Bakgrund
Jag har varit medlem på forumet ett tag och bekantat mig med en större andel av de aktiva medlemmarna, samt läst tidigare inlägg och fått inblick i deras historik. Vet ni vad för genomgående drag som utmärkar sig hos de flesta? Depression.

Med anledning av flera forummedlemmars psykiska ohälsa, utav varierande problematik, är det påfallande behövligt att diskutera ämnet. Jag är inte fullkomligt insatt i alla medlemmars historik, med förlov sagt, har vi allvarliga problem som måste botas. Ett första steg är att vara bli medveten om negativa tankemönster som ständigt återkommer, såväl utåt som inåt, genom projektion och identifiering i text.

Syftet med tråden är varseblivning genom interaktion omkring ämnet depression. Vid diskussion kommer vi förhoppningsvis: a) identifiera, b) relatera, c) hantera sådan problematik. Det är vederlagt att aktiv diskussion med andra bidrar till en höjd perceptionsförmåga för destruktiva tankegångar, vari större förståelse för andra och sig själv, leder till ökade chanser att uppnå en tillfredställande lösning. Därigenom på sikt ha en förhöjd livskvalitet berikat med flera glädjeämnen.

Om depression
Allmänt
Inom psykiatrin förekommer begreppet "the negative cognitive triad", vilket innefattar lågt självförtroende, maktlöshet och uppgivenhet, för förståelse till bidragande faktorer till depressionen; genom begreppet förstås samspelet mellan faktorerna och hur de påverkar patienten, varigenom problematiken kan konceptualiseras.

Lågt självförtroende
Inledningsvis ska det uppmärksammas att alla patienter inte nödvändigtvis är medvetna om sitt låga självförtroende. Det beror på att symptomen yttrar och manifesterar sig olika från person till person. Vad som kännetecknar lågt självförtroende är att vanemässigt kritisera eller skuldlägga sig själv. Följderna av beteendet leder till upphörande av ansträngningar att slutföra det som man föresatt sig att genomföra; det blir helt enkelt inte färdigställt -- om du har svårigheter att se till att färdigaställa uppgifter eller göra saker som du planerat kan det vara ett tecken på lågt självförtroende, dock behöver det inte vara enda anledningen utan det kan finnas flera andra orsaker eller skäl. Det är först när en större andel saker eller uppgifter inte blir färdigställda som lågt självförtroende kan befaras föreligga.

Reflektioner
I flertal trådar har jag uppmärksammat och märkt särskilda tendenser som pekar på lågt självförtroende, att personer inte vidareutvecklar vad de skriver, eller även att de intar en position i en diskussion och därefter flyktigt avviker därifrån. Sådant beteende i sig är en otillräcklig indikation på att personen lider av lågt självförtroende men sammantaget med andra observerbara igenkänningsfaktorer kan man inte anta annat än att lågt självförtroende i själva verkat präglar personens beteendemönster.

Uppmaning
Jag kommer naturligtvis inte nämna några namn, även om jag på goda grunder kan anta evidens vara tillförlitlig i vissa fall; om du personligen misstänker eller vet med dig att du har lågt självförtroende, så kan vi diskutera detta för att söka finna en lösning på problematiken, förutsatt du vill dela med dig eftersom det är frivilligt; ändamålet är att vi som ingår i AS-gemenskapen ska stötta varandra eftersom vi de facto är utstötta från sociala sammankomster och måste övervinna de hinder som lagt sig i vägen för oss; utifrån våra mera överensstämmande kognitiva tankemönster, som isärskiljer sig från NT:s, har vi som är beskaffade så, i förhållande till varandra flera identiska drag, än vad vi jämförelsevis har med NT:s; således enklare att isolera och identifiera faktorer för orsak och verkan, därom uppnå en lösning, till problematik.

Sammanfattning
Lågt självförtroende yttrar sig inte alltid och flertal personer är inte varseblivna om problematiken. Eftersom vi med AS tänker i ungefärliga tankebanor är det, i enlighet med hur vetenskapliga studier bedrivs, komparativa studier där samtliga faktorer bör vara identiska i syfte att isolera enskilda variabler, för att lösa ett problem, utan att missta sig på slumpmässiga händelseförlopp; och därigenom utifrån flera olika infallsvinklar samt värderingar bättre förstå problemet. Är det lämpligt att dela erfarenhetssatser och upplevelser, som är unika för oss med AS, för bättre förståelse för orsak och verkan till just vilka situationer som utlöser destruktivitet för självförtroendet.
Vänligen bli deltaktig genom att belysa din och andras problematik gällande lågt självförtroende för att därmed kunna hjälpa dig själv och andra som här på forumet delar med dig, om fall där du inte slutligen genomfört vad du föresatt dig att göra eller undvikit vissa situationer och även hur du kompenserat för brister på olika sätt vid andra situationer.

