Hej allihopa.

Nu har jag smugit runt i forumet i någon vecka och inte vågat skriva något, men nu känner jag att det är dags. Jag har precis fått min AST-diagnos (plus ADD) och jag har mixade känslor. När jag påbörjade utredningen var det för att jag starkt misstänkte att jag hade en ADD-problematik, men efter en grundlig utredning visade det sig att min huvuddiagnos blev AST, och utöver det ADD. Psykologen som utförde utredningen har givetvis pratat med mig om detta under utredningens gång så det var ingen chock när han la fram vad han kommit fram till, men känns ändå lite... underligt. Jag har farit runt inom psykiatrin i över 15 år och ingen har kommit på tanken tidigare, fick däremot en borderline-diagnos 2010 som nu har tagits bort.

Jag håller med om diagnosen jag nu fått, och jag känner mest lättnad över att ha fått förståelse, att det finns fler som jag. Men nu ikväll så ramlade jag över en bild som informerar om "autistic burnout", och då bröt jag ihop. Jag fattar inte hur man lägger in bilder här så tyvärr kan jag inte visa vilken bild jag menar... Men den sa allt det där som jag känt så länge, jag är så trött på att låtsas hela tiden. Att konstant befinna mig i nån slags osynlig bur.

Jag har hela mitt liv känt mig som ett tomt skal, känt mig falsk, som att jag spelar upp en teaterpjäs. Allt har handlat om att verka så normal som möjligt. Jag har läst så mycket böcker och artiklar om kroppsspråk, etikett, kläder, utseende, hur man "ska" prata, ja ALLT som har kunnat hjälpa mig för att uppfattas som normal. Och (tyvärr får man väl säga) har jag lyckats lura många, nästan till och med mig själv. Jag har ingen aning om vem jag egentligen är, jag har så många masker att jag inte vet vilken som är mitt rätta jag, jag vet bara att ingen av dem känns naturlig. Jag kan inte fortsätta leva som jag har gjort, att pressa mig till sånt som till slut leder rakt ner i ett hål av självhat.

Hur går jag vidare, finns det någon mer här som har levt hela sitt liv fullt sysselsatt med att spela NT? Hur gör man för att komma ifrån det och äntligen kunna vara sig själv? Jag är så insnärjd i mina "regler" för hur man ska vara att det blir en jättekonflikt i mig om jag inte spelar teater. Min utredare anmärkte på att han märkt att min ögonkontakt blivit sämre för varje gång vi setts, och att han p.g.a det kände sig lite osäker och undrade hur det kom sig. Det var ju bara så enkelt att jag kände att eftersom jag talat om för honom att jag inte tyckte om det och det var han som kom fram till AST-diagnosen så kunde jag strunta i att tvinga mig själv till det, och att det var så j-a skönt att slippa. Jag är rädd för hur andra människor ska ta det när jag slutar upp med att låtsas vara som dem...

Välkommen
Orkar inte skriva mycket nu, men jag försöker smälta in och vara som andra för att det gör livet trevligare för mig och dem.
Men det är till en viss gräns, jag begränsar kraftigt och tvingar mig inte för mycket.
Det är ffa energi jag måste spara.
Korta stunder går bra oftast, och inte för mycket folk för länge.
Jag har lärt mig knep för mig själv med tidens gång. Det kanske är annorlunda för någon annan.
Kram

Hei og velkommen!

Kjenner meg godt igjen i dette. Har dessverre ikke overskudd til et langt svar akkurat nå.

Jeg har funnet ut at alle disse maskene (for min del) ikke egentlig handler om å være falsk eller en annen enn meg selv. Det handler ofte om å overprestere eller legge inn alt for mye tankekraft eller innsats på alt for mange sammenhenger og innen alt for mange områder. Å finne hvem man egentlig er kan handle om å finne ut hva man egentlig vil. Å prioritere sine egne behov og ønsker. Å prioritere bort andres forventninger, ønsker og behov.

Du legger til et bilde ved å klikke "förhandsgranska". Deretter dukker det opp en fane/link i det gråe området nedenfor. Linken heter "Ladda upp en bilaga". Klikk på linken. Deretter kan du velge og "bifoga" bildet du vil dele.

Tack för era svar, de får mig att känna mig lite bättre

Hej,
Jag var på möte två veckor sedan angående min dotters påbörjade diagnostisering och fick beskedet att de inte trodde hon hade adhd som hon själv tror utan mer troligtvis kommer att ”hamna” på autismspektrat. Löjligt kan tyckas att jag vet rätt mycket om både ADD och ADHD men missat det, själv misstänkt att jag har en ADD-släng men ”det funkar ju”. Med det beskedet så googlar jag förstås och det bara rasslade till när jag började läsa om högfungerande autism/asperger. Jag är rätt säker på att det är jag.

Jag har alltså inte fått diagnos men har de två senaste veckorna gått runt i något slags vacuum där jag inte vet vad som är vad. I grunden känns det bra. ”Jag är alltså inte galen utan bara autistisk!”. Tanken på att det finns en orsak till att ”mitt inre liv” skiljer sig så mycket från ”mitt yttre/offentliga liv” stärker mig i att jag kan bekräfta mig själv.
Mitt mål är att jag med denna nya kunskap ska hitta fokus i att hitta fler verktyg för att jag ska fungera så som jag är.
Just nu så spelas dock hela livet upp för mig nu i repris på något sätt och jag börjar se saker jag gjort och gör genom ett nytt filter. Ställer mig också frågan om detta är något jag ska vara öppen med eller kanske bäst att hålla tyst? Som sagt, Hjärnan gå på 1000 extra växlar och klarar knappt att komma upp ur sängen, klä mig och laga mat till min dotter. Men det yttre livet pågår och det är också något att ”bara” tugga i sig. Jag tror dock att jag måste ta ledigt för att orka processa detta och få koll på vad jag ska göra med det.

Jag är då inte bara autist utan också optimist. Men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra.. Hur ska man göra om man ska göra som man gjort, fast det man gjort inte var som man kanske ville göra utan som man trodde man skulle göra. Vill jag verkligen träffa min pojkvän, har jag rätt jobb, behöver jag omvärdera mina planer och önskningar och vad kommer jag klara av framöver? En tanke jag har är att inte omvärdera ALLT (även om jag tänker på ALLT) utan att framöver ta det som kommer och behöver jag omvärdera en vänskap, situation eller tillvägagångssätt så får jag göra det en i taget. Eller? Som sagt ingen aning ännu.

(En påminnelse också att en diagnos inte bara behöver vara ett problem. Jag kan även se att mycket av det jag är och har gjort är på grund av det jag är som skiljer mig från neurotypikerna. Neurotypikerna är inte bättre, bara annorlunda. Så med risk för att låta för klämkäck, ta vara på dina superpowers.)

Ingen vidare hjälp kanske, men lite igenkänning iaf.