev:Funderar på resten, men vill direkt kommentera det här:

Toblerone skrev:Det är lite svårt att påstå att det är stress om problemet är kontakten med ungdomarna, eller?

Problem med sociala kontakter, och (misstänker jag) kanske framför allt knepiga sociala kontakter som de här, är inte "bara" ett vanligt AS-drag. Det är också ett vanligt tidigt symptom på stress.

Jo, och det är sant att jag är väldigt stressad, kanske på väg att bli utbränd. Jag har också fått jätte-dåligt minne, glömmer mycket. Det vet chefen. Och jag tror egentligen - om jag skulle pausa ett år, DÅ skulle det funka igen efter det. Det brukar vara så för mig. Men det går ju inte att bara ta ett sabbatsår. Även om jobbet skulle gå med på nåt sånt, så måste jag ju leva på något.

ankhh skrev:Jag skulle också tveka att berätta om diagnoserna - har man väl klivit ut ur den garderoben går det ju inte att kliva tillbaka. Det skulle kunna bli väldigt lyckat med mycket förståelse, det skulle kunna bli fördomsfullt och ännu jobbigare, helt beroende på inblandade personer (oavsett vad diskrimineringslagen säger).

Grejen är ju också - vi jobbar med ungdomar med NPF, och chefen och kollegorna vet att jag har två barn med diagnoser. Egentligen måste de vara jättekorkade att INTE märka det, de ska ju vara insatta i det. En kollega HAR frågat mig, och jag har påstått att jag inte vet riktigt, att jag säkert har lite drag......

Toblerone skrev:

ankhh skrev:Funderar på resten, men vill direkt kommentera det här:

Toblerone skrev:Det är lite svårt att påstå att det är stress om problemet är kontakten med ungdomarna, eller?

Problem med sociala kontakter, och (misstänker jag) kanske framför allt knepiga sociala kontakter som de här, är inte "bara" ett vanligt AS-drag. Det är också ett vanligt tidigt symptom på stress.

Jo, och det är sant att jag är väldigt stressad, kanske på väg att bli utbränd. Jag har också fått jätte-dåligt minne, glömmer mycket. Det vet chefen. Och jag tror egentligen - om jag skulle pausa ett år, DÅ skulle det funka igen efter det. Det brukar vara så för mig. Men det går ju inte att bara ta ett sabbatsår. Även om jobbet skulle gå med på nåt sånt, så måste jag ju leva på något.

Nu blir jag orolig. Du bestämmer ju själv, men jag vill ändå säga: till doktorn med dig!

Skriv en lista på allt du har problem med (det som du har nämnt här är nog för att varningsklockorna ska ringa, men fundera, om du kan, över om något mer har ändrat sig: sömn, aptit, magproblem, balanssinne, etc.), och ta med listan till doktorn.

Jag vet av egen erfarenhet att man har en tendens att bli mindre insiktsfull om den egna hälsan då man är på väg mot utmattning, och därmed riskerar att kämpa på för länge.

Toblerone skrev:

ankhh skrev:Jag skulle också tveka att berätta om diagnoserna - har man väl klivit ut ur den garderoben går det ju inte att kliva tillbaka. Det skulle kunna bli väldigt lyckat med mycket förståelse, det skulle kunna bli fördomsfullt och ännu jobbigare, helt beroende på inblandade personer (oavsett vad diskrimineringslagen säger).

Grejen är ju också - vi jobbar med ungdomar med NPF, och chefen och kollegorna vet att jag har två barn med diagnoser. Egentligen måste de vara jättekorkade att INTE märka det, de ska ju vara insatta i det. En kollega HAR frågat mig, och jag har påstått att jag inte vet riktigt, att jag säkert har lite drag......

Det låter som en god sak i sammanhanget - det låter ju som om de redan har lite misstankar, så de skulle nog inte bli så förvånade, eller reagera fördomsfullt, om de fick besked.

Men är du på väg mot utmattning måste ju det hanteras först!

Toblerone skrev: Men det går ju inte att bara ta ett sabbatsår. Även om jobbet skulle gå med på nåt sånt, så måste jag ju leva på något.