Maktlöshet
Allmänt
Vad som kännetecknar maktlöshet är framförallt passivitet. Det utgår från antagandet att ingenting kan förändra den prekära situationen som de risker eller kommer hamna i, alltså de är beredda på att ta ofördelaktig konsekvenserna, utan tillstymmelse till försök att minska de negativa effekterna eller påverka situationen i en fördelaktig riktning. Följderna av sådant beteende är att världen upplevs fientlig eller föga givande för insatser som vidtas. Vilket resulterar i ett förändrat tankemönster och värderingar om hur faktiska saker är, som i sig är avvikande från verkligheten. Slutligen leder detta till en inre tomhet; eftersom interaktion med omvärlden intet leder någonstans, vare sig belöning eller straff upplevs kunna utfalla -- världen är fientlig och föga givande för någon, i egenskap av detta felaktiga tillstånd upplevs att alla ansträngningar är till vind för våg och därmed kan det kvitta vad de än förmå åstadkomma. Passivitet bekräftas genom vanföreställningar om verkligheten och de undantag där de upplever sig ha viss möjlighet att förändra utfallet är ansträningarna föga, varigenom vanförställningar bekräftas; alltså blir det en självuppfyllande verklighet som ständigt bekräftas och omarbetas för patienten. Med anledning av att kunna hantera omvärlden.

Reflektioner
På forumet har jag följt vissa personer, både under min tid som forummedlem och även dessförinnan i vissa personers historik, om vad de har skrivit och fasta orubbliga åsikter som de har haft i vissa frågor, vilket även jag har kunnat identifiera mig med -- inte allt men helt klart vissa företeelser, givet att det är sant som skrivits -- härvid ska erinras en särskild person som inte ska nämnas vid sitt namn som väcker starka tvivel i fråga om uppriktighet. Förutom mindre undantag så har vi med AS en felaktig uppfattning om framförallt det sociala samspelet, härtill antar jag att vi hamnar i menliga tankemönster som är skilda från verkligheten, möjligtvis kan vi bli mer aktiva; låt oss diskutera strategier och fallgropar om särskilt det sociala. Vad beträffar maktlöshet i övrigt må även det belysas. S.a.s. allting är frivilligt men vi kan stärka oss själva och varandra genom diskussion.

Uppmaning
Det är uppenbart att vi har vanföreställningar om det sociala samspelet. Låt oss bättra det och bli mer aktiva. Hur ska ett problem kunna lösas om vi har en felaktig förståelse för själva problemet? Nej, det är intet rimligt, snarast bisarreri, att vi inte kunnat åstadkomma en lösning ännu; som i sig inte utesluter att det i själva verket finns en lösning på den sociala gåtan och vår passivitet. FÖreställ er att berikas med flera glädjeämnen som ni kan dela med andra. Dessutom, vet jag med mig att många härinne, lever isolerat utan partnerskap; således finns mycket goda möjligheter för er att få uppleva trevligheter i framtiden om vi inleder diskussioner i ämnet.

Sammanfattning
Maktlöshet uppkommer till följd av felaktiga föreställningar om världen och ens personliga chanser att lyckas uppnå ett fördelaktigt resultat. Många personer blir därmed modfällda och upplever svårigheter att erkänna sina brister, därigenom skapar de sig en felaktig bild om världen, som bättre passar dem för stunden; ungefär som en tröst. Slutligen biter sig den skevda bilden av verkligheten sig fast och de passiveras; de är blinda för sina faktiska möjligheter att ta sig ur problematiken eftersom uppfattningen härom är felaktigt lagd och cementerad, så följaktligen vidtar de inga försök att förändra sin situation. Vi som ingår i AS-gemenskapen är synnerligen i farozonen att ha en skevd verklighetsbild om det sociala, eftersom det saknas fasta punkter för oss att förankra oss i, inte heller kan vi upptäcka belöning eller känna annat än att våra ansträngningar är föga givande, när det sociala som vi investerat i försvinner; till följd av tillfälligheter som inte nödvändigtvis berör oss. Det blir som en slags offermentalitet som är menlig för oss personligen och även för andra att endast iaktta sådan avskyvärd och osmaklig avart; trots det intet är fara å färde.

Uppgivenhet
Allmänt
Då har vi landat i sista delen utav "negative cognitive triad", uppgivenhet. Det ska påpekas att uppgivenhet är huvudsakligen den känslomässiga aspekten utav föregående två. Utan självförtroende saknas en tro på sig själv att kunna åstadkomma förändring. Med passivitet förändras situationen inte och är kognitivt befästad med vanföreställningar om världen, s.a.s. maktlöshet. Så betrakta uppgivenhet mera som verkan och inte orsak. Allmänt sett yttrar sig uppgivenhet på två skilda sätt: a) acceptans att ovan nämnda konstituerar deras person för skydd mot smärta eller obehag, b) förnekelse att ovan nämnda tillhör deras person. Vad gäller a), är det internalisering som beror på en själv och ligger närmare självförtroende problematik; b), är externalisering och gäller omvärlden som är svårligen medgörlig och ligger närmare maktlöshet problematik.

