Hej alla,

jag är en tjej som inte har fått någon aspergerdiagnos, men jag misstänker starkt att jag har asperger efter noggranna undersökningar på nätet. Iallafall så studerar jag på högskola,ett program som jag till stor del gillar och trivs med. Men jag har problem med vissa saker... jag får ångest av föreläsningar. Min hjärna fungerar liksom så att när den bestämt sig för att något är " jobbigt" " ångestfyllt" " risk för att bli förudmjukad" ja då vägrar den släppa den iden. Jag får ångest av att bara gå till universitetsområdet, och det har att göra med att jag har svårt med det sociala till andra i min ålder. Förut blev jag utfryst i olika klasser, eller mobbad på olika arbeten. Jag har alltid varit väldigt duktig i skolan och ser bra ut, så jag antar att mitt sociala beteende är det som får vissa människor att vilja frysa ut mig. Jag har lyckats klara många kurser med minimal närvaro genom självstudier . Men jag vill få bort den här ångesten. Har ni några tips?

anja921 skrev:Har ni några tips?

För mig har det hjälpt ibland att gå till föreläsningen med inställningen att jag inte har någonting att förlora. Jag har också pratat mycket om det under ganska långa serier av många sessioner med kognitiv beteendeterapi hos psykologer; där kan man få hjälp av psykologen att bryta ned problematiken i överskådliga munsbitar av resonemang för att förstå mekanismerna bakom den. Jag har även givits läxor att utsätta mig för diverse sociala situationer av ökande utmaning för att försöka att motverka den ångesten. Det finns även en mängd läkemedel att testa.

Utöver det kan man såklart på föreläsningar se och förstå kognitivt att risken att förödmjukas är mindre på föreläsningar än på lektioner eller seminarier: eftersom man då är en mindre aktiv åhörare som smälter in i ett hav av gelikar vari ens eventuella brister inte kommer att komma till andra människors kännedom. Det hjälper ju också att äta, sova och träna hälsosamt.

Eftersom jag kan mest om läkemedel av ovanstående tekniker kan jag skriva en liten lista på diverse sådana man kan testa att använda: buspiron, diazepam, vortioxetin, escitalopram, mirtazapin, fenelzin och alimemazin är några man kan testa. De är i stort sett en av varje grupp vilka innehåller kanske 5 andra alternativa läkemedel så det finns ju många och egentligen ännu fler om man räknar in ovanligare off-labelförskrivningar.

Man bör ju även alltid göra ett fullspektrum blodprov med vissa ångestspecifika tillägg för att försöka att utesluta de mest uppenbara fysiologiska orsakerna bakom sådan social fobi-besläktad ångest. Har man testat några behandlingar redan så brukar man även kunna övertala en någorlunda tam läkare att låta en testa diverse neuroimagingundersökningar för att leta efter var skon klämmer. Det vanligaste bör dock vara att problemet utgörs av något man löser med någon form av psykoterapi.

Ett tips, om man vill vända sig med de här problemen till vården, är att försöka att säkerställa att ens intressen tillgodoses på egen hand genom att läsa på mycket i förväg, vara kunnig nog att styra vårdgivaren och att ställa krav.

anja921 skrev:Har ni några tips?

Sluta plugga.

Det funkade för mig.

Nej jag tänker inte sluta plugga. Jag kommer kämpa tills jag klarar allt, men jag vill ha lite verktyg för att det ska bli enklare.

Jo jag vet att man ska utsätta sig, men ibland blir det för mycket bara. Det är en annan sak jag tycker är jobbig, att sortera intryck. Jag kan inte alltid fokusera på det som är relevant dvs vad föreläsaren säger, utan jag börjar analysera mig själv och andra. Min tankar kan också plötsligt sväva iväg på något helt annat.Sen på campus så tycker jag bara att allt är ett virrvarr av människor och intryck-jag får panik , vet inte hur jag sortera all information. Vill helst inte äta mediciner...

anja921 skrev:Nej jag tänker inte sluta plugga. Jag kommer kämpa tills jag klarar allt, men jag vill ha lite verktyg för att det ska bli enklare.

Har du, delvis utifrån mitt tidigare inlägg, någon ungefärlig känsla av vilken typ av verktyg du skulle kunna bli hjälpt av? Samtalskontakt hos kurator? Psykologbehandling? Optimerad sömnhygien? Något annat?

anja921 skrev:Jag kan inte alltid fokusera på det som är relevant dvs vad föreläsaren säger, utan jag börjar analysera mig själv och andra. Min tankar kan också plötsligt sväva iväg på något helt annat.Sen på campus så tycker jag bara att allt är ett virrvarr av människor och intryck-jag får panik , vet inte hur jag sortera all information.