Det låter som du har en jobbig sits. Om du "bara" är mentalt stressad angående din arbetssituation med barnen och andra på arbetet, kanske du kan prova att ta tjänstledigt ett år för att studera något som du verkligen är intresserad av. Inte så mycket ansvar för andra personer och man kan vara själv mycket. Kanske får du ny kunskap och nya insikter efter det, som gör det lättare att antingen komma tillbaka eller välja en ny karriär kanske. Jag vet inte. Det är bara ett förslag typ. (och lite inkomst från CSN)

https://www.kommunal.se/pa-jobbet/studieledighet

ankhh skrev:

Toblerone skrev:

ankhh skrev:Funderar på resten, men vill direkt kommentera det här:

Problem med sociala kontakter, och (misstänker jag) kanske framför allt knepiga sociala kontakter som de här, är inte "bara" ett vanligt AS-drag. Det är också ett vanligt tidigt symptom på stress.

Jo, och det är sant att jag är väldigt stressad, kanske på väg att bli utbränd. Jag har också fått jätte-dåligt minne, glömmer mycket. Det vet chefen. Och jag tror egentligen - om jag skulle pausa ett år, DÅ skulle det funka igen efter det. Det brukar vara så för mig. Men det går ju inte att bara ta ett sabbatsår. Även om jobbet skulle gå med på nåt sånt, så måste jag ju leva på något.

Nu blir jag orolig. Du bestämmer ju själv, men jag vill ändå säga: till doktorn med dig!

Skriv en lista på allt du har problem med (det som du har nämnt här är nog för att varningsklockorna ska ringa, men fundera, om du kan, över om något mer har ändrat sig: sömn, aptit, magproblem, balanssinne, etc.), och ta med listan till doktorn.

Jag vet av egen erfarenhet att man har en tendens att bli mindre insiktsfull om den egna hälsan då man är på väg mot utmattning, och därmed riskerar att kämpa på för länge.

Har varit hos läkare för en annan grej och tagit upp det här med dåligt minne också. Var/är lite rädd för att få demens. Men läkaren tyckte inte att det behövdes göras nånting. Jag avskyr det här med svenska läkare. De försöker helst att säga att det säkert inte är något.

Men jag måste ändå till psykiatern igen snart. Hon borde ju förstå.......

nomemorytoday skrev:

Toblerone skrev: Men det går ju inte att bara ta ett sabbatsår. Även om jobbet skulle gå med på nåt sånt, så måste jag ju leva på något.

Det låter som du har en jobbig sits. Om du "bara" är mentalt stressad angående din arbetssituation med barnen och andra på arbetet, kanske du kan prova att ta tjänstledigt ett år för att studera något som du verkligen är intresserad av. Inte så mycket ansvar för andra personer och man kan vara själv mycket. Kanske får du ny kunskap och nya insikter efter det, som gör det lättare att antingen komma tillbaka eller välja en ny karriär kanske. Jag vet inte. Det är bara ett förslag typ. (och lite inkomst från CSN)

https://www.kommunal.se/pa-jobbet/studieledighet

Jag har för mig att man egentligen också kan ta tjänstledigt för att prova på ett annat jobb? I så fall skulle jag ju kunna förklara för chefen att jag behöver en paus ifrån ungarna? Och bara ta nåt annat jobb för ett år - något enkelt och icke-stressigt.

Toblerone skrev:Jag har för mig att man egentligen också kan ta tjänstledigt för att prova på ett annat jobb? I så fall skulle jag ju kunna förklara för chefen att jag behöver en paus ifrån ungarna? Och bara ta nåt annat jobb för ett år - något enkelt och icke-stressigt.

Jag har faktiskt för mig något sådant förslag, men när man kollar på nätet verkar det bara som att man har stöd i lagen när det gäller studier. Men som sagt jag vet inte säkert, åt något håll.

https://lawline.se/answers/tjanstledigh ... t-arbete-1

Men fundera precis på hur du skulle vilja göra, och sedan försöker du be om det. Diskutera med dina nära - vilket jag säkert tror att du gör - och få lite input där av personer som känner dig, och väg för och nackdelar fram och tillbaka, så tror jag att du kommer kunna göra ett för dig bra val. (Du kanske redan gjort detta flera gånger )

Att man blir utmattad av att jobba med barn, som dessutom kanske kräver mer uppmärksmhet, tror jag kan vara vanligt. Det jag menar är att du nog inte skall "hacka" för mycket på dig själv, samt att du faktiskt bör ta dina egna signaler på allvar. Viktigt viktigt Dock kan jag förstå att det inte blir lätt och självklart när man måste börja väga in ekonomi och så.

Rätt till tjänstledighet för att prova annat arbete har man bara om man är sjukskriven minst 90 dagar (inom en sjukperiod), och då är det ett tre-månadersfönster som ska prickas in: det nya jobbet ska erhållas (dvs anställningsavtal ska skrivas) mellan dag 90 och dag 180 i sjukperioden. Lagen finns här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-la ... s-2008-565

Däremot kan ju arbetsgivare bevilja tjänstledighet efter ansökan utan att ha skyldighet att bevilja.