Reflektioner
Jag har uppmärksammas alltifrån flyktbeteende, projektion och andra usla beteenden hos er! Från början ska medgas att det väckte förtret och var svårt för mig att acceptera. Särskilt igår blev jag oerhört rasande och nästintill ett outsläckligt hat blossade upp inom mig. Hur kunde dessa j-vla asperger as vara sådana avarter, med undantag för de som inte var delaktiga -- Mats hyste jag inget särskilt starkt avog emot och har inte heller några fientliga känslor emot över huvud. Det fick mig att reflektera varför sådant beteende härjade på forumet. Jag läste igenom flera medlemmars inlägg. En tydlig trend började ta form som kunde iakttas och värderas utifrån psykologiska handböcker online och facklitteratur i bokhyllan. Jag insåg även mina egna personliga brister; och kunde upptäcka mönster mellan den typiska uppfattningsförmågan och reaktionen därefter hos personer med AS. Vi är sannerligen sjuka individer men vi kan botas och vår smärta kan lindras. Numera med förståelse för mig själv och andra huruvida AS kan prägla vår person och i vilken utsträckning detta framträder i vår kommunikation för hur vi (med AS) orienterar oss utifrån språk och känslor, vare sig vi är medvetna eller inte om detta, är det en berikande insikt om möjligheterna till ännu större medvetandegrad för att frigöras AS problematik och depression.

Uppmaning
Låt oss gemensamt frigöra oss från depressionens bojor. Vi borde och är berättigade till fler glädjeämnen. Forumet är precis vad vi gör det till. Jag vill och hoppas att även ni önskar skapa en plattform för oss att växa och utvecklas som individer genom att stötta och vara mera delaktiga i varandras liv, i frågor som berör asperger, för vilka ingen annan än den med AS kan förstå och relatera till. Vid diskussioner i ämnet kan vi identifiera och berikas med nya infallsvinklar och därmed bättre förstå våra egenskaper som präglar vår vardag och våra förutsättningar; inte helt men delvis, vi är alla unika personer, men AS är onekligen ett konstituerande element hos oss. Det behöver inte ställas tvivel om att flera härinne lider av mental ohälsa, framförallt depression; jag kommer inte kräva att personerna ska kliva fram för diskussion om depression, det är frivilligt -- fundera noggrant över möjligheterna att själva växa som person och även andra genom: identifiera, relatera och hantera, i samtal som kan föras.

Sammanfattning
Uppgivenhet är snarast symptomatiskt för depression. Det är beskrivande för den känslomässiga aspekten som härrör från lågt självförtroende och maktlöshet. Uppgivenhet yttrar sig på olika sätt från person till person. Det finns två skilda sätt som kan växelvis variera: internataliserging och externalisering. I den förra accepteras problematik och införlivas som ens egna identitet med följd av ångest pga skuldbeläggande om en själv. I den senare förenekas tillståndet och yttrar sig i pessimism om att världen motarbetar en och tydliga kompensations samt projektionsstörningar yttrar sig.

Sammanfattning
Allmänt
"Negative cognitive triad", beskriver depression för konceptualisering av problematik som rör lågt självförtroende, maktlöshet, uppgivenhet som reflekterar komplexa tankemönster som förenas i ett tillstånd där felaktiga föreställningar om världens faktiska beskaffenhet där vanemässigt beteende får sociala konsekvenser för sig och även andra. I flera fall brukar särskilda ståndpunkter som cementerats till följd av "negative cognitive triad" medfört orubbliga ståndpunkter eller attityder i vissa frågor om sig själv och andra; i viss utsträckning världen också, men i hänseendet depression är det av underordnad betydelse -- således är det av mindre vikt om faktiska värderingar och åsikter om världen -- följderna av de deskriptiva förklaringar en har om världen kan däremot påverka en oskäligt negativt och därutav kan det röra sig om en depression. Ovillkorlig tillämpningen av personliga värderingar och attityd är menlig för personen som hyser dem när det ofördelaktigt påverkar miljön eller en själv. Sålunda är det felaktiga självbekräftelser om saker, som utvecklas i en negativ spiral, där världsbilden eller känsloläget slutligen avviker från världen i så pass stor grad att det är idel destruktivt och missgynsamt för personen; mönstret kan endast brytas genom varseblivning. Därtill kan vi som ingår i AS-gemenskapen bättre förstå varandra och dela synpunkter samt upplevelser för att berikas med fler glädjeämnen i vår vardag, vissa personer här inne kommer möjligtvis kunna skaffa goda relationer och partnerskap, under förutsättningen att ni av egen fri vilja deltar. Typiska kännetecken för "negative cognitive triad" är triggering av småsaker som ovillkorligen leder till ett någorlunda bestämt agerande hos den som villkoras av triggering affekter. Reaktionen kan arta sig i subtila former av agression, kognitiv och känslomässig aversion; men även mer direkt konfrontativa reaktioner som är otillbörliga. Slutligen leder dessaa känslomässiga reaktioner till obehaget till försök att reglera känslorna utan närmare förståelse för situationen, därigenom dras felaktiga slutsatser, som förstärker en felaktig världsbild genom självbekräftelse, enär det finns en stark affektiv koppling till triggering av villkorade saker som tillmäts alltför stor betydelse, således en negativ spiral. Efter långvarig exponering av detta, kommer neurokemikaliska tillståndet cementeras och utgöra en reell orsak, varför vanemässiga handlings och tankemönster fortlöper. Därefter kommer hjärnans struktur att förändras. Vi med AS redan har en annan hjärnstruktor med sämre förutsättningar än NT:s, och detta riskerar förändras och bli än värre.

