Alien skrev:Intressant. Vilken bok av John Gray står det i? Jag har bara läst "Män är från Mars, kvinnor från Venus" och minns inte några kramregler därifrån. Såg att Gray skrivit många böcker: http://www.brombergs.se/200/201.asp?id=1083

Jag har inte läst några av hans böcker så jag vet inte. Han lärde ut det på ett seminarium jag var på med exet i början av 90-talet.

Möjligen on topic:

http://lifeandhealth.guardian.co.uk/exp ... 15,00.html

Ettikett och normbeteende e kanske inte min forte, men jag har observerat ett och annat ibland. T.ex. kan jag tala om att i Thailand så förväntas man bjuda lite mer på sig själv i alla ärenden man gör då man som utlänning, trots gäststatus ses som lägre status än alla thailändare. Iof så tycker jag det e lite så i Sverige med, beroende iof lite på hur man beteer sig kanske. I Thailand ses äldre människor, ämbetsmän och akademiker som hög status med jämfört med den vanlige arbetaren. De har även en oskriven etikettlag att man inte ska skämta om Thailands kung eller kungahuset.

Jag tycker det e bra då det kan ses som reglering för det sociala utbytet. Dvs, att man som ny bjuder lite mer på sig själv i alla avseenden.. Men det kanske inte e så lätt alltid om man inte har det basala fluxet i fickan så att säga.

En annan regel som jag observerat e att man inte ska ta upp "tunga", "jobbiga", "personliga" eller saker som har med den andres kropp att göra, om man inte känner personen eller har vunnit dennes förtroende så att säga. Kan erkänna att jag i min iver och nyfikenhet ibland i det förgågna fallit för denna lockelse.

En annan etikettsaspekt e ofta tycker jag mig observerat att det oftast e vettigast att inte framföra kritik. Eller man kanske kan säga att om man ska säga något negativt så anses det oftast att man då bör avstå från att säga det.

En annan sak tycker jag mig sett e att om man ska ge någon beröm så ska man inte överdriva eller skoja bort det, vilket jag ibland av pinsamhetsfaktor har fallenhet för kanske. Iof så kanske det e lite en smaksak. Men man kanske kan glida in lite på området artighet. Det kanske e lite mer artigt att ge beröm, ge uppmärksamhet till olika faktorer som av vissa kanske anses onödigheter osv. En gammal och vis person jag kände ett tag gav mig rådet att ge minst ett berömm varje dag. Vilket jag tycker e svårare än det låter.

En annan etikett kan va att hänga kläderna på rätt ställe hemma hos folk och att i olika lägen göra som den med högst status gör. Då menar jag inte apa efter utan mer vad gäller nivå på konvercasion och vad man tar hänsyn till och sånt. Vilket kanske låter självklart, men ju mer hänsyn man tar desto bättre självklart.. Även att "rädda ansiktet och anseende" på denna/dessa om man kan och det behövs..

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte ska "slå eller attackera på saker". Det brukar oftast uppfattas som brott mot etikett. Detta gäller speciellt på fysiska attribut. Sen e de väll att prata om snusk eller monotomt som ses som bristande etikett i vissa lägen.

PLUR.

Ganesh skrev:Möjligen on topic:

http://lifeandhealth.guardian.co.uk/exp ... 15,00.html

Tydligen förbjudet för män att bära jeansjackor fast då borde det väl vara förbjudet för kvinnor med?

Idiotiskt, om man tycker att blå jeans och blå jeansjacka är för mycket uniform el för likt Billy Ray Cyrus, så kan man väl ha svarta jeans till dem.

För övrigt vet jag inte vem den där Billy Ray är men det låter som ett riktigt redneck-namn.

Isse skrev:Ettikett och normbeteende e kanske inte min forte, men jag har observerat ett och annat ibland. T.ex. kan jag tala om att i Thailand så förväntas man bjuda lite mer på sig själv i alla ärenden man gör då man som utlänning, trots gäststatus ses som lägre status än alla thailändare. Iof så tycker jag det e lite så i Sverige med, beroende iof lite på hur man beteer sig kanske. I Thailand ses äldre människor, ämbetsmän och akademiker som hög status med jämfört med den vanlige arbetaren. De har även en oskriven etikettlag att man inte ska skämta om Thailands kung eller kungahuset.

