Zombie skrev:Och att "prova är gratis", dvs. att prova ovana tankebanor inte är att binda sig för dem.

Förlåt om jag har trampat på många tår. En fördel med detta är i alla fall att man får många goda svar!

Zombie, om sådana som du utgjorde arketypen för aspergare, så skulle jag vara ganska lugn. Det jag misstänker dock, är att sådana som du antingen utgör en minoritet, eller att sådana som du överröstas av någon annan (förhoppningsvis minoritet) som helt enkelt ger asperger-diagnosticerade ett "dåligt rykte" på arbetsmarknaden (vet inte hur jag ska uttrycka det bättre).

Om jag sitter på en anställningsintervju kan jag bli ombedd att beskriva mig själv, med kvaliteter och brister. Syftet med detta för arbetsgivaren är inte bara att välja mellan anställning/icke anställning, utan också att veta vad jag kan bidra med, på vilket sätt jag kan komplettera och hjälpa andra i ett arbetslag, vad jag själv kan behöva hjälp med, under vilka förhållanden jag arbetar mest effektivt osv.

Vad jag känner en viss oro för, om jag nämner att jag har en del drag åt AS-hållet, är att arbetsgivaren blir intresserad av detta och senare kollar upp vad detta innebär i konkreta termer på internet. Om han då hittar ett forum som detta, där många av trådarna avhandlar hur man erhåller förtidspension, får hemtjänst/assistent, hur man pluggar på universitet utan att bli av med bidrag, osv, finns det en viss risk att han utvecklar en viss misstänksamhet. Detta behöver inte betyda att arbetsgivaren är ONDSKEFULL och OMÄNSKLIG och PROFITHUNGRIG, han kan vara i en ganska pressad sits och kan själv hamna i trubbel om han gör ett dåligt rekryteringsbeslut.

Många NT är relativt okunniga om Asperger, men inte nödvändigtvis ointresserade. NT som jobbar med rekrytering och personalutveckling är ofta väldigt nyfikna (eller rent av tvungna att vara nyfikna) på olika personligheter och hur dessa kan komplettera varandra. Risken är dock att de kan få en felaktig bild, eller i alla fall en överdrivet negativ bild, av AS.

Om vi med AS-problematik ska få förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden, tror jag att vi tillsammans bör fokusera på våra positiva sidor, dvs vad kan vi bidra med? (och det finns många sådana sidor!!!), hellre än att bara rada upp allt vi inta kan (t.ex. jag kan inte jobba i grupp, inte jobba mer än halvdag, inte jobba med kunder, inte börja tidiga mornar etc). Oavsett om dessa faktorer beror på lathet eller medfödda hjärnskador (för att ta till de två extrempunkterna), så är det arbetsgivarens syn som gäller - och det hjälper inte att bara säga att det är arbetsgivaren som har fel. Vi lever i en fri värld och alla har (tyvärr) rätt att ha sin egen åsikt.

En arbetsgivare vill först och främst veta av en sökande: "Vad kan han/hon bidra med på det här företaget/projektet?"

Man kan hitta paralleller till AS som söker jobb och blir fördomsfullt bemötta på en rad områden:

* Ingenjörer som söker jobb med ekonomiskt ansvar
* Kvinnor som söker mansdominerade jobb
* Invandrare som söker högkvalificerade jobb
* Humanister som söker tekniska jobb

etc etc.

Min analys är, att det räcker nog inte att sitta och vänta på utökad diskrimineringslagstiftning eller hoppas att något bara ska hända. Tyvärr.

AS innebär en rad kvalitativa fördelar på moderna arbetsplatser (förmodligen många fler än för hundra år sedan). Tony Attwood har ett utmärkt kapitel om detta i sin bok.

Jag önskar, att vi tillsammans, både kan stärka varandras självförtroende, och ge en positivare bild av AS möjligheter till potentiella arbetsgivare!

Nu låter du fan som en politiker...

JohnNorum, jag kan se problemet som du beskrev med orden

Om han då hittar ett forum som detta, där många av trådarna avhandlar hur man erhåller förtidspension, får hemtjänst/assistent, hur man pluggar på universitet utan att bli av med bidrag, osv, finns det en viss risk att han utvecklar en viss misstänksamhet.

Men det finns också ett omvänt problem.
D.v.s. aspergare som behöver mycket hjälp, har LSS-handläggare som hört hur duktiga och bra aspergerpersoner är, hur bra de klarar sig o.s.v. Handläggare som använder detta som motivering till att avslå saker till en behövande.

Mer information är enda sättet att förhindra att inte ena gruppen råkar illa ut.

