Hittade ingen bra tråd att fortsätta på men sätt ihop om någon hittar en passande.

Inom ADHD talar man numera om "Sluggish cognitive tempo", långsamt kognitivt tempo. Att det kan vara en sak utmärkande för ADD/ADHD, att dessa kan finnas utan SCT, och att SCT kanske kan finnas utan ADD/ADHD. Det är ingen diagnos än men jag antar att ju mer man forskar på hjärnan ju mer saker det fram. Innan gick man ju helt på beteende.

Symptomen på SCT skiljer sig delvis från ADD. Symptom enligt Wiki:

Dagdrömmer ofta
I sina egna tankar
Blir lätt förvirrad
Känner att man är som i en dimma eller inte riktigt närvarande
Man verkar frånvarande
Oengagerad eller tillbakadragen

Svårt med uppmärksamheten, blir trött eller uttråkad
Glömmer vad man nyss tänkte, tappar bort sig tankemässigt
Glömmer vad man just skulle säga
Kan ha svårt att översätta tankar till ord

Tröttare än andra, underaktiv
Sömnig eller trött dagtid
Gör saker långsamt

Behandlar information långsammare eller gör mer fel

https://en.wikipedia.org/wiki/Sluggish_cognitive_tempo

Det som slår mig är långsamheten. Det är inte ofta man läser om det som ett symptom på något. Jag känner igen mig på vissa saker, andra inte. Och undrar om vissa saker inom SCT är typiskt för aspergers eller bara typiskt för mig.

Jag tänker nog inte speciellt fort. Jag menar, min hjärna kan gå på högvarv och det känns verkligen som jag tänker jättesnabbt. Men samtidigt tvärtom. Detta som många aspergare upplever ibland, att det är svårt att byta fokus/ämne och att man lätt känner sig mättad med intryck, är det ett resultat av långsamt kognitivt tempo? Vissa saker tar jättelång tid för mig, tröttas ut fort och vill helst inte göra många saker på samma dag. So far so good.

Men jag inser att även om jag pressar mig så HINNER jag inte lika mycket som andra. Det finns en gräns hur snabbt jag kan göra saker rent fysiskt (fast det är väl hjärnan som inte hinner med). Jag har fått kommentarer på att jag gör vissa saker så snabbt, saker som verkligen sitter i ryggmärgen. Då förstår jag ju att de tycker jag gör andra saker skitsegt och det är ju sant. På min DV tog jag dubbelt så lång tid på mig att göra saker, det var iofs OK för vi hade mycket dötid.

Just att göra saker långsamt eller ganska långsamt är intressant. Får jag inte en spurt då jag kan fokusera hårt och ta tillfället i akt, på något vis åka snålskjuts på uppmärksamheten innan den ens hinner uppstå för då kan jag hinna en liten grej jättefort, då går det långsamt. Oftast går det långsamt.

Så jag undrar hur ni andra är. Med alla saker man gör. Gör ni dem långsamt eller fort? Och om ni tvingas att skynda er, kan ni det? Jag kan bara skynda mig till en viss gräns. Sedan blir det tilt i skallen, lixom tomt och jag har ingen aning om vad jag gör. Eller också kan jag inte ens driva mig till den punkten.

Jag tycker det är jobbigt när folk säger att jag ska skynda mig, tyckte det som yngre med. Jag kände att varför ens säga det, kunde jag fortare skulle jag ju det!

Att jag är uttröttbar och att jag har svårt att göra saker har jag skyllt på dålig autopilot, att jag på något vis tänkt snabbt men för många detaljer har kommit upp till ytan så jag måste tänka "mer" än andra. Men tänk om det inte är så? Tänk om jag helt enkelt tänker långsamt? Det känns ju nästan lite obehagligt att tänka på. Det innebär alltså att man kan vara både kreativ och relativt smart och samtidigt tänka lika snabbt som en sköldpadda rör sig.

