Har funderat på just detta ett tag nu.
Jag är 18 år gammal, och diagnosticerades med AS som 3 åring, m.a.o år 2000. Minns inget av utredningen, jag var för liten, men enligt mina föräldrar skulle det varit en enklare utredning på endast 1-2-3 månader, då jag var ett "så klockrent fall". Efter att jag fick diagnosen har det hänt absolut ingenting. Ingen som hört av sig, inget stöd, absolut ingenting. Utan det var bara "en stämpel i papprena" och så var det inget mer med det.
Hur har mitt liv sett ut då?

Gått i vanlig skola hela tiden. Alltid haft bra betyg i allting och har lätt för mig. Tog nyss studenten från ekonomiprogrammet inriktning juridik - med B i snittbetyg. B motsvarar ungefär VG+/MVG, för de som inte känner till nya betygssystemet.
Haft "medellätt" att skaffa kompisar, m.a.o varken svårare eller lättare än andra. Är inte överdrivet social och älskar att stå i centrum, men absolut inte introvert heller. Har inte heller något problem med det sociala, och att tolka situationer/känslor/m.m. Snarare är det så att jag är min bekantskapskrets "relations/problem-akut" och personen man vänder sig till för att prata av sig och få råd.
Mitt stora fritidsintresse är hästar och ridning. Började rida på ridskola när jag var 11, och har nu sedan 1 år tillbaka en egen häst som jag tränar och tävlar med. Är inte heller "överdrivet insnöad" i detta, utan har en vettig relation till det. Inga specialintressen annars.

När jag läser diagnoskriterierna känner jag inte alls igen mig, inte om jag tittar på det i ett retroperspektiv heller. Gjorde också ett, vad jag uppfattade som, seriöst amerikanskt webb-test. Det var 125 påståenden, och hade man över 100 hade man antagligen AS, och vid 75-100 låg man i gränslandet, om jag inte missminner mig. Jag fick 27...

Tycker bara att min diagnos förstört för mig. Det var t.ex. ett rent h-vete att få körkortstillstånd, och utredningen för det var så kränkande och förnedrande att jag fullkomligen bröt ihop kvällen efter.

Är jag bara ett undantagsfall, eller sätts AS lättvindigt? Kan man "ta bort" diagnosen på något sätt?

Det är möjligt att du blev feldiagnosticerad och att vad du än hade för 15 år sedan har du vuxit ifrån nu. Så du kan begära en ny utredning nu och säga att du inte tror att du har AS och inte vill ha den diagnosen i dina papper.

Har du fått körkortstillstånd nu?

Sedan är det ju också så att många med AS får verkliga problem först i vuxenlivet med arbete. Så om jag var i ditt ställe skulle jag vänta och se innan jag helt avfärdade AS-diagnosen. Men om den får dig att må dåligt och grubbla så kan det vara bäst att begära en ny utredning. Det brukar också vara en viss väntetid innan man får genomgå den (över ett år ibland).

Här är några fler trådar ang misstankar om feldiagnosticering:

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
ar-jag-feldiagnosticerad-t5063.html
feldiagnosticeringar-t4015.html
jag-behover-svar-blivit-feldiagnostiserad-t16758.html
fel-diagnos-ratt-diagnos-hjalp-t42724.html
ar-det-for-latt-att-fa-en-diagnos-idag-t14508.html

Kan du få läsa de pappren så att du förstår varför diagnosen sattes?

Om du kan leva helt normalt så borde man ju kunna radera diagnosen på något sätt, annars vore det ju galet.

Det verkar konstigt att man ställer diagnos på en 3-åring. Framför allt Asperger som egentligen inte kan diagnosticeras så tidigt. Allt som märks före 3-års-åldern kan ju vara klassisk autism. Och då sätts ju den diagnosen oftast och så kollar man upp igen lite senare och kanske man ändrar till Asperger då. Symptomen för Asperger går inte riktigt att tillämpa på såna små barn. Barn i den åldern har överhuvudtaget inte så utvecklat socialt beteende, så att man skulle kunna säga vad som är normalt och vad som är Asperger. ADHD - snarare, men även där vill man inte diagnosticera så tidigt.