Men vilken grupp eller tillstånd det än handlar om, så går det att hitta ofördelaktiga saker.
Jag fick en gång vetskap om att en person hade borderlinediagnos, och det var ingen lustig läsning det första jag hittade när jag googlade. Senare fick jag lära mig att den texten beskrev en extrem ytterlighet som inte stämde på den person jag var bekant med. (Det finns säkert bättre exempel än detta, borderline är ju inte den minst omdiskuterade och luddiga diagnosen precis.)

Kanske bäst att "hålla käft" om sin AS om man inte är säker på att det är riskfritt att nämna?

Å andra sidan så blir det inte känt hur det verkligen ligger till, om de som klarar sig bäst håller käft.

Trolleri gör sig bäst på en scen eller på cirkus. Det är min upplevelse.

För en gångs skull kan jag inte se det Ganesh verkar se (här: trollet).

Jag tycker JohnNorums och Bror Duktigs senaste inlägg tagna tillsammans precis illustrerar den klämma vi sitter i. Och som vi bara klämmer åt oss själva ännu hårdare med*, så länge vi inte (var och en av oss) inser att båda sidorna av saken måste lösas.


* - eller ännu värre: kastar kamrater ner i skiten genom att förorda den lösning som kan rädda just ens eget skinn. Aningslöst eller med flit, vilketdera spelar ingen roll för dem som hamnar i skiten.

edit

Glömde påpeka, om de tillvitelser om lättja med mera JohnNorum gjorde mot (många av) oss förut, och som fick en mycket smältbarare form i hans senaste inlägg:

Många av oss har ett enormt behov, både praktiskt och känslomässigt, av att på ett sådant här forum kunna dryfta just sådana problem med hjälp och assistans, adekvat vård, vägar till utbildning, jobb eller annat meningsfullt livsinnehåll och så vidare i vad som faktiskt är en till stora delar illa planterad djungel - som arbetsgivare och likställda kan uppfatta som utslag av parasitism.
Det är en del av klämman vi sitter i.
Och vi måste fortfarande ha en sådan plats.

Meningen är väl bara att bekräfta att du är smäre än andra för att fungra i samhället. Om du inte är duktig på datorer är risken att du ska bli en looser stor.

Vad som behövs är information om hur brett autismspektret är.

Sen kan det finnas "subkliniska" aspergare. Alltså aspergare utan diagnos, som inte uppfyller alla kriterier enl DSM men som ändå har drag av AS, som försvårar både arbetslivet och familjerelationer.

Enligt Karin Stadlers bok som nämnts tidigare.

Ville jag ha ett vanligt jobb nu, skulle jag definitivt hålla tyst om min AS-diagnos. Och har man inte ens en diagnos utan bara misstankar finns verkligen ingen anledning att nämna det. Arbetsgivare har ju rätt att vara hur fördomsfulla och okunniga som helst. Sen när man fått jobbet och känner sig uppskattad, då kan man avslöja det.

En annan sak om man söker jobb på Left is right, där är ju AS en fördel, ja ett krav.

Bror Duktig skrev:Kanske bäst att "hålla käft" om sin AS om man inte är säker på att det är riskfritt att nämna?

Tro mig, fördomarna är många och infantila. Jag höll en gång på att bli helt missuppfattad för att jag berättade att jag spelade piano för en chef (AS var inte ens på tal då). Han fick för sig att jag var extra ömtålig och inte skulle klara av kritik, bara för att jag spelade piano!

Många chefer har en väldigt klar och enkel bild av hur en anställd "bör" vara. Alla positiva sidor i denna bild utgår från chefens önskningar om hur han innerst inne vill vara, alla negativa sidor utgår från de egenskaper han redan har och är missnöjd med.

Exempel: jag har på flera arbetsplatser fått bedömningen av vissa chefer att jag är lat och har psykiska problem enbart utifrån att jag äter så mycket mat när vi äter tillsammans! (Projektion om något). När jag säger att Gunde Svan äter mer än jag säger de: Ja, det är väl ok för honom men knappast för dig. WTF???

Med de fördomar jag har upplevt hitintills (OBS: UTAN AS) känns det nog som att jag kommer att "hålla käft" ett tag till framöver... Omoraliskt eller inte...

Å andra sidan så blir det inte känt hur det verkligen ligger till, om de som klarar sig bäst håller käft.

Intressant dilemma.

En parallell kan dras till den så kallade ebony-kulturen i amerikansk television och film. Vissa mediavetare anser att Bill Cosby hade stor framgång med att avvärja fördomar mot svarta människor genom sin TV-serie, där en svart familj levde som en "vit familj", välutbildade, högavlönade, i ett välbeställt område, med barn på college. Andra kritiker menar att serien bara bidrog till illusionen att svarta människor har det bra som de har det, och att inget behövde göras åt segregationen.