Att något skulle gå långsammare i skallen på de som har ADHD har de ju redan tyckt sig listat ut eftersom medicin som stimulerar, snarare lugnar, dvs tempot i skallen ökar och då lugnar man sig. Och att medicinen funkar på ADD därför att de annars har ett dåligt belöningssystem.

Funkar Ritalin på mig så att jag tänker snabbare när jag annars är som deg i pallet? Är det därför det känns så fullt i skallen för att det är svårt att tänka genom degen? Är min hjärna helt enkelt ovanligt slö?

Vad tror ni?

Nu har jag ingen ADHD- el ADD-diagonos. Men jag känner verkligen igen mig i detta:

kiddie skrev:Gör saker långsamt

Behandlar information långsammare eller gör mer fel

Som barn märkte jag det just när man skulle byta om el ta på sig ytterkläderna. Det tog alltid längre tid för mig. Och ändå pratade jag inte med de andra utan koncentrerade mig helt på påklädningen. Hela livet har folk tjatat på mig att skynda på. De fattar verkligen inte att jag gör så gott jag kan, de tror att jag sölar avsiktligt el tänker på annat och inte koncentrerar mig tillräckligt. Andras otålighet gör mig nervös och så gör jag fel och måste göra om, det tar ännu längre tid.

På jobbet hann andra prata med varandra, ringa långa privatsamtal, ta extra lång lunchrast för att uträtta ärenden etc. De hann ändå med sitt jobb. Medan jag satt plikttroget på plats och kämpade förgäves för att hinna med.

Nja, jag är snarare tvärtom vad gäller tankehastighet. Men ändå stämmer nästan alla symptomen som du räknar upp från artikeln på mig. Vet inte hur det ska tolkas, som ren ADD till skillnad just från SCT kanske?

Här kommenterar jag de symptompunkter som inte stämmer på mig, resten kan behandlas som "check", sån är jag.

Svårt med uppmärksamheten, blir trött eller uttråkad - om det är rutin, upprepade aktiviteter eller allmänt ointressant ja. Det är inte bara att jag ogillar att ha tråkigt: det kryper i hela kroppen, som en mini-panikångestattack, samtidigt som hjärnan blir dimmig. Måste fly! Kan å andra sidan vara hyperfokuserad tills en uppgift är klar, märker inte att tiden går. Är det en flerdagarsuppgift blir det där med mat och sömn störande moment som kan få vänta...

Kan ha svårt att översätta tankar till ord - här kan jag vara trög, behöver skissa på papper/dator för att få till bra formuleringar

Gör saker långsamt - svårt att säga, men jag tror jag mest är långsam om jag blir störd av andra. Solklart fall: att äta med andra. De är klara sådär dubbelt så snabbt som jag. (Äter jag ensam går det snabbare.) Så för min del handlar det nog "bara" om parallellprocessningsproblem. Får jag jobba ifred tror jag att jag är lika snabb, eller snabbare, än andra. Mina själviakttagelser på senare tid har dock lärt mig att det tar mycket energi: jag gör upp "listor" i huvudet på vad som ska göras i vilken ordning. Jag kan bli fysiskt klantig, tappa saker eller slå omkull dem, etc. om jag blir störd, och det behöver inte vara andra närvarande som stör. Det är lika illa att t.ex. repetera ett tänkt samtal i huvudet. Vips ligger den ömtåliga lilla prytteln i tusen bitar på golvet.

Behandlar information långsammare eller gör mer fel - tvärtom. Mycket snabbare i tanken än andra, och blir ofta otålig på att vänta på att andra ska bearbeta vad vi just läst eller hört. Framför allt om vi har läst - är det t.ex. ett möte där vi bara har hört någonting blir förstås jag också långsam, sannolikt pga parallellprocessningsproblem. Visas det PowerPoint eller liknande med text är jag snabb som vanligt; jag går in i "monoprocessing mode" för skrift, så då ska det mycket till att störas av andra.