Håller med Kiddie, det bör ju stå någonstans hur man kom fram till det. Och det bör ju gå att ta bort diagnosen så att säga. Även om det egentligen gör detsamma om den finns eller inte, så länge man inte behöver den till något.

Toblerone skrev:Det verkar konstigt att man ställer diagnos på en 3-åring. Framför allt Asperger som egentligen inte kan diagnosticeras så tidigt. Allt som märks före 3-års-åldern kan ju vara klassisk autism. Och då sätts ju den diagnosen oftast och så kollar man upp igen lite senare och kanske man ändrar till Asperger då. Symptomen för Asperger går inte riktigt att tillämpa på såna små barn. Barn i den åldern har överhuvudtaget inte så utvecklat socialt beteende, så att man skulle kunna säga vad som är normalt och vad som är Asperger. ADHD - snarare, men även där vill man inte diagnosticera så tidigt.

Håller med Kiddie, det bör ju stå någonstans hur man kom fram till det. Och det bör ju gå att ta bort diagnosen så att säga. Även om det egentligen gör detsamma om den finns eller inte, så länge man inte behöver den till något.

AS kan väl vist sättas så pass tidigt lika mycket som autism, den enda skillnaden mellan AS och autism är ju att vid AS är språkutvecklingen normal upp till 3-års åldern medans hos autism är den försenad.

När man är hyffsat ung och en ganska intelligent person, så är det så att säga lättare att smälta in i en NT:värld, man har fortfarande orken att "platsa". Var likadan själv hade vänner, många dambekanta och världsvan attityd. Det sågs nog inte mycket av den brådmogna och lillgamla 5 åringen. Problemen kom senare, smygande när man vart lite äldre och ens tillkortakommanden vart synligare.

Så jag tror att det inte är helt ovanligt, att man mellan barndomen och när man är vuxen, i tjugo nånting åldern, har perioder där ens aspighet står tillbaka och ingen skulle märka något speciellt med ens person, iaf bland de som kanske inte har så stor kännedom om NPF: tillstånd och knappt vet vad det är...

Alien skrev:Det är möjligt att du blev feldiagnosticerad och att vad du än hade för 15 år sedan har du vuxit ifrån nu.l

Ja, men du kan ikke vite du at folk vokser fra seg alt som ikke har med Aspergers syndrom å bestille i løpet av 15 år uansett.

Eller er du utdannet lege kanskje, og mener at alt som ikke er AS vokser enn i fra i løpet av 15 år.

antonius skrev:När man är hyffsat ung och en ganska intelligent person, så är det så att säga lättare att smälta in i en NT:värld, man har fortfarande orken att "platsa". Var likadan själv hade vänner, många dambekanta och världsvan attityd. Det sågs nog inte mycket av den brådmogna och lillgamla 5 åringen. Problemen kom senare, smygande när man vart lite äldre och ens tillkortakommanden vart synligare.

Så jag tror att det inte är helt ovanligt, att man mellan barndomen och när man är vuxen, i tjugo nånting åldern, har perioder där ens aspighet står tillbaka och ingen skulle märka något speciellt med ens person, iaf bland de som kanske inte har så stor kännedom om NPF: tillstånd och knappt vet vad det är...

Precis! Ju lindrigare AS desto senare ser man en skillnad till normalstörda. Man ställer ju inte så höga krav på yngre barn. Jag såg det också med mina barn, när de tidigt visade tecken på ADHD, så är läkare alltid osäkra om det inte kanske är något tillfälligt eller övergående. Barn utvecklas ju så snabbt i den åldern.

slackern skrev:

Toblerone skrev:Det verkar konstigt att man ställer diagnos på en 3-åring. Framför allt Asperger som egentligen inte kan diagnosticeras så tidigt. Allt som märks före 3-års-åldern kan ju vara klassisk autism. Och då sätts ju den diagnosen oftast och så kollar man upp igen lite senare och kanske man ändrar till Asperger då. Symptomen för Asperger går inte riktigt att tillämpa på såna små barn. Barn i den åldern har överhuvudtaget inte så utvecklat socialt beteende, så att man skulle kunna säga vad som är normalt och vad som är Asperger. ADHD - snarare, men även där vill man inte diagnosticera så tidigt.