Hej!

Detta med sterotyper förekommer inom alla områden.

En av mina kompisar är lindrigt utvecklingsstörd. I en artikel i DN stod olika kriterier uppräknade för olika grader av utvecklingsstörning. Enligt den artikeln ska man om man är lindrigt utvecklingsstörd t.ex. inte klara av att läsa textremosor på film, inte förstå en termometer, inte förstå vitsen med ett frimärke etc. Hon kan allt det där. Plus att hon läser allt från Allers till vanliga romaner/deckare och böcker om zonterapi, fast hon egentligen bara skulle klara av att läsa böcker skrivna på lättläst.

Så visst, i alla lägen ska man inte tala om att man har AS för det kan bli samma sak som i exemplet ovan. Att folk läser en tidingsartikel eller något på nätet och sen bedömer folk efter det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag behöver min Aspergerdiagnos för att kunna få de mediciner jag behöver och för att få rätt vård när jag får psykbryt. När jag låg inlagd för ett tag sedan fick jag tex eget rum för att jag vägrade sova med de andra. Och de var ju bara så illa tvungna att ge mig eget rum eftersom de insåg att jag var en galen autist som inte skulle sluta vanka av och an i korridoren förrän hon fått sin vilja igenom.

Tandvårdsstöd och sådant där skiter jag fullständigt i, bara jag får mina bensodiazepiner. Jag menar, jag orkar inte hålla på och ansöka om en massa tjoller, får väl skaffa en kvarn att mala maten i om jag tappar tänderna.

JohnNorum skrev:

MsTibbs skrev:Hördedudu, kasta inte sten i glashus!

Vi är många här som inte skulle vilja bli NT om vi så hade kunnat! Jag är en av dem. Jag skulle heller inte vilja bli heterosexuell, även om jag kunnat.

Tack för att du svarade ärligt på frågan. Du vill alltså inte bli NT. Men vilken slags hjälp är du ute efter att få?

Diagnosen har jag inte fått "för jag vill ha hjälp" som du felaktigt utgår från, tvärtom har jag inte bett om någon diagnos alls. Vill du att vi ska ta dig på allvar, får du skippa din inskränkta utgångspunkt att diganosen skulle vara någon form av inbillning!

1. AS är per definition medfött. Inget annat är möjligt.
2. Medicinering är nödvändigt och enda tänkbara behandlingsform. Inga biverkningar finns.
3. Samhället måste ta hand om mig och ge mig hjälp.

1. Att autism är medfött/ärftligt eller möjligen tidigt förvärvat är det vetenskapen erfarit hittills. Har du bevis för något annat?
2. Det finns inte någon medicin mot autism/asperger, de av oss som tar medicner gör det mot annat, exempelvis ångest, depression eller sömnproblem.
3. Felaktig utgångspunkt.

Det jag värjer mig mot och tycker är så deprimerande är denna slags offer-mentalitet som lyser igenom i vissa inlägg på detta forum. "Det är så synd om mig, men jag vill ändå inte anpassa mig, inte ens försöka, det är bara samhällets ansvar att hjälpa mig".

Herregud, du är av de mest fördomsfulla personer jag någonsin träffat. Jag ser det, tvärtom dig, som en styrka att tycka om sig själv som man är.

JohnNorum skrev:

Zombie skrev:Och att "prova är gratis", dvs. att prova ovana tankebanor inte är att binda sig för dem.

Förlåt om jag har trampat på många tår. En fördel med detta är i alla fall att man får många goda svar!

Zombie, om sådana som du utgjorde arketypen för aspergare, så skulle jag vara ganska lugn. Det jag misstänker dock, är att sådana som du antingen utgör en minoritet, eller att sådana som du överröstas av någon annan (förhoppningsvis minoritet) som helt enkelt ger asperger-diagnosticerade ett "dåligt rykte" på arbetsmarknaden (vet inte hur jag ska uttrycka det bättre).

Om jag sitter på en anställningsintervju kan jag bli ombedd att beskriva mig själv, med kvaliteter och brister. Syftet med detta för arbetsgivaren är inte bara att välja mellan anställning/icke anställning, utan också att veta vad jag kan bidra med, på vilket sätt jag kan komplettera och hjälpa andra i ett arbetslag, vad jag själv kan behöva hjälp med, under vilka förhållanden jag arbetar mest effektivt osv.