Jag tycker det e bra då det kan ses som reglering för det sociala utbytet. Dvs, att man som ny bjuder lite mer på sig själv i alla avseenden.. Men det kanske inte e så lätt alltid om man inte har det basala fluxet i fickan så att säga.

En annan regel som jag observerat e att man inte ska ta upp "tunga", "jobbiga", "personliga" eller saker som har med den andres kropp att göra, om man inte känner personen eller har vunnit dennes förtroende så att säga. Kan erkänna att jag i min iver och nyfikenhet ibland i det förgågna fallit för denna lockelse.

En annan etikettsaspekt e ofta tycker jag mig observerat att det oftast e vettigast att inte framföra kritik. Eller man kanske kan säga att om man ska säga något negativt så anses det oftast att man då bör avstå från att säga det.

En annan sak tycker jag mig sett e att om man ska ge någon beröm så ska man inte överdriva eller skoja bort det, vilket jag ibland av pinsamhetsfaktor har fallenhet för kanske. Iof så kanske det e lite en smaksak. Men man kanske kan glida in lite på området artighet. Det kanske e lite mer artigt att ge beröm, ge uppmärksamhet till olika faktorer som av vissa kanske anses onödigheter osv. En gammal och vis person jag kände ett tag gav mig rådet att ge minst ett berömm varje dag. Vilket jag tycker e svårare än det låter.

En annan etikett kan va att hänga kläderna på rätt ställe hemma hos folk och att i olika lägen göra som den med högst status gör. Då menar jag inte apa efter utan mer vad gäller nivå på konvercasion och vad man tar hänsyn till och sånt. Vilket kanske låter självklart, men ju mer hänsyn man tar desto bättre självklart.. Även att "rädda ansiktet och anseende" på denna/dessa om man kan och det behövs..

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte ska "slå eller attackera på saker". Det brukar oftast uppfattas som brott mot etikett. Detta gäller speciellt på fysiska attribut. Sen e de väll att prata om snusk eller monotomt som ses som bristande etikett i vissa lägen.

Isse, det mesta av detta var nytt för mig. Jättebra att få dessa regler beskrivna! Just sånt jag efterlyste i den här tråden.

Sen gäller det bara att komma ihåg dem...

*Bump*

isse skrev:En annan etikett kan va att hänga kläderna på rätt ställe hemma hos folk och att i olika lägen göra som den med högst status gör. Då menar jag inte apa efter utan mer vad gäller nivå på konvercasion och vad man tar hänsyn till och sånt. Vilket kanske låter självklart, men ju mer hänsyn man tar desto bättre självklart.. Även att "rädda ansiktet och anseende" på denna/dessa om man kan och det behövs..

En reservation här:
Man riskerar att göra fel om man gör som den med högst status gör.
Den har liksom rätt att göra mer, tänja på gränser mer.
Den med högst status kan ha "rätt" att skämta om lägre individer t.ex. och det motsatta brukar inte gälla.

Just det felet har jag gjort många gånger (år) innan jag insåg.
Om man ska analysera och försöka göra som andra, så kanske man bör titta på hur "de flesta" gör om man vill passa in.
Men jag vet inte, det är en hypotes bara. Man måste också tänka på vad det "kostar" mentalt/personligt om man måste spela eller ändra sig långt över sin nivå.
Bättre att försöka hitta umgänge där man accepteras bättre.
(Jag vet att man ibland "måste" vara med på vissa tillställningar man inte riktigt kan välja bort.)

Jag har inte läst hela tråden så jag kanske missar något i helheten här.

Och hur vet man i så fall vem som har 'högst status'? Jag brukar bara umgås med folk som inte har någon särskild rangordning sinsemellan och har därför inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna avgöra sånt i praktiken. (Utom i högstadiet där det var kristallklart t o m för mig vilka som var i toppen och botten av den hierarki som konstigt nog alltid bildas just i skolan. Och på jobbet förstås, där var det ju klart att chefen var högsta hönset.)

