Hej
Jag fick min diagnos rätt sent närmare bestämd när jag var 47 år och det är 4 år sedan (nu kan ni räkna ut hur gamal jag är )

Det var de bäst som kunde hända för hela uppväxt tiden har jag gått runt trott att det var något fel på mig och det visa sig sig att jag var AS och inte nog med det är även dyslektiker.

Har hängt ihop med att jag inte är sällskapssjuk utan kan hålla mig på rummet, ensam.
Går inte på fester för jag har svårt att tolka dom social signalerna och det gäller pubar också men där kommer det in att jag är ljudkänslig så jag har sällan någon musik på hemma.
Måste göra efter rutiner annars får jag ångest.

MEN

Efter jag fick diagnosen har jag hållt fördrag om att vara AS specielt mina arbetskamrater de gör att jag inte behöver gå runt och känna ångest över "Gör jag rätt, är det någon som funderar om jag är knäpp o.s.v" utan jag kan slappna av.
Jag tror att det är viktigt att man berättar runt omkring sig att man är AS det gör att man kan få många roliga svar på det hela, en frågade om jag tar medicin för det, vilket jag berätta att AS för mig är en personlighet.

Jag tvättar var 14 dag, på torsdagar och det är något som har blivit rutin.
Däremot har jag börjat att utmana mig genom bryta vissa mönster och vanor, jag ska berätta.
Under alla år som jag har bott i min lägenhet så mattorn legat på samma ställer hela tiden men efter dagen D så lägger jag mattorn på olika ställen och det för att försöka bryta mönster.

Har alltid varit rättvis, min mor berätta att jag var så rättvis när jag var liten och inte för min del utan rätt ska vara rätt.

Nu lever jag ensam med en katt som är mitt stora stöd för livet men som alla djur så saknar man något men där kommer rädslan in alla krav från en partner som gör att man inte går vidare på det projektet.

Nu för tiden har jag accepterat att vara AS samt pratar om det, de tror jag nog gör mest för att hålla ångest och demoner borta.

Nä, nu har jag berätta hur det är att få en sen diagnos och hade när man är över 50.
This is my story.



Moderator mnordgren: Ändrade rubriken.

Välkommen!

Men, "Vara AS". Du är inte Aspergers Syndrom, du har det. (FÖRLÅT!!!!!!)

OnT: Det är starkt av dig att våga berätta om det för din omgivning, det tar ofta ner fördomarna. Hur kommer det sig att du sökte utredning?

Hej
För att svara på din fråga hur det kom sig att jag gjord utredningen så är det min syrra som förslog det eftersom min systerdotter är diagnoserna som AS hon hade sett samma drag på mig när jag var liten, samma problem.

Hon förslog att jag skulle ta kontakt med arbetspyskolgen på AF vilket jag gjorde.
Efter en halvtimma prata så sa hon att skulle sända en remis till utrednings enheten på Liljeholmen (Stockholm) vilket hon gjorde, sedan tog det tid, flera år innan man kom till skott.

Men jag är glad att jag gjorde utredningen, för nu vet jag vem JAG är och behöver inte skämmas att jag är som jag är.

Om någon säger typ "vi är idoter eller liknade, då brukar jag skämta och säga, skillnaden mellan mig och er att jag har papper på att jag är "galen"".

Så, jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan.

Jag är jag men med en personlighet som man har satt ett namn på.

Det är fritt att ställa frågor till mig för som jag skriver desto mera man pratar om det desto mera håller jag mina demoner på avstånd.

Hej och välkommen hit!

Vi är flera som fått diagnos sent i livet. Kolla här:

fler-aldre-som-fatt-diagnos-omrostning-t15464.html

fick-veta-om-min-asperger-vid-64-ars-alder-t19632.html

nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html

diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

Hej
De är kul att flera äldre som får reda på "vem" dom är för det rättar ut så många frågetecken.
I mitt fall så blev ett frågtecken till utropstecken och det var varför går jag så långsamt, enligt mig själv.
Jag hade den gången som gjord att jag gick långsamt men nu för tiden skiter jag i det och vet varför.

Jag är helt "nykläckt", fick min diagnos för tre veckor sedan och är 53 år.

Befinner mig fortfarande i ett tillstånd av lätt förvirring även om diagnosen knappast kom som en överraskning.

calima skrev:Jag är helt "nykläckt", fick min diagnos för tre veckor sedan och är 53 år.

Befinner mig fortfarande i ett tillstånd av lätt förvirring även om diagnosen knappast kom som en överraskning.

Välkommen!

Fyller själv snart 50 och fick diagnoserna (se min sign) i dec 2010.

Det blev inte den lättnad som andra skrivit om - har varit totalförvirrad hela året. Har iofs varit långtidsarbetslös fram tills förra veckan när jag började en 2 månaders provanst. Det är totalt utmattande men samtidigt världens chans. Så det triggar att jag nu tar tag i min situation och mitt mående.

Jag upplever det både som en lättnad, bekräftelse och förklaring men samtidigt känner jag viss sorg. Livet hade förmodligen varit enklare om jag fått diagnosen tidigare.

Jag har varit arbetslös i snart ett år. Går på af, hamnat på rehabavdelningen och vet inte vad som kommer att hända. Jag har jobbat hela livet, haft många olika jobb och vet vad jag kan och klarar. Praktik känns inte som något bra alternativ men det verkar som om det är det af siktar in sig på.
Är din anställning på heltid? Jag förstår att du känner dig utmattad. Hoppas det kommer att fungera!

calima skrev:Jag upplever det både som en lättnad, bekräftelse och förklaring men samtidigt känner jag viss sorg. Livet hade förmodligen varit enklare om jag fått diagnosen tidigare.

