Jag har funderingar kring varför vi med asperger har sammanbrott, känslomässig eller intellektuella, i större mån än vad andra verkar ha.

Vad tror ni att det beror på?

Jag tror att det kan ha att göra med att vi ibland blir som besatta av "intressanta intressen" medans andra inte blir det. För mig är tankarna kring just mitt special intresse som klister, allting fastnar vid det, tankemassan växer tills jag dukar under. Samma sak kan även ske med känslor, de snörar ihop sig. En känsla leder till en annan som leder till annan som leder till annan och tillsist är jag väldigt långt ifrån min ursprungliga känsla eller så har jag fastnat någonstans längs vägen vid en känsla från en känsla till en annan känsla; som ni förstår blir känslorna förvirrande för mig vilket inte sällan återspeglas av mina tvetydiga känslolägen och även ibland manifesteras i uttryck av förvirrad handfallenhet.

Det är kanske mest svammel, men det är intressant för mig och förmodligen även för er att förstå varför, om det är sant, om härdsmälta till följd av asperger.

Det är inte svammel för dig.

Hård träning en timme, kan ta udden av mycket.

Jag såg att jag inte svarade på frågan.

Har tyvärr inget svar på den.

nomemorytoday skrev:Det är inte svammel för dig.

Hård träning en timme, kan ta udden av mycket.

Ja men varför råkar vi ut för detta i större mån än NT? Är vi för hårda mot oss själva eller kan vi inte lägga band på oss själva?

Jag kan bara svara på hur jag fungerar.

Jag spinner iväg lätt, tar på mig för mycket, är kanske för noggrann - kanske hård mot mig själv som du skriver. Har ingen broms. Samtidigt som andra påstår att jag missar "viktiga" saker hit och dit vilket jag inte alltid håller med om. Gapar på en för alla möjliga saker jag inte förstår eller märker typ. Ids i regel inte att vara i hop med andra människor heller, som jag inte känner. Plus 1000 saker till.

Man är störd helt enkelt, jämfört med NT - fall de nu skall ha patent på någon sanning.

Dock anser jag inte för-störd.

nomemorytoday skrev:Jag kan bara svara på hur jag fungerar.

Jag spinner iväg lätt, tar på mig för mycket, är kanske för noggrann - kanske hård mot mig själv som du skriver. Har ingen broms. Samtidigt som andra påstår att jag missar "viktiga" saker hit och dit vilket jag inte alltid håller med om. Gapar på en för alla möjliga saker jag inte förstår eller märker typ. Plus 1000 saker till.

Man är störd helt enkelt, jämfört med NT - fall de nu skall ha patent på någon sanning.

Dock anser jag inte för-störd.

Bra skrivet. Just det där uttalandet som andra ibland fäller om att missa "viktiga" saker gör mig rasande. Vi har våra egna sanningar.

Om vi spinner iväg för lätt. Hur ska vi bättre styra detta så att vi spinner på i rätt riktning eller kunna stoppa oss själva från härdsmälta? Jag är säker på att vi inte borde ta på oss för mycket, men det finns för många intressanta intressen.

Jag funderar på om vi har större behov av meditation och avskiljdhet; att vi måste få återhämta oss utan att det ska ifrågasättas av en annan. Om vi nu inte kan förhindra härdsmälta så borde ingen annan få kräva saker av oss. Det är som att kräva en utan ben till att springa.

Eftersom vi är perfektionister.

Jag brukade få dem som barn eftersom det ställdes en massa krav på mig som innebar väldigt stora eftergifter på min egen personlighet. Det var som en nästan daglig kamp mot de som ville döda en och ersätta en med någon annan. Det kunde vara småsaker som triggade till sist som "Suck, varför måste du läsa så mycket?" Sedan hade jag även jättestora problem med förändring, min morsa kunde gå in i mitt rum och slänga mina saker eller möblera om "på kul". Det kändes som jag hade tappat kontrollen fullkomligt över min omgivning.

Så det fanns inga tryggheter, man kunde inte veta från dag till dag hur ens hem såg ut, och den jag var fick inte existera. Utan jag skulle göra saker jag hade noll repertoar för.

I vuxen ålder då dessa saker inte är aktuella mer, har det handlat om att ofta bli missförstådd. Det gör ont i själen när man blir anklagad för att ha sagt något man inte sagt, och denna ständiga pådyvlan om vilka känslor jag känner fastän det inte är sant, och påståenden hur jag tänker. Känns inte så känsligt numera, dock blir jag fortfarande tvärförbannad om någon talar om för mig hur jag känner.

Sisyfos skrev:Jag funderar på om vi har större behov av meditation och avskiljdhet; att vi måste få återhämta oss utan att det ska ifrågasättas av en annan. Om vi nu inte kan förhindra härdsmälta så borde ingen annan få kräva saker av oss. Det är som att kräva en utan ben till att springa.

Men då skall man lägga tiden just på återhämtning. Inte på ett specialintresse som tröttar ut en ännu mera.