tahlia skrev:Jag säger morsan och farsan. Har nog aldrig använt mor och far.

Furienna skrev:

rapchic skrev:

Furienna skrev:Kangero finns nog kvar i norrländska dialekter, även om jag betvivlar att barn och tonåringar använder det.

Jo jag vet men jag har inte hört nån i min ålder (30) som använt det bara min morfar

Visst är det så. Det verkar som att ordet "kangero" kommer från det finska språket, men det fick också en spridning bland svensktalande här i Norrland. Men idag skulle de flesta säga "spindel".

Och förresten... När jag läste om ordet "kangero" i den här tråden, så bestämde jag mig för att prata om det med min mamma. Och det är visst så att även jag har min morfar att tacka för att jag kan det ordet. Mamma lärde sig nämligen det av sin pappa.

Edderkoppar, kongroer eller kinglar (Araneae) er ei gruppe leddyr.

HGJ skrev:Det verkar finnas förhållandevis föga skrivet på svenska om kangero eller kångero. Ordet tas inte med i vare sig SAOB eller Hellquists etymologiska ordbok men förekommer även i norskan:

https://nn.wikipedia.org/wiki/Edderkoppar

Edderkoppar, kongroer eller kinglar (Araneae) er ei gruppe leddyr.

På Island har djuret ifråga ett snarlikt namn, nämligen könguló eller kónguló. Här skriver en isländsk språkforskare om ordets ursprung:

http://www.arnastofnun.is/page/ordpistlar_kongulo

Här refereras den isländska artikeln på svenska:

http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/dialekter/aktuellt-dialektord/dialektord/2015-10-01-kangero.html

På samma ställe skrivs om utbredningen av kangero/kångero och liknande former i svenska dialekter och om tidigare försök att tyda ordet.

Kangero/kångero tycks i Sverige vara begränsat till Norrland och nordligaste Dalarna, men i södra Sverige (Halland, Västergötland, Småland) förekommer former som kångla och i Värmland bl.a. kingla.

KANGRO, m. spindel: aranea. Nb. (N. Calix).
Kångro, Jtl.,hj.,mp. (Njurunda); kangero,
kangerövel, Hj.; kangero, kangerovel, kangerövel,
kångerövel, Vb.; kångero, Mp.; kängro (hårdt k), Nb.
(Ö. Cal.); kangerot, Nb. (Pite); kranghövel, id.
vb. (Skellefte). Öfverallt masculinum. Ordet
lånadt från finskan. Fin. kanguri, kankuri,
väfvare; kangas, väf; fn. köngulló, köngul-vafa,
kangul-vafa, köngulrofa, köngrvafa, kangulrova,
gaungullo, spindel; n. kångro, kånglo, kångle,
kingel, f. id.; mht. kanker, m. ett slags spindel; ns.
kanker, m. spindel (Danneil, 95); nfris. kunker,
id. (Outz., 173); ns, kankelbein, långbent spindel:
Phalangium opilio (Schambach).

Kangro-väv, m. spindelväv. Nb. (Cal.).
Kangerots-väv, m. Nb. (Pite); kangelväv, m.
Sm. (Vestbo), bl. (östra h.); kångelväv, m. Vg.;
kangro-nät, n. Jtl.,nb. (Cal.); krang hövelnät,
n. id. Vb. (Skellefte). N. kångle-væv,
kånglo-væv, kångro-væv, m. spindelväf; fn.
köngullóarvef, kangulvavo vef, m. id. (Barlaams saga).

Furienna skrev:

HGJ skrev:Det verkar finnas förhållandevis föga skrivet på svenska om kangero eller kångero. Ordet tas inte med i vare sig SAOB eller Hellquists etymologiska ordbok men förekommer även i norskan:

https://nn.wikipedia.org/wiki/Edderkoppar

Edderkoppar, kongroer eller kinglar (Araneae) er ei gruppe leddyr.

På Island har djuret ifråga ett snarlikt namn, nämligen könguló eller kónguló. Här skriver en isländsk språkforskare om ordets ursprung:

http://www.arnastofnun.is/page/ordpistlar_kongulo

Här refereras den isländska artikeln på svenska:

http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/dialekter/aktuellt-dialektord/dialektord/2015-10-01-kangero.html

På samma ställe skrivs om utbredningen av kangero/kångero och liknande former i svenska dialekter och om tidigare försök att tyda ordet.

Kangero/kångero tycks i Sverige vara begränsat till Norrland och nordligaste Dalarna, men i södra Sverige (Halland, Västergötland, Småland) förekommer former som kångla och i Värmland bl.a. kingla.

