Jag gör en ny tråd eftersom mina tidigare försök lett till att de börjar handla om annat och att sammanhanget försvann. Jag passar också på att vara mer personlig och att vara tydligare med en del saker.

Jag har alltid haft en väldigt stark och eldig dragning till tjejer. Jag är född i Skorpionens tecken och tjejer, visuellt och känslomässigt, har jämt varit något som gäckat mig och fascinerat mig. Jag har alltid känt ett starkt behov av en tjej, vilket är rätt vanligt om man har drag av ADHD. Jag älskar också det feminina, som är en sorts styrka i sig själv - jag ogillar tanken på att kvinnor behöver vara maskulina för att anses som starka.

På högstadiet försökte jag prata med tjejer, men var mer autistisk då än nu. Hamnade i bästa fall i vän-zonen och kunde ombes av mitt kärleksobjekt att vara henne behjälplig gällande en annan kille. Jag förstod inte heller vad J och K i min klass hade som jag saknade, då de verkade lägga beslag på alla tjejer jag gillade. Det kom bara så naturligt för dem.

Några tjejer visade faktiskt intresse för mig också, men ofta var de svåra att relatera till och i många fall var jag redan förtjust i någon annan och hade svårt att växla om. Jag är väldigt monogam, vilket gör mig mer sårbar då den jag gillar verkligen är den enda för mig.

Jag började bli rätt frustrerad och känna mig vilsen när M plötsligt började visa att hon var nyfiken på mig. Hon var det trevligaste jag hade sett, vilket inte gjorde saken bättre. T.ex. hennes melerade ögon var rent hypnotiska. Jag visste absolut inte vad jag skulle säga eller göra för att komma i kontakt med henne. T.o.m. en morgon när jag hade fått skjuts in av pappa och såg henne ensam, framför mig i dimman på skolgården.

Vi måste komma ihåg att jag var retad och skämtad med under den här tiden. När jag kom till gymnasiet i H så var det t.ex. en slampa där som menade på att hon gillade mig och hela hennes klass (inkl. en fd klasskompis till mig) drev på det hela.

Då bestämde jag mig för att det fick bära eller brista med M; att det inte spelade så stor roll vad jag sa utan bara att jag sa något. Men hon var inte så tillmötesgående längre och jag var så uppstressad att jag inte visste vad jag sa... drog dumma slutsatser om henne m.m. Försökte träffa henne och hennes väninnor några gånger på sta'n för att lära känna henne bättre, t.ex. medan de sålde lotter, men var typ alltid hypad och uppjagad.

Kändes som om jag inte kom någon vart och fick en dag impulsen att gå hem till henne... Behöver inte nämna att jag skrämde slag på henne och att hon aldrig ville ha att göra med mig igen.

Gick på gymnasiet i F och drabbades av liknande förälskelser där jag inte kunde få något vettigt ur mig. Men började känna hur ett övningsobjekt, som förmodligen även hon hade AS, var en väldigt trevlig relation. Hon hade alltid tid och ville lyssna till vad jag hade att säga. Hon var också retad för sitt lite excentriska sätt.

Jag var så trygg med att prata med henne att jag tänkte jag kunde försöka att fördjupa relationen till något mer än att bara prata. Men då hade hon flyttat till Stockholm med sina föräldrar och ingen visste var hon hade tagit vägen.

Efter det har det mest varit Internet-relationer eller någon som råkat gå på samma trafikskola som mig eller något. Ofta var IRL-tjejerna upptagna eller ointresserade, så internet kändes mer safe. Erbjöd struliga tjejer hjälp på Lunarstorm och blev förtjust i en tjej där, L, som jag kom att prata med i tfn och chatta med 3-4 år. Sista halvåret hade vi en understanding där jag var beredd att vänta på att hennes dåliga relation skulle ta slut. Men när hon väl blev tillgänglig så valde hon bort mig för någon lokal förmåga.

Jag lärde känna en tjej här faktiskt, S, och i några månaders tid pendlade jag ner till Stockholm till henne. Kramar, kyssar och jag fick typ röra henne överallt (påklädd) - det är typ vidden av mina sexuella erfarenheter.

Se'n kommer vi till A, min kravkänsliga soulmate som bara slutade att höra av sig. När jag efter 9 månader blev förtjust i en dotter till en vän till familjen (upptagen så klart) så försökte jag nå en sorts avslut där, utan att riktigt lyckas. Efter det har det mest varit några multi-diagnos-tjejer på FB som varit trevliga att skriva eller videokonferera med, men tillslut förbyttes även de. Hittade några tjejer IRL, men ofta har de varit för unga eller något annat yttre problem.


Jag vet inte riktigt var man kan hitta damer, särskilt som passar mig, är lediga... Jag vet inte vad jag ska/ törs säga till dem för att göra dem intresserade av mig. Jag har ju inga naturliga kontaktytor utåt och alla sociala sfärer verkar slutna för mig, fast jag försökt att ta mig in i dem. Försöker liksom hitta min nisch utan att riktigt lyckas.

Just nu är jag väl lite småförtjust i en tjej som sitter i kassan i en matvaruaffär i H, men vet just inget mer om henne annat än att hon verkar ha en trevlig energi. Finns en hästtjej utanför samma stad som kan var intressant (såg att hon var med på Match.com), men hur får jag ens igång ett samtal med henne på ett naturligt sätt?

Känns som om man är någon man nöjer sig med i brist på annat - i bästa fall. Man känner sig nästan pervers på ett sätt, eftersom man inte passar in eller verkar behövas av andra. Och de känslorna gör en ju inte mer attraktiv hos damerna. Jag känner mig också rätt utbränd, eftersom stressystemet sliter ganska hårt på en vid varje misslyckande. Lätt att man blir förvirrad omkring vad man vill, vad man bör göra och varför, hur mycket man törs satsa med tanke på vad förlusten kostar...

Det låter jobbigt hörredu.. men skulle säga att du är långtifrån ensam.. om att vara ensam på det viset.

Att få en kärleksrelation är ingen självklarhet.. är bättre att skapa ett liv man själv är nöjd med så gott det går.. så kanske ngn dyker upp och sätter guldkant på vardagen någon gång eller så.

Mina enda rekommendationer är att våga ta kontakt.. bara hej och såntdär standard.. försök inte trixa för mkt det blir bara konstigt för det mesta enligt mig, sen får de bli som det blir.