Adira skrev: Folk förstår alldeles för lite vad begåvning är och vad det innebär, men de tror att de gör det.

Jag håller med dig det är ett alldeles för vagt och abstrakt begrepp. Mina föräldrar fick alltid höra att jag var intelligent fast lat på utvecklingssamtalen och min nuvarande psykiatriker säger att jag är begåvad fast jag känner mig inte särskilt begåvad, eller jag vet vad jag är duktig på och vad jag suger på.

slackern skrev: Eller så är det såhär att läraren har en läroplan att följa och allt som är utöver det är överkurs och tar tid från det som ska läras ut. Hur ska då läraren fördela sin tid? Till det väsentliga? Eller till överkursen som inte är betygsgrundade? Det låter snarare som att vissa elever skulle behöva assistenter i skolan som styr in eleverna på vad dom faktiskt behöver lära sig för att behålla fokus på det viktiga. Själv kan jag få DAMP på personer som ställer självklara saker eller helt OT saker som bara stör konstant.

Det är ju tråkigt om det ger dig DAMP, men jag håller med om att du definitivt har en poäng i att vissa elever snarare skulle behöva personliga assistenter, eller iallafall mindre grupper (över 70% av alla skulle väll tjäna på det?), speciellt när man har ADD/ADHD är det lätt att tappa tålamodet när det gäller att hålla sig till andra elevers tempo, och även får en tanke i huvudet som är så manisk att man antingen måste yttra den eller tappa koncentrationen för vad läraren säger.

Det finns i min erfarenhet de som säger att ``det är inte relevant för lektionen och vill du prata om det kan vi ta det efter lektionen´´, även om hen inte gav mig tid att ta det efter lektionen och sen fanns det de som bara började käbbla emot, (ta illa upp och bli defensiva) så jag blev defensiv, och ibland utvisad, eller än oftare gick ifrån lektionen för att inte få ett utbrott.


Nu var detta kanske inte aspergersrelaterat. Men även de med aspies tjänar på att ha lärare, speciellt i låg och mellanstadiet som är väl bekanta med NPF-problematiken.
Personligen gick det så långt att jag inte var med på några lektioner i mellanstadiet, jag har inget starkt minne av det, förträngt det p.g.a. mobbing och även det att minnet inte minns saker från barndomen förutom trauman. Men vad jag minns det som så kom jag i konflikt med inte bara eleverna utan även flera lärare, speciellt trångsinta och slentrianmässiga pedagoger, Såvitt jag minns det kände jag en frustration av att inte få några utmaningar, visst jag var segstartad ``dålig motivation´´ och vägrade lära mig alfabetet igenom att bara repetera, varför göra som alla andra?, det funkade liksom bara inte för mig.

Under denna tid fick jag lite specialtid med en extraresurs något som kanske räddade mig. Men jag lärde mig ytterst lite i mellanstadiet, Fakta-tv och internet lärde mig så mycket mer.

Efter jag fick min diagnos fick jag till slut den förståelse som jag hade saknat, och skolan började ge mig mer spelutrymme att lära mig på mitt eget sätt.


Förlåt, detta blev väldigt spritt, jag diskuterar gärna vidare om detta, om du vill.

Adira skrev:Särbegåvade har samma rätt till anpassat stöd, precis som en "lågbegåvad" elev har det. Problemet här är att samhället är inte lika vant vid att hantera särbegåvning, medan att anpassad hjälp till väldigt svaga elever ses som en självklarhet och ett mer "akut" problem. Dessutom fattar inte många att särbegåvade barn har ett behov av hjälp ÖVERHUVUDTAGET, vilket är det största problemet enligt min åsikt. Folk förstår alldeles för lite vad begåvning är och vad det innebär, men de tror att de gör det.

Det underbaraste ideérna är ``spetsgrupper´´, som tillexempel matte``spets´´ redan i rätt låg ålder, eller kanske matte spets-stöd.
Speciellt inom mattematiken är denna problematiken extra stark. Den matematiska förmågan i Sverige är så låg att ``normal naturbegåvning´´ är detsamma som steget över dyskalkyli.

Man kan diskutera om det finns matematisk ``begåvning´´ eller ej, men det är för offtopic för denna diskussionen.


Men det viktigaste är att alla elever ska ha förmågan att utvecklas i sin egen takt. Och det behövs fler lärare och mer utbildade i att se var elevs behov (både ``särbegåvade´´ ``högpresterande´´, ``normal´´begåvade och även de ``underbegåvade´´.

