Tror ni att det skulle kunna finnas något samband mellan Asperger och självdestruktivt beteende? Hur resonerar ni kring frågan? Jag vill höra hur ni tänker, alla åsikter och kommentarer är varmt välkomna!

Direkt samband vill jag nog inte riktigt kalla det, men som i de allra flesta fall av psykisk ohälsa så är det ju lättare att må dåligt och att känna sig utanför vilket kan leda till olika former av självdestruktivitet.

Har du något belägg för frågan? Alltså om du själv tagit del av tidigare undersökningar och/eller statistik som underlag för denna trådstart. Jag förstår annars inte syftet då detta inte är SCB, bara ett forum för en viss typ av rätt träffad samhällsgrupp som vad jag antar som bäst kan länka dig något av intresse som dessutom kan ge dig bättre svar än vad någon enskild här, det är min kvalificerade gissning, främst då jag inte tänker ge ut något telefonnummer heller.

(Jag är absolut inte dryg nu, jag förstår bara inte, varför jag kände att mina motfrågor är befogade från mitt håll.)

Kanske är det så att asperger och andra komplicerande diagnoser gör livet svårt. Densamma problematiken som diagnosen har ett namn på kan också göra det svårt att hantera problemet på ett effektivt sätt varvid den enda utvägen blir att t.ex skära sig själv, matkontroll osv.

Har vissa funderingar på om mycket av självskadebeteendet hos unga tjejer är odiagnosticerad asperger då de inte fixar pressen att uppfylla alla krav på hur en tjej skall vara.

Så samband mellan asperger och självdestruktivitet, ja kanske men inte per automatik. Det kan finnas en massa anledningar.

Jag tror att det ofta finns ett samband på något sätt. Anorexi och andra ätstörningar är ju ganska vanligt förekommande hos folk med AS och ångesttillstånd ännu mer så. Självskadande är väl ångestlindring i många fall. Det verkar också vara rätt vanligt att förlägga problemen från insidan (psyket, upplevelsen av det egna jaget) på utsidan (kroppen, fysiken)...om någon fattar vad jag då menar. Att straffa utsidan för problem i det inre.
Detta pga. exempelvis alexitymi, dysmorfofobi, tvångssyndrom och en allmän förvirring över det egna jaget i en osynlig aspergertvångströja.

Edit: Skriver från mobil på väg till jobbet, svårt att formulera ett vettigt svar...

Neurofunk skrev:Har du något belägg för frågan? Alltså om du själv tagit del av tidigare undersökningar och/eller statistik som underlag för denna trådstart. Jag förstår annars inte syftet då detta inte är SCB, bara ett forum för en viss typ av rätt träffad samhällsgrupp som vad jag antar som bäst kan länka dig något av intresse som dessutom kan ge dig bättre svar än vad någon enskild här, det är min kvalificerade gissning, främst då jag inte tänker ge ut något telefonnummer heller.

(Jag är absolut inte dryg nu, jag förstår bara inte, varför jag kände att mina motfrågor är befogade från mitt håll.)

Detta är en fråga som jag och mina vänner länge funderat över eftersom vi alla stött på aspergare eller personer med annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som lidit av ett självskadebeteende.

Självskadebeteende är ibland förknippat med annan psykiatrisk problematik, men självskadebeteende är tydligen inte så ovanligt, har uppfattat det som att det ofta förknippas med borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning:

Läkartidningen. 2014;111:CP3L - Självskadebeteende är vanligt och stigmatiserande
2014-02-04

Nationella självskadeprojektet arbetar för bättre bemötande och vård

Sammanfattat

Självskadebeteende, t ex att aktivt skära eller bränna huden, är vanligt och ibland (men inte alltid) förknippat med annan psykiatrisk problematik. Självskadebeteende börjar oftast i tonåren.

Omhändertagandet av individer med självskadebeteende har kritiserats, bl a för brister i bemötande och tillgång till specialiserad behandling.

Nationella självskadeprojektet har som mål att utveckla både kunskapen om och vården av problem förknippade med självskada. Centralt är att såväl öka kunskapen som påverka attityder och bemötande hos dem som möter självskadade.

Inom ramen för projektet utvärderas en ny korttidsterapi i grupp (emotionsreglerande gruppterapi; ERGT).