Jag har varit arbetslös i snart ett år. Går på af, hamnat på rehabavdelningen och vet inte vad som kommer att hända. Jag har jobbat hela livet, haft många olika jobb och vet vad jag kan och klarar. Praktik känns inte som något bra alternativ men det verkar som om det är det af siktar in sig på.

Att hitta rätt arbetsplats har iofs alltid varit ett pussel men har iom samhällsutvecklingen blivit ännu knepigare, speciellt för uddare typer. Jag visste vad jag kunde och klarade förr men inte idag pga alla förändringar. Beror givetvis också på vilken branch man är inom och om man tror på sin förmåga att kunna "sadla om".

calima skrev:Är din anställning på heltid? Jag förstår att du känner dig utmattad. Hoppas det kommer att fungera!

Tack! Kunden säger at de eg behöver heltid men pga dels min AS och att jag har ett nattjobb på 8 % (dela tidningar) så enades vi om 30 timmar / veckan under provtiden. Räcker för mig om vi säger så ffa i början

Hur planerar du ditt schema för att samordna de två jobben, med tanke på den tidiga timma som tidningsutbärandet börjar (och slutar)?

Lakrits skrev:Hur planerar du ditt schema för att samordna de två jobben, med tanke på den tidiga timma som tidningsutbärandet börjar (och slutar)?

Inget stort problem för mig. Provjobbet är ju kontorsråttetider med full flex.

Nattjobbet är bara en natt i veckan, natten mellan lördag och söndag. Lägger mig 21 på lördkväll, går upp 01.30, delar GP mellan 3.00-6.00, sover igen timmarna under söndagen och ev måndagen.

När det gäller sömn, kost mm har jag aldrig varit speciellt känslig, åtm inte kroppsligt.

Fick först Dyslexidiagnos vid 52 sedan ADD och Asperger vid 54. Det hade (förstås) varit oerhört bra att få diagnoserna tidigare, men jag är jävligt glad att ha fått dem!

Behöver ventilera mina problem. Psyk mottagningen ringde mig idag och undrade hur jag ställer mig till en utredning för Aspergers. Det jag vet är att det tar 2-3 år innan jag kommer på utredning. Är det värt att vänta så länge? Jag kommer att vara närmare 50 innan jag blir utredd.

Är 64 ingen diagnos.
Vårdcentralen tyckte nog att det var bortkastade pengar med en utredning, eftersom mitt arbetsliv snart var slut.
På jobbet har jag alltid känt mig annorlunda. Jag har vissa kunskaper som var användbara, men andra som inte als funkade på arbetsplatsen.
När jag försökte komma ut som AS, ville ingen lyssna, dom hade redan bestämt på vilket sätt jag avvek.
Dyslexsin var ett stort problem fram tills dess att ordbehandlarna kom, numera är det mest problem att jag ofta som du rör till det, och inte orkar läsa igenom.

Har också förstått att den utmattningsdepression jag var sjukskriven för i två år, till stor del berodde på att jag inte kunde tolka min omgivning. Likaså att omgivningen misstolkade mig.
Numera har jag pensionerat mig, eftersom jag nog började närma mig en ny utmattningsdepression.
Efter pensioneringen har livet har börjat bli lite mer uthärdligt. Fantastiskt att inte vakna med ångest för att gå till jobbet i genomsnitt tre dagar i veckan.

Jag har börjat misstänka att många med AS hamnar i utmattningsdepression eller något som liknar PTSD ( posttraumatisktstressyndrom) på grund av att vi inte fungerar som andra och inte kan förstå vår omvärld.
(Nu skall jag gå och sova )

Sputnik skrev:Är det värt att vänta så länge?

Japp, det finns de som är äldre än så och har blivit utredda och blivit väldigt nöjda med att få lära känna sig själva!

Själv var jag 46!

Klart värt att vänta!

Många pusselbitar faller på plats när man får diagnosen och för min del har det inneburit att jag slutat kämpa _mot_ mig själv. Jag har fått en större förståelse och acceptans för mig själv.

Dessutom är det ju mycket lättare ett efter exv två års köande tacka nej än att om ett par år ändra sig och vilja ha en utredning.

Men att det skall ta så lång tid? Jag fick vänta i sex månader, utreddes och fick diagnosen efter ett par månader. Men jag är kanske ovanligt påstridig ...

Efter jag var på VC så gjorde jag inga påtryckningar, min utredning var klar ca 8 månader senare...

Men det verkar vara många som får/fått vänta i flera år på en utredning? Är det vanligt?
Jag tyckte det var alldeles tillräckligt att köa i sex månader.

Hej
Jag fick vänta, om jag minns rätt i ett år innan jag kom till utredning och JA det är värt att utreda även om man har blivit "gammal".

För min del är det för att hålla herr ågren (ångest) och fru dep (depression) på avstånd.
Genom att att jag vet vem jag är har jag lättare att handskas med mig i framöver.

Tack för att ni tagit er tid att besvara mitt inlägg. Jag får fundera vidare hur jag vill ha det.

Öppnar upp tråden efter mer än 5 år. Idag fick jag slutligen min diagnos Autism steg 1, en lindringare form. Det var tack vare en psykolog som tog tag i det hela och skickade iväg en remiss för en neuropsykriatrisk utredning.