Hej! Jag gör en skoluppgift om diagnoser nu och en fråga jag ska undersöka är vad att få en diagnos innebär.
Personligen innebär den en del gratissaker och rabatter men ingen hjälp mer än lugnande medicin. Jag märker alltid också på myndighetspersoner att deras sätt mot mig ändras när dom vet om min diagnos, dom börjar prata i långsam takt och upprepa allting, och verkar tro att jag är hjärndöd. Jag vet att dom bara försöker va snälla och se till att jag fattar men det är underligt ibland att allmänna uppfattningen är att asperger är lika med efterbliven.

Så undrar om någon här har några andra upplevelser av vad diagnosen gjort för er?

Det första jag tänkte när jag fick min var att jag fortfarande är samma person. Diagnosen är bara ett namn på mina förmågor, svårigheter, beteende osv.

Något annat jag kom och tänka på är att det kändes lite som jag har fått en viss roll, att jag nu var tvungen att ha vissa symptom och vara på ett visst sätt bara för att jag har Asperger. Som om jag kanske måste bevisa att jag har det om jag berättar om det för någon. Men det är bara dumma tankar. Det skönaste är ändå att jag inte längre behöver låtsas vara som en neurotypisk person! Det känns på ett sätt mer okej nu att jag har svårt för vissa saker, och jag kan fokusera på det jag faktiskt är bra på istället för att försöka passa in.

Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

Hettan skrev:Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

Skulle gärna "slippa" ha ett jobb och leva på nån myndighet, vet bara inte hur man ska gå tillväga

Just nu så betyder bara diagnosen att jag kan få mediciner

Charlie72 skrev:

Hettan skrev:Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

Skulle gärna "slippa" ha ett jobb och leva på nån myndighet, vet bara inte hur man ska gå tillväga

Just nu så betyder bara diagnosen att jag kan få mediciner

Såhär har du skrivit under din presentation. Låter inte som att du arbetar? Så hur får du då din försörjning?

En trevlig kille från Stockholm, är ca 45 år och hemmapappa och trivs rätt bra med det, har en massa planer o ideer jag vill genomföra i livet, men kommer liksom inte till skott

member6555.html

Charlie72 skrev:

Hettan skrev:Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

Skulle gärna "slippa" ha ett jobb och leva på nån myndighet, vet bara inte hur man ska gå tillväga

Just nu så betyder bara diagnosen att jag kan få mediciner

Du behöver inte göra ett skit! Sök inte arbeten bara. Har du diagnos får de ha överseende.

Om de fixar ett arbete till mig kommer jag nämna att jag försökt arbeta innan och det verkligen fått mig att må dåligt och ogilla livet och tvingar de mig då så kommer jag ge det ett ärligt försök men troligtvis ge upp efter ett tag för är verkligen skeptisk till att jag klarar av att arbeta.

slackern skrev:Såhär har du skrivit under din presentation. Låter inte som att du arbetar? Så hur får du då din försörjning?

Nä jobbar inte och hur jag försörjer mig är min sak, men tycker nog att det är dags för nån myndighet att försörja mig

Hettan skrev:

Charlie72 skrev:

Hettan skrev:Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

Skulle gärna "slippa" ha ett jobb och leva på nån myndighet, vet bara inte hur man ska gå tillväga

Just nu så betyder bara diagnosen att jag kan få mediciner

Du behöver inte göra ett skit! Sök inte arbeten bara. Har du diagnos får de ha överseende.

Om de fixar ett arbete till mig kommer jag nämna att jag försökt arbeta innan och det verkligen fått mig att må dåligt och ogilla livet och tvingar de mig då så kommer jag ge det ett ärligt försök men troligtvis ge upp efter ett tag för är verkligen skeptisk till att jag klarar av att arbeta.

Söker inga jobb, men orkar inte heller ha nån kontakt med myndigheter, så jag vet inte hur jag ska göra

Charlie72 skrev:

slackern skrev:Såhär har du skrivit under din presentation. Låter inte som att du arbetar? Så hur får du då din försörjning?

Nä jobbar inte och hur jag försörjer mig är min sak, men tycker nog att det är dags för nån myndighet att försörja mig

OK förlåt du har rätt i att det har jag inget med att göra.

Det betyder väl inte mer än ett svar på varför vissa situationer blir som det blir.

Tack för varierande svar! Förstår verkligen er som inte vill jobba. Jag får pengar från pensionsmyndigheten för att jag pluggar just nu, men det lär väl gå att bli "förtidspensionerad" eller liknande på heltid?