Vad jag känner en viss oro för, om jag nämner att jag har en del drag åt AS-hållet, är att arbetsgivaren blir intresserad av detta och senare kollar upp vad detta innebär i konkreta termer på internet. Om han då hittar ett forum som detta, där många av trådarna avhandlar hur man erhåller förtidspension, får hemtjänst/assistent, hur man pluggar på universitet utan att bli av med bidrag, osv, finns det en viss risk att han utvecklar en viss misstänksamhet. Detta behöver inte betyda att arbetsgivaren är ONDSKEFULL och OMÄNSKLIG och PROFITHUNGRIG, han kan vara i en ganska pressad sits och kan själv hamna i trubbel om han gör ett dåligt rekryteringsbeslut.

Många NT är relativt okunniga om Asperger, men inte nödvändigtvis ointresserade. NT som jobbar med rekrytering och personalutveckling är ofta väldigt nyfikna (eller rent av tvungna att vara nyfikna) på olika personligheter och hur dessa kan komplettera varandra. Risken är dock att de kan få en felaktig bild, eller i alla fall en överdrivet negativ bild, av AS.

Om vi med AS-problematik ska få förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden, tror jag att vi tillsammans bör fokusera på våra positiva sidor, dvs vad kan vi bidra med? (och det finns många sådana sidor!!!), hellre än att bara rada upp allt vi inta kan (t.ex. jag kan inte jobba i grupp, inte jobba mer än halvdag, inte jobba med kunder, inte börja tidiga mornar etc). Oavsett om dessa faktorer beror på lathet eller medfödda hjärnskador (för att ta till de två extrempunkterna), så är det arbetsgivarens syn som gäller - och det hjälper inte att bara säga att det är arbetsgivaren som har fel. Vi lever i en fri värld och alla har (tyvärr) rätt att ha sin egen åsikt.

En arbetsgivare vill först och främst veta av en sökande: "Vad kan han/hon bidra med på det här företaget/projektet?"

Man kan hitta paralleller till AS som söker jobb och blir fördomsfullt bemötta på en rad områden:

* Ingenjörer som söker jobb med ekonomiskt ansvar
* Kvinnor som söker mansdominerade jobb
* Invandrare som söker högkvalificerade jobb
* Humanister som söker tekniska jobb

etc etc.

Min analys är, att det räcker nog inte att sitta och vänta på utökad diskrimineringslagstiftning eller hoppas att något bara ska hända. Tyvärr.

AS innebär en rad kvalitativa fördelar på moderna arbetsplatser (förmodligen många fler än för hundra år sedan). Tony Attwood har ett utmärkt kapitel om detta i sin bok.

Jag önskar, att vi tillsammans, både kan stärka varandras självförtroende, och ge en positivare bild av AS möjligheter till potentiella arbetsgivare!

Kan bara en gång till citera detta citat ur ett tidigare inlägg kring hela denna problematik med AS, svårigheter och arbete.

citat skrev:Det finns grundvärden, både inom individen och i samhället, som står i motsats mot varandra och som inte kan reduceras i varandra via någon minsta gemensamma nämnare eller något pris eller något dylikt.
Förhållandet mellan det humanistiskt-religiösa absoluta människo­värdet
och människans ekonomiska marknadsvärde utgör nog en så­dan olöslig motsättning, som jag tror vi måste lära oss att leva med. För det absoluta människovärdet bygger på det ekonomiska. Samtidigt som de ekonomiskt framgångsrika lätt utvecklar ett högmod, som gör att alltför lite av ekonomin ägnas åt dem som saknar marknadsvärde.
Jag kan inte föreställa mig någon perfekt lösning på detta problem. Att tiga ihjäl det, eller att förneka dess existens, löser inget och förvär­rar sannolikt problemen. Ty när man inte ser dem, kan man komma med extrema lösningar....

Vad gör vi åt detta?

Jag håller med dig i mycket, JohnNorum. Skriver ett utförligare inlägg en dag när jag orkar.

Alien skrev:Sen kan det finnas "subkliniska" aspergare. Alltså aspergare utan diagnos, som inte uppfyller alla kriterier enl DSM men som ändå har drag av AS, som försvårar både arbetslivet och familjerelationer.

Skulle vilja säga där att det finns DELS de som inte har diagnos och som kunde få det, DELS de som inte skulle uppfylla alla kriterier för en ren AS-diagnos, men ändå kunde räknas in i spektrat och kanske få diagnosen autistiska drag t ex.

JohnNorum skrev:Jag har läst på detta forum en längre tid, och tycker mig se en tendens till ganska bestämda och ensidiga uppfattningar, t.ex:

* AS är per definition medfött. Inget annat är möjligt.
* Medicinering är nödvändigt och enda tänkbara behandlingsform. Inga biverkningar finns.
* Samhället måste ta hand om mig och ge mig hjälp.

Inte för att jag vill välkomna nya medlemmar genom att klanka på det de skriver, men ovanstående är rejält märkligt, så märkligt att jag undrar om det är samma forum vi talar om.