Sen kan det kanske vara en ideé att inte tvinga folk som inte är jättestarka i vissa ämnen att bli det heller?
Utan kanske låta de gå en snabbana in i arbetslivet (nu snackade jag om de som inte är värst begåvade).


Läroplanen och SYFTET med den behöver ses över och granskas, men även lärare, inte minst i byskolor behöver även de ses över och granskas.

Livet4Life skrev:

Adira skrev:Särbegåvade har samma rätt till anpassat stöd, precis som en "lågbegåvad" elev har det. Problemet här är att samhället är inte lika vant vid att hantera särbegåvning, medan att anpassad hjälp till väldigt svaga elever ses som en självklarhet och ett mer "akut" problem. Dessutom fattar inte många att särbegåvade barn har ett behov av hjälp ÖVERHUVUDTAGET, vilket är det största problemet enligt min åsikt. Folk förstår alldeles för lite vad begåvning är och vad det innebär, men de tror att de gör det.

Det underbaraste ideérna är ``spetsgrupper´´, som tillexempel matte``spets´´ redan i rätt låg ålder, eller kanske matte spets-stöd.
Speciellt inom mattematiken är denna problematiken extra stark. Den matematiska förmågan i Sverige är så låg att ``normal naturbegåvning´´ är detsamma som steget över dyskalkyli.

Man kan diskutera om det finns matematisk ``begåvning´´ eller ej, men det är för offtopic för denna diskussionen.


Men det viktigaste är att alla elever ska ha förmågan att utvecklas i sin egen takt. Och det behövs fler lärare och mer utbildade i att se var elevs behov (både ``särbegåvade´´ ``högpresterande´´, ``normal´´begåvade och även de ``underbegåvade´´.

Sen kan det kanske vara en ideé att inte tvinga folk som inte är jättestarka i vissa ämnen att bli det heller?
Utan kanske låta de gå en snabbana in i arbetslivet (nu snackade jag om de som inte är värst begåvade).


Läroplanen och SYFTET med den behöver ses över och granskas, men även lärare, inte minst i byskolor behöver även de ses över och granskas.

Ett bra och vettigt inlägg. Kan sörja över att jag inte fick sådana möjligheter i grundskolan, men ingen idé att tänka så, utan bara blicka framåt.

Adira skrev:

Livet4Life skrev:

Adira skrev:Särbegåvade har samma rätt till anpassat stöd, precis som en "lågbegåvad" elev har det. Problemet här är att samhället är inte lika vant vid att hantera särbegåvning, medan att anpassad hjälp till väldigt svaga elever ses som en självklarhet och ett mer "akut" problem. Dessutom fattar inte många att särbegåvade barn har ett behov av hjälp ÖVERHUVUDTAGET, vilket är det största problemet enligt min åsikt. Folk förstår alldeles för lite vad begåvning är och vad det innebär, men de tror att de gör det.

Det underbaraste ideérna är ``spetsgrupper´´, som tillexempel matte``spets´´ redan i rätt låg ålder, eller kanske matte spets-stöd.
Speciellt inom mattematiken är denna problematiken extra stark. Den matematiska förmågan i Sverige är så låg att ``normal naturbegåvning´´ är detsamma som steget över dyskalkyli.

Man kan diskutera om det finns matematisk ``begåvning´´ eller ej. men det är för offtopic för denna diskussionen.


Men det viktigaste är att alla elever ska ha förmågan att utvecklas i sin egen takt. Och det behövs fler lärare och mer utbildade i att se var elevs behov (både ``särbegåvade´´ ``högpresterande´´, ``normal´´begåvade och även de ``underbegåvade´´.

Sen kan det kanske vara en ideé att inte tvinga folk som inte är jättestarka i vissa ämnen att bli det heller?
Utan kanske låta de gå en snabbana in i arbetslivet (nu snackade jag om de som inte är värst begåvade).


Läroplanen och SYFTET med den behöver ses över och granskas, men även lärare, inte minst i byskolor behöver även de ses över och granskas.

Ett bra och vettigt inlägg. Kan sörja över att jag inte fick sådana möjligheter i grundskolan, men ingen idé att tänka så, utan bara blicka framåt.

Det är bra tänkt där, ingen idé att gråta över spilld mjölk, för det är inte ett dugg konstruktivt inget man kan älta och påverka.

Det ena behöver inte alltid utesluta det andra (jag har både Aspergers och särskild begåvning). Adiras inlägg sammanfattade det hela väldigt bra enligt min åsikt - dagens skola saknar både kunskap och resurser för att kunna tillgodose särbegåvade barns behov. Jag är av uppfattningen att utvecklingen har gått åt rätt håll de senaste åren vad gäller särskilt stöd till barn och ungdomar med diagnoser, vilket givetvis är någonting positivt, men särbegåvade barn ägnas det knappt en tanke åt och problematiken som uppstår för dessa individer belyses ytterst sällan. Detta måste det bli ändring på.

