Inte gjord för att leva

av **plåtmonster** » 2015-04-06 22:19:48

På vilket sätt märker du det rent konkret?
Det finns trångsynta människor överallt. Det är först när man inte kan hålla de utanför sin personliga sfär som det blir problem.

av **Natte** » 2015-04-06 22:44:28

Jag märker det nog mest på att min släkt inte riktigt accepterar mig för den jag är. Och sedan så hör man ibland ifrån medlemmar här vilken oacceptans samhället har mot aspergare numera. Plus att media sprider ut att aspergare är galna mördare.

God Natt

av **Knapp** » 2015-04-07 12:00:14

Jeg kjenner meg igjen. Jeg var veldig redd for å ikke klare et vanlig liv. Og redselen var berettiget. Jeg klarer ikke et vanlig liv. Jeg er på sykehus.

Jeg håper du får hjelp og veiledning og gode mennesker rundt deg?

av **Teagirl** » 2015-04-07 13:29:07

Knapp skrev:Jeg kjenner meg igjen. Jeg var veldig redd for å ikke klare et vanlig liv. Og redselen var berettiget. Jeg klarer ikke et vanlig liv. Jeg er på sykehus.

Jeg håper du får hjelp og veiledning og gode mennesker rundt deg?

Åh, vad ledsen jag blev nu när jag läste att du är på sjukhus, skickar mina tankar till dig på sjukhuset :-)Hug

. Får jag fråga varför du är på sjukhus? Jag har själv varit inlagd på sjukhus 7 gånger för min psykiska ohälsa, både för anorexin och djupa depressioner och sist nu i våras för en överdos/självmordsförsök.

Jag har två underbara föräldrar som stöttar så gott dom kan, tyvärr är min kontaktperson inom psykiatrin lite konstig och vi förstår inte varandra riktigt och jag kan inte lita på henne. Jag har en till kontakt inom psykiatrin men det är bara en tillfällig kontakt fram till juni, hon är jätte bra och jag litar på henne men det känns så jobbigt att veta att det bara är tillfälligt, jag kan inte slappna av då.

av **Teagirl** » 2015-04-07 13:53:16

Natte skrev:Jag märker det nog mest på att min släkt inte riktigt accepterar mig för den jag är. Och sedan så hör man ibland ifrån medlemmar här vilken oacceptans samhället har mot aspergare numera. Plus att media sprider ut att aspergare är galna mördare.

God Natt

På vilket sätt visar din släkt det? Det är inte kul att inte känna sig accepterad av de som finns nära en. Så har jag också känt förut och kan till viss del känna nu med. Jag tror att i mitt fall så har mycket berott på okunskap, nu är det lite bättre när mina föräldrar vet mer om hur jag fungerar även om det fortfarande finns lite saker att jobba på. Sedan tror jag att en del av det är mina egna känslor som jag lägger på dem fast de egentligen inte menar så men att jag tolkar dem fel och att de tolkar mig fel.

Resten av släkten har jag inte berättat för att jag har asperger. Det är i så fall om mina föräldrar sagt det till någon men jag känner att de inte har med det att göra. Jag kan i och för sig ha berättat det för min kusin som jag står nära.

En sak som är jobbig är att när jag berättade för min bror att jag har asperger så skrattade han bara och sa att jag inte har det, att jag hittar på. Bara för att jag inte är den "typiska" asperger personen som alla som inte vet något om diagnosen fördomsfullt ser framför sig. Jag blev ledsen för jag hade samlat mod i ett halvår för att säga det till honom. Jag hittar ju inte på att jag har en diagnos, det är inget jag vill. Jag har gått i en utredning och två psykologer och en läkare och mina gamla kontaktpersoner har gemensamt gått igenom mitt fall, utredningen, hur det varit genom åren och kommit fram till att jag har det. Min förra terapeut som är den bästa som någonsin funnits var den första som reagerade och sa att hon tror att jag har asperger, det var hon som tryckte på för en utredning och henne litar jag på till 200%. Att jag har asperger är liksom inget de inom vården bara hittar på och inget jag bara hittar på. Jag vill bli tagen på allvar. Kan känna ibland att mina föräldrar också tycker så om diagnosen, att de inte tar den på allvar bara för att jag fått den så sent i livet. Och det är jobbigt, jag kämpar för att acceptera mig själv och min diagnos medan de omkring mig inte verkar ta det på allvar.