Har enligt utredare sannolikt ADD, men ingen diagnos eftersom jag valde att avstå från de testen.

Jag gör allting fortare än andra, allt från att äta, läsa, jobba, klä på mig, allting. Jag bara gör det jag skall göra och sedan blir det färdigt, jag förstår sällan riktigt vad andra gör för att det skall ta längre tid. Men jag tvivlar på att jag har ADD/ADHD

Jag äter sakta både ensam och med andra. Alltså supersakta. Jag är tydligen snabb på att göra pannkakor! Varför just detta? Och en sa att oj vad snabb du är, när jag skulle hjälpa henom med datorn. Jag var väl som ett levande frågetecken för hen sa att Ja du är ju inte snabb ANNARS.

Men jag har inte svårt att få till språket och uttrycka mig. Nu menar jag inte att jag skulle uttrycka mig bra eller korrekt eller så, utan bara att jag inte har svårt att få ut vad jag menar. Trots att språket känns som ett främmande språk, svenska känns som mitt andraspråk.

Huggorm skrev:Jag gör allting fortare än andra, allt från att äta, läsa, jobba, klä på mig, allting. Jag bara gör det jag skall göra och sedan blir det färdigt, jag förstår sällan riktigt vad andra gör för att det skall ta längre tid. Men jag tvivlar på att jag har ADD/ADHD

SCT ska kunna ingå i fler diagnoser än ADHD/ADD.

Jag är inte snabb på det vardagliga, men kan läsa extremt snabbt. Tycker det skulle vara praktiskt att kunna vara snabb på allt men det är jag helt enkelt inte.

Funderade på detta igen. Vad anses som snabbt och långsamt? Om jag hela tiden tänker saker så kan jag tro att jag tänker snabbt. Men kanske tar en evighet att komma fram till ett bra resultat.

Märkt att jag verkligen inte kan hantera intryck, inte ens de jag skapar. Så säg att jag städar ett rum och det blir jättefint. Kan vara så att det är det enda jag orkar den dagen. Dagen hinner sluta innan jag knappt är klar.

Mycket tid går till att göra ingenting. Men har fattat att den tiden är väldigt viktig vid ADD, då hjärnan förbereder sig eller tar in vad som är klart.

Andra säger Ah men du gjorde ju ingenting. Men man hade fullt ös i skallen. Så tror inte längre på SCT, utan snarare på att tänkandet inte är effektivt. Då beter man sig som slö fast hjärnan inte är det.

Och sedan med det nystädade rummet, måste ta in att det ser annorlunda ut. Varje gång jag kollar så tycker hjärnan att det är obehagligt att se något den inte såg innan.

Massor av tid att vänja sig, kanske aspgigt.

Och sedan efter¨åt kommer mer tankar som städandet triggat, sådana som inte fått plats innan. Så då behövs ännu mer att bara hjärnan rullar på. Medan tid går och man är sedan helt utpumpad fast andra hävdar att man borde hunnit städa hela lägenheten på den tiden och även diska.

Men man själv upplever att tiden är slut.

Jag kan väl inte vara ensam som ADD:are och aspie att anse att tiden är slut fast det fanns mer tid, bara att den behövdes för det inre livet?

Undra hur normalisar gör. De gör saker skitsnabbt medan jag är ganska långsam. Och de tänker inget, de är bara robotar som gör. Och de kan ösa på, de tänker aldrig verkar det som, för skulle jag göra så mycket skulle det bli så mycket tänkande att skallen exploderade.

Börjar fatta de aspergare som vill göra saker i strikt ordning så det är precis samma varje gång. Då får man inte så mycket tankar av sitt eget görande. Men är sopig på rutiner.

Ska man skynda sig så leder det bara till att hjärnan slår knut på sig och man blir nästan katatonisk.

Mer än jag är sur på min hjärna är jag sur på att folk inte fattar att man tänker olika.