Ordet togs i alla fall upp i "Svenskt dialektlexikon" av Johan Ernst Rietz:

KANGRO, m. spindel: aranea. Nb. (N. Calix).
Kångro, Jtl.,hj.,mp. (Njurunda); kangero,
kangerövel, Hj.; kangero, kangerovel, kangerövel,
kångerövel, Vb.; kångero, Mp.; kängro (hårdt k), Nb.
(Ö. Cal.); kangerot, Nb. (Pite); kranghövel, id.
vb. (Skellefte). Öfverallt masculinum. Ordet
lånadt från finskan. Fin. kanguri, kankuri,
väfvare; kangas, väf; fn. köngulló, köngul-vafa,
kangul-vafa, köngulrofa, köngrvafa, kangulrova,
gaungullo, spindel; n. kångro, kånglo, kångle,
kingel, f. id.; mht. kanker, m. ett slags spindel; ns.
kanker, m. spindel (Danneil, 95); nfris. kunker,
id. (Outz., 173); ns, kankelbein, långbent spindel:
Phalangium opilio (Schambach).

Kangro-väv, m. spindelväv. Nb. (Cal.).
Kangerots-väv, m. Nb. (Pite); kangelväv, m.
Sm. (Vestbo), bl. (östra h.); kångelväv, m. Vg.;
kangro-nät, n. Jtl.,nb. (Cal.); krang hövelnät,
n. id. Vb. (Skellefte). N. kångle-væv,
kånglo-væv, kångro-væv, m. spindelväf; fn.
köngullóarvef, kangulvavo vef, m. id. (Barlaams saga).

From Proto-Finnic *kangas, from Germanic.

Kongurvaava f (edderkop, i formerne
kaangerôve, kaangrôva Gbd Ød, kongroa,
kaangro Ork Gul Inh. kangro Ød No,
kaanglo Nam, kaangle Ndm Snm, kinger-
vaava Ød, kingelmor(a) Nød Sol, kingel
Bu Ha Tel Osl, klông'e VTel, klung'e Rbg,
kungr? Ryf), gno. isl. kangurváfa, kǫngur-
vóva, gno. ogsaa kǫngulváfa, nisl. köngul-
vofa (Hald.), konguló, omgjort til konúng-
vofa (Hald.), sv. di. kångro, kangro, kan-
gerövel m. Nisl. ogsaa gönguvofa (Hald.),
som synes omtydet efter ganga like-
som ags. gangelwǽfre ds. Beslegtet mnt.
kanker ds. (nht. dial. kanker). Vistnok
en germ. rot *kang- «spinde», egtl. «dreie»,
se kank 2., sml. det fra germ. laante
finske kangas væv. Til en siderot *kank-
hører vel ght. kunkala rok (nht. Kunkel),
holl. konkel, sml. vestflam. konkel hvirvel,
malstrøm. Dog er der vel i ght. kunkala
en sammenvoksning med et romansk ord :
i ght. ogsaa en form konakla rok, sml.
mlat. conucula (it. conocchia), av *colu-
cula, dimin. av lat. colus rok.

HGJ skrev:Ja, det stämmer. Det var Rietz som hävdade att ordet är lånat från finskan. Cirka hundra år tidigare (1766) hade Ihre tagit med ordet i sitt dialektlexikon, dock utan att uttala sig om etymologin:

https://litteraturbanken.se/forfattare/IhreJ/titlar/SwensktDialectLexicon/sida/86/faksimil

Han hade tydligen hittat ordet i Hülphers dagbok från Dalarna (utgiven år 1762).

Finskans kangas ska vara av germanskt ursprung:

https://en.wiktionary.org/wiki/kangas#Etymology_1

From Proto-Finnic *kangas, from Germanic.

Även Nynorsk etymologisk ordbok av Alf Torp nämner det finska ordet:

https://archive.org/stream/nynorsketymologi00torp#page/306/mode/2up/search/kongurvaava

Kongurvaava f (edderkop, i formerne
kaangerôve, kaangrôva Gbd Ød, kongroa,
kaangro Ork Gul Inh. kangro Ød No,
kaanglo Nam, kaangle Ndm Snm, kinger-
vaava Ød, kingelmor(a) Nød Sol, kingel
Bu Ha Tel Osl, klông'e VTel, klung'e Rbg,
kungr? Ryf), gno. isl. kangurváfa, kǫngur-
vóva, gno. ogsaa kǫngulváfa, nisl. köngul-
vofa (Hald.), konguló, omgjort til konúng-
vofa (Hald.), sv. di. kångro, kangro, kan-
gerövel m. Nisl. ogsaa gönguvofa (Hald.),
som synes omtydet efter ganga like-
som ags. gangelwǽfre ds. Beslegtet mnt.
kanker ds. (nht. dial. kanker). Vistnok
en germ. rot *kang- «spinde», egtl. «dreie»,
se kank 2., sml. det fra germ. laante
finske kangas væv. Til en siderot *kank-
hører vel ght. kunkala rok (nht. Kunkel),
holl. konkel, sml. vestflam. konkel hvirvel,
malstrøm. Dog er der vel i ght. kunkala
en sammenvoksning med et romansk ord :
i ght. ogsaa en form konakla rok, sml.
mlat. conucula (it. conocchia), av *colu-
cula, dimin. av lat. colus rok.

Kangero ska alltså vara av germanskt ursprung och finskan ha lånat den germanska roten. Rietz ska således ha haft fel.