Jag blev ständigt betraktad som ett geni och fick hela tiden höra vilket underbarn jag var under låg- och mellanstadiet (vilket givetvis inte är något negativt i sig och jag förstod att de menade väl, men det satte snarare käppar i hjulet för mig i längden). När det inte fanns fler extrauppgifter att jobba med fick jag sitta och rita eller titta på film istället då lärarna inte riktigt visste vad de skulle göra med mig, vilket blev hela årskurs sex rakt igenom. Gick in i klassrummet och skrev nationella proven och andra obligatoriska prov med mina klasskamrater, men sedan fick jag återgå till mitt, så att säga. De resonerade som så att jag inte kunde få börja läsa ämnena från de högre årskurserna eftersom jag då skulle hamna ur fas på högstadiet och dessutom få problem med skräddarsydda kursplaner och dylikt framöver, så de valde den enkla vägen i brist på bättre alternativ, antar jag. Jag är säker på att de gjorde så gott de kunde och ville mig väl, men något särskilt stöd var det aldrig tal om.

På gymnasiet var det främst de svårigheter som hör diagnosen till som satte käppar i hjulet för mig (främst på den sociala fronten, men att ständigt känna sig stigmatiserad i kombination med vetskapen om att man processar information annorlunda och således upplever vardagliga situationer som mer krävande än vad som är normalt tärde också på krafterna). Jag har alltid varit i ständigt behov av förtydliganden och konkret information, vilket ledde till att jag var i behov av mycket lärarstöd i synnerhet under gymnasietiden då undervisningen till stor del bestod av uppsatsskrivande med abstrakta beskrivningar och få avgränsningar. Jag försökte vid ett flertal tillfällen uppmärksamma lärarna på den problematik jag upplevde i hopp om att få hjälp, men istället möttes jag av oförståelse och fick återigen höra vilket geni jag var och att jag måste hitta strategier för att bli av med min "prestationsångest" (som jag inte hade). Man behövde inte "läsa så mycket litteratur och plugga så oerhört många timmar varje dag", fick jag ofta höra. Sanningen var den att jag förmodligen pluggade minst av alla i min klass på fritiden.

Jag har alltid haft fotografiskt minne och ett väldigt starkt detaljminne, i synnerhet när det kommer till datum och siffror, så jag kunde i princip ögna igenom boken fem minuter innan proven och sedan få full pott. Att memorera och repetera eller ge svar på konkreta frågeställningar har alltid varit en av mina styrkor, men så fort det rör sig om abstrakta uppgifter där ingen tydlig frågeställning finns har man tappat mig direkt.

När det gäller studier på universitetsnivå finns det heller inget stöd att få när det gäller särbegåvning, men tack och lov finns det ett relativt brett utbud vad gäller stöd om man har en formell diagnos. Tyvärr är väntetiderna för utredning skrämmande långa inom vården. Skall efter lång väntan få mitt intyg nu i januari och då kan jag äntligen få den hjälp jag behöver. Håller tummarna för att jag skall lyckas hänga kvar tills dess och inte bli utslängd från programmet bara nu när jag äntligen vågat börjat studera igen...Skam den som ger sig, eller hur?

Att uttrycka sig kort, koncist och tydligt har aldrig varit min starka sida, men jag hoppas att budskapet går fram i alla fall. Min poäng är att det troligen är ett stort mörkertal som faller mellan stolarna och jag är övertygad om att många skulle kunna få så mycket bättre livskvalitet och besparas onödigt lidande om sådant här upptäcktes och togs om hand tidigt. Jag är långt ifrån den enda som inte fått hjälp förrän i vuxen ålder.

Jag lärde mig läsa själv i fyraårsåldern. När jag började skolan hade jag redan lagt beslag på familjens skrivmaskin och skrev teaterpjäser. I första klass fick jag bara sitta i ett hörn och leka med mina Gingerdockor, medan jag väntade på att kamraterna skulle bli färdiga med första läseboken: "Far ror. Mor är rar. O mor, orm!"
Det var skittråkigt.
Jag missade liksom att man ibland måste anstränga sig. Därför blev jag så småningom rent urusel i matte.
Ibland undrar jag hur det hade blivit om någon hade sett min ojämna begåvning, som var skyhög ibland och låg ibland.