Inger skrev:Och hur vet man i så fall vem som har 'högst status'? Jag brukar bara umgås med folk som inte har någon särskild rangordning sinsemellan och har därför inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna avgöra sånt i praktiken. (Utom i högstadiet där det var kristallklart t o m för mig vilka som var i toppen och botten av den hierarki som konstigt nog alltid bildas just i skolan. Och på jobbet förstås, där var det ju klart att chefen var högsta hönset.)

Hmm... hmm... Det kan vara knepigt.
Man märker det efter att man har gjort bort sig ett antal gånger
Ibland kan den vara högst som får uttrycka sig lite hur den vill utan att anses fel. Men ibland är en sådan person en som inte är omtyckt.
Om man träffar gruppen under en längre tid så kan man få tid att studera noga, men är det bara en enstaka middagstillställning så är det svårt att veta vad som är vad och vilket som är vilket...
Detta studerande tyckte jag blev intressant efter att ha läst lite böcker i ämnet och fått diskuterat ämnet med en som är duktig på det. Då får man lite hållpunkter att börja med.

Men - om man umgås med folk som inte har någon rangordning så bör det ju inte kunna bli så att man väljer en nivå som är fel om man försöka se vad de andra gör (och om man lyckas förstås - teori är en sak praktik en annan).

Det är synnerligen svårt att studera och analysera OCH försöka agera.

Bror Duktig skrev:Men - om man umgås med folk som inte har någon rangordning så bör det ju inte kunna bli så att man väljer en nivå som är fel om man försöka se vad de andra gör (och om man lyckas förstås - teori är en sak praktik en annan).

Det är synnerligen svårt att studera och analysera OCH försöka agera.

Så sant, så sant. Input och output samtidigt är inte precis min starkaste sida. Brukar vara bra på antingen det ena eller det andra. Däremot har jag vanligen en videoinspelning i huvudet som jag kan kolla på efteråt och analysera. Men då är det så dags...

På jobbet är det inte bara chefer som har högst rangordning. Det finns även informella ledare, och dem gäller det att hålla sig väl med. Det är de som bestämmer vad man ska prata om. Det är de som avgör att vissa ämnen inte är värda att prata om. Jag minns en gång när jag tog upp något i mitt tycke intressant, som jag läste om i tidningen. Då sa en ranghög person "Journalisterna bara överdriver" och så var det avgjort och jag kände mig vederbörligen tillplattad. Totalt irrelevant anmärkning tyckte jag, de hade väl inget bevis för att just denna artikel var överdriven. Var det förbjudet att ta upp sånt man läste i tidningen? Skulle man prata bara om personliga saker?

En annan gång tog jag upp något mer personligt, som iaf jag själv hade kunskap om. "Men det där är ju bara som du uppfattar det", fick jag höra. Som om jag inte skulle kunna uppfatta något rätt. Dessutom påpekade jag vissa fakta, inte bara mina "uppfattningar". Men eftersom meningen tydligen var att sätta mig på plats så blev jag stum.

Lika bra att försöka drömma sig bort på kafferasterna medan andra surrade om för mig totalt ointressanta saker.

Just därför har jag ibland svårt med arbetsplatser och/eller skolarbete.

Oftast får jag, automatiskt, rollen som den informella ledaren. Även om det är någon annan som -egentligen- är min chef så är det mej alla frågar om råd och lyssnar på. Jag tar naturligtvis mitt ansvar och ser till att alla ska känna sej uppmärksammade, till skillnad från andra (oftast den "egentlige" chefen) som bara talar till ett fåtal (mej, oftast).
Jag tycker så illa om det där, att sortera människor pga godtyckligt sinne och smak. Ibland tycker jag det är bra att det är just JAG som blir den informella ledaren eftersom jag verkligen försöker låta bli att sortera. Jag sätter vikt vid saker som att se vad "mina" arbetare gör och att uppmärksamma dem för det. Att ha KOLL, helt enkelt. Och att jaga på dem som annars inte skulle göra så många knop.

