Ts ger du ömhetsbetygelser på det sätt som du vill att din tjej ska göra? Om inte, kanske du ska börja. Du kan inte kräva mer av din tjej än det du gör av dig själv.

Sen med 11 och 1/2 år i ett stadigt förhållande i bagaget så kan jag säga att det är självklart att man arbetar på det. För det mesta på sig själv och sina egna handlingar och reaktioner. Jag och min man arbetar tex ständigt på att få bättre kommunikation, detta trots att vi kommunicerar bättre än de flesta.

Jag försöker däremot inte att ändra min man, det tror jag är dödfött (inte för att han inte skulle kunna ändra sig utan för att man börjar med sig själv. Den andra kanske inte vill ändra sig och att tvinga nån som inte vill ändra sig att ändra sig leder bara till bråk eller tvång).

Väldigt mycket generaliserande här som om det inte är någon skillnad mellan NTs och neurodiversa på relationsfronten. För mig är det självklart att det finns skillnader, och att man som neurodivers inte ska acceptera någon "självklarhet" ö.h.t. som NTs hittat på. Speciellt det där med att "jobba med relationer", och "komnnunikation" är floskler som man som neurodivers i en relation med en annan neurodivers inte ska bry sig om.

rdos skrev:Väldigt mycket generaliserande här som om det inte är någon skillnad mellan NTs och neurodiversa på relationsfronten. För mig är det självklart att det finns skillnader, och att man som neurodivers inte ska acceptera någon "självklarhet" ö.h.t. som NTs hittat på. Speciellt det där med att "jobba med relationer", och "komnnunikation" är floskler som man som neurodivers i en relation med en annan neurodivers inte ska bry sig om.

Fast att arbeta på kommunikation är ju alltid bra. Visst man kommer kanske inte lika långt som en nt men det betyder ju inte att man inte kan utvecklas. Sen om det hjälper mer inom tex yrkeslivet eller någon annan "nt rik" omgivning gör väl inget.

Sen framgår det väl inte att ts respektive har as el liknande. Hon kan ju vara nt (det finns ingen lag som säger att vi inte får vara ihop med NTs)

rapchic skrev:Fast att arbeta på kommunikation är ju alltid bra. Visst man kommer kanske inte lika långt som en nt men det betyder ju inte att man inte kan utvecklas. Sen om det hjälper mer inom tex yrkeslivet eller någon annan "nt rik" omgivning gör väl inget.

Njääe, för en aspie är det mestadels bra att lägga sig på någon slags miniminivå för det mesta sociala. Annars riskerar man att bli överbelastad av allt extrajobb som man egentligen inte behöver göra.

I en relation är ju meningen att man ska trivas och få positiv energi, och inte att relationen ska bli ytterligare en energitjuv. Bor man oxå ihop, så betyder det att man lätt kan bli överbelastad av alla måsten som man egentligen inte behöver lägga någon tid och ork på.

Så, nej, i en relation så bör man prioriteras sina "måsten" och inte lägga ned tid på onödigheter.

rapchic skrev:Sen framgår det väl inte att ts respektive har as el liknande. Hon kan ju vara nt (det finns ingen lag som säger att vi inte får vara ihop med NTs)

Inte alls, och är man det får man räkna med att det krävs mer energi än med en neurodivers. Då har man gjort ett sådant val, och behöver ha tid & ork för att klara av det.

rdos skrev:

rapchic skrev:Fast att arbeta på kommunikation är ju alltid bra. Visst man kommer kanske inte lika långt som en nt men det betyder ju inte att man inte kan utvecklas. Sen om det hjälper mer inom tex yrkeslivet eller någon annan "nt rik" omgivning gör väl inget.

Njääe, för en aspie är det mestadels bra att lägga sig på någon slags miniminivå för det mesta sociala. Annars riskerar man att bli överbelastad av allt extrajobb som man egentligen inte behöver göra.

I en relation är ju meningen att man ska trivas och få positiv energi, och inte att relationen ska bli ytterligare en energitjuv. Bor man oxå ihop, så betyder det att man lätt kan bli överbelastad av alla måsten som man egentligen inte behöver lägga någon tid och ork på.