Jag känner mig ofta utanför även i min släkt, även om jag vet egentligen att de inte menar det. Men jag är inte som de andra, jag kan inte äta deras mat, jag har alla mina tvång,tider och rutiner och all min ångest och jag orkar inte vara social lika länge som de så antingen går jag hem tidigare eller så måste jag bli hemskjutsad om vi är hos min moster och morbror.

av **Natte** » 2015-04-07 19:54:51

När det gäller min släkt så kan jag säga att min pappas släkt har jag ingen kontakt med, så när det gäller dem så vet jag inte ens om de vet att jag har en diagnos. Åtminstone så har min pappa sagt att han inte har berättat för dem om min aspergerdiagnos.

Den släkt jag syftar på är min mammas släkt och då mina mostrar. Så här mycket kan jag säga att de inte riktigt accepterar att jag -inte arbetar -att jag röker. Själva röker de inte och ska enligt mitt tycke slå världsrekord i präktighet. Jag har själv avslutat kontakten med dem, då de enligt mitt tycke behandlat mig som en efterbliven idiot, åtminstone stundtals. En av de sista gångerna jag träffade en av mostrarna så är det första hon frågar om jag inte ska skaffa en daglig verksamhet. Men någon sådan vill jag inte ha för att jag dels är arbetsskygg, dels känner att jag inte har något gemensamt de utvecklingsstörda som för det mesta är på sådana ställen. Jag har egentligen ingen drivkraft att arbeta och har bara sommarjobbat i tonåren. Och det verkar åtminstone en av mina mostrar inte vare sig acceptera eller förstå. Så de enda relationer jag har numera är med min pappa och en nyligen återupptagen relation med min mamma. Men så jättebra är de inte.

av **ajemen** » 2015-04-07 20:17:23

Äh, det eventuellt värsta är väl att man dör förr än senare, men som antytt så kanske det inte är det värsta, om ens dåligt. Man har ju egentligen inget mer ansvar än att vara människa. Fast ansvar är ett flummigt begrepp i ett deterministiskt eller slumpmässigt universum. Livet är lite som en 4d-film: Man lutar sig tillbaka och ser vad som händer. En del saker gör ont o.s.v.; det är högst fascinerande och kanske lite besvärande, eller tvärtom.

av **Natte** » 2015-04-07 21:19:47

ajemen skrev:Äh, det eventuellt värsta är väl att man dör förr än senare, men som antytt så kanske det inte är det värsta, om ens dåligt. Man har ju egentligen inget mer ansvar än att vara människa. Fast ansvar är ett flummigt begrepp i ett deterministiskt eller slumpmässigt universum. Livet är lite som en 4d-film: Man lutar sig tillbaka och ser vad som händer. En del saker gör ont o.s.v.; det är högst fascinerande och kanske lite besvärande, eller tvärtom.

Om detta var riktat mot mig, vad menar du med det?

av **ajemen** » 2015-04-07 21:31:50

Natte skrev:
ajemen skrev:Äh, det eventuellt värsta är väl att man dör förr än senare, men som antytt så kanske det inte är det värsta, om ens dåligt. Man har ju egentligen inget mer ansvar än att vara människa. Fast ansvar är ett flummigt begrepp i ett deterministiskt eller slumpmässigt universum. Livet är lite som en 4d-film: Man lutar sig tillbaka och ser vad som händer. En del saker gör ont o.s.v.; det är högst fascinerande och kanske lite besvärande, eller tvärtom.

Om detta var riktat mot mig, vad menar du med det?

Haha nej fan, jag bara skrev något generellt kring trådens tema.

av **011100100110** » 2015-04-07 23:14:04

Teagirl skrev:Jag har en tanke och känsla jag haft sen jag var barn om att jag inte är gjord för att leva, att det blev något fel när jag kom till. Att jag inte borde leva. Att jag är ett misstag. Att de vore bättre om jag var död.

För jag klarar verkligen inte av det som man måste för att klara sig i det här samhället, jag passar inte in. Jag är verkligen ett misstag. Hur kan en enda människa få så många fel och brister som jag har? Hur kan man bryta ihop över de saker jag gör, hur kan jag vara så känslig, varför fungerar inte min hjärna som en hjärna ska?

Jag vill ha barn men vet inte om jag klarar att dela mitt liv med en sambo eller om det ens finns någon som skulle kunna bli kär i mig eller om jag kan bli kär. Jag vill plugga men är så extremt stresskänslig. Jag skulle vilja prova att bo på olika ställen men klarar mig inte själv, behöver mina föräldrar trots att jag är 27 år. Jag är rädd för att flytta och klarar inte förändringar.