Den har väl ur ett praktiskt och intellektuellt perspektiv gjort livet något enklare. Myndighetspersonerna jag är i kontakt med talar inte långsamt med mig, men jag har kontakt med sådana som arbetat länge med just mig. Efterfrågar i princip alltid samma handläggare inom olika myndigheter, då jag vet att jag slipper förklara allting om och om och om och om igen. Jag ser till att alltid ha samma läkare, men det är lättare sagt än gjort.

Medicinerna har väl gjort sin del, men när det kommer till lugnande mediciner har jag onekligen tagit ett stort kliv framåt. Det drev mig bort från den jag är och jag betalade ett högt pris för det. Jag har fått concerta utskrivet, efter 6½ år med diagnoserna. Men jag tvekar på att ta den, faktiskt. Idag är första dagen som det är tänkt att jag ska ta den, men jag är inte överdrivet förtjust i potentiella biverkningar. Men jag lovade att ge det en ärlig chans, så jag får hålla det löftet.

Den utredande psykologen tipsade mig om forumet. Så det har gjort att jag lärt mig extremt mycket om hur andra personer med diagnosen/diagnoserna fungerar. Jag har lärt mig extremt mycket av många på det här forumet, men det är onekligen få av dem som jag träffat.

Diagnoserna bekräftade mer eller mindre något jag alltid förstått. Är ganska ensam av mig, men det här året har jag försökt att komma ut mer för att träffa människor. Det har gått ganska bra, men jag har börjat tröttna på det eftersom det är mycket svårare än jag trodde. Kraven är skyhöga och dolda, vilket gör det exceptionellt svårt. Människorna som står mig närmast säger alltid att min lojalitet är anmärkningsvärd, men det hjälper ju inte. Haha!

Det gör livet både enklare och svårare. Jag kan hantera mina problem på ett helt annat sätt, men samtidigt är jag rädd för att träffa människor för det är så svårt att finna samhörighet. Jag investerar för mycket känslor, för mycket tankar och tid. Det verkar inte vara värt det, så jag vet inte riktigt hur jag ska sköta den delen än, men det ordnar sig nog.

Jag tror alltid att det ska bli bra, men det blir aldrig som jag tror och min hjärna glömmer aldrig. Där hjälper diagnosen till, eftersom det är kopplat till en specifik del av diagnosen så kan jag förstå det, men det ändrar dessvärre inte känslorna. Något som jag också försöker lista ut, men biokemin är lite knepigare att bestämma.

Ersättning, licensmedicin, ett skriftligt styrkande att jobb inte är möjligt, hjälp med bostadsanpassning och en förklaring till mina problem både för mig själv och familjen.

Annars vet jag inte vad diagnosen skulle betyda mer. Det är bara ord på en funktionsnedsättning.

För mig har diagnosen inneburit att jag blivit en ny och sämre människa rent generellt. Jag får inte längre kalla mig normal, utan tvingas kalla mig själv udda. Det har inneburit att jag inte längre tror på mig själv, och att allt bara är mitt fel om jag pratar med människor som är svårpratade. Eftersom jag inte vet om personen jag pratar med generellt är svårpratad så är det lätt att skylla på sig själv för att diagnosen säger att man har svårt med kommunikation. Så därför blir allting automatiskt mitt fel när kommunikationen med folk inte flyter, pga diagnosen. Är det ingen annan här som upplevt detta?

Liknande fall är att diagnosen säger att man har svårt att förstå antydningar och budskap via kroppsspråk, och fastän jag själv aldrig tycker mig ha haft svårt för det så blir jag sen diagnosen alltid orolig att jag skall ha missat något, eftersom diagnosen säger att man har dessa problem.

Samt generellt när jag inte hänger med på vissa saker så vågar jag inte fråga sen jag fick diagnosen. För jag vet ju inte om det är normalt att inte förstå, eller om det inte är normalt, dvs något diagnosrelaterat.

Med andra ord, diagnosen säger att jag inte kan det och det och då blir man plötsligt så osäker och tappar tron på sig själv, fastän man själv aldrig innan haft några tankar på att man inte skulle kunna dessa saker.