Så, nej, i en relation så bör man prioriteras sina "måsten" och inte lägga ned tid på onödigheter.

rapchic skrev:Sen framgår det väl inte att ts respektive har as el liknande. Hon kan ju vara nt (det finns ingen lag som säger att vi inte får vara ihop med NTs)

Inte alls, och är man det får man räkna med att det krävs mer energi än med en neurodivers. Då har man gjort ett sådant val, och behöver ha tid & ork för att klara av det.

Då tycker vi helt olika. Jag vill bli bättre och blir också det. Skulle jag ha stannat där jag var då jag fick diagnosen så skulle jag ha blivit galen och definitivt inte haft min vackra dotter eller mitt företag.

Det har jag fått genom att kämpa. Visst inte alltid, jag har viloperioder men hade jag undvikit allt jag "inte kan" skulle jag aldrig kommit så långt.

Men är man nöjd med sin nivå av handikapp ska man ju inte försöka

Det är ett så stort nerköp för NT:folket att ha ett förhållande med någon med NPF, att det är bara gratulera de som lyckas, det är inte omöjligt men jag gissar att det ses som suspekt bland de övriga i bolagsstyrelsen. Snacket kan gå i bastun efter sammanträdet: "varför är Larsson ihop med den där tokan/toket, han/hon hade ju kunnat få någon så mycket bättre...?"

Ska man ha ihop det med någon "efterbliven", måste det vara synliga handikapp, då kan det ju gå att komma undan med att man gör en "god gärning", som tar hand om den "där". Tyvärr är det så det ser ut ibland. Så relationer som fungerar, är harmoniska, socialt och ekonomiskt fungerande bland folk, med "störningar", lyser nog mer och mer med sin frånvaro, är jag rädd...

antonius skrev:Det är ett så stort nerköp för NT:folket att ha ett förhållande med någon med NPF, att det är bara gratulera de som lyckas, det är inte omöjligt men jag gissar att det ses som suspekt bland de övriga i bolagsstyrelsen. Snacket kan gå i bastun efter sammanträdet: "varför är Larsson ihop med den där tokan/toket, han/hon hade ju kunnat få någon så mycket bättre...?"

Ska man ha ihop det med någon "efterbliven", måste det vara synliga handikapp, då kan det ju gå att komma undan med att man gör en "god gärning", som tar hand om den "där". Tyvärr är det så det ser ut ibland. Så relationer som fungerar, är harmoniska, socialt och ekonomiskt fungerande bland folk, med "störningar", lyser nog mer och mer med sin frånvaro, är jag rädd...

Min man (som är nt) skulle inte vilja vara ihop med en annan nt har han sagt. Dom är så tråkiga, fega (vågar inte satsa på sina drömmar) och liknande brukar han säga.

Det är ju inte så att vi bara har brister.

Så när jag är nere och inte fattar varför han stannar hos mig så brukar han säga att han gärna står ut med mina brister då mina bra sidor väger upp mer än väl

rapchic skrev:Min man (som är nt) skulle inte vilja vara ihop med en annan nt har han sagt. Dom är så tråkiga, fega (vågar inte satsa på sina drömmar) och liknande brukar han säga.

Det är ju inte så att vi bara har brister.

Så när jag är nere och inte fattar varför han stannar hos mig så brukar han säga att han gärna står ut med mina brister då mina bra sidor väger upp mer än väl

De är bra att en del fattar vad dom går miste om, hoppas ni har det bra och hälsa din man att han är en riktig karl och en bra människa, ett fördömme...

rapchic skrev:Då tycker vi helt olika. Jag vill bli bättre och blir också det. Skulle jag ha stannat där jag var då jag fick diagnosen så skulle jag ha blivit galen och definitivt inte haft min vackra dotter eller mitt företag.

Det finns en funktionell social "miniminivå" som man måste uppnå för att "passa in" bland NTs, men när man väl nått den så behöver man inte göra mer våld på sig själv. Snarare att man då kan sikta på att utmärka sig (på ett positivt sätt) som lite udda. Det fungerar utmärkt så länge man ligger över miniminivån.

rapchic skrev:Det har jag fått genom att kämpa. Visst inte alltid, jag har viloperioder men hade jag undvikit allt jag "inte kan" skulle jag aldrig kommit så långt.

Men är man nöjd med sin nivå av handikapp ska man ju inte försöka

Jag har inget handikapp. Inte mer än NTs iaf.