Upplever du att koncentrationsproblemen kan bero på någon väckt ångestkänsla som du hanterar genom mental eskapism in i oväsentliga men närmast magnetiskt lockande tankar, kan det handla om att din uppmärksamhet trasslas bort av förvirring hänförlig till upptagenhet av i jämförelse med normalpopulationen ovanliga tolkningar av sensoriska intryck eller verkar det kanske handla mer om något ADD-relaterat?

Tror det är dels att jag är rädd för att bli upptäckt, att folk ska märka att jag inte är helt normal. Kan därför inte slappna av. Jag sitter och spänner mig och tänker på saker jag ska göra om det blir jobbigt...tex hur ska jag fly från situationen.Sen upplever jag att ingen vill prata med mig fats jag vet att man är på föreläsning för att lyssna, men känner mig ändå avvisad. Menar du ADHD? Jag har definitivt inte adhd. Jag har däremot drag av ocd. och tvångstankar har ju förmåga att störa förmågan att fokusera.

Känner igen mig, blev också stressad av intryck-overload när jag försökte läsa på universitet.
Men några tips har jag nog inte...

Jag struntade i de flesta föreläsningarna när jag läste på uni. Läste i litteraturen istället och följde kursplanen. Fick högsta betyg på allt ändå. Men sen att jag körde slut på mig själv mestadels pga sömnproblem är en annan femma. Ha inga krav på att vara social utan ge det tid. Snart hittar du kanske någon kamrat du funkar ihop med.

@Tantaly, Hur fick du för lite sömn trots att du läste själv? (och därmed kan reglera tidsutnyttjandet bättre)

@anja921, Vad är det för ämne du läser i huvudsak? Sedan kanske du får fundera på om du verkligen måste vara andra tillags eller om du kan skita i folk omkring dig. Man måste inte gillad av alla det räcker oftast att bli gillad av de man själv gillar. Prova att gå helt in i det läraren säger och skit i precis allt annat.

Om du nu är duktig på att plugga och snygg så finns det egentligen ingen större yttre anledning att det skulle gå snett. Däremot kanske minnen av reaktioner från människor du mött innan som reagerat med avundsjuka och de finns väl inte där du är nu?

Jag måste inte vara gillad av alla och det vill jag inte heller.Om jag ogillar någon så skiter jag fullständigt i personen och dess eventuella åsikter. Men jag kan inte hjälpa att jag känner man mig nervös och på spänn.och jag bli även osäker pga av att jag ska tolka saker fel, vill gärna förstå det sociala spelet och alla regler. Det är ju viktigt när man ska ut i arbetslivet tänker jag......

ångest och jobbiga tankar kan man väl ha även om man har ganska bra självförtroende. ..eller?

Jag ska försöka ge några råd om hur jag brukar göra, men det kanske finns ännu effektivare psykologiska tekniker att använda som man kan lära sig från kontakt med en egen psykolog inom studenthälsan, psykiatrin eller habiliteringen.

anja921 skrev:Tror det är dels att jag är rädd för att bli upptäckt, att folk ska märka att jag inte är helt normal. Kan därför inte slappna av.

Den osäkerheten är troligtvis till stor del obefogad, även om det kanske beroende på hur du för dig kan finnas något uns av rimlighet bakom den ängsligheten. Den verkar ju lite vara en sådan "tänk om..."-känsla som man brukar bekämpa genom att besvara frågan, d.v.s. "ja om ... så händer ..." varpå momentet av osäkerhet om vad som under de omständigheterna, vilka ändå ofta är irrationella, försvinner och man kan känna ökad trygghet.

anja921 skrev:Jag sitter och spänner mig och tänker på saker jag ska göra om det blir jobbigt...tex hur ska jag fly från situationen.

Att känna ångest inför att känna ångest är typiskt för de onda cirklar där tankar om ångest vidmakthåller ångestbesväret som helhet och göder sig själv. Där får man nog arbeta med att acceptera ångesten, att tolerera dess närvaro och att genom att utsätta sig för den, och fortsatt plikttroget uppleva den och acceptera upplevelsen, faktiskt få den att reduceras. Det beror nog också till viss del på att man lärt känna något som tidigare varit främmande och skrämmande varpå man insett att det inte är så farligt som fantasierna fått det att framstå.

anja921 skrev:Sen upplever jag att ingen vill prata med mig fats jag vet att man är på föreläsning för att lyssna, men känner mig ändå avvisad.

Att oroa sig för att avvisas kanske man bättre angriper genom att reda ut sina tankar kring hur man interpersonellt förhåller sig till andra människor och deras åsikter om en själv. Det kan ju bli under den typen av funderare som man kommer fram till att man är destruktivt beroende av sina medmänniskors bekräftelser.

anja921 skrev:Menar du ADHD? Jag har definitivt inte adhd.

