Hej,

Länge sedan, är inget vidare bra på att hålla mig aktiv på forum.
Hoppas jag är välkommen tillbaka ändå. Behöver ett samanhang med individer som förstår, tror jag.

Det var drygt ett år sedan jag fick min diagnos nu.
När jag var yngre kände jag mig annorlunda och visste att något var fel, antar att jag levde på hoppet om ett bättre liv då.
När jag väntade på utredningen kändes det bra, extra bra kändes det med diagnosen på pappret; allt var svart på vitt, konkret och konstaterat.
Numer, såhär ett år senare har mina tankar omvärderats.
Känner mig usel som inte klarar av att leva upp till det där Svenssonlivet jag borde.
Känner mig oppep och finner inte motivationen med livet; varför kämpa när jag ALDRIG kommer bli 'frisk' och 'normal'?
Kommer aldrig kunna orka jobba 100%, ta hand om ett hem och samtidigt värna om relationer till nära och kära.
Barn, vad är det? Trots att längtan väckts inser jag att det inte kommer fungera - jag har inte ork nog.

Min sambo säger att jag är deprimerad och borde hitta något nytt och meningsfullt att pyssla med.
Men hur ska det gå till när jag knappt har energi nog att ANDAS?
Jag vill inte hitta någon ny hobby, jag vill bara sova.

Funderar på att ringa psyk och be om att få höja dosen på mina antidepp eller stämningsstabiliserande. Men, jag vill inte förlita mig på pillerknaprande.

Fan.
Vet inte vad jag ska göra.
Måste vända det hela innan jag faller för djupt.

Crow_ skrev:Känner mig usel som inte klarar av att leva upp till det där Svenssonlivet jag borde.
Känner mig oppep och finner inte motivationen med livet; varför kämpa när jag ALDRIG kommer bli 'frisk' och 'normal'?

Du bör skita i kraven på svenssonliv. Det är dessutom rätt ostimulerande. Utgå istället från de behov du faktiskt har och utforma livet därefter. Kasta ut energitjuvarna ur din livsföring och gör saker som får dig att känna att detta gör livet värt att leva.

Crow_ skrev:Kommer aldrig kunna orka jobba 100%, ta hand om ett hem och samtidigt värna om relationer till nära och kära.

Du kanske bör se över om det finns andra arbetsformer än 8-16 jobb? driv eget? tillåt hemmet att vara i lite mer oordning? ha nära och kära som du kan ta paus ifrån utan att det blir kalabalik?

Crow_ skrev:Barn, vad är det? Trots att längtan väckts inser jag att det inte kommer fungera - jag har inte ork nog.

Vänta med det tills du möblerat om livsföringen på ett sätt så att du får överskottsenergi.

Crow_ skrev:Min sambo säger att jag är deprimerad och borde hitta något nytt och meningsfullt att pyssla med.
Men hur ska det gå till när jag knappt har energi nog att ANDAS?
Jag vill inte hitta någon ny hobby, jag vill bara sova.

Funderar på att ringa psyk och be om att få höja dosen på mina antidepp eller stämningsstabiliserande. Men, jag vill inte förlita mig på pillerknaprande.

Ändra på livsföringen istället för att använda temporär lindring. Det är livsföringen som ändrar balansen mellan under- eller överskottsenergi. Skilj på egna och andras behov. Även de behov som du blivit inbillad av föräldrar, skola, samhälle och vänner att du har men som du kanske faktiskt inte har. Bli varse de behov som är viktiga för dig. Prova nya saker som kanske har chans att ge dig positiv förändring?

Och räkna inte med att psykvården är kompetent. Det är uppenbart efter många andra trådar att psykvården i alla dess former uppenbarligen saknar djup insikt i asperger och dess behov samt krav och funktion. Känn efter istället vad skulle göra dig gladare? vad skulle du kunna tänka dig att ändra på? vad kan du tänka dig prova för att se om det ger dig något? osv.