Men detta kan ju naturligtvis leda till konflikter om det redan finns en informell ledare, eller en väldigt stark chef, som har en ledarstil som inte alls överensstämmer med min, utan snarare är väldigt auktoritär. Det har jag också upplevt. Det blev rätt tokigt då, som två grupper, där den ena gruppen fjäskade järnet för rangordningschefen och den ena gruppen höll sej till den mer kamratliga informella chefen (jag).

nallen har sett lite av hur jag funkar som informell chef. Om han har något att säga i ämnet vore det intressant att höra. Fast kanske helst via PM... ;-D

Här är en bra regel som jag dock aldrig har brutit mot, bara blivit drabbad av regelbrottet:

Om man skall kramas med underliven långt från varandra så skall man inte krama hårt om nacken. Visserligen så kan en hård kram mot ryggen kännas, fel, men mot nacken är det värre. Riktigt läskigt blir det om kramaren drar bakåt sin höft samtidigt som greppet är kopplat.

Sättet att kontra denna flygvärdinnekram på steroider är att se till att få in minst en arm över "flygvärdinnans" armar. Det gäller inte att slita ned "flygvärdinnas" armar, bara lätta på trycket mot ens nacke.

weasley skrev:nallen har sett lite av hur jag funkar som informell chef. Om han har något att säga i ämnet vore det intressant att höra. Fast kanske helst via PM... ;-D

Det där var himla kul, när vi tittade på träffbilder på en av mina träffar och nallen utbrast att han kände dig, och fick klart för sig att du var weasley (eller att weasley var du)...

Alien skrev:På jobbet är det inte bara chefer som har högst rangordning. Det finns även informella ledare, och dem gäller det att hålla sig väl med. Det är de som bestämmer vad man ska prata om. Det är de som avgör att vissa ämnen inte är värda att prata om.

Jaha, ja, det där har jag läst om. "Nyckelpersoner" "kodbärare" eller nåt sånt kallar Iris Johansson dessa. Hon menar att om man är t ex chef, lärare eller handledare så bör man alltid ha koll på vem som är den informelle ledaren och hålla sig väl med denne eftersom den annars lätt kan vända alla sina lojala i övriga i gruppen mot en.

Proffe Slimp skrev:Här är en bra regel som jag dock aldrig har brutit mot, bara blivit drabbad av regelbrottet:

Om man skall kramas med underliven långt från varandra så skall man inte krama hårt om nacken. Visserligen så kan en hård kram mot ryggen kännas, fel, men mot nacken är det värre. Riktigt läskigt blir det om kramaren drar bakåt sin höft samtidigt som greppet är kopplat.

Sättet att kontra denna flygvärdinnekram på steroider är att se till att få in minst en arm över "flygvärdinnans" armar. Det gäller inte att slita ned "flygvärdinnas" armar, bara lätta på trycket mot ens nacke.

"Flygvärdinnekram" var ett bra uttryck! Då får man direkt en bild av vad du menar.

Kramar ö h t tycker jag är ett svårt kapitel, jag brukar bara improvisera och kramas såsom det känns bäst och hoppas att det funkar.

Kindpussar är dock ännu mycket svårare eftersom det känns så onaturligt när man inte är uppvuxen i en sån kultur.

Men ta i hand känns inte alls jobbigt längre. Det jättelånga snacket med terapeut-väninnan måste ha hjälpt på nåt sätt fast jag vet inte hur det gick till. Vet bara att efter det känner jag inte längre något motstånd mot att skaka tass. Innan kändes det olidligt och i flera år antingen vägrade jag eller räckte fram vänstertassens fingerspetsar lite försiktigt om jag absolut måste. Skumt...

weasley skrev:Oftast får jag, automatiskt, rollen som den informella ledaren. Även om det är någon annan som -egentligen- är min chef så är det mej alla frågar om råd och lyssnar på. Jag tar naturligtvis mitt ansvar och ser till att alla ska känna sej uppmärksammade, till skillnad från andra (oftast den "egentlige" chefen) som bara talar till ett fåtal (mej, oftast).

Det är märkligt egentligen för du ser ju så himla ung och hip ut och sitter bara där på golvet och stickar och gör inget väsen av dig alls, men ändå är det något visst som gör att man litar på ditt omdöme.

Apropå kramar gör jag en manne:
http://www.metacafe.com/watch/1132945/how_to_give_the_perfect_man_hug/

Tyckte det var riktigt kul. Tydligen är det extra svårt med man-till-man-kramar.

