Ska göra en lång historia kort. Ett förhållande som var destruktivt med en del kontroll och svartsjuka från hans sida. Han har asperger och adhd, vilket har varit tufft många gånger. Har försökt att få han att lita på mig vilket inte gått. Alltid misstänksam och kom med en massa anklagelser, oro över att bli lämnad, förd bakom ljuset, frågor flera gånger i veckan om jag inte gillade han längre. Svartsjukan och kontrollen styrde och det gjorde att det blev bråk hela tiden. Det var alltid tjafs hela tiden så fort vi var på avstånd. Men vi funkade när vi var tillsammans.

Han valde att lämna relationen för att han mådde dåligt i relationen. Först blev jag förkrossad och ledsen. Men det har också varit hot om att göra slut varje gång vi bråkar. Så fort det varit motgångar och han inte känt att det ska vara så som han vill. Han sa att han behövde avstånd och att han just nu inte vill varken träffas eller höras igen. Jag skrev att jag accepterade det och har inte hört av mig sen dess och inte han heller. Nu när det gått en vecka så känna det som att det var ett bra beslut än då. Men jag vet att han mått extremt psykiskt dåligt det senaste och tänker på han.

Varför känner jag mig "elak" för att jag inte hör av mig och bryr mig så som jag alltid gjort innan? Jag anser att han ska få det utrymmet och avståndet som han önskar men ändå får jag nått dåligt samvete. Då kanske han tolkar det som att jag aldrig brytt mig och som att jag aldrig känt nått för han. Varför bryr jag mig om ens vad han tycker och tänker kring det nu när han valde det här?

Visst är det så att de som har asperger och adhd är rätt bestämda när de väl tagit ett beslut? Jag har fått känslan av att han är rätt vilsen och tidigare fått panik av känslan när jag velat avsluta allt. Men det är ju det att man inte vet om han kommer ångra sig. Jag vill inte att mina känslor ska förvirras om han säger att han ångrar sig. För jag har bestämt mig för att släppa allt och gå vidare.

Maddie skrev: För jag har bestämt mig för att släppa allt och gå vidare.

Du har ju svaret själv. Lita på din magkänsla.

Asperger och adhd, eller ej - man ska aldrig tolerera att man blir nedtryckt genom kontroll och svartsjuka. Förstår att det är kämpigt när man vet att personen egentligen mår väldigt dåligt... Men du skriver också att du har försökt få honom att lita på dig, och då har du säkert gjort allt du kan. Fortsätt inte lida med honom... Håll hårt vid ditt beslut, och tro på att du hittar någon som du mår bra med och som kan lita på dig!

Det låter mer som att hans beteende har med borderline att göra. Det ingår varken i diagnoserna för AS eller ADHD att ha det beteendet.

Jag har också träffat en sådan idiot, helt utan diagnoser.
Man ska veta att de är duktiga på att manipulera genom olika tekniker, ett trick kan just vara att få dig att tycka synd om honom så att det återskapas en kontakt igen. En annan teknik är att vara överdrivet generös och hänsynstagande. Allt handlar om att få upp kontakten igen efter ett uppbrott.