Reflektioner
Det har inte undgått mig att flera på forumet uttrycker sig på sådant sätt att det bör antas på goda grunder att ni lider av depression. Symptomatiska tecken såsom trötthet, minnesproblem är indikationer på depression; tillståndet dränerar en på energi att hantera omvärlden eller sina egna känslor. Det krävs en högre medvetandesgrad om varför trötthet och minnesproblem är framträdande och även subtilt fientligt agerande utan faktiska orsaker för att kunna förändras till det bättre för en själv och för andra, på forumet och i vardagen. Återigen kan inte det betonas tillräckligt, jag kommer inte kräva att ni deltar men ni bör se det som en möjlighet, allt sker frivilligt. Till den andra skaran som reagerar mer fientligt, utan att lägga band på sig själva. Den förra skaran kontrolleras -- eller upplevs så -- av andra vara maktlösa i sin vardag. Den här senare skaran är mer konfrontativ. Tankeprocessen är direkt fientlig, där är utgångspunkten, och i interaktion med miljön uppvisar de labilt humör, är frustrerade och har kompensations eller projektionsstörningar; gruppen har externaliserat sina problem. Och blandar ihop sina egna personliga tillkortakommande med andras vanliga beteende.

Uppmaning
Vi som är på forumet är inte friska individer, vi har varierande problematik, men flera av oss är inte förhindrade att införskaffa på sikt glädjeämnen i sina liv genom att diskutera och därmed möjliggöra förhöjd varseblivning genom att: a) identifiera, b) relatera, c) hantera sådan problematik som vi alla delar iochmed vår genetiska konstituion och predisposition. Depression skiljer sig från person till person, vare sig de är medvetna eller inte om deras sjukliga tillstånd, påverkas de flesta ungefär på samma sätt. Låt va så att de finns skillnader avseende behaviorism men de facto utesluter det knappast ett frodigt och gynsamt samtal där vi kan växa. Vad som är unikt med AS-forumet är att vi alla ingår i AS-gemenskapen och kan därmed: a) identifiera, b) relatera, c) hantera sådan problematik utifrån just AS. Vissa psykologer förstår oss inte och detsamma gäller andra NT, även våra NT vänner eller övriga nära och kära som är NT:s. Således tag tillfället i akt och styr ditt liv i den riktning du önskar. Tag tillfället i akt: diskutera!

Sammanfattning
Även om tåden kan ha varit något längre än vad som är typiskt för en text på detta forumet, så bör ni inte bli avskräckta. Ta er tid och läs igenom texten. Om det är något ni inte förstår så kan vi reda ut oklarheter. Alla som vill delta i projektet och befrias från depressionen tunga ok får göra det -- ni uppmuntras till att delta. Jag har tänkt mig att ni förstår varför det är viktigt att inse huruvida depressionen påverkar en på ett sätt som inte bör tålas och kan förändras. Det kan endast ske genom varseblivning om sin sjukdom och ett effektivt sätt för detta är att diskutera ämnet med likasinnade med ett bestämt syfte och framlyfta personliga erfarenheter eller kommenter andra. S.a.s a) identifiera, b) relatera, c) hantera sådan problematik i AS-gemenskap, på ett vänligt och förtroligt sätt, med acceptans.

Du har alltså suttit och hobbydiagnostiserat en eller flera medlemmar och utifrån det bestämt dig för att du vet allt om deras situation?

Så i sakfrågan då. Du tar upp tre aspekter som är resultatet av en depression och talar samtidigt om att bota nämnda depression. Det du talar om är att behandla symptom inte sjukdomen i sig. Att lära sig identifiera och hantera symptom som depression ger kommer inte att bota depressionen i sig, du lär dig bara att leva med den.

Du förutsätter dessutom att depressionen orsakas av en situation som går att lösa och/eller åtgärda. Så är inte alltid fallet. Depression kan utlösas av en lång rad orsaker inklusive trauma, stress och reella hopplösa situationer. Det är orsaken till, inte resultatet av, depressionen som är nyckeln.

Avslutningsvis bör påpekas att depression är en allvarlig och svår sjukdom. Din avslutning låter som en självhjälpsbok vilket blir respektlöst mot de som kämpar med sjukdomen.

Jag har lidit av depression ganska länge och känt att jag typ aldrig är glad. Så är dock inte fallet längre, sen jag började träna och gilla det och lärde mig slappna av då kom energin tillbaka igen.

Du kanske tycker jag uttrycker mig negativt ibland, men i mitt fall kan det bero på trötthet också och att jag är en känslig person som lätt börjar tänka negativt.

Jag försöker dock bete mig hyfsat på detta forum...

Jag vet inte men jag tycker det här med depression borde man ta upp med psykiatrin och inte på ett forum...

Livet kan inte vara en solskenshistoria varje dag!

Sisyfos skrev:Det är vederlagt att aktiv diskussion med andra bidrar till en höjd perceptionsförmåga för destruktiva tankegångar, vari större förståelse för andra och sig själv, leder till ökade chanser att uppnå en tillfredställande lösning.

Vederlagt? Bäst att inte diskutera då.

Sisyfos, du är mycket språkbegåvad och begåvad i övrigt. Men snälla, försök att skriva kortare och mer kärnfullt (vet inte om det bara är jag som undviker många av dina texter pga av detta, men ovanstående text har jag faktiskt läst.)

Egentligen är det bara självklarheter du skriver om, tror alla innerst inne vet om dessa saker du tar upp (utan de fackmässiga uttrycken). Du har goda intentioner, och många av de observationer du gör har även jag anat mig till (vet inte hut tillförlitligt mitt omdöme gällande avläsande av människor är).