Alla som säger att man har tråkigt fast man själv upplever konstant stress och tidsnöd. Jag förstår ju att de tänker olika, men de gör inte samma tjänst tillbaka.

Nånting som jag märkt nu när jag inte längre pressar mig att fungera på hög nivå är att jag vill ta en stund efter prestationen och bara kontemplera, komma i kapp mig själv på nåt sätt.

Bästa jämförelsen jag kan komma på för det här är när Dalai Lama landade på en flygplats och säkerhetspersonal ville skynda på honom för han var försenad till nån konferens och Dalai Lama satte sig ner på flygplatsen och sa att han var tvungen att vänta in sin själ.

Jag presterar alltså nåt, sen måste jag sitta länge och bara 'spola tillbaka spolen'. Jag kan inte riktigt förklara känslan eller behovet.

Jag är långsammare i mycket än gemene man, men sen snabbare i annat. Jag gillar inte stress eller hets, men har stressat och hetsat mig själv under hela mitt yrkesliv. Saknar naturligt fungerande balans med prestationer. Nu när jag går hemma så har jag funnit mitt sätt, sent om sider, och det är att vara ineffektiv, att såsa runt och göra lite här och lite där, istället för målinriktat och resultatinriktat, så mår jag bäst när jag bara lallar runt. Det tar längre tid, jag blir sällan klar på en dag osv, men jag mår bäst så här och saker blir gjorda. Prokrastineringen har inte samma hårda grepp om mig då.

mondo beyondo skrev:Nånting som jag märkt nu när jag inte längre pressar mig att fungera på hög nivå är att jag vill ta en stund efter prestationen och bara kontemplera, komma i kapp mig själv på nåt sätt.

Så känner jag med. Det är nog en av anledningarna till att jag mår så dåligt om jag sover hos andra för de vilar i sömnen medan jag måste återhämta mig en stund innan jag sover. Annars funkar jag inte mentalt.

Jag kan nog (blivit bättre) på att skynda mig med åren. Men det där med "hålla flera bollar i luften" förut, tidiga år var nog lite svårt. Gick specialjumpa efter skoltid. Jo... Jag kan nog säga att det blivit iaf något bättre med att hålla ett visst tempo.

Tankemässigt sådär snabb. Har rätt så bra ordförråd. kanske för jag satt o titta mkt på frågesport när jag var mindre.

Vissa saker e långsam till göra. Typ om ska mig på kläder. Ska själv e kan en timme eller två. fast om får lite hjälp e kan på fem minuter. Ofta höra andra vuxna inte förstå som svårigt. Fast måste tänka över va kläder ska ha. Å va på först å sist. Å upp å ner å fram å bak. Å blir fel tar allt av..å får starta över. Senn e knappar på trojan. Å dom elaka få i hålen rätt. Å ska i rätt hål. Å senn nått fel.. å då tar mig alla läder av igen. Å efter timme mamma kollar hur går..å inte fått på mig nått.

Senn e om mamma säger Heidi ta på sock. Å heidi ta på byxa. Å ta på trojan. Å nej om börjar ska av mig igen. Då e på fem minuter.

Eller ska kålla nått mobilen bara, Å glömma tiden. Plötsligt e gått en timme å inte gjort nått som skulde. Det å problem på mig

Jag fungerar bäst med mina egna tankar, dvs att jag planerar och får en bild i huvudet av hur jag ska göra något det kan ta en stund att grunna fram det bästa sättet, men jag skyndar bäst när jag gör något självständigt och jag slipper bli avbruten. Har följd hela tankekedjan i mitt eget huvud och varit noga så jag inte förhastar mig vilket händer då och då.
Jag har svårt att koncentrera mig eller att hålla mig uppmärksam så det blir bara irriterande om folk ska säga hej stup i kvarten eller om man får olika budskap, sånt tycker jag är stressande då jag inte alltid fångar vad personen egentligen frågar efter.
Så ska jag stå och tolka saker i röriga miljöer så kan saker gå väldigt långsamt.