Självskadebeteende börjar ofta i ungdomen [2, 3] och är ibland, men inte alltid, associerat med annan psykiatrisk problematik, t ex ätstörning, ångest och depression [4]. Självskada utgör också i sig ett kriterium vid diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline-personlighetsstörning).

Självskadebeteende är vanligt. En nyligen publicerad multicenterstudie som inkluderade elva europeiska länder visade en livstidsprevalens på 27,6 procent, där 19,7 procent rapporterade enstaka episoder, medan 7,8 procent hade haft återkommande episoder av självskadebeteende [1].

Här finns mer info om självskadebeteende:

IKOS Informationsprojektet Kunskap om Självskadebeteende

...
Diagnos

Att skada sig själv är inte det samma som att vara psykiskt sjuk. Självskadebeteende är ännu så länge ingen psykiatrisk diagnos, vilket innebär att personer som skadar sig själva kan ha en eller flera psykiska sjukdomar, men de kan också vara psykiskt friska. Även om självskadebeteende tycks förekomma på ett experimenterande stadie (lite som att vissa ungdomar någon gång testar att röka en cigarett utan att bli rökare), bör man alltid ta beteendet på allvar. Självskadebeteende förknippas ofta med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (som även kallas borderline) men de flesta som skadar sig själva har inte den diagnosen. Andra diagnoser som förekommer samtidigt som självskadebeteende är olika depressiva tillstånd, bipolär sjukdom, ätstörningar, ångestsyndrom och post-traumatiskt stressyndrom.
...

Wine skrev:Självskadebeteende är ibland förknippat med annan psykiatrisk problematik, men självskadebeteende är tydligen inte så ovanligt, har uppfattat det som att det ofta förknippas med borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning:

Wine skrev:

IKOS Informationsprojektet Kunskap om Självskadebeteende

Självskadebeteende förknippas ofta med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (som även kallas borderline) men de flesta som skadar sig själva har inte den diagnosen.

Min fetstil i citatet. Borderline är den enda diagnos som har självskadebeteende som ett kriterium. Så därför drar vårdpersonal gärna fram den diagnosen när de möter en person med SSB, oavsett hur få andra borderline-kriterier som den uppfyller.

Jag höll på med självskadande dels för mitt psykiska mående samt att jag inte kunde ta kontroll över mina känslor vart misstag jag gjorde vart en bottenlös brunn som fick som följd att jag inte kunde hindra mig ifrån att göra sådana saker för jag visste inte hur jag skulle kanalisera det. Nu när jag ser tillbaka på den tiden (runt 10 år sedan) kan jag inte riktigt känna igen mig själv för hur jag var då mot det jag är idag.

aspiemason skrev:för jag visste inte hur jag skulle kanalisera det

Det är väl nyckeln i det hela?

MM men jag kom aldrig fram till det då.

SunOfDarkness skrev:Tror ni att det skulle kunna finnas något samband mellan Asperger och självdestruktivt beteende? Hur resonerar ni kring frågan? Jag vill höra hur ni tänker, alla åsikter och kommentarer är varmt välkomna!

Vet inte om jag sett det omnämnas i samband med AS kriterier, annat än som kontenta av social utslagenhet osv. Men sådant kan väl alla drabbas av, men det är klart att som AS kan man vara mer sårbar, i en del miljöer...

Surfa gärna på youtube "Autistic tantrums". Där finns det kontorspersonal som drabbas av impulsgenombrott och krossar inredningen. Självdestruktivt? Antagligen, det är väl risk att de får sparken?

Efter ett utbrott skäms man som en hund eftersom Sverige är de välkontrollerades land. Jag fylls av självhat och en vilja att skada mig själv om jag handlat väldigt impulsivt, gjort bort mig, blivit mobbad, blivit förkastad

Många aspergare är väl HSP eller känsliga/överkänsliga. Vissa är mediala.
Stor sårbarhet kan ju leda till självdestruktiva handlingar. Jag vägrar ha borderline. Mina boendestödjare tror inte på den diagnosen, inte jag heller.

Min pappa fick svåra autistiska tantrums, som både gick utåt och inåt. Att det var någon fel på nervsystemet insåg jag redan som liten. Han hotade att skada oss, men det blev inte så. Män låter ju vreden mest gå utåt medan kvinnor låter det gå inåt - självskada.

Vi är ofta de utstötta nördarna. Ligger det inte nära till då att hata sig själv och att vilja skada sig själv? Åtminstone för vissa.