Människor som har riktiga problem hjälps inte så lätt som i ett dr Phil avsnitt, det tar betydligt längre tid än så. Och de hjälpes bäst av erfarna människor som som har adekvat kompetens (alla med diplom är säkerligen inte lämpliga, liksom många lågutbildade kan vara exceptionella människokännare.) Nu finns ju AA möten av just den anledning du tar upp, och du har förmodligen en bra poäng. Men borde inte någon med psykologutbildning (och som brinner för autismfrågan) leda det hela?

tahlia skrev:Så i sakfrågan då. Du tar upp tre aspekter som är resultatet av en depression och talar samtidigt om att bota nämnda depression. Det du talar om är att behandla symptom inte sjukdomen i sig. Att lära sig identifiera och hantera symptom som depression ger kommer inte att bota depressionen i sig, du lär dig bara att leva med den.

Tvärtom är symptomen olikartade, inte behandlingsbara i sig, -- de är just symptom för en sjukdom -- som ska förstås genom varseblivning om tänkbara orsaker som utlöser depressionen, vare sig det är fysiska eller psykiska, är det en växelverkan av flera orsaker vilka kan botas genom att bli medveten om dessa. Vilket symptom syftar du på egentligen?

tahlia skrev:Du förutsätter dessutom att depressionen orsakas av en situation som går att lösa och/eller åtgärda. Så är inte alltid fallet. Depression kan utlösas av en lång rad orsaker inklusive trauma, stress och reella hopplösa situationer. Det är orsaken till, inte resultatet av, depressionen som är nyckeln.

Precis min mening att orsakerna måste förstås. Depression orsakas alltid av något yttre inledningsvis, därefter vidareutvecklas depressionen, varmed kroppen reagerar fysiskt på händelserna och förvränger orsak och verkan ytterligare. Så jag instämmer att det är en komplex samverkan av såväl yttre som inre händelseförlopp.

När du skriver att det är hopplöst är det precis sådan attityd som leder till depression. Om du själv är påverkad av depression hjälper det knappast dig att intala dig om att det är hopplöst, skulle det nu är så att du inte lider av depression är det ohyfsat av dig att påstå att en annan skulle kunna befinna sig i en hopplös situation. Vid kampen mot depression krävs allt annat än offermentalitet, det krävs viljestyrka och tillförsikt.

Vi kan aldrig med säkerhet veta huruvida något kan åtgärdas eller inte; det är just varför "negative cognitive triad" tillämpas som begrepp, för personer som påstår: i) hopplöshet, ii) passiva med en orubliga åsikt att något inte kan genomföras och bli bättre.

tahlia skrev:Avslutningsvis bör påpekas att depression är en allvarlig och svår sjukdom. Din avslutning låter som en självhjälpsbok vilket blir respektlöst mot de som kämpar med sjukdomen.

Nej det är kurslitteratur som tillhör psykiatrin, ömsom praktisk handböcker, ömsom teoretiska.

Genom att ta fasta på dina antaganden om hopplöshet och oförklariga frustration, lätt retlighet, kan du vara i farozonen för eller ha en depression.

Fretshi skrev:Jag har lidit av depression ganska länge och känt att jag typ aldrig är glad. Så är dock inte fallet längre, sen jag började träna och gilla det och lärde mig slappna av då kom energin tillbaka igen.

Du kanske tycker jag uttrycker mig negativt ibland, men i mitt fall kan det bero på trötthet också och att jag är en känslig person som lätt börjar tänka negativt.

Jag försöker dock bete mig hyfsat på detta forum...

Jag vet inte men jag tycker det här med depression borde man ta upp med psykiatrin och inte på ett forum...

Livet kan inte vara en solskenshistoria varje dag!

Du är ett gott exempel på hur maktlösheten kan företas genom fysisk aktivitet, där tydliga framsteg kan iaktas samtidigt som allmänna välbefinnande höjs, dina neurokemiska nivåer påverkar dig i en mer fördelaktig riktning; dopamiutsöndring och du blir handlingskraftig med mer energi. Att du lärde dig att slappna medförde minskade cortisolhalter och du blev medveten om vad som var förmånligt för dig, genom undvika affektiv triggering som förvärrade din psykiska hälsa och kunde leda till stress. Glädjande inlägg. Vi kan alla förändra våra liv.

Så...det finns inga hopplösa situationer?

tahlia skrev:Så...det finns inga hopplösa situationer?

Jag känner inte till alla situationer och kan därför inte veta om någon situation verkligen är hopplös eller inte. Sådana tankar leder endast till maktlöshet och passiverar en från att företa handlingar som kan lindra depressionen. Vi talar här om relativa tillstånd. Det är inte svart eller vit i fråga om en hopplös situation, eftersom hopp är en subjektiv känsla, finns det inget yttre som nödvändigtvis hindra personen från att kunna låta hopp infinna sig i sitt bröst i en situation.

Det finns personer som på sin dödsbädd kan känna förtröstan trots leda och smärtar. De känner inte räddsla eller oro inför mötet med döden. Möjligtvis kan de känna sig lättade med försiktigt hopp inför andra sidan. Personligen kan jag inte föreställa mig en mer skrämmande situation än döden.