Fast nu kom vi nog ifrån ämnet. Jag har definitivt en stark "drive" och kämpar på om saker jag tycker är viktiga, oftast mycket mer än vanliga NTs, men att lägga ned onödigt jobb i en relation är inget som tilltalar mig, eller som jag behöver göra heller för den delen.

rapchic skrev:Min man (som är nt) skulle inte vilja vara ihop med en annan nt har han sagt. Dom är så tråkiga, fega (vågar inte satsa på sina drömmar) och liknande brukar han säga.

Man behöver inte vara NT för att man inte blivit diagnosticerad. Att vara NT måste man kvalificera sig som, liksom att vara neurodivers. Det är inget man blir automatiskt.

Om man anser NTs som tråkiga så har man redan missat en aspekt för att kvalificera sig som NT.

rdos skrev:Väldigt mycket generaliserande här som om det inte är någon skillnad mellan NTs och neurodiversa på relationsfronten. För mig är det självklart att det finns skillnader, och att man som neurodivers inte ska acceptera någon "självklarhet" ö.h.t. som NTs hittat på. Speciellt det där med att "jobba med relationer", och "komnnunikation" är floskler som man som neurodivers i en relation med en annan neurodivers inte ska bry sig om.

Kan hålla med om att det är viktigt att inte försöka göra om sig för att (hopplöst) försöka bli som en NT. (Jag jobbar på det. ) Men det går nog inte att generalisera över hur neurodiversa ska hantera livet, med NTare och andra, heller.

Jag tror att vi har olika tolkningar av ordet "kommunikation" här. Redan innan jag hade diagnos visste jag mycket väl att jag inte klarade av att vistas bland x antal andra människor en hel dag, så när jag var tvungen att åka på konferens med jobbet sade jag till kollegorna att de inte skulle ta illa upp om jag gick ifrån dem på rasterna. Jag förklarade att jag helt enkelt behövde den ensamtiden, och det accepterades utan problem.

Det är bara ett exempel, jag har varit med om liknande informationsutbyten med vänner och i andra relationer.

Jag skulle tippa att den här sortens kommunikation rentav är viktigare för neurodiversa än för NTare. Vissa av oss har ju svårt att gissa vad andra vill och tänker, och då är det bra att få det uttalat. Är jag själv klar över mina behov kan jag alltså kommunicera dem, och därmed slippa lägga energi på att gissa och anpassa, och kanske bråka på grund av missförstånd. Jag blir glad om andra berättar lika rakt vad de önskar och behöver för mig. Då vet man, och kan förstås välja att acceptera eller gå.

Redigering, för att anknyta till min tidigare post: Det här med att tala klarspråk tycker jag blir ännu viktigare om man vill förändra något, kanske för att man själv har utvecklats, etc...

ankhat skrev:Jag skulle tippa att den här sortens kommunikation rentav är viktigare för neurodiversa än för NTare. Vissa av oss har ju svårt att gissa vad andra vill och tänker, och då är det bra att få det uttalat. Är jag själv klar över mina behov kan jag alltså kommunicera dem, och därmed slippa lägga energi på att gissa och anpassa, och kanske bråka på grund av missförstånd. Jag blir glad om andra berättar lika rakt vad de önskar och behöver för mig. Då vet man, och kan förstås välja att acceptera eller gå.

Bara om man är i en relation med en NT. Är man i en relation med en neurodivers så förstår man varandra naturligt och behöver inte dra allting verbalt. Många som propagerar för att man måste tala om allting verbalt på ett klart och lättförståeligt sätt baserar det på sina erfarenheter med NTs, och har ofta inga erfarenheter från neurodiversa. Jag gillar gåtor, oklar kommunikation och att prata så lite som möjligt med neurodiversa. Det är ett slags sport som har högt underhållningsvärde, medan evigt pladder är extremt tröttsamt.

En annan tröttsam sak med NTs syn på relationer är alla behov och måsten. Jag har inga behov som min partner måste tillfredställa, och jag tror det omvända gäller oxå. Har man mängder av behov och måsten så tror jag man målar in sig i ett hörn, och när man förändras så tar det slut för att man kräver en massa av sin partner.

rdos skrev:(...)Är man i en relation med en neurodivers så förstår man varandra naturligt och behöver inte dra allting verbalt. Många som propagerar för att man måste tala om allting verbalt på ett klart och lättförståeligt sätt baserar det på sina erfarenheter med NTs, och har ofta inga erfarenheter från neurodiversa. Jag gillar gåtor, oklar kommunikation och att prata så lite som möjligt med neurodiversa. Det är ett slags sport som har högt underhållningsvärde, medan evigt pladder är extremt tröttsamt.

