http://www.svt.se/dokument-inifran/se-p ... -avsnitt-1

Det är lätt att förstå familjens förtvivlan när 4-åringen säger att hon inte älskar sig själv. Eller när 12-åringen vill ta sitt liv. Men när föräldrarna sökte hjälp hos landstingets barn- och ungdomspsykiatri kände de sig bara utpekade som dåliga mammor och pappor.

Tar upp Asperger, Adhd m.m.

Detta kan väl i stort sätt ses som en replik på dokumentären:
Dagns Samhälle: Insatser från BUP blir ett anstötligt lotteri
Artikeln är skriven av Anne Lönnermark , ordförande Autism- och Aspergerförbundet.

Grundanledningen är väl underfinansiering och hur den kommer sig är misskötta statsfinanser så förbättringspotentialen är flera år i framtiden.

Anledningen i detta fallet tycks inte vara bara vara brist på pengar, utan personal som lever kvar i 60-talets syn på familjesituationen som nyckeln till allt. Alltså förnekelse av autism som åtminstonne delvis genetiskt betingat. Det är beklämmande!!

Det kanske är en rätt vanlig mental fallgrop att man utgår från vissa föreställningar om hur det är och sedan försöker anpassa klienterna efter detta? En tankevärld där utgången är bestämd till vissa möjligheter och allt utanför detta stämmer inte. Istället för att låta verkligheten och problemen guida en till kunskap och omprövningar.

Alltså, jag förstår hur logiken bakom "om man säger att det är biologiskt så säger man att det aldrig kan bli bra" ser ut, varför någon väljer den inställningen. Som terapeut eller psykolog vill de kunna hjälpa individen att bli frisk.
De missar eller är inte förmögna att se den andra sidan - patienten är inte sjuk den fungerar bara annorlunda än majoriteten.
Familjeterapeuten de talade med använde konsekvent ordet "sjukdom".
Det blir naturligtvis helt förödande för de barn och familjer som hamnar hos dessa personer istället för att få reella svar och vettiga strategier vilket gör det rätt otroligt att den inställningen ens tolereras längre.

Som arbetande inom psykiatrin borde det va krav på att kunna acceptera permanenta begränsningar lika väl som utvecklingsbehov men en del är tydligen helt hjärntvättade i ekorrhjulet.

Jag tror att det i det stora loppet hjälper att få hjälp för vart beteende, inte för en diagnos.
Vägen till diagnos är för lång, det går inte att vänta så länge.
Ser man varje sak som kommer upp direkt som en omognad som man mer på ett lekfullt sätt "behandlar" genom att träna och anpassa så blir det inte en så smärtsam historia.
Jag är helt inne på hennes beskrivning i programmet och jag vet att det funkar bra.
Det viktigaste är att bevara och styrka barnets självkänsla och självförtroende.

supernova skrev:Jag tror att det i det stora loppet hjälper att få hjälp för vart beteende, inte för en diagnos.
Vägen till diagnos är för lång, det går inte att vänta så länge.
Ser man varje sak som kommer upp direkt som en omognad som man mer på ett lekfullt sätt "behandlar" genom att träna och anpassa så blir det inte en så smärtsam historia.
Jag är helt inne på hennes beskrivning i programmet och jag vet att det funkar bra.
Det viktigaste är att bevara och styrka barnets självkänsla och självförtroende.

Du vet att det funkar bra... Hörde du öht vad föräldrarna och den unga tjejen i programmet sa?

Hade föräldrarna "bara" fått akut hjälp med de olika beteenden som kommer upp i takt med dess utveckling så hade det ju inte blivit så mycket för dom . Men det känns som de blir automatiskt ansvariga för att hitta rätt diagnos på barnen och reda ut om det kan vara deras fel. Blir lite tungt för dom.....
Sen kanske de ändå får ändra diagnosen. Många barn har fått adhd diagnos istället för autism för att de är så överaktiva de första åren. Då kanske de lagt ner hur många timmar som helst att ställa den diagnosen osv men inte lagt en timma på träning och anpassning som hade gjort att barnet hade fått nytta utav det längre fram.
Men det är inte lätt att veta vad som är bäst jämt....

Jag tycker att man mer ska jaga för att hitta en fungerande situation än en diagnos.
Om man skulle säga till en förälder att vid 18 års ålder kanske vi kan konstatera vad det är barnet har så hade det blivit lite lugnare på alla sätt.
Då hade de haft tid att "hjälpa" med.
Som hon sa, föräldrar tror att det är över när de fått en diagnos. Men det är ju då allt ska börja när man jobbar på det sättet....