Sedan kan jag tycka att handikappinsikt är bra. Vissa saker klarar vi helt enkelt inte av, trots ansträngningar. Det kan vara så att vi blir deprimerad inledningsvis av denna vetskap, och det kan vara nödvändigt. Vissa saker måste man helt enkelt genomleva, exempelvis vore det förfärligt om man ansågs sjuk för att man var oerhört ledsen av sina närståendes bortgång. Att lida, bearbeta och gå vidare är en del av livet. Vissa saker är bäst att låta bli att etikettera. Jag skulle snarare säga att det vore monstruöst om man insåg att man fungerade annorlunda än majoriteten och därtill på ett negativt sätt och inte reagerade med ledsamhet/aversion. Om man fastnar i detta så är det en annan sak, att gå vidare och ta tillvara på livet är inte bara det sundaste utan även det rätta (ja, jag sticker ut hakan).

Linsen skrev:Sisyfos, du är mycket språkbegåvad och begåvad i övrigt. Men snälla, försök att skriva kortare och mer kärnfullt (vet inte om det bara är jag som undviker många av dina texter pga av detta, men ovanstående text har jag faktiskt läst.)

Egentligen är det bara självklarheter du skriver om, tror alla innerst inne vet om dessa saker du tar upp (utan de fackmässiga uttrycken). Du har goda intentioner, och många av de observationer du gör har även jag anat mig till (vet inte hut tillförlitligt mitt omdöme gällande avläsande av människor är).

Människor som har riktiga problem hjälps inte så lätt som i ett dr Phil avsnitt, det tar betydligt längre tid än så. Och de hjälpes bäst av erfarna människor som som har adekvat kompetens (alla med diplom är säkerligen inte lämpliga, liksom många lågutbildade kan vara exceptionella människokännare.) Nu finns ju AA möten av just den anledning du tar upp, och du har förmodligen en bra poäng. Men borde inte någon med psykologutbildning (och som brinner för autismfrågan) leda det hela?

Jag tror inte att det är avgörande vem som leder diskussionen, snarare tror jag det handlar om att känna tillförsikt och finna en konkret väg mot ett friskare tillstånd; att finna metoder som kan användas i praktiska situationer.

Vad gäller de längre texterna, är det ett ytterst komplex ämne; svårt för mig att korta ner, samtidigt såg jag ingen anledning att korta ner texten, eftersom den kunde få stå kvar och risk fanns att värdet skulle försvinna om den nedkortades. Utifall några frågor senare skulle dyka upp återstår möjlighet att läsa texten, för hur var och en väljer läsa en text är upp till dem. Detsamma gäller processen att skriva texter, förvisso kanske jag är lat som inte skriver om texter utan låter skriva ner varje tanke utan större bearbetning.

Du ger bevis på svart och vitt tänkande, depression är ett relativt känslotillstånd. Varje beslut och agerande mot att bli frisk är en lindring av depressionen.

Jag känner en svag odör av humanistisk psykologitradition.

En kort sammanställning av hittintills inkomna inlägg utfaller i två skilda attityder som rör frågan om möjlighet att kunna påverka ens situation. Första attityden var mer välvilligt inställd till diskussion om depression, genom fysisk aktivitet hade välbefinnandet ökat, alltså en konkret och tydlig åtgärd.

Andra attityden var negativt inställd och uttryckt maktlöshet. Med förlov sagt och tänkbara bakomliggande förklaringar: vi delar alla AS som sagt, och kan förstå varandra på ett unikt sätt, som inte NT:s kan i samma mån. Vissa formulering är av AS-aktig natur och kan tolkas på flera sätt; men väsentligen är just attityden om svart vitt tänkande en bidragande orsak till vår depression. Vi tänker för svart och vitt, jag har begått samma misstag och försöker förändra sådana tankemönster men dessvärre är det intimt förenat med AS. Samtliga som var skeptiska uppvisade just detta svart vita tänkandet som är symptomatiskt för maktlöshet, som ett sätt att hantera omvärlden -- en försvarsmekanism, särskilt vanlig hos AS.

Tror ärligt talat inte att folk här blir sugna på att behandlas av en mässande ton. Det jag vet om psykologi och behandlingar är att tillit är det första och viktigaste - utan tillit är man inte ärlig, varpå behandling blir meningslös. Genom din attityd att alltid veta bäst så är jag säker på att du avskräcker många. Om du menar allvar med att hjälpa människor kan du inte bara "slå in" vad du vill uppnå i folk, du måste lirka. Detta är nog särskilt viktigt när man har med autister att göra.

Asperger är ett polygenetiskt tillstånd och hjärnans funktion avviker av rent biologiska orsaker också.
Mitokondrie funktion, avvikande kalciumkanal funktion, strukturella skillnader i hjärnan.

Sisyfos skrev:Andra attityden var negativt inställd och uttryckt maktlöshet. Med förlov sagt och tänkbara bakomliggande förklaringar: vi delar alla AS som sagt, och kan förstå varandra på ett unikt sätt, som inte NT:s kan i samma mån. Vissa formulering är av AS-aktig natur och kan tolkas på flera sätt; men väsentligen är just attityden om svart vitt tänkande en bidragande orsak till vår depression. Vi tänker för svart och vitt, jag har begått samma misstag och försöker förändra sådana tankemönster men dessvärre är det intimt förenat med AS. Samtliga som var skeptiska uppvisade just detta svart vita tänkandet som är symptomatiskt för maktlöshet, som ett sätt att hantera omvärlden -- en försvarsmekanism, särskilt vanlig hos AS.