1. Det talas inte mycket om AS' uppkomst här öht, tycker jag, mest om vad det innebär eller kan tänkas innebära, om man nu inte vet om man "har" det (dvs inte fått diagnos).

2. Det finns ingen medicinering mot AS. Den medicin som det oftast talas om här är sånt som folk får, antingen för att de dunkat AS-huvudet i NT-väggen så mycket att de behöver medicin för det, eller för att AS gör en mer mottaglig (dvs. att själva det att man har npf också innebär en extra mottaglighet för skräp som ångest, depression osv). Är sjukt trött nu och skriver illa, sorry för det.

3. Har knappt inte sett nån som uttryckligen eller indirekt gjort såna anspråk. Däremot finns det massor med exempel på folk som betackar sig för inblandning av tanter och andra.

Ojdå. Här hade man missat en hel del.

JohnNorum trampar i klaveret lite här och där, men uppväger det något genom att vara väldigt klarsynt på andra ställen.

Jag tänkte bara kasta in några tankar om det jag läst hittills.

När det gäller tandvårdskortet så kan jag förstå att man kan tycka det märkligt att AS-personer skulle ha rätt till det. Speciellt med tanke på att det inte finns någon medicin för AS och således inte heller några piller som kan hämma salivproduktionen.
Men sedan har vi det faktum att AS är en väldigt bred diagnos, och i den diagnosen ryms människor som inte klarar sin dagliga munhygien och även människor som drabbas av djupa depressioner och svår ångest (vilket i sin tur leder till enorma tablettintag och muntorrhet). I den diagnosen ryms även människor som tvingas till sjukersättning (många gånger så låg som garantin eller strax över) för att de inte klarar av det samhälle de fötts in i.

Där kan man se ytterligare ett behov av underdiagnoser för AS. För det finns ju även de som fungerar (till synes) hur bra som helst och har en rätt hyffsad lön. Även jag tycker det är fel om en sådan person får fri tandvård. Men se då halkar vi in på det här med när diagnosen sätts. En person som fungerar bra och klarar jobb och vardag, får oftast inte en diagnos öht. De har ingen som helst användning för den.

Sedan har vi dessa klagomål på "lata" människor med AS, och att man bara försöker dra nytta av bidrag (studier utan indragen sjukersättning nämndes också). Vips ramlar vi in i min värld. Jag är en av de där "lata" personerna folk paratar om. Problemet är bara att jag inte är ett dugg lat. Däremot blir jag sjuk av ett "vanligt, hederligt arbete". Tvinga ut mig bland andra människor på regelbunden basis och jag blir sjuk.
Sätt tider på mig tillsammans med en massa måsten, och jag får svår ångest (vilket resulterar i upprepade kräkningar och kraftig yrsel som kan pågå i timmar, eller fram till att det där "måste" försvinner).

Men jag har en otorligt törst på kunskap! Jag skulle fullkomligt älska att studera, men i min takt och på distans. Tyvärr är inte det möjligt eftersom jag då förlorar min sjukersättning. Så varför söker jag inte CSN? För att när jag insjuknade så hade jag studiemedel eftersom jag gick en utbildning. När inkomsten sjönk till 6000kr/mån efter skatt (och med två barn att försörja) så sprack den ekonomiska bubblan och jag är skuldsatt hos CSN.

Frågan jag ställer mig efter dessa tankar är - hur länge ska jag straffas för att jag blev sjuk? Ska jag (och många andra) öht straffas för något vi inte kan rå på?

[Ber om ursäkt om det blev satans virrigt. Tankar och oro inför skolstarten ligger och snurrar för fullt, så jag får inte riktigt ordning på mina tankar.]

tahlia skrev
För det finns ju även de som fungerar (till synes) hur bra som helst och har en rätt hyffsad lön. Även jag tycker det är fel om en sådan person får fri tandvård. Men se då halkar vi in på det här med när diagnosen sätts. En person som fungerar bra och klarar jobb och vardag, får oftast inte en diagnos öht. De har ingen som helst användning för den.

Jag kan absolut hålla med om att ekonomin borde vara styrande när det gäller tandvårdstöd.

Men behovet av att få ett namn på sin problematik, tror jag är otrolig viktig oavsett hur ens yttre liv fungerar. Även om man till det yttre ser ut att fungera som vem som helst så kan det sätta djupa spår i ens inre. Känslan av att inte tillhöra kan finnas där iaf. Att till det yttre se ut och klara av att "spela spelet", innebär inte att det är smärtfritt eller enkelt att leva detta liv. Ofta gör vi våld på oss själva för att klara de orimliga krav och förväntningar som ställs på oss.
Ofta är vår inre och yttre kapacitet, två helt olika saker. Ofta befinner vi oss troligen i gränslandet till bristningsgränsen.
I praktiken innebär detta att vi lånar ut vår identitet. Vem är jag om jag tvingas leva ett liv som inte tillhör mig?

