Hej!

Tack för ditt svar Fireblade. Jag önskar att jag klarade av att hämta energi från vänskapsrelationer men det är nog en av mina stora svårigheter. Jag har svårt att släppa in folk i vanliga fall och ju sämre jag mår ju mer tenderar jag att sluta mig. Jag kan på något sätt inte få ut vad jag känner. Finns det fler som funkar så? Tips på hur man kommer ur det?

Hur som helst så har jag fått en första tid hos habiliteringen inom ett par veckor. Ska få träffa psykolog och arbetsterapeut. Så jag hoppas att det ska föra mig framåt i alla fall liiite. Habiliteringen där jag bor verkar ha ganska gott rykte.

Truls skrev: Jag har svårt att släppa in folk i vanliga fall och ju sämre jag mår ju mer tenderar jag att sluta mig. Jag kan på något sätt inte få ut vad jag känner. Finns det fler som funkar så? Tips på hur man kommer ur det?

Det här är en sak som en del aspisar gör, man söker snarare avskildhet för att försöka få en inre frid, till skillnad från NT:folket som skall diskutera och socialisera bort sina dippar i tillvaron, det har lett till att många med AS blir ännu mera nedstämda då de tror att det är allenarådande att göra så, men man får faktiskt komma tillrätta med sitt inre på vilket sätt man vill och behöver inte följa deras eviga babblande om att man måste göra si eller så. Utan gör du som du vill, i din egen takt, bara du märker att det lättar och du själv mår bättre och inte att NT:världen mår bättre...

Truls skrev:Hej!

Tack för ditt svar Fireblade. Jag önskar att jag klarade av att hämta energi från vänskapsrelationer men det är nog en av mina stora svårigheter. Jag har svårt att släppa in folk i vanliga fall och ju sämre jag mår ju mer tenderar jag att sluta mig. Jag kan på något sätt inte få ut vad jag känner. Finns det fler som funkar så? Tips på hur man kommer ur det?

Hej!

Jag hade exakt samma problem under en väldigt lång tid utan att riktigt förstå varför. Detta är inte på något sätt exklusivt för folk med as att känna så.

Det som blev början på min vändning när jag med hjälp av samtalsterapi och 12-stegs möten började på allvar jobba med mig själv och ställa mig frågor jag aldrig ställt förut. Vad har jag för självbild egentligen? Vad har jag för värderingar och trosystem, som blir filtret genom jag tolkar världen runt omkring mig?

Det visade sig att jag levde efter följande värderingar:
* I grunden är jag en dålig, ovärdig människa.
* Ingen skulle tycka om mig om de verkligen visste vem jag var, inkl alla mina mörka sidor.
* Jag kan inte lita på andra människor, de kommer aldrig kunna ge mig det jag behöver.

Dessa värderingar kom genom erfarenhet från hela min uppväxt - frånvarande föräldrar, mobbning i skolan, utanförskap, ständiga känslor av otrygghet och rädsla mm. Efter att jag blev medveten om dessa och började lita på människor och öppnade upp mig så märkte jag att jag är uppskattad, värdefull, älskad. Samtidigt som skammen och isoleringen började lyftas bort från mina axlar. Jag fick genast tusen ggr bättre kontakt med mina vänner och kände hur mycket det lyfte upp mig! Allt vad självmordstankar heter försvann, framtiden känns ljusare och hålet jag har haft inom mig har äntligen börjat fyllas.

Känner du igen dig i något av detta? Hoppas att det var till hjälp och att du kommer att göra en upplyftande personlig resa också. Jag hade aldrig klarat det utan hjälp utifrån.

Jag vill nog skicka in en liten brasklapp, för detta med att man sas nedvärderat sitt liv som ung, kan vara det omvända med, att man fungerade hyggligt i sociala sammanhang etc, men med tiden tycker sig inte fungera lika bra längre i en del situationer. Har svårare att återhämta sig, behöver mer egentid, samt känner sig malplacerad allt oftare. De hobbys man hade för att orka koppla av kanske man inte klarar av längre. Det är då man i allt större grad behöver se över sin livssituation, för att inte hamna i en spiral av negativa tankar, försöka hitta nya intressen osv...

antonius skrev:

Truls skrev: Jag har svårt att släppa in folk i vanliga fall och ju sämre jag mår ju mer tenderar jag att sluta mig. Jag kan på något sätt inte få ut vad jag känner. Finns det fler som funkar så? Tips på hur man kommer ur det?

Det här är en sak som en del aspisar gör, man söker snarare avskildhet för att försöka få en inre frid, till skillnad från NT:folket som skall diskutera och socialisera bort sina dippar i tillvaron, det har lett till att många med AS blir ännu mera nedstämda då de tror att det är allenarådande att göra så, men man får faktiskt komma tillrätta med sitt inre på vilket sätt man vill och behöver inte följa deras eviga babblande om att man måste göra si eller så. Utan gör du som du vill, i din egen takt, bara du märker att det lättar och du själv mår bättre och inte att NT:världen mår bättre...

Bra formulerat, antonius.

Flinta skrev:Bra formulerat, antonius.

Tack...

Det här är en jätteintressant diskussion tycker jag. Både det Fireblade skriver och det Antonius skriver kan nog passa in på mig på olika sätt.

På ett sätt har jag länge känt mig dålig och ovärd samt haft svårt att tro på att någon kan hjälpa mig. Och jag brukar må bättre om jag lyckas öppna upp lite för någon. Så jag vill väldigt gärna klara av att öppna upp lite mer. Det kommer bara inte ut något om ingen drar ur mig. Jag kan liksom inte sätta ord på vad jag känner. Jag vet nog inte alltid själv, och vet jag så vet jag inte vad jag ska göra med känslorna.

På ett annat sätt så brukar jag verkligen behöva koppla bort allt för att komma i kapp och återfinna orken. Problemet är att det sällan är möjligt att vila från allt på det sättet. Jag klarar att hantera de flesta situationer som enstaka händelser men i verkliga livet händer så mycket hela tiden och det finns så många krav. Jag klarar inte av att hantera så många situationer på rad utan att hinna vila och koppla bort emellan för att återfå psykisk balans. Så för mig har det blivit så att jag kämpat på och sedan stupat med suicidtankar och total uppgivenhet. Så jag måste nog verkligen hitta ett annat sätt att leva också.

Och absolut har jag fått större svårigheter ju äldre jag blivit. Det är som att det inte finns några reserver kvar och orken bara blir mindre och mindre.