Personligen upplever jag inte att jag generellt förstår andra med AS bättre än jag förstår NT. Jag förstår vissa individer bättre än jag förstår andra oavsett diagnoser eller avsaknad av dem. Vid det här laget borde det vara uppenbart för de som ägnat en del tid på forumet att personer med AS kan ha vitt skilda sätt att tänka och uppfatta saker.

Vad gäller svart-vitt tänkande så har nog du och jag helt olika uppfattning om vad det innebär.

tahlia skrev:

Sisyfos skrev:Andra attityden var negativt inställd och uttryckt maktlöshet. Med förlov sagt och tänkbara bakomliggande förklaringar: vi delar alla AS som sagt, och kan förstå varandra på ett unikt sätt, som inte NT:s kan i samma mån. Vissa formulering är av AS-aktig natur och kan tolkas på flera sätt; men väsentligen är just attityden om svart vitt tänkande en bidragande orsak till vår depression. Vi tänker för svart och vitt, jag har begått samma misstag och försöker förändra sådana tankemönster men dessvärre är det intimt förenat med AS. Samtliga som var skeptiska uppvisade just detta svart vita tänkandet som är symptomatiskt för maktlöshet, som ett sätt att hantera omvärlden -- en försvarsmekanism, särskilt vanlig hos AS.

Personligen upplever jag inte att jag generellt förstår andra med AS bättre än jag förstår NT. Jag förstår vissa individer bättre än jag förstår andra oavsett diagnoser eller avsaknad av dem. Vid det här laget borde det vara uppenbart för de som ägnat en del tid på forumet att personer med AS kan ha vitt skilda sätt att tänka och uppfatta saker.

Vad gäller svart-vitt tänkande så har nog du och jag helt olika uppfattning om vad det innebär.

Poängen är densamma, att det finns två skilda sätt att hantera sin depression, som beror på ens attityd. När du skrev hopplösa fall, är det idel uttryck för maktlöshet att kunna förändra sin situation, oavsett huruvida det är relevant för dig eller annan på forumet. För mig innebär svart-vitt tänkande en absolut ståndpunkt i en fråga. T.ex. är påstående om helt hopplösa fall enligt mig prov på svart-vitt tänkande.

Vad är svart-vitt tänkande för dig? Har du tillförsikt till att lindra din depression?

Enligt vad jag förstått så lider inte tahlia av depression. Hon jobbar ju till och med.

Jag kan känna glädje ibland och faller allt som oftast tillbaka i det depressiva tänkandet så helt frisk är jag nog inte än,men hoppas väl att jag är på gå god väg att bli frisk.

Det är alla fall inte nattsvart mörker jämt.

Sisyfos skrev:Har du tillförsikt till att lindra din depression?

Min depression orsakades av utbrändhet och var aktiv i drygt fem år och inkluderade apati, personlighetsförändringar, inläggning och ECT-behandlingar. Jag kom ur den för över 10 år sedan. Varför förutsätter du att jag är deprimerad idag?

Sisyfos skrev:Poängen är densamma, att det finns två skilda sätt att hantera sin depression, som beror på ens attityd. När du skrev hopplösa fall, är det idel uttryck för maktlöshet att kunna förändra sin situation, oavsett huruvida det är relevant för dig eller annan på forumet. För mig innebär svart-vitt tänkande en absolut ståndpunkt i en fråga. T.ex. är påstående om helt hopplösa fall enligt mig prov på svart-vitt tänkande.

Du förväxlar realitet med svart-vitt tänkande. Självklart finns det hopplösa situationer, saker som inte kan lösas. Notera att jag inte säger hopplösa fall, jag säger hopplösa situationer. Att bli fri från depression när du befinner dig i en sådan sits är långt mer komplicerat än att tänka positivt eller att springa på gymmet.

tahlia skrev:

Sisyfos skrev:Har du tillförsikt till att lindra din depression?

Min depression orsakades av utbrändhet och var aktiv i drygt fem år och inkluderade apati, personlighetsförändringar, inläggning och ECT-behandlingar. Jag kom ur den för över 10 år sedan. Varför förutsätter du att jag är deprimerad idag?

Det verkar som att en annan hade kunnat missta ditt fall för att vara hopplöst vid tidpunkten för mest allvarliga depressions tillfälle. Om en annan hade sagt det till dig hade du personligen tagit ställning till detta och värderat påståendet efter faktiska omständigheter emot ditt självförtroende -- vid det tillfället hade en bedömning om huruvida de egenskaper som du faktiskt tror dig ha om de varit tillräckliga för att nå en bättre ställning givet omständigheterna, resulterat i ett handlande från din sida, med utgångspunkt i ditt självförtroende för uppfattning om din makt att övervinna hindren.

Eftersom du skrev: "Du förutsätter dessutom att depressionen orsakas av en situation som går att lösa och/eller åtgärda. Så är inte alltid fallet. Depression kan utlösas av en lång rad orsaker inklusive trauma, stress och reella hopplösa situationer. Det är orsaken till, inte resultatet av, depressionen som är nyckeln." -- antog jag att du tänkte svart-vitt och att du var deprimerad. Varför missunna andra eller betvivla hopp för andra om du inte själv är deprimerad?