Att få en diagnos kan betyda:
* Att förstå, respektera och acceptera sig själv.
* Att man får en möjlighet att välja andra vägar.
* Att få en möjlighet att hitta och få en balans i sin vardag, mellan ork och återhämtning.
* Att tillåta sig att vara den man är i större utsträckning
* Att hitta andra som liknar en själv.
* Att hitta en livsmening och få ett sammanhang i sitt liv.

Jag tror att det är viktigt att få en diagnos, ett namn, även om ens svårigheterna är mer som en känsla, än av mer synlig art. Ibland räcker och fungerar ett diagnosnamn som en förklaringsmodell. Som kan fungera som en startbana till att gör de förändringar i livet, som behövs för att både må och fungera mer smärtfritt.

Som så många ggr, förr har jag i denna frågan annan uppfattning än många på forumet, vilket konstateras förut o. jag har varit för hård samtidigt som jag fått ta "sk*t", mycket av det återfinns på forumet. Jag står fortfarande fast vid min åsikt som står längst ner. Alltså samma uppfattning som JohnNorum. Framför allt punkt 1 är sann. Jag hävdade att AS inte behöver vara ärftligt alls o. fick oerhörd kritik för det o. nu kan en del av er inte stå för att det ni säger så. Dock drar jag inte alla över en kam. Vissa har valt att inte uttala sig o. därför lämnar jag dem åt sidan i detta sammanhang o. vissa bemötte mig väl o. enstaka hade även lite samma uppfattning.

Det jag lärt mig på resans gång är att ha lite mer förståelse. Så jag tror mer än innan att folk överlag här kämpar. Dock verkar inte alla göra det. Mer säger jag inte eftersom jag inte har helhetsbilderna/ all fakta men många även jag fastnar mer eller mindre i att man inte kan göra något själv o. det är galet. Jag har först nu börjar inse vilket stort ansvar jag själv har. Dock har man rätt att till en del kräva hjälp mer än gemene man. o. man vore dum om man inte gjorde det. Dock ska man inte behöva ta emot vad för hjälp som helst. Jag tex. behöver inte LSS.

Någon nämde (tror det var Alien) att om man inte har så stora problem/ så mkt. AS. kan man nog inte förstå de som har mer problem. Det är sant. Jag tex. har lite AS, är på gränsen till NT o. har alltid umgås med NT. (med blandad framgång) fram tills i januari i år. Fick min diagnos nov-07. Samtidigt kan man inte kräva att vi fullt ut ska förstå. Förstå fullt ut kan man först när man har eller har haft exakt samma problem. Dock ska vi vara försiktiga när vi uttalar oss (det ska alla alltid vara men extra när det rör sig om känsliga saker och/eller all fakta saknas) o. det har jag nu hyfsat lärt mig att vara.

Angående medicin har jag min uppfattning men nämner den inte eftersom jag själv inte har någon erfarenhet av medicin mot psykiska besvär.

JohnNorum skrev:
Jag har läst på detta forum en längre tid, och tycker mig se en tendens till ganska bestämda och ensidiga uppfattningar, t.ex:

* AS är per definition medfött. Inget annat är möjligt.
* Medicinering är nödvändigt och enda tänkbara behandlingsform. Inga biverkningar finns.
* Samhället måste ta hand om mig och ge mig hjälp.

sommar skrev:

JohnNorum skrev:* AS är per definition medfött. Inget annat är möjligt.
* Medicinering är nödvändigt och enda tänkbara behandlingsform. Inga biverkningar finns.
* Samhället måste ta hand om mig och ge mig hjälp.

Den här delen bemötte jag inte (upptäckte jag).

1. Jag tror absolut att AS är medfött och går i arv. Jag har själv AS, har en pappa med AS, en dotter med AS och en bror med drag av AS. Om nu detta endast gällde mig, skulle påståendet vara absurt, men så ser det ut i oerhört många familjer där AS finns.
Jag är öppen för att vissa skulle kunna få AS av något helt annat skäl än att de ärvt det. Dock förstår jag inte hur. Om man pratar förlossningsskador så som syrebrist (som kommit upp i diskussionerna) så ter det sig rätt underligt, eftersom AS inte, per definition, är en hjärnskada.
Hos mig (och hos min dotter) kunde man se tecken på någon form av autism redan före 1 års ålder, vilket stärker min tro att på du föds med denna "felkoppling", alternativt "får" den före, eller under tiden för, födseln.