För det ska kännas mindre stressigt så vill jag ha instruktioner, jag har ett behov av att minska alla moment jag själv behöver fundera ut.
Helst öka saker gradvis så man inte stannar ett chockmoment helt plötsligt, och framförallt när det inte finns tid att fundera så mycket.
Det har mycket med mina sociala svårigheter att göra och att mitt arbetsminne inte klarar att lagra för mycket.

Skynda i lagom takt funkar bäst för mig och då får jag också mest gjort, att behöva springa till en buss kan paja hela flowet så man är skittrött när man kommer hem från ett jobb.
Blää, alltså skynda så mycket jämt så det blir stress kommer göra en sovdax trött halva dan, så att bara göra nåt funkar mindre bra utan planera.

Men vinsten med att ha ett jobb känns mer lockande att sträva efter än att se sig själv som man gör nu, bara stirrar på dumburken och småsover konstant för man är så understimulerad.
Stå och Välja krossade tomater i affären för man räknar sina spänn, sånt gör en också stressad och deppig.
Ja rent av att allt känns skit.

sussi83 skrev:Jag fungerar bäst med mina egna tankar, dvs att jag planerar och får en bild i huvudet av hur jag ska göra något det kan ta en stund att grunna fram det bästa sättet, men jag skyndar bäst när jag gör något självständigt och jag slipper bli avbruten.

Medan jag t ex städar så har jag en plan så kommer min kompis och tjatar om hur jag borde göra eller att varför tog jag inte med mig skräpet? Fast jag planerade att ta disken först för det är enklare och då blandas inte disk och skräp i köket. Skulle du bli galen som jag blir om du blev tjatad på vad du behöver göra, samtidigt som du redan gör något? Jag blir arg och säger att jag är en person som kan göra en persons jobb. Men min kompis vill med sina dåliga metoder peka runt mig så ska jag springa som en städrobot och kanske springa mellan rummen massor pga att hon inte kan organisera. Jag hetsar inte men pga bra metod sveper jag hela den kaotiska ytan på 20 min.

Att någon bara tjatar gör mig galen.

Eller vi satt oss för att äta och hon säger att jag borde plocka upp och då gör jag det och då menar hon att nej jag ska göra det sedan. Helst tjatar hon om vad jag ska städa när vi sitter i bilen till annan ort. Då tystnar jag bara. Säger sedan tänker inte stressa för något jag inte rår på just nu.

Jag hatar att bli avbruten när jag kommit igång. Då måste jag ladda igen och det tar tid att komma i fas. Så helst vill jag inte ha kompis här men hon är här rätt ofta och känns konstigt att kasta ut någon för att man ska städa.

Jag har aldrig någonsin tjatat på henne och fattar inte hur hon blivit så här. Hon brukade vara soft och låta folk sköta sig själva istället för att lägga sig i och skapa kaos och dåligt samvete.

Sedan lovade hon att handgripligen göra det som boendestödet brukar göra om jag lovar att inte träffa dem för smittrisk mot henne. Jag gör så och hittills har hon inte hjälpt till alls. Alltid lätt att säga man ska göra något.

Det kanske ändå är bäst.

När vi lagar mat sätter hon sig och spelar på telefonen i köket medan jag ordnar all mat. Sedan tittar hon upp och undrar om hon ska skala eller hacka men då är hela maten klar och hon fattar inte hur det hänt. Men det är skönt, ingen som tjatar. Fy vad jag hatar tjat. Särskilt om det inte kan hjälpa utan bara får en att blir ett nervvrak. En sak var iallafall bra med boendestödet iallafall de som var här innan, man gjorde varsin sak. Så man slapp gå varandra på nerverna. Och då fick jag vara långsam, de gjorde mer än mig.