Kommer jag klara ett vanligt liv med utbildning, vanligt jobb, familj och vänner? Kommer jag sitta kvar ensam i samma etta tills jag dör?

Jag har så mycket tvång och ritualer och har svårt att slappna av med andra människor, allt i min vardag kräver så mycket energi och jag har dessutom anorexi och bipolär sjukdom utöver Asperger.

Jag är så orolig och känner verkligen att jag inte klarar av livet, allt, även de små sakerna kräver aktiva beslut och val och allt i min vardag blir så stort och svårt. Inget bara är, utan allt är en kamp. Till exempel ringde en kompis mig och ställde in gårdagens möte för att hon var tvungen att jobba, jag bröt ihop totalt för jag hade ju planerat för att träffa henne och hängt upp hela dagen på det, fick en ångestattack och mådde hemskt dåligt för att dagen inte skulle bli som jag hade planerat. Det var inte förrän sent på kvällen som jag var normal igen och kunde se med normala ögon på det hela och att det inte var en så stor sak, men just då kändes det som världen gick under och jag med den.

Jag kan inte ta minsta lilla beslut eftersom min hjärna letar upp alla detaljer som varje beslut skulle kunna leda till men när jag försöker förstå vad besluten kommer leda till så har jag svårt att förstå och ta det till mig. Och jag tar varje beslut som om de vore livsviktiga fast det kan handla om en så liten sak som om jag ska gå upp 9.10 eller 9.15 på morgonen.

Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit eller är jag ensam om att känna att jag inte klarar av livet? Jag gör ju verkligen inte det, jag är inte gjord för att leva

Skulle kunna skriva så mycket mer om hur aspergern påverkar mitt liv men det skulle bli så långt och jag antar att ni som läser det här vet vad det innebär att ha asperger och förstår även om jag inte skriver allt.

Det kändes tungt att läsa att du har det såhär svårt.
Jag hoppas att du hittar en väg där du kan må bättre. Det känns lite bagatelliserande att försöka tipsa om någonting, men kan försöka. Det som hjälpte mig lite grann med mitt mående var att försöka se världen inom mig som viktigare än den utanför. Efter det försöka bygga på den inuti och hitta känslor där som jag kan uppleva. T ex genom att lära mig lite nya saker jag alltid velat testa på. Lite olika instrument. Upplever även att träning/motion har varit bättre än någon medicin jag någonsin ätit. Hoppas att du får det bättre snart.

Vänliga hälsningar,
011100100110

av **snuggelhund** » 2015-04-09 20:22:50

Jag känner igen mig så väl i det du skriver teagirl. Hoppas det bli bättre. :-)Hug

av **Teagirl** » 2015-04-12 13:27:48

snuggelhund skrev:Jag känner igen mig så väl i det du skriver teagirl. Hoppas det bli bättre.

Tack, men vad synd att du också känner så. Har du också känt så sen du var liten?

av **Teagirl** » 2015-04-12 13:30:25

Till alla som svarat, tack så hemskt mycket. Det känns så skönt att bli förstådd och att det inte är som i "verkliga" världen där alla bara säger till mig att jag inbillar mig och överdriver och att jag har fel. Har liksom inte fått någon förståelse för att jag känner så här. Förutom från min förra terapeut som jag saknar något enormt.

För min del har jag känt så här sen jag var barn. Känner ni andra också igen er i det? Att det varit så hela livet?

av **snuggelhund** » 2015-04-13 23:32:02

Teagirl skrev:
snuggelhund skrev:Jag känner igen mig så väl i det du skriver teagirl. Hoppas det bli bättre.

Tack, men vad synd att du också känner så. Har du också känt så sen du var liten?

Nej inte vad jag kommer ihåg direkt, utan det började i tonåren för min del.
Då började jag få ångest och depressionsproblematik.

Sedan har känslorna ökat på i takt med att det inte blivit bättre. Alla andra verkar utvecklas och bli normala vuxna medan man själv lever i någon slags bubbla. Livet liksom går en förbi och att det känns som att det finns inget att göra åt det..

Just barndomen kommer jag ihåg som väldigt ljus, den brukar jag tänka tillbaks på när jag mår dåligt. Då kände jag mig "normal".

Jag har dock börjat må lite bättre senaste åren, men det känns som att det är långt kvar till en bra tillvaro.. går i snigeltakt.