Jag tycker att om du inte trivs på jobbet så är det väl ganska självklart att byta eller bli sjukskriven ett tag och se om motivationen kommer åter.

Man ska inte gå och bita ihop på ett jobb man inte trivs med, varför gör man det egentligen?
Kommer gud tacka dig när du dör för att du bet ihop de sista åren?

Jag tycker också att du ska berätta om dina diagnoser och vad som kan bli svårt för dig för vet inte chefen om att vissa saker blir svåra hur ska hen då kunna hjälpa dig?

Varför skämmas för att man har diagnoser?

ankhh skrev:Rätt till tjänstledighet för att prova annat arbete har man bara om man är sjukskriven minst 90 dagar (inom en sjukperiod), och då är det ett tre-månadersfönster som ska prickas in: det nya jobbet ska erhållas (dvs anställningsavtal ska skrivas) mellan dag 90 och dag 180 i sjukperioden. Lagen finns här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-la ... s-2008-565

Däremot kan ju arbetsgivare bevilja tjänstledighet efter ansökan utan att ha skyldighet att bevilja.

Är det så illa?
Samhället har blivit så oerhört hårt nuförtiden!

Fretshi skrev:Jag tycker att om du inte trivs på jobbet så är det väl ganska självklart att byta eller bli sjukskriven ett tag och se om motivationen kommer åter.

Man ska inte gå och bita ihop på ett jobb man inte trivs med, varför gör man det egentligen?
Kommer gud tacka dig när du dör för att du bet ihop de sista åren?

Jag tycker också att du ska berätta om dina diagnoser och vad som kan bli svårt för dig för vet inte chefen om att vissa saker blir svåra hur ska hen då kunna hjälpa dig?

Varför skämmas för att man har diagnoser?

Jag trivs dock med jobbet. Bästa jag har haft, och jag har haft en hel del.

Varför jag inte vill berätta om mina diagnoser? För att jag har råkat ut för att en chef som fick reda på det - exakt från den dagen hon fick reda på det - behandlade mig som ett barn, inget jag sa togs på allvar längre. Och sedan mobbade hon ut mig därifrån. Därför.

ankhh skrev:Rätt till tjänstledighet för att prova annat arbete har man bara om man är sjukskriven minst 90 dagar (inom en sjukperiod), och då är det ett tre-månadersfönster som ska prickas in: det nya jobbet ska erhållas (dvs anställningsavtal ska skrivas) mellan dag 90 och dag 180 i sjukperioden. Lagen finns här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-la ... s-2008-565

Däremot kan ju arbetsgivare bevilja tjänstledighet efter ansökan utan att ha skyldighet att bevilja.

Okej, men det skulle säkert kunna lösas. Tack!

Toblerone skrev:Kanske tycker en del att det är lyxproblem, jag har i alla fall haft jobb i många år, men samtidigt ställer det till med så mycket att jag inte vet om det är värt det.

Problemet är att jag känner att jag inte klarar av det särskilt bra. Ändå sedan jag har börjat jobba och det har varit över 30 nu (med avbrott för barn och sånt) har jag gjort så gott jag kunde, känt att det inte riktigt räcker och bytt jobb när det blev för uppenbar. Det känns som om jag "fuskar" mig igenom yrkeslivet. Samtidigt klarar jag av det allra mesta. Men det där lilla som inte funkar - det förstår inte folk hur man kan ha problem med det.

Då skulle man behöva tala om att man har AS (och ADHD). Det undvek jag dock absolut, efter att jag har gjort väldigt negativa erfarenheter med att tala om det. Men nu känns det som om det inte kommer att funka.... och frågan är om jag ska tala om för chefen att jag har diagnos (efter att ha dolt det i 6 år). Eller om jag ska byta jobb igen (jag trivs där, och jag behöver ju referens ifrån dem...). Eller om jag gör något enklare (det tar emot, och det är inte ens säkert att det inte dyker upp delar där också som jag har problem med).

Så som det är nu, kan jag inte ha det i längden heller. Jag är bara så stressad då, går och räknar med att det kan krascha när som helst.

Känns precis som om du skriver mina tankar.

Skulle nog sjukskriva mig en månad eller så och vila upp mig och fundera under tiden hur du ska gå till väga sen. Väga för och nackdelar med dom olika alternativen och bedöma "risk and reward" aspekten med dina alternativ.