Det vi skriver färgas av våra egna värderingar; och jag vill gärna utgå från ett neutralt läge och inte tro det finns hopplösa fall för andra, om jag inte vet. Med detta sagt vill jag inte heller tro att alla fall alltid kan lösas, om jag inte vet att så är fallet; eftersom det hade varit att på något sätt döma en annan. Fast det handlar inte om att döma i sig det handlar om att erkänna att det FAKTISKT finns en möjlighet för dem.

Jag är mer benägen att medge att det i regel bör finnas hopp för alla. Och aldrig skulle jag kunna säga till någon att det var hopplöst för dem. Ett sådant ställningstagande tror jag säger lika mycket om min person som din person när du menar på att det finns hopplösa fall. Vem kan med säkerhet veta om det finns hopplösa fall? Vad är ett hopplöst fall? Depression handlar framförallt om vad vi tror om följderna utav en viss situation, när vi inte kan veta utgången.

tahlia skrev:

Sisyfos skrev:Poängen är densamma, att det finns två skilda sätt att hantera sin depression, som beror på ens attityd. När du skrev hopplösa fall, är det idel uttryck för maktlöshet att kunna förändra sin situation, oavsett huruvida det är relevant för dig eller annan på forumet. För mig innebär svart-vitt tänkande en absolut ståndpunkt i en fråga. T.ex. är påstående om helt hopplösa fall enligt mig prov på svart-vitt tänkande.

Du förväxlar realitet med svart-vitt tänkande. Självklart finns det hopplösa situationer, saker som inte kan lösas. Notera att jag inte säger hopplösa fall, jag säger hopplösa situationer. Att bli fri från depression när du befinner dig i en sådan sits är långt mer komplicerat än att tänka positivt eller att springa på gymmet.

Hur kan det vara självklart att det finns hopplösa situationer? Kan det finnas en mer hopplös situation när ett fullständigt negativt utfall är ovillkorligt, t.ex. en person som är döende men med stöd av sin tro likväl kan känna hopp? Kan det finnas en mer hopplös situation än när en förälder ser sitt barn bli misshandlad och våldtagen av IS men likväl hoppas att det inte är så illa som det ser ut? Poängen här är att hopp är en subjektiv känsla som är skiljd från verkligheten. Det är just när det aldrig på förhand kan finnas en tillstymmelse till hopp, d.v.s. hopplöshet, som det föreligger en risk för depression; men det är inte helt säkert att det faktiskt är så att en person som uppvisar mycket stark skepsis faktiskt är deprimerad.

Fretshi skrev:Enligt vad jag förstått så lider inte tahlia av depression. Hon jobbar ju till och med.

Jag kan känna glädje ibland och faller allt som oftast tillbaka i det depressiva tänkandet så helt frisk är jag nog inte än,men hoppas väl att jag är på gå god väg att bli frisk.

Det är alla fall inte nattsvart mörker jämt.

Depression handlar inte om ens kapacitet att utföra saker. Jag har varit deprimerad och är deprimerad, fast har ändå kunnat studera heltid vid universitet och jobba heltid samtidigt utan svårigheter. Min depression har hindrat mig från att uppleva lycka eller vara vänligt inställd till människor i min samvaro, men det mekaniska maskineriet har likafullt fungerat. Att jag förnärvarande enbart studerar heltid vid universitet och inte samtidigt jobbar heltid, beror inte på min förmåga eller depression utan snarare på övriga omständigheter; om jag inte hade varit deprimerad hade jag möjligtvis vidtagit bestämda åtgärder för en mer förmånlig situation.

Undrar om Avicii också försökte bota sin depression?
Bra att det fungerar för dig, men det betyder inte att det fungerar för alla.
Du har inte ens susning om övriga bakgrund, anamnes eller nuvarande situation!
Detta är respektlöst.
Och kalla mig deprimerad om du vill, det ändrar inte faktum ändå, jag har talat med många specialister och litar på dem, detaljer tänker jag inte lämna ut till en hobbypsykolog, med all respekt.
Jag tror du har goda intentioner och det är fint men nä jag tror det kan vara mycket känsligt detta förstår du.

Alyana skrev:Undrar om Avicii också försökte bota sin depression?
Bra att det fungerar för dig, men det betyder inte att det fungerar för alla.
Du har inte ens susning om övriga bakgrund, anamnes eller nuvarande situation!
Detta är respektlöst.
Och kalla mig deprimerad om du vill, det ändrar inte faktum ändå, jag har talat med många specialister och litar på dem, detaljer tänker jag inte lämna ut till en hobbypsykolog, med all respekt.
Jag tror du har goda intentioner och det är fint men nä jag tror det kan vara mycket känsligt detta förstår du.

Mycket bra exempel om Avicii. Där var det överväldigade med yttre krav för honom. Jag tror att han internaliserade kraven och ansåg att han var otillräcklig att möta dem, därest begick han självmord. Han kunna inte förlikas med världen trots att han hade kärleksfulla vänner och familj, pengar och såg bra ut; dessutom var han intelligent.
Han kände hopplöshet, större hopplöshet än svältande en person, t.ex. i Syriens ruiner, med tro och hopp om sin framtid.