Håller med Kiddie, det bör ju stå någonstans hur man kom fram till det. Och det bör ju gå att ta bort diagnosen så att säga. Även om det egentligen gör detsamma om den finns eller inte, så länge man inte behöver den till något.

AS kan väl vist sättas så pass tidigt lika mycket som autism, den enda skillnaden mellan AS och autism är ju att vid AS är språkutvecklingen normal upp till 3-års åldern medans hos autism är den försenad.

Okej, men jag menade mer att symptomen vid AS bör väl också vara lindrigare än vid autism? Och att skilja lindriga symptom från normalutveckling kan vara väldigt svårt i så ung ålder.

Toblerone skrev:

slackern skrev:

Toblerone skrev:Det verkar konstigt att man ställer diagnos på en 3-åring. Framför allt Asperger som egentligen inte kan diagnosticeras så tidigt. Allt som märks före 3-års-åldern kan ju vara klassisk autism. Och då sätts ju den diagnosen oftast och så kollar man upp igen lite senare och kanske man ändrar till Asperger då. Symptomen för Asperger går inte riktigt att tillämpa på såna små barn. Barn i den åldern har överhuvudtaget inte så utvecklat socialt beteende, så att man skulle kunna säga vad som är normalt och vad som är Asperger. ADHD - snarare, men även där vill man inte diagnosticera så tidigt.

Håller med Kiddie, det bör ju stå någonstans hur man kom fram till det. Och det bör ju gå att ta bort diagnosen så att säga. Även om det egentligen gör detsamma om den finns eller inte, så länge man inte behöver den till något.

AS kan väl vist sättas så pass tidigt lika mycket som autism, den enda skillnaden mellan AS och autism är ju att vid AS är språkutvecklingen normal upp till 3-års åldern medans hos autism är den försenad.

Okej, men jag menade mer att symptomen vid AS bör väl också vara lindrigare än vid autism? Och att skilja lindriga symptom från normalutveckling kan vara väldigt svårt i så ung ålder.

Nej AS kan vara lika grovt som HFA, det enda som skiljer är språkutvecklingen om du läser diagnoskriterierna.

Här har du diagnoskriterierna enligt ICD-10.

http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... s-syndrom/

slackern skrev:

Toblerone skrev:

slackern skrev:
AS kan väl vist sättas så pass tidigt lika mycket som autism, den enda skillnaden mellan AS och autism är ju att vid AS är språkutvecklingen normal upp till 3-års åldern medans hos autism är den försenad.

Okej, men jag menade mer att symptomen vid AS bör väl också vara lindrigare än vid autism? Och att skilja lindriga symptom från normalutveckling kan vara väldigt svårt i så ung ålder.

Nej AS kan vara lika grovt som HFA, det enda som skiljer är språkutvecklingen om du läser diagnoskriterierna.

Här har du diagnoskriterierna enligt ICD-10.

http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... s-syndrom/

Visst, om du jämför med HÖGFUNGERANDE autism, då är det bara språkutvecklingen som skiljer. Men om du tar autism rakt av (låg- och högfungerande) då är i alla fall en del fall grövre. Det lär vara dem lågfungerande, visst. Men i den åldern vet man inte heller vart det hamnar. Dvs. vissa förbättras lite och kan hamna i högfungerande gruppen, trots att det inte såg ut så från början. Jag kan tänka mig att det är svårt att avgöra något mer exakt än bara att det är "något autistiskt", i 3-års-åldern alltså.

Du kan begära ut din journal. Tycker det låter konstigt att du fått AS-diagnos redan som treåring. Trodde inte läkare kunde sätta AS-diagnos så tidigt.