Det är ju som bekant ansträngande för många med diverse "neuro avvikelser" att förhålla sig till, samt orka med diverse aspekter av livet. Och ingen kommer ju tacka dig för att du överbelastar dig själv tills det eventuellt blir en krasch.

Hoppas du kommer fram till någon bra och fungerande lösning hur som.

Efter att ha läst om dina bekymmer står det klart för mig att du befarar att du ska: a) missta anställningen, b) diskrimineras.

a)
Diskrimineringslagen har enligt 1 § till ändamål att motverka diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Med funktionshinder avses enligt 2 § varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Det framgår alltså av lagtexten att även begränsningar som kan förväntas uppkomma i framtiden betraktas som funktionshinder. Lagen är enligt motiven tillämplig ifråga om sjukdomar med progressivt förlopp. Det är i dessa fall fråga om sjukdomar som inte nödvändigtvis inverkar på personens funktionsförmåga men som kan komma att leda till sådana effekter i framtiden (prop. 1997/98:179 s. 82).

Lagens förbud mot diskriminering gäller enligt 5 § i ett flertal olika situationer i arbetslivet, bland annat när arbetsgivaren säger upp, avskedar eller vidtar annan ingripande åtgärd mot en arbetstagare. Sådant agerande leder till att rättshandlingen ogiltigförklaras och saknar verkan mot arbetstagaren.

En arbetsgivare får enligt 3 § inte missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne sämre än arbetsgivaren behandlar, har behandlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med funktionshinder (direkt diskriminering). Bestämmelsen tar sikte på fall där det finns ett direkt orsakssamband mellan missgynnandet och arbetstagarens eller arbetssökandens funktionshinder. För att diskriminering skall föreligga krävs enligt uttalanden i lagmotiven inte att det har varit fråga om en avsiktlig diskriminering, men att det skall föreligga ett samband mellan missgynnandet och arbetstagarens eller arbetssökandens funktionshinder. Det är fråga om en diskriminering även om funktionshindret bara är en av flera orsaker till arbetsgivarens handlande (prop. 2002/03:65 s. 90).

b)
Trakasserier kan avse fysiskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande. Handlingarna eller bemötandet ska innebära missgynnande i form av skada eller obehag och på så sätt kränka den enskildes värdighet. Helt bagatellartade skillnader i bemötande bör inte betraktas som missgynnande och därmed trakasserier. Det bör vara fråga om märkbara och tydliga kränkningar. För att det ska vara fråga om trakasserier ska handlandet eller beteendet vara oönskat. Ett handlingssätt eller bemötande ska ha ett orsakssamband med den diskrimineringsgrund som är aktuell för att utgöra trakasserier i lagens mening. Den som trakasserar måste förstå att hans eller hennes beteende kränker någon på ett sätt som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna. Den trakasserade bör därför göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande (jfr AD 2010 nr 21 och AD 2009 nr 4).

Slutsats
Meddela arbetsgivaren om att du har AS. Förmodligen kommer arbetsgivaren inte veta hur denne ska agera och inte heller är det otänkbart att du kommer utsättas för lindrigare mobbning eller trakasseri av arbetsgivaren i sammanband med upplysning om AS, för denne ska utröna om du är medveten om och beredd att tillvara dina rättigheter.

Helt klart har du rätt till stödinsatser i ditt arbete. Aktiva åtgärder ska vidtas och genomföras så snart som möjligt för förebyggande och främjande av dina möjligheter att stå kvar i arbete. Lider du skada eller men av att inga åtgärder varken planeras eller vidtas har du rätt till ersättning, såväl ekonomisk skada som ideell skada, som kränkning innebär.

Du verkar iaf ha en bättre chef än vad jag hade.

När jag blev sjukskriven (för utbrändhet) såg arbetsgivaren till att jag aldrig fick komma tillbaka. En annan fick mitt jobb ("men jag var ju fortfarande anställd vid universitetet, bara inte vid den arbetsplatsen", sade både facket och arbetsgivaren). Men sedan ville ingen annan arbetsplats ha mig (dvs arbetsgivaren och facket hjälptes åt att lura mig). Jag fick inte ens komma tillbaka för att prova på att jobba igen.

När jag anmälde universitetet till DO ville de inte ta upp det, eftersom jag fått förtidspension från FK (som inte heller ville att jag skulle återvända till arbetet utan stod helt på arbetsgivarens sida).

Så lagen om diskriminering är tydligen lätt att kringgå.

Kan du berätta för din chef att du har ADHD och se vad reaktionen blir? Jag tror att fördomarna är värre gentemot AS.