De nya har en annan inställning att man ska göra lika mycket trots att det står tvärtom i mina papper. Så bara för att en städade snabbare än mig stod hon och "uppmuntrade" mig att göra det sista. Fast hon fick "uppmuntra" mig från att sitta en stund och dricka vatten eftersom jag överansträngt mig och hade svårt att andas. Men hon tjatade tills jag fixade det sista och när hon gick rasade jag ihop på golvet som jag sa till henne att jag skulle göra, vilket hon skrattade åt för det var ju ett roligt skämt. Dessutom står det i min plan att vi inte ska stå och stirra på den som jobbar för att det är kränkande. Men men... de nya vet väl bättre än de som utformat planen med brukarna, planer som funkat i flera år.

De vill helst vara härifrån 45 min innan de ska gå. Så jag har tid att vara långsam. Men då går det ut över dem. För de vill ha min tid som en extra kafferast.

Bäst att jag börjar rå mig helt själv. Hjälp som man mår dåligt av kan man vara utan.

Ja Kidzi det finns säkert sådant med men din kompis kan du ju boka av, för det är ingen som behöver vara hos dig jämt.
Det bestämmer du väl själv?

Boendestödet bör du ju kunna påverka på något sätt?

sussi83 skrev:Ja Kidzi det finns säkert sådant med men din kompis kan du ju boka av, för det är ingen som behöver vara hos dig jämt.
Det bestämmer du väl själv?

Boendestödet bör du ju kunna påverka på något sätt?

Kompisen kan jag nog hålla på plats på något vis. Problemet är att hon tjatar även när vi gör något helt annat, t ex vi sitter i bilen. Då kan man ju inte bara gå. Innan fattade jag inte varför jag blev stressad men nu fattar jag. Så nu kan jag säkert säga till på något vis. Det är konstigt dock att det kan ta lång tid innan man fattar vad problemet är. När jag skrev det där så hade jag nyligen insett det. Om man inte förstår kan man inte ändra sig. Men nu har jag fattat hur det hänger ihop.

Boendestödet måste jag prata ordentligt med efter covid, för innan träffas vi inte, att nivån på stödet har gått ner. Det måste gå upp annars gör det ingen nytta. Det blir inte jättekul att ta ett sådant samtal, men vad gör man annars?

Kidzi skrev:

sussi83 skrev:Ja Kidzi det finns säkert sådant med men din kompis kan du ju boka av, för det är ingen som behöver vara hos dig jämt.
Det bestämmer du väl själv?

Boendestödet bör du ju kunna påverka på något sätt?

Kompisen kan jag nog hålla på plats på något vis. Problemet är att hon tjatar även när vi gör något helt annat, t ex vi sitter i bilen. Då kan man ju inte bara gå. Innan fattade jag inte varför jag blev stressad men nu fattar jag. Så nu kan jag säkert säga till på något vis. Det är konstigt dock att det kan ta lång tid innan man fattar vad problemet är. När jag skrev det där så hade jag nyligen insett det. Om man inte förstår kan man inte ändra sig. Men nu har jag fattat hur det hänger ihop.

Boendestödet måste jag prata ordentligt med efter covid, för innan träffas vi inte, att nivån på stödet har gått ner. Det måste gå upp annars gör det ingen nytta. Det blir inte jättekul att ta ett sådant samtal, men vad gör man annars?

Vad är anledningen till att hon tjatar om jag får fråga?

Det tog länge innan jag fick ett slags svar. Hon katastroftänker allt så om något inte blir gjort så tänker hon på alla som berättat hemska historier och hon tror de är sanna. Hon oroar sig hela tiden. Men jag har inte fattat det innan för hon har nekat för att låtsas vara stark och normal.

Jag är en sådan person som funkar som så att lagom stress gör att jag blir mer högpresterande. Om tex min pappa skall hämta mig klockan 15:00 för att vi skall åka och handla då sätter jag igång med disken och städa undan och duscha och raka mig och klä på mig när klockan är 14:00 för den där stressen att nu kommer pappa om en timme gör att jag lägger i en extra växel och får saker gjorda.