Nja. Jag håller med om att det är väldigt mycket jobbigare med NTare, men enligt min erfarenhet behöver jag definitivt kommunicera mina behov (framför allt av ensamhet eller vissa egna rutiner) även till andra diagnosticerade aspies. Jag är rätt säker på att det varierar mellan olika individer. Aspies är inte likadana allihop.

Skulle någon av dem anse att jag "pladdrar" när jag säger att jag behöver vara ifred är det definitivt adios.

rdos skrev:En annan tröttsam sak med NTs syn på relationer är alla behov och måsten. Jag har inga behov som min partner måste tillfredställa, och jag tror det omvända gäller oxå. Har man mängder av behov och måsten så tror jag man målar in sig i ett hörn, och när man förändras så tar det slut för att man kräver en massa av sin partner.

Jomenvisst - men, det är skillnad på att klargöra sina behov (av ensamhet, rutiner, minimering av ljud, etc) och att vänta sig att andra ska tillfredsställa dem (och inte bara respektera dem, eller gå).

Åter tolkningsskillnader här, tror jag.

rdos skrev:

rapchic skrev:Min man (som är nt) skulle inte vilja vara ihop med en annan nt har han sagt. Dom är så tråkiga, fega (vågar inte satsa på sina drömmar) och liknande brukar han säga.

Man behöver inte vara NT för att man inte blivit diagnosticerad. Att vara NT måste man kvalificera sig som, liksom att vara neurodivers. Det är inget man blir automatiskt.

Om man anser NTs som tråkiga så har man redan missat en aspekt för att kvalificera sig som NT.

Pga tjat från föräldrar till klasskompisar till min man då han var ung (för att rikta bort uppmärksamhet från sina egna barn) så har min man faktiskt utretts för diverse bokstavsdiagnoser och han bedömdes vara helt normal (nt) så jag vet att han är nt.

Sen så ska du inte sätta ribban på hur mycket man ska satsa på kommunikation. Alla är olika, särskilt de med bokstavsdiagnoser. Jag tex älskar att umgås med folk, jag blir tyvärr jättetrött av det så jag kan inte vara så social som jag vill.

Du drar alla över en kant, alla är inte som du tror.

rapchic skrev:Du drar alla över en kant [...]

... drar alla över en kam ...

ankhat skrev:Skulle någon av dem anse att jag "pladdrar" när jag säger att jag behöver vara ifred är det definitivt adios.

Eller om någon pladdrar på när jag sitter i min egen värld och vill vara ifred. Fast då kan jag bara stänga av, så det blir ju inget problem. Tråkigt för dem att jag inte hör något, men ändå.

ankhat skrev:Jomenvisst - men, det är skillnad på att klargöra sina behov (av ensamhet, rutiner, minimering av ljud, etc) och att vänta sig att andra ska tillfredsställa dem (och inte bara respektera dem, eller gå).

Åter tolkningsskillnader här, tror jag.

Kan vara så. Jag vill vara ifred ibland, men det brukar jag lösa då det händer. Det lär inte vara något som ändras över tid heller. Men visst, i sådana situationer behöver man ibland kompromissa, och det är jag rätt bra på, men det är inget "jobb". Jag vill definitivt inte pladdra på om att jag vill vara ifred, utan då stänger jag bara av så ordnar det sig oftast per automatik. Rutiner har jag starka aversioner emot, speciellt sådana som andra vill pådyvla mig, och att bryta min egenpåtagna är inga problem.

rapchic skrev:Pga tjat från föräldrar till klasskompisar till min man då han var ung (för att rikta bort uppmärksamhet från sina egna barn) så har min man faktiskt utretts för diverse bokstavsdiagnoser och han bedömdes vara helt normal (nt) så jag vet att han är nt.

Fast en npf-utredning kan inte fastställa neurodivers eller NT status. Den är ju inriktad på problemen med att vara neurodivers. Jag skulle inte heller få någon bokstavsdiagnos om jag blivit utredd, men jag är ändå neurodivers och inte NT.

rapchic skrev:Sen så ska du inte sätta ribban på hur mycket man ska satsa på kommunikation. Alla är olika, särskilt de med bokstavsdiagnoser. Jag tex älskar att umgås med folk, jag blir tyvärr jättetrött av det så jag kan inte vara så social som jag vill.