Tack för ditt svar påltmonstret! Gav mig en hel del att funder över, kanske främst vad gäller jobb. Jag har faktiskt funderat på att starta eget men blir jämt och ständigt avrådd eftersom ''det är så osäkert''. Dessutom har jag inte kapital nog att starta upp något och är livrädd för att det ska gå åt pipan precis som alla säger... Just nu sommarvikarierar jag inom äldreomsorgen och stormtrivs! Vill gärna testa på liknande yrken, högst upp på listan står att jobba inom LSS.
Problemet är bara att även fast jag inte jobbar mer än runt 70% så tar det enormt på krafterna och jag orkar inget annat än ta hand om jobbet i stort sätt.
Fem veckor kvar nu och jag vet inte hur jag ska klara det utan att bli knäckt.

Crow_ skrev:Jag har faktiskt funderat på att starta eget men blir jämt och ständigt avrådd eftersom ''det är så osäkert''. Dessutom har jag inte kapital nog att starta upp något och är livrädd för att det ska gå åt pipan precis som alla säger...

Men vad har du för pessimistiskt folk i din omgivning egentligen? De borde ju stötta dig istället.

Visst, det är osäkert att starta eget, men det behöver inte alls gå åt skogen. Det går alldeles utmärkt att ansöka om F-skatt och starta upp en verksamhet i sin egen takt; det är inte som att man måste håva in en massa kosing i sitt företag från första början för annars är det kört. Man kan ju ha ett vanligt jobb under tiden så att man överlever tills verksamheten börjar rulla på.

Sjuckert skrev:Men vad har du för pessimistiskt folk i din omgivning egentligen? De borde ju stötta dig istället.

Realister, kallar dom sig...

Sjuckert skrev:Man kan ju ha ett vanligt jobb under tiden så att man överlever tills verksamheten börjar rulla på.

Jag tror inte att jag skulle kunna fokusera på ett vanligt jobb samtidigt som jag vore mitt uppe i att starta eget, tyvärr. Annars är det ju en jättebra idé...

Min upplevelse är att man kan behöva perioder av lugn och kravlöshet. Depressioner behöver läka snarare än att peppa och anstränga sig igenom. En dag vaknar du förhoppningsvis med lust att göra något bara. Tar det för lång tid enligt din egen känsla får du såklart söka vidare hjälp.

Crow_ skrev:Realister, kallar dom sig...

Det där man tar till när man inte har några argument...

DIProgan skrev:Min upplevelse är att man kan behöva perioder av lugn och kravlöshet. Depressioner behöver läka snarare än att peppa och anstränga sig igenom. En dag vaknar du förhoppningsvis med lust att göra något bara. Tar det för lång tid enligt din egen känsla får du såklart söka vidare hjälp.

Kan till viss del hålla med dig, men jag har ju liksom inte möjlighet att leva kravlöst för jag har fem veckors jobb framför mig?

gadas skrev:

Crow_ skrev:Realister, kallar dom sig...

Det där man tar till när man inte har några argument...

Mhm. Jag vet.
Orkar mest bara inte tjata emot.

Crow_ skrev:Jag tror inte att jag skulle kunna fokusera på ett vanligt jobb samtidigt som jag vore mitt uppe i att starta eget, tyvärr. Annars är det ju en jättebra idé...

Jag förstår, det kräver ju en hel del energi att starta eget, och det är mycket att sätta sig in i. Men det vore synd om du gav upp innan du ens försökt, om det är något du verkligen vill göra. Det är ju bra att ha ett alternativ om man inte klarar av ett "normalt" jobb.

Nu vet jag inte om det är så här för dig Crow_ men skriver iaf.

Man ska inte ga så höga kvar och eller förväntnigar på sig själv det resulterar ofta i att man blir mer besviken om inte klarar av att nå upp till dem.
Istället kan man ha mål som man vet att man kan klara av och mår bra av.

Det kan vara att se till att man äter tre mål mat om dagen (fler eller färre beroende på person).
Att man har ett någorlunda fungerande hushåll osv.
Man kan behöver man boendestöd eller så. (Alla behöver inte det).

Detta är saker som kan göra att tilvaron känns bättre.
Självklart kan det vara olika saker som behövs för olika personer.
Försök iaf att inte försöka leva upp till hur andra gör för du är du och inte dem och folk har olika behov för att må bra.

