Efter fyra års förhållande i samboskap skriver jag nu och hädanefter från mitt pojkrum, några mil från staden som jag för några år sedan kom till att kalla mitt nya hem. Vad som finns kvar där är mitt jobb och en trygghet jag på något sätt ska lyckas frigöra mig ifrån. Det värsta som väntar är att planera för framtiden, vilken kan illustreras som högljudda, blixtar och moln i huvudet som blir mer och mer aggressiva i takt med att hjärnverksamheten ökar.

Denna radikala livsförändring som väntar är skrämmande och jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag inväntar t. ex besked från en utbildning jag egentligen inte är intresserad av. Jag tvingas bo hos mina föräldrar i en stad jag avskyr, men vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag vill göra. Jag har längre ingen comfortzone att fly till när livet blir tufft eller en axel att luta huvudet emot.

Jag har en syster i Stockholm som kan erbjuda mig sovplats längre fram om jag vill söka lyckan. Föreställer mig studier/jobb i sådana fall, men det blir inte aktuellt förrän jag jobbat ihop lite pengar.

Vad jag efterfrågar med denna tråd är råd för sådana här situationer, när man har separerat, inte vet vad man vill göra eller vart man ska ta vägen. Finns det någon som gjort en spännande livsresa (utan nödvändigtvis några stora ramar).

Jag separerade från min sambo efter 10 år. Det var snart 2 år sen nu. under tiden har jag avvecklat allting typ. lånar ett rum hos morsan och håller på att göra mig av med allt jag äger typ. Sen kan man börja om(eller avsluta) när man vet hur man vill ha det. Det är lättare om man inte är bunden av massa saker upplever jag

Får man fråga varför du slutade på jonbet?

Mitt råd är mest att va snäll mot dig själv tills det står klart vad som är möjligt och vad du vill.

Jag känner igen mig lite men jag har inte direkt något upplyftande och peppande att skriva.

Flia skrev:Får man fråga varför du slutade på jonbet?

Jobbet behåller jag, vilket innebär pendling. Men det får jag helt enkelt vänja mig vid.

DIProgan skrev:Mitt råd är mest att va snäll mot dig själv tills det står klart vad som är möjligt och vad du vill.

Ja, jag det blir bättre med tiden.

Försök hitta eget boende i samma stad som jobbet.
Ägna dig åt dina specialintressen på din fritid, både ensam och med andra (som delar samma specialintressen).
I övrigt, ta det bara chill så ordnar saker upp sig med tiden.
Been there, done that.