Du drar alla över en kant, alla är inte som du tror.

Njäee, jag bara presenterar en del av variationen inom npf. Alla har inte som högsta önskan att bli NTs och de flesta har inte stora sociala behov. Alla vill inte heller bli ihop med en NT, och är inte beredda att anpassa sig till döds för att få till ett sådant förhållande.

rdos skrev:

rapchic skrev:Pga tjat från föräldrar till klasskompisar till min man då han var ung (för att rikta bort uppmärksamhet från sina egna barn) så har min man faktiskt utretts för diverse bokstavsdiagnoser och han bedömdes vara helt normal (nt) så jag vet att han är nt.

Fast en npf-utredning kan inte fastställa neurodivers eller NT status. Den är ju inriktad på problemen med att vara neurodivers. Jag skulle inte heller få någon bokstavsdiagnos om jag blivit utredd, men jag är ändå neurodivers och inte NT.

rapchic skrev:Sen så ska du inte sätta ribban på hur mycket man ska satsa på kommunikation. Alla är olika, särskilt de med bokstavsdiagnoser. Jag tex älskar att umgås med folk, jag blir tyvärr jättetrött av det så jag kan inte vara så social som jag vill.

Du drar alla över en kant, alla är inte som du tror.

Njäee, jag bara presenterar en del av variationen inom npf. Alla har inte som högsta önskan att bli NTs och de flesta har inte stora sociala behov. Alla vill inte heller bli ihop med en NT, och är inte beredda att anpassa sig till döds för att få till ett sådant förhållande.

Fast han är nt, det finns nt som inte är lika sociala som andra. Sen så är den generella definitionen på nt en person som inte har en neuropsykiatrisk diagnos.

Jag behöver inte bli nt men vissa saker vill jag bli bättre på. Jag anstränger inte heller mig till döds för att vara ihop med min man. Älskar man nån så blir det enklare och det som är jobbigt blir värt det.

rapchic skrev:

rdos skrev:

rapchic skrev:Pga tjat från föräldrar till klasskompisar till min man då han var ung (för att rikta bort uppmärksamhet från sina egna barn) så har min man faktiskt utretts för diverse bokstavsdiagnoser och han bedömdes vara helt normal (nt) så jag vet att han är nt.

Fast en npf-utredning kan inte fastställa neurodivers eller NT status. Den är ju inriktad på problemen med att vara neurodivers. Jag skulle inte heller få någon bokstavsdiagnos om jag blivit utredd, men jag är ändå neurodivers och inte NT.

rapchic skrev:Sen så ska du inte sätta ribban på hur mycket man ska satsa på kommunikation. Alla är olika, särskilt de med bokstavsdiagnoser. Jag tex älskar att umgås med folk, jag blir tyvärr jättetrött av det så jag kan inte vara så social som jag vill.

Du drar alla över en kant, alla är inte som du tror.

Njäee, jag bara presenterar en del av variationen inom npf. Alla har inte som högsta önskan att bli NTs och de flesta har inte stora sociala behov. Alla vill inte heller bli ihop med en NT, och är inte beredda att anpassa sig till döds för att få till ett sådant förhållande.

Fast han är nt, det finns nt som inte är lika sociala som andra. Sen så är den generella definitionen på nt en person som inte har en neuropsykiatrisk diagnos.

Jag behöver inte bli nt men vissa saker vill jag bli bättre på. Jag anstränger inte heller mig till döds för att vara ihop med min man. Älskar man nån så blir det enklare och det som är jobbigt blir värt det.

Fast rdos är NT så han ska nog inte uttrycka sig så pass kategoriskt som han gör om oss med diagnos, det vore OK om han skriver hur han uppfattar oss som har diagnos, hur han uppfattar det som NT.

Diagnoser har inget med NT att göra.

Jag vägrar att "uppfinna" fler nya termer bara för att några på ett internetforum tror de har monopol på vad NT är för något. Varken neurodivers eller NT har några andra (vetenskapliga) definitioner än den som jag har publicerat. Ni kan skrika hur mycket ni vill om att neurodivers = diagnos och NT != diagnos. Det blir inte så för att ni tycker det.