Crow_ skrev:

gadas skrev:

Crow_ skrev:Realister, kallar dom sig...

Det där man tar till när man inte har några argument...

Mhm. Jag vet.
Orkar mest bara inte tjata emot.

För tydlighetens skull: Jag menade att DE tar till det.

Jag beklagar att du inte kan leva det vill som du verkar vilja. Men är det så att du vill det, eller att du känner att du borde det?
Hur vill du leva ditt liv egentligen?
Man kan göra allt om man gör det på sitt eget vis.

Jag är själv ledsen ibland för att jag inte kan leva som majoriteten, kanske är det en känsla av utanförskap (jag har inte ork att jobba alls).
Men jag kan göra det jag älskar och det som får mig att må bra. Vad får dig att må bra?
Realister är tråkiga fegisar, dröm stort, jag hejar på dig!!

Kram och lycka till!! Vila och dröm!!

PS. Din sambo kanske kan stötta dig ekonomiskt om du vill prova eget företag?
En förändring kräver uppoffring men om det är i den riktning man vill så är det ju värt det, eller?

Crow_ skrev:Realister, kallar dom sig...

De kanske faktiskt är det. Men de verkar också okunniga och sakna insikt i sannolikhetslära.
Inventera vad du kan och hur mycket du är villig att jobba. Leta sedan kunder. Servicejobb där någon annan är chef såsom äldrevården och LSS är nog inte en supermatchning för personer med asperger. Skatteverket brukar ge gratiskurser i hur man bokför så att man kan betala skatt. Så länge du uppger vad du tjänat så brukar det inte vara något problem i större bemärkelse från deras sida.

Vilka områden är det du tänkt jobba inom?

Du behöver dock vara ordningssamt (med papper) och något envis så att du inte ger upp direkt. Det är inte hur många nobbar du får som räknas utan när det skrivs avtal.

DIProgan skrev:Min upplevelse är att man kan behöva perioder av lugn och kravlöshet.

Du har absolut rätt men det är också svårt att finansiera sådant.

Crow_ skrev:Kan till viss del hålla med dig, men jag har ju liksom inte möjlighet att leva kravlöst för jag har fem veckors jobb framför mig?

Sjukskriv dig innan du blir sjuk eller utbränd på riktigt? Skydda ditt liv, räkna inte med att någon annan gör det.

frokensvar skrev:Realister är tråkiga fegisar, dröm stort, jag hejar på dig!!

Realister är sådan som påpekar realiteter. Poängen är att inte lägga så mycket känslor i det utan att ta reda på fakta och utvärdera och inse att man kan ha fel åt båda hållen. Men för att vara realist krävs det också att man har kunskap och tankeförmåga. Men även inser när man inte vet helt enkelt och det är väl dessa sidor som trådskaparens omgivning antagligen missar och är okunniga nog att inte inse det.

Du låter som sagt lite uppgiven, tror dock det ksn bero på att du kört slut på dig lite, vilket verkar vara rätt så vanligt för folk med asperger/autism. Du fick inget boendestöd när du fick din diagnos?
Så fort jag fick min så hjälpte psykiatrin och stadsdelsförvaltningen mig att söka det då man hade rätt till vissa stödinsatser när man har en diagnos.
Jag har inte börjat med det än, men vad jag förstått då ska det hjälpa att ställa vardagen till rätta igen samt att man kanske efter ett tag får lkte mera energi, när man får hjälp med saker.

Sen tänkte jag angående svenssonliv, du är ju bara 20 år och börjar fundera för fullt på att skaffa barn, kanske ta det lite lugnare? Allt måste nog inte gå så inihelvete fort hela tiden.
Nu kanske du behöver lugna ner tempot och få mer struktur i vardagen innan du funderar på vad du vill göra, vet inte hur din situation ser ut exakt, men det verkar som att en del saker är jobbiga och tar massa energi och tillslut är all energi nere och man orkar inte görs något och då kommer nog paniken då all kraft är borta.
Tycker nog du ska försöka se till att få mer stöd i vardagen istället för att öka dosen på antidepp då det låter som att du är ära att gå in i väggen, om du inte redsn gjort det, då behöver man ju tid att vila och återhämta sig och inteha för mycket plikter att sköta. När du sen börjar komma i balans igen så kommer nog intresserna automatiskt.
Kan dock ta tid...
Har själv utmattning efter studier och jobb och har inte återhämtat mig helt än, men börjar bli lite bättre.