Inger skrev:"Flygvärdinnekram" var ett bra uttryck! Då får man direkt en bild av vad du menar.

Tror att jag fick det uttrycket från Douglas Coupland eller Peter Hedges.

Inger skrev:Kramar ö h t tycker jag är ett svårt kapitel, jag brukar bara improvisera och kramas såsom det känns bäst och hoppas att det funkar.

Mjo, men regler för kramar kan kodifieras objektivt. På 90-talet såg jag en bok om kramar där tecknade björnar illustrerade kramarna. Den var mörkorange, om jag minns rätt.

Inger skrev:Kindpussar är dock ännu mycket svårare eftersom det känns så onaturligt när man inte är uppvuxen i en sån kultur.

Har du sett Borat? Själv så hade vi en ingift släkting från Balkan, så det känns inte så konstigt. Men då jag inte umgås med folk från Balkan eller Djursholm så var det länge sedan.

I Kina ska man använda båda händerna när man räcker fram och tar emot t ex en kopp te el en present. Att bara använda ena handen anses som nonchalant.

Och i Indien ska man bara använda högra handen (vi vet ju vad vänsterhanden används till). Svårt för en vänsterhänt där, den blir automatiskt oartig.

Vad sött, alla talar om kramar, jag ÄLSKAR DET. Kommer ihåg en dag jag var med en tjejkompis och skulle kramas, efter ett tag kände jag en ryggklapp och trodde det tillhörde kramandet, nu förstår jag att hon ville att jag skulle släppa taget..haha..oops.


Christer

Bumpar en gammal tråd för att posta nya etikettsregler från Etikettdoktorn:

Etikettdoktorn skrev:Berätta inte om det här:

Hur dina fisar luktar

Toalettanekdoter

Om ditt sexliv

Skitsnack om ditt ex

Sjukdomsdetaljer

Hur mycket du hatar ditt jobb och dina kollegor

Allt som du själv inte skulle vilja läsa eller höra

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5927487.ab
Etikettdoktorns blogg: http://blogg.aftonbladet.se/etikettdoktorn

Sen hör ju självklart Magdalena Ribbings spalt hemma i den här tråden också:
http://www.dn.se/blogg/etikettfragan

Här är några av mina egna iakttagelser på etikettregler. Regler som fungerar bra för mig iallafall så jag tror inte de är helt fel.

Man ska koordinera sitt humör med personerna omkring.
Dvs man ska inte vara glad om andra är ledsna osv.

Om man tillhör en grupp anses det väldigt fult att gå emot gruppens åsikter/moral. Om man ska göra det krävs det att man tar ansvar för att leda gruppen till de nya åsikterna/moralen.

Man ska inte ifrågasätta för mycket. Att fråga: "varför?" kan anses uppkäftigt eller barnsligt.

det praktiska med att träna karate (kyokushin) är att de flesta etikettsregler finns nedskrivna.

tex när man går in i dojon osu:ar man gång till shomen/shinsen (stavning?) en gång till personerna i dojon.

man tar alltid emot saker med båda händerna, skakar hand med båda händerna (för att visa respekt), man visslar/sjunger inte i dojon, man tuggar inte tuggumi i dojon, om det är folk i dojon "genar" man inte utan följer väggen, när man ställer sig på led ställer man sig i "rangordning" och går från sidorna och genar alldrig "mellan raderna" etc etc.

rangordning är också lätta att veta. sempai/sensei/shihan som har passet har högs status (möjligen undantag ifall tex en sensei har passet men en shihan är i lokalen).
den som tränar längst har högst statur men när man ställer sig upp på led ställer man sig först i bältesordning och sen om det tex finns flera med orange bälte ställer sig den som har tränat längst längst till höger, om amn tränat lika länge ställer den äldsta sig längst till höger.

altså, hur länge man tränat, grad, ålder.


sen vid kindpussar (inte karate nu, utan jag spenderade mkt tid med flyktingar från liberia och sierra leone när jag var yngre) ska man inte pussa kinden utan kinderna ska vara mot varrann och man pussar i luften, om inte det är någon när t5ex ens mamma