För att inte tala om folks syn på diagnosen generellt. Om man någon gång av misstag råkar gå ut med diagnosen någonstans så kan man räkna med att bli betraktad som en mindre vetande konstig kuf. Så jag hemlighåller min diagnos så långt jag kan och behåller den tråkiga vetskapen för mig att jag är en annorlunda och sämre människa och båda två är trist nog. Jag vill ju bara vara som folk är mest och trodde ju att jag var det, fram till diagnosen.

Så för mig har diagnosen verkligen förstört mycket i mitt liv. En aspergerdiagnos är inget jag skulle önska min värsta fiende ens.

Heliora skrev: Eftersom jag inte vet om personen jag pratar med generellt är svårpratad så är det lätt att skylla på sig själv för att diagnosen säger att man har svårt med kommunikation. Så därför blir allting automatiskt mitt fel när kommunikationen med folk inte flyter, pga diagnosen. Är det ingen annan här som upplevt detta?

Hmm det där kan jag nog relatera till delvis. Jag går liksom omkring och tror att jag är normal rätt ofta, men så pang! Slår kommunikationssvårighterna till, folk kollar konstigt på en, tycks inte vilja fortsätta prata och man drar sig till minnes... Just ja, jag är ju ett mongo . Har det ju svart på vitt.

sugrövmanövern skrev:

Heliora skrev: Eftersom jag inte vet om personen jag pratar med generellt är svårpratad så är det lätt att skylla på sig själv för att diagnosen säger att man har svårt med kommunikation. Så därför blir allting automatiskt mitt fel när kommunikationen med folk inte flyter, pga diagnosen. Är det ingen annan här som upplevt detta?

Hmm det där kan jag nog relatera till delvis. Jag går liksom omkring och tror att jag är normal rätt ofta, men så pang! Slår kommunikationssvårighterna till, folk kollar konstigt på en, tycks inte vilja fortsätta prata och man drar sig till minnes... Just ja, jag är ju ett mongo . Har det ju svart på vitt.

Då har du nog missuppfattat det jag skrev om. Jag tycker inte alltid att det är jag som har kommunikationssvårigheter när jag pratar med svårpratade människor. Det är som att det bara är jag som får prata ibland, och ändå känns det som om det är mitt fel när samtalet går trögt, pga att diagnosen säger att man har kommunikationssvårigheter. Fastän personen man pratar med kanske har ännu större kommunikationssvårigheter.

Jag hade lite svårt att få kontakt med en person förut och jag tänkte ju automatiskt att det var mitt fel, pga av vad diagnosen säger. Sen fick jag veta längre fram att han är lite allmänt svårpratad. Så det var ju inte mitt "fel", men det visste jag ju inte från början. Och det var det som var min poäng. Att jag tar åt mig skulden pga diagnosen när det kanske egentligen inte är jag som har kommunikationssvårigheterna i det ögonblicket.

Heliora skrev:Då har du nog missuppfattat det jag skrev om.

Ah, okej. Typiskt, det händer mig hela tiden. Alltså jag kommer aldrig kunna lära mig att bli en riktig människa som förstår saker som andra säger oavsett vilken sjukdom jag har.

sugrövmanövern skrev:

Heliora skrev:Då har du nog missuppfattat det jag skrev om.

Ah, okej. Typiskt, det händer mig hela tiden. Alltså jag kommer aldrig kunna lära mig att bli en riktig människa som förstår saker som andra säger oavsett vilken sjukdom jag har.

Jag förstår inte heller alltid vad folk säger, är väldigt trög ibland med saker. Så du behöver inte skämmas.

Att mina föräldrar fick bekräftat att det inte är deras fel att jag är som jag är.

(Hoppas andra diagnoser inte är OT) När jag blev diagnosticerad med Bipolär typ 2 var det bara en enorm jävla lättnad eftersom jag nu får mer passande behandling.

dipsy skrev:Jag märker alltid också på myndighetspersoner att deras sätt mot mig ändras när dom vet om min diagnos, dom börjar prata i långsam takt och upprepa allting, och verkar tro att jag är hjärndöd.

De anpassar väl sin kommunikation till den minsta gemensamma nämnaren.

Det är problemet med att befinna sig på ett spektrum där alla grader har samma diagnosnamn. Det blir förbannat svårt att få folk att fatta att alla autister inte är likadana.

det där med att diagnosen tar skulden från föräldrarna känner jag igen, att det är lixom inte deras fel att man är missanpassad.

Vad fruktansvärt att känna att inte vilja önska sin värsta fiende att få diagnosen. Men jag förstår det också, jag kommer aldrig i mitt liv berätta för nya människor om min diagnos igen, för det förändrar verkligen synen på en. Ens känslor behöver inte längre tas på allvar för man är skev, typ.