2. Det där med medicinering demonstrerar ren okunnighet om AS (och alla annan form av autism). Som andra påpekat, finns det ingen medicin mot AS. Kanske du blandar ihop diagnoserna och tänker på ADHD? Medicinen kom in i bilden hos mig när jag drabbades av en svår depression, till följd av att ha tvingats in i en värld och ett samhälle jag varken förstod eller hörde hemma i.

3. Samhället bör ta hand om alla som inte kan ta hand om sig själv. Det kallas trygghetssystem. Men att inbilla sig att människor som "utnyttjar" ett sådant system, hellre utsätts för uppblåsta tanter som tror att man är förståndshandikappad, att man fuskar samt att man inte klarar av sig själv, än att försörja sig själv, vara självständig och fri, då har man skaffat sig en oerhört underlig syn på sina medmänniskor. Sådana uttalanden säger oftast mycket mer om dem som yttrar dem, än de som behöver samhällets hjälp och stöd.

Vad är meningen med en AS-diagnos?
Så var frågan ställd, som tråden började med. Mycket kortfattat och förenklat skulle man kanske kunna säga att meningen är:

* Att lära känna sig själv, skapa en självinsikt med målet att stärka självkänslan.
* Få en insikt i hur ens sätt att tänka och fungera, påverkar relationen till andra.
* En insikt och förståelse, för hur andra uppfattar en.
* En insikt om olikheterna mellan AS och NT, hur detta påverkar vår sätt att välja och vilja.
* En insikt i hur marginell skillnaden kan vara mellan att ha AS eller att vara NT.
* Att lära sig att upptäcka och förstå att det finns nyanser, både i språket och i känslorna.

På den här delen av resan behöver nog alla någon typ av stöd och hjälp av en "medmänniska".
Däremot är jag långt ifrån säker på att behovet av praktisk hjälp, typ LSS är så stor som jag upplever att den framställs, för gruppen med AS.

Orken den förväntade kapaciteten är nog ett problem för många. Men detta behöver inte betyda att man är totalt handikappad/funktionshindrad, kanske är det så att vi måste inse att så här mycket klara just jag och det duger bra för mig.
Vad andra tycker har faktiskt en mycket mindre betydelse, än vad vi gärna vill tro.

Sam skrev:Men behovet av att få ett namn på sin problematik, tror jag är otrolig viktig oavsett hur ens yttre liv fungerar. Även om man till det yttre ser ut att fungera som vem som helst så kan det sätta djupa spår i ens inre. Känslan av att inte tillhöra kan finnas där iaf.
Att till det yttre se ut och klara av att "spela spelet", innebär inte att det är smärtfritt eller enkelt att leva detta liv. Ofta gör vi våld på oss själva för att klara de orimliga krav och förväntningar som ställs på oss.
Ofta är vår inre och yttre kapacitet, två helt olika saker. Ofta befinner vi oss troligen i gränslandet till bristningsgränsen.
I praktiken innebär detta att vi lånar ut vår identitet. Vem är jag om jag tvingas leva ett liv som inte tillhör mig?

Här håller jag med. Även om många av dem som verkar "lyckade" till det yttre kanske har en lättare form av AS, så tror jag samtidigt de har ännu svårare att göra sig förstådda och få omgivningen att se deras svårigheter. En del av dem som är högutbildade och har AS kanske har gjort en karriär som bygger på ett specialintresse, och kan vara betydligt sämre på annat som inte märks utåt. Läkaren Gunilla Brattberg, som har AS, har skrivit en del i sina böcker om hur hennes kompetens var ett hinder för henne och att andra hade svårt att förstå hur ojämn hennes förmåga kunde vara.

Själv har jag inte lyckats med så mycket men det är ändå ofta något i mitt sätt att vara som uppfattas som "duktigt", och som gör att jag har svårt att bli tagen på allvar när jag försöker berätta om olika problem. Antagligen är det att jag är självständig och håller folk på avstånd, jag drar mig undan direkt när folk börjar dalta och tycka synd om mig. Många har också lagt onödigt stor vikt vid att jag hade bra betyg i skolan och tyckt att jag borde klara studier bättre än jag gjort. Jag kan komma in på de flesta utbildningar och om jag verkligen ville så skulle jag klara dem också. Att jag inte är tillräckligt motiverad beror på att jag har en känsla av att allt ändå är meningslöst hur jag än gör och den insikten gör mig uppgiven och ofokuserad. Jag har heller egentligen ingenting som ger mig mening i livet; vänner, familj, roliga intressen, såna saker. Om jag hade det så tror jag att jag skulle klara mig nästan lika bra som "vem som helst", trots att jag har AS, för då skulle jag ha någonting att kämpa för.

