Nämen hej!

Här är jag, nyligen diagnostiserad med Asperger syndrom. För att vara ärlig är det en lättnad att veta just varför jag skiljer mig från andra i min omgivning. Jag måste bara fråga om det bara är jag som upplever att diagnoser i allmänhet tar för lite plats i samhället? Jag menar, jag hade ingen aning om vad det innebar, förutom att det var en diagnos innan jag blev utredd. Vilka är era svårigheter, och vilka är era styrkor? Hur hanterar ni svagheterna? Jag är ju ny i allt det här, och skulle gärna få lite tips och tricks. Allvarligt talat börjar jag bli riktigt trött på skolan, och hur jag alltid förväntas resonera och utveckla varenda mening i mina uppsatser. Har ni samma svårigheter, och hur bär ni er åt för att komma över det?

Tack på förhand, från en förvirrad tonåring.

Hej! Är med nydiagnoserad. Känns med bara skönt.. förståelse från omgivning, familj, partner. Kan antagligen få hjälp med mediciner ev jobb nu... behöver inte känna sen extrema pressen att jag förväntas och måste vara och klara allt som alla andra gör.. tyckte det tex var jobbigt när jag jobbat 6h och sa "asså är så trött så jag kolappsa snart.. måste sova någon h" och någon sa "vad synd det är om dig då.. jag har jobbat 10h och ska laga mat och träna nu"... kände aldrig att jag fick rätten att känna som jag gjorde för "alla andra känner inte så. Och alla andra klarar detta".

Jag har svårt för planering och när något går fel i min planering... är slumpmässiga saker som kan förstöra en hel dag och orsaka ett sammanbrott. Jag låser mig extremt i orealistiska tankar så är uppe till 3 och ältar minst 2 nätter i veckan... vet dock inte om det har med min aspberges att göra. Ljus/ljud känslig och väldigt bra på att göra mycket snabbt och intensivt för att sedan bli jättetrött och behöva vila 2h för att sen göra detsamma när en "normal människa" orkar hela fan men gör allt mycket långsammare. Orken är min största problem och det jag måste planera mina dagar efter... en aktivitet på förmiddagen och en på eftermiddagen max om jag ska vara uppe hela dan. Blir väldigt lätt stressad och svårt att "ta för mig " bland nya människor och speciellt bland tjejer

Aceber skrev:Hej! Är med nydiagnoserad. Känns med bara skönt.. förståelse från omgivning, familj, partner. Kan antagligen få hjälp med mediciner ev jobb nu... behöver inte känna sen extrema pressen att jag förväntas och måste vara och klara allt som alla andra gör.. tyckte det tex var jobbigt när jag jobbat 6h och sa "asså är så trött så jag kolappsa snart.. måste sova någon h" och någon sa "vad synd det är om dig då.. jag har jobbat 10h och ska laga mat och träna nu"... kände aldrig att jag fick rätten att känna som jag gjorde för "alla andra känner inte så. Och alla andra klarar detta".

Jag har svårt för planering och när något går fel i min planering... är slumpmässiga saker som kan förstöra en hel dag och orsaka ett sammanbrott. Jag låser mig extremt i orealistiska tankar så är uppe till 3 och ältar minst 2 nätter i veckan... vet dock inte om det har med min aspberges att göra. Ljus/ljud känslig och väldigt bra på att göra mycket snabbt och intensivt för att sedan bli jättetrött och behöva vila 2h för att sen göra detsamma när en "normal människa" orkar hela fan men gör allt mycket långsammare. Orken är min största problem och det jag måste planera mina dagar efter... en aktivitet på förmiddagen och en på eftermiddagen max om jag ska vara uppe hela dan. Blir väldigt lätt stressad och svårt att "ta för mig " bland nya människor och speciellt bland tjejer

Jag har också väldigt svårt för planer. Om något inte går som planerat så kan jag få ett utbrott, vilket de runt omkring mig inte riktigt förstod innan jag fick diagnosen. Jag har även lätt för att bli trött. Även om jag får runt sju timmmars sömn, så är jag jättetrött under dagen. Jag minns särskilt i sjätte klass då jag kunde komma hem från skolan och däcka direkt, även om jag inte tyckte att uppgifterna var så jobbiga på den tiden. Det mesta ska gå enligt mina rutiner. Det här visas särskilt i mitt hat till att resa, så jag åker nästan aldrig utomlands. Detta just för att jag då inte kan ha samma rutiner som jag har här hemma. Precis som du så har jag svårt för sociala interaktioner. Iallafall bland nya människor, och jag har svårt att släppa in nya människor i kompisgäng. Inte såpass att jag blir otrevlig, utan jag blir helt tyst.

Mycket blir logiskt när man får sin diagnos. Känner mig inte det minsta konstig längre.. jag har ju bara lite aspberges? Ingen biggi. Har fått beskrivet av olika människor hur dom upplever mig som person och hälften säger tyst och blyg och hälften pratig och brutal. Beror på hur personerna är och vilken plats jag känner mig bekväm i, i umgänget

Aceber skrev:Mycket blir logiskt när man får sin diagnos. Känner mig inte det minsta konstig längre.. jag har ju bara lite aspberges? Ingen biggi. Har fått beskrivet av olika människor hur dom upplever mig som person och hälften säger tyst och blyg och hälften pratig och brutal. Beror på hur personerna är och vilken plats jag känner mig bekväm i, i umgänget

Precis. Själv har jag en monoton röst när jag befinner mig i en situation jag inte känner mig trygg i, men så fort jag känner mig avslappnad så kan jag inte sluta prata.