Sen en sista grej angående svenssonliv, hur kul låter det egentligen? man blir ju väldigt låst när man har en familj. Bara en tanke.
Ta hand om dig vännen!

plåtmonster skrev:Realister är sådan som påpekar realiteter. Poängen är att inte lägga så mycket känslor i det utan att ta reda på fakta och utvärdera och inse att man kan ha fel åt båda hållen. Men för att vara realist krävs det också att man har kunskap och tankeförmåga. Men även inser när man inte vet helt enkelt och det är väl dessa sidor som trådskaparens omgivning antagligen missar och är okunniga nog att inte inse det.

Ja, så är det ju förstås egentligen.
Mina erfarenheter har gett mig ordet en annan innebörd.
Acceptans och realism går väl hand i hand också.

Tack för era svar och peppen!

Jag har insett, efter att läst och reflekterat över era svar, att jag måste ta tag i det innan jag går totalt in i väggen.
På Måndag går jag till VC och ser om jag inte kan bli sjukskriven, det suger och jag känner mig som en svikare mot jobbet men det kommer inte fungera..

Vilken lojalitet och hänsyn tror du jobbet och samhället visar om du går i väggen och blir sjuk? Du kan lika gärna vara pro-aktiv och se till att den relationen är ömsesidig.

Nej, det har du förvisso rätt i!

Crow_ skrev:Tack för era svar och peppen!

Jag har insett, efter att läst och reflekterat över era svar, att jag måste ta tag i det innan jag går totalt in i väggen.
På Måndag går jag till VC och ser om jag inte kan bli sjukskriven, det suger och jag känner mig som en svikare mot jobbet men det kommer inte fungera..

Nog klokt att bromsa innan det går alldeles för långt.
Jag kan nog känna likadant angående att man inte vill svika jobbet genom att , an sjukskriver sig eller säger upp sig. Jobbar just nu och ska göra det i två veckor till sen två veckors paus därefter två veckor till, hoppas jag kommer klara av det, är inte jättekravfyllt och känns som , an kan ta det lite i sin egen takt så några veckor borde jag nog klara.

När du skev "stämningsstabiliserande" tänkte jag på Lyrica eller andra epilepsimedel. ALL energi i kroppen försvann för mig då och jag ville bara sova. Gick väl in i koma nästan. Så kolla in om du blir trött av medicinerna!
Kram!

Det hr dykt upp ett fenomen som kallas "läkemedelsförgiftad" som oftast drabbar äldre men givetvis kan drabba alla. Oftast finns det en massa mediciner som personen ges och många behövs inte eller ger dåliga biverkningar. Kolla med Apotekare och läkare för rensning.

Det kommer sig väl av att läkare är så glada att föreskriva piller till allt så vården slipper lösa något problem.

Debbido skrev:När du skev "stämningsstabiliserande" tänkte jag på Lyrica eller andra epilepsimedel. ALL energi i kroppen försvann för mig då och jag ville bara sova. Gick väl in i koma nästan. Så kolla in om du blir trött av medicinerna!
Kram!

Jo, är lamotrigin jag äter (mer känd som lamictal?).
Har 100mg så är väl ingen jättedos men bra att du nämnde det, aldrig tänkt på att det kan vara medicinen?!
Har dock ätit det i drygt ett år (samtidigt som as-diagnosen fick jag diagnos ospecificerad personlighetsstörning), minns inte om jag faktiskt var piggare innan.. Hm.. Hur kollar en upp detta?

Kom på att det kansje också kan vara bra att inte gå ner på heltidssjukskrivning direkt, kanske att du kan jobba lite mindre istället, du verkar ju dessutom trivas på jobbet då kan det vara dumt att sluta helt.