Sommar:

Eftersom du menar att AS kan ha miljömässiga orsaker skulle det vara intressant att höra vilka.

KrigarSjäl skrev:Sommar:

Eftersom du menar att AS kan ha miljömässiga orsaker skulle det vara intressant att höra vilka.

Vet inte vilken gång i ordning jag blir ombedd att förklara detta på detta forum men. ok en sista gång.


"Miljömässiga" orsaker: händelse under förlossningen. Egen erfarenhet. Dock är jag inte 100% säker men lika svårt är det att hitta en säker ärftlig orsak till min AS. Ev. är de en kombination av dessa två orsaker som gör att jag har AS. eller enbart händelsen under födseln men det ärftliga kan inte direkt hittas men man kanske hade sett något säkert om man "rotat" djupare.
Men jag bortser inte från att ärftlighet är den vanligaste orsaken till AS. generellt sett men dock endast 90%.

tahlia skrev:1. Jag tror absolut att AS är medfött och går i arv. Jag har själv AS, har en pappa med AS, en dotter med AS och en bror med drag av AS. Om nu detta endast gällde mig, skulle påståendet vara absurt, men så ser det ut i oerhört många familjer där AS finns.

Under förutsättning att du blev uppfostrad av din pappa, och att du har uppfostrat dina barn, finns det INGENTING i det du berättar ovan som anger tydligt att det är antingen arv eller miljö som skapar Asperger.

Jag har förståelse för att det finns en politisk/"humanistisk" aspekt här: om orsaken är helt genetisk kan ingen bli beskylld. Det är inte bara föräldrarna som kan andas ut, även politiker, lärare etc.

Du kan ju föreställa dig vad som skulle kunna hända om det blev allmänt vedertaget att Asperger skapas av mobbning i skolåldern. Kommunerna skulle överösas med skadeståndsansökningar från drabbade. Eller om det berodde på den bristfälliga skolmaten, asbest i klassrummen etc.

Jag vill inte säga emot dig, jag förstår bara inte varför din åsikt är så "absolut"? Är det inte roligare, och intressantare, att hålla öppet för många fler möjligheter? Inte bara för den intellektuella stimulansen, utan också för att vi kanske kan hitta orsaker i uppväxtmiljön som kan åtgärdas och avhjälpa problem för andra människor.

2. Det där med medicinering demonstrerar ren okunnighet om AS (och alla annan form av autism). Som andra påpekat, finns det ingen medicin mot AS. Kanske du blandar ihop diagnoserna och tänker på ADHD? Medicinen kom in i bilden hos mig när jag drabbades av en svår depression, till följd av att ha tvingats in i en värld och ett samhälle jag varken förstod eller hörde hemma i.

Jag vet att det inte finns någon officiellt accepterad medicin mot Asperger. Den relevanta frågan, som jag tar upp, är vad många AS-personer verkar efterfråga. Jag är övertygad om att läkemedelsbolagen forskar febrilt för att kunna börja sälja nya preparat, läkare väntar på att få skriva ut, och det verkar som att många patienter väntar på att få börja konsumera.

Eller menar du, att om det hade funnits en befintlig medicin mot Aspergerproblem, att majoriteten hade tackat nej till denna? Det verkar inte troligt eftersom många redan idag medicineras mot flertalet parallella åkommor, och därför verkar ha en stark tilltro till just medicinering som behandlingsform.

Risperdal används i USA (om jag har förstått rätt en neuroleptika-medicin med dopaminhämmande effekt), utifrån dopaminteorin om att Asperger är "motsatsen" till ADHD. De första medicinerna mot ADHD var utformade för att sänka dopaminupptaget. Efter några år insåg forskarna att det förhöll sig tvärtom, dopaminupptaget skulle istället förstärkas (!). En del kanske resonerar att ADHD-patienter är så illa däran så de får stå ut med att agera experimentobjekt.

I USA förekommer en övermedicinering utan dess like. (I kombination med överdiagnosticering blir detta så klart ännu värre). Skolbarn som knaprar mediciner från fyra års ålder, utan att någon vet hur detta påverkar hjärnans utveckling vid denna period i livet. Plötsligt kan en läkare få för sig att en annan diagnos ska ställas, och en ny medicin med rakt motsatt effekt skall ordineras.

3. Samhället bör ta hand om alla som inte kan ta hand om sig själv. Det kallas trygghetssystem.

Vi är överens i första meningen. Våra åsikter skiljer sig rörande i hur stor utsträckning man kan ta hand om sig själv.

Jag börjar förstå mer och mer att många AS inte aktivt "utnyttjar" systemen - de är istället helt enkelt fullt (men fel) övertygade om att de är helt hjälplösa fall. Det är denna inställning jag finner så djupt tragisk.