Nej jag tänkte på ADD (attention deficit disorder) och inte ADHD (attention deficit hyperactive disorder). Anledningen till att jag frågade var din beskrivning om hur dina tankar helt plötsligt kan sväva iväg till något helt annat. Jag ställde liksom upp ADD, autism och social fobi för att kolla upp ifall den här kartläggningen kunde bli så enkel så att du från början hade lite utav ett hum om hur slutsatsen, på frågeställningen om varför du upplever de jobbiga känslorna av det sociala studielivet, kanske kunde komma att se ut.

anja921 skrev:ångest och jobbiga tankar kan man väl ha även om man har ganska bra självförtroende. ..eller?

Javisst. Ofta följer sänkt självförtroende och andra besvär med givetvis kan man ha de jobbiga tankarna ändå. Själv har jag inom flera områden för det första ett ganska gott självförtroende eftersom jag vet kognitivt att jag är duktig på vissa saker, men för det andra blir för mig främst självkänslan lidande. Självbilden blir för det tredje påverkad av depressionen som kan få mig att underskatta min kapacitet. Att fundera kring och bekanta sig med de tre begreppen om en själv kan vara till hjälp för att - återigen - förstå sådant som höljt i dunkel kan verka skrämmande.

anja921 skrev:Nej jag tänker inte sluta plugga. Jag kommer kämpa tills jag klarar allt, men jag vill ha lite verktyg för att det ska bli enklare.

Hur bor du?
Levnadssituationen ändras ofta drastiskt precis när man börjar studera. Detta i sig är för många ett nog stort bekymmer.

Vi är många här som haft problem på universitetet... Några har lyckats, andra inte.

Jag bot som tur är bra, har en fin lägenhet. och jag är pedant, så stökigt är det inte

Jo gripandekylig , du har nog helt rätt. Jag är rädd för att få ångest så det blir en förväntansångest . Ska jobba på att acceptera ångesten istället för att motarbeta. Det kanske inte gör så mycket om man framstår som lite nervös? man är ju ingen robot utan en människa..

har du några vänner på skolan?

Jag är ju rädd för andra i min egen ålder, så nej jag har ingen i klassen men jag har utanför klassen. Jag gilar inte att vara i klasser då jag blivit mobbad förut och det har skapat en intensiv rädsla inom mig att behöva utsättas för det igen.

anja921 skrev:Jag är ju rädd för andra i min egen ålder, så nej jag har ingen i klassen men jag har utanför klassen. Jag gilar inte att vara i klasser då jag blivit mobbad förut och det har skapat en intensiv rädsla inom mig att behöva utsättas för det igen.

förstår.

även om du har svårt för det så behöver du skaffa lite polare i skolan, det är ett helvete att vara på ett ställe utan att kunna uttrycka sig. behöver inte vara polare i din klass, eller dom du pluggar tillsammans med. oftast går sociala svårigheter över när man kommunicerar med människor.

den intensiva känslan inom dig är något du kan styra och kommer att behöva styra resten av ditt liv. det dummaste du kan göra är att isolera dig och inte ta för dig av livet, för då har ju mobbarna vunnit, eller hur?

så mitt tips är: prata med människor i skolan, hur jobbigt det än är.

Jo fast jag går inte i min gamla klass längre då jag ändrade min studieplan för att slippa dem. nu pluggar jag iförsig inte i en klass längre då jag studerar längre upp i utbildningen och man väljer vilka kurser man vill, så det är olika människor hela tiden vilket gör det lättare för mig. Men jag är inte helt avslappnad och jag vill helst inte prata med någon. Jag har ganska höga krav på vänner...jag står inte ut med vissa beteenden och människotyper.

anja921 skrev:Jag bot som tur är bra, har en fin lägenhet. och jag är pedant, så stökigt är det inte

Och hur ansträngande är det att hålla ordning på alla hushållssysslor? Matlagning, handling, toapapper mm?

Jag har inga problem med det. Som framgår av tråden är det ångest jag lider av, inte organisationssvårigheter

anja921 skrev:Jag har inga problem med det. Som framgår av tråden är det ångest jag lider av, inte organisationssvårigheter

Om du inte är intresserad av att gå till botten och skiter i vad som tas upp här är det väl bara att börja knapra piller och hoppas på det bästa.

Lycka till. Jag är övertygad om att du kommer ta mitt första råd. Din attityd tyder på att det är den enda lösningen.

Fast vad har städning med mitt problem att göra? jag förstår verkligen inte vad du menar!

Du får tro vad du vill, men jag tar examen trots mina problem och det kanske är jobbigt för dig att höra som själv gav upp.