Själv har jag aldrig mött en förälder vars barn fått en NPF-diagnos som på något vis trott att det var över. Istället har de äntligen fått rätt stöd till att förstå och hantera sina barn vilket i sig ha lett till bättte familjeförhållanden - mindre konflikter, öppnare och bättre kommunikation, färre missförstånd.
Att neka familjer den möjligheten är enbart dumt.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker egentligen...Diagnos i alla lägen eller inte.
En förklaring på att man kan fungera på olika sätt och att människor behöver olika stöd och anpassningar i livet är bra. Men för barn räcker det, tycker jag.
Vi är som vi är, helt enklelt.

Den här tråden: post1349046.html#p1349046 visar på en av de osäkerheter jag misstänker kan uppkomma med så olika syn på diagnoser. Särskilt när diagnos ofta en förutsättning för att få tillgång till olika former av stöd.

Ok!
Ja jag tänker lite så här, att det blir lite orättvist och att det blir lite fel när hjälpen sitter så långt inne.
Tänk den lilla Aperger tjejen som inte fick någon diagnos, hon hade inte så det räckte till på alla kriterier. Eller hennes mamma som har lite AS light kunde inte proppsa och förklara riktigt för hennes del. Hon får bara gå hem utan hjälp trots att hon kanske behöver mer hjälp än den som fick sin diagnos och hjälp.
De har ett kaos därhemma och de kan inte få till det. De har noll koll på dags planeringen så deras energi räcker inte till till allt de ska hinna göra.
Ska hon inte ens få hjälp då att rita och klistra upp ett litet sketet dagsschema som skulle kunna hjälpa dem att få ordning runt omkring sig och i skallen.
Hon uppfyllde bara till 90 procent...
Sen kommer hon andra vägen för att hon skär sig efter några år...

Nej låt all HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP gå ut till alla som vill göra nåt åt sin situation men inte vet hur. Öppna upp sjukhusen och låt folk få information om 5S, dagsplaneringsschema eller träna rollspel eller precis vad som helst. Om man inte har autism men vill komma och göra ett planeringsschema ändå så skadar det ju inte någon.
Måste det vara så komplicerat att få hjälp!
Låt de som vill göra allt för sina barn få hjälp att hjälpa, anpassa och förstå dem. Eller anhöriga eller vänner till barnet.
Det är så stora, tjocka murar att man kan tro att det är nåt skumt att vara en vanlig människa med speciella behov. Kommer man in där så är man verkligen helt körd, typ...

Gick igång typ men vad mycket det finns att göra

Det gäller att minnas att diagnoser ställs pga. betydande problem i vardagen och sådeles är de inget som bara går att enkelt lösa med några få terapi-sessioner.

Att ta till sig problemen som en del av identiteten är i det närmaste ett måste för att kunna jobba på dem. Därför ska diagnoser finnas.

Självklart ska alla människor med problem få hjälp oavsett om de uppfyller kriterierna för någon diagnos.

Övriga problem kring diagnoser så som stigmatiserande av samhället ligger inte på psykiatrin och dess patienter att lösa.

Om man har svårigheter som försvårar ens vardag o tillvaro i stort så borde man få adekvat stöd o hjälp redan där , diagnos eller inte tycker jag.

Ruffsetuss skrev:Om man har svårigheter som försvårar ens vardag o tillvaro i stort så borde man få adekvat stöd o hjälp redan där , diagnos eller inte tycker jag.

Ja man borde få hjälp med det man har problem med när man söker för det problemet.

Jag har hört att familjer har gjort över tio utredningar på sina barn för de har fått fel diagnoser på dem hela tiden. pust...

På många ställen i landet är BUP tyvärr kvar i forntiden och är totalflummigt. "Hur KÄNNNNNNS deeet?"

Evidensbaserad behandling gäller inte våra unga.

Forskningsbaserad utbildning gäller kanske inte personalen heller

Fina ord ni använder men det är klart att man måste se personens helhet och allt det där men jag har mer jobbat med en sak i taget för att jag är så Aspig kanske. Jag har tagit en grej som inte funkar i vardagslivet tex, satt fokus på bara det under en period. Och då har jag märkt att personen har sett ett mönster eller ett system i det den har tränat på. Då vipps använder de det på andra saker också som en bonus bara. Förvånande! Så blir det ett megakliv framåt. Sen hjälper det ju till att självförtroendet har stärkts i den lilla saken man började träna på och tron växer och hej å hå så är helheten förändrad till en mer positiv situation.
Men man måste nog träffas ofta för att detaljerad träning ska ge effekt. De ser väl mer på helhetsbilden rakt av.