Men jag tycker ibland om mina svårigheter att kommunicera, och istället för att försöka tvinga mig att kallprata har jag börjat med att bara hålla käften, folk generellt i Sverige är ju så obekväma och stela att stämningen blir sjukt märklig och rolig.

Min diagnos har förstärkt mina autistiska drag. Innan diagnos var till exempel min ovilja att vistas bland andra människor irrationell. En upplevelse som är irrationell skall jag och kan jag bortse från eller ignorera. När jag har en asperger diagnos är till exempel olusten att vistas bland andra människor rationell. Diagnosen fungerar som en bortförklaring och en ursäkt till att inte anpassa mitt beteende.

Innan var jag tvungen att ha en fungerande funktionsnivå. Nu kan jag skylla på min diagnos och strunta i att upprätthålla en acceptabel funktionsnivå.

Mycket bra fråga.

Undrar om jag kommit in i andar eller socialt skyddsnät eller kunskap om saken, som fått mig att bli mer pratglad. (Ihop med schizofreniorsakerna)

Men jag har med faktiskt gott samvete konstaterat, att om man är sådan att man inte vill göra folk ledsna med hur man uppför sig, så kvarstår frågan om jag varit alltför okänslig här och där?

Jag kan nog skaka fram några, men inte så ruskigt många tillfällen under livet, när jag varit ganska okänslig för otäckt. Och diagnosen har fått mig nyfiken på hur illa jag har missat, och hur mycket Aspergern spelar in.

Jag tror att jag haft en del bottennapp, som t.ex Normandiescener, som jag reagerat för, men inte förr förstod vad en död människa innebär. Och som i mitt eget liv, så ser jag inte hur orimligt långt och viktigt ett liv är för att det skall kunna släckas ut på en gång.

Och deckare och thrillers har jag läst, men jag läste nog för fort och ganska ointresserad av våldet i sån't, bortsett från att det goda skulle vinna. Har läst mest normalfloran av sånt, bl.a av Amerikanska författare. Och dom har ju värre saker.

Men mest var jag nog lite blasé på att alltid dör det lite folk i deckare, vad nu det skall vara bra för?!

Som kontrast så är jag stor vän av Nalle Puh, Paddington och andra underfundigare tecknade figurerna. Mår bra av att som kristen med schizofreni också inte vilja "växa upp". Trevligare nuförtiden är att helt ignorera TV och tidningar. Förutom vissa saker.

Men jag fungerar fortfarande så att jag på en sekund klassificerar saker som "sjukt", ointressant eller värt att reflektera över. Så det är klart att jag då inte alltid bryr mig i min normalnivå av sjuk humor - totalt paradoxala hårda skämt sväljer jag utan att stanna och fundera. Vet inte hur "normala" människor gör.

Jag har faktiskt också haft Gud med mig att aldrig titta på det värsta onda som TV och filmer innehöll - och jag har också ruskigt svårt att se på när någon ljuger. För själv har jag hållit mig till sanningen. Enligt förmåga.

Men om jag då skäms för någonting, så är det ett totalt mysterium hur man kan läsa en vanlig deckare med mord - man är ju fruktansvärt okänslig egentligen. Så sådant har jag nog fått i mig utan att ha förstånd för det ibland - aldrig tänkt efter...

Och speciellt en sak som jag läste som barn, utan att förstå.

Men jag är slutligen väldigt känslig för att inte göra något oartigt och sådant, vill inte få folk missnöjda. Det är först schizofrenin som omöjliggjort detta. Det finns så mycket hemskt inom det området.

Och om än något ostrukturerat, så är detta lite vad jag grunnat en del på sedan diagnosen, ca ett halvår sedan.

Azo85 skrev:När jag har en asperger diagnos är till exempel olusten att vistas bland andra människor rationell. Diagnosen fungerar som en bortförklaring och en ursäkt till att inte anpassa mitt beteende.

Man kan också se diagnosen som att vissa situationer är mer påfrestande än för normalbefolkningen. Och därmed ransonera och prioritera tillfällena då man utsätter sig för sådant. Men det känns lite synd att sänka ambitionsnivån.

Man bör nog övh aldrig glömma att de referensrammar som de som skrivit diagnosmanualer och de som sätter diagnoser påverkar mycket och inte nödvändligtvis är korrekta. Bara oerhört vanliga.