Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Inläggav blyger » 2014-07-26 12:54:26

Hjälp!
Jag är sån där som det verkligen inte märks på och jag döljer och skäms (tyvärr, längre har jag inte kommit).
Jag vill fungera med andra, jag är social, jag önskar ett socialt liv, jag önskar att mina barn ska få ha det på den nivå dom önskar.

Men jag får panik, blir rädd och stressad, har lite åt selektiv mutism hållet även om det blivit lite bättre och ibland kan det mer drälla över till att jag över babblar om allt och inget. :oops:

Men hur hanterar man? Vi bor på landet, tyvärr en bra bit till alla kompisar, ny stad för mig.
Hur mycket tränger man sig på, hur gör man när man hämtar?
Hur balanserar man barnens rätt vilda lek hemma, hur ska man bjuda in föräldrarna när dom kommer och hämtar hur hur hur?
Våra barn är 7 och 5,5år.

Jag vill bara springa och gömma mig, jag är en sån som "vänner" bara vill ha om jag vrider mig sönder och samman för dom, att jag gör nytta för dom men aldrig att jag får ventilera mitt åt deras håll, eller be om ett hantag eller säga ifrån, då duger jag inte längre.
Så jag har i det närmaste inga alls längre och mitt självförtroende/känsla är kört mer än i botten och självhatet är ofantligt.

Går liksom inte en dag utan krasch och att jag önskar att sambon kunde hitta en ny så dom fick en fungerande människa som håller. :cry:

Hjälp, berätta hur ni andra föräldrar med asperger (och adhd) hanterat barna åren?
blyger
 
Inlägg: 404
Anslöt: 2011-04-26

Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Inläggav LILITH_ » 2014-07-27 17:20:22

Ungefär så har det varit för mig också, att jag undviker djupare kontakt med barnens kompisars föräldrar. Men måste man socialisera så förbannat då? Chansen att man blir goda vänner eller ens bekanta som håller kontakten utöver barnens interaktion med varandra är väl oftast ändå minimal?

Men om du nu vill försöka så kan du ju ha kaffe/te färdigt till att de vuxna kommer och hämtar och då fråga om de vill ha en kopp medans de väntar på att barnen blir klara med sitt? Det är inte lätt men man ska nog våga vara lite påflugen för att få kontakt med folk.

Men framför allt:
Jobba på din självkänsla människa! :-)Hug
Testa EFT och tapping exempelvis - känns rätt flummigt men kan vara rätt effektivt. Då där negativa tankarna du har behöver aktivt överkorsas med positivare tankebanor, omedelbums.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Inläggav Alien » 2014-09-05 16:35:03

Det enda sociala jag gjorde var att hålla barnkalas, när mitt barn var litet. Det var små kalas, endast för hennes närmaste lekkamrater. När en kompis följde med mitt barn hem så bjöd vi in den på mat också, om mattiden inföll då. Sådant blir förstås svårare när det är långa avstånd mellan kompisarna, men man kan ju alltid fråga barnet om det vill bjuda in någon kompis att leka med och sedan kontakta föräldern. Jag antar att ni redan gör det, men att ditt problem är att du vill "springa och gömma dig"?

Jag hade inte så stort behov av att umgås med andra då, det behovet fick jag mer än nog tillfredsställt på jobbet. Men man kan vara av stor betydelse för sina barn, även om man inte har något stort socialt liv. Barnen behöver föräldrar som bryr sig och som lyssnar på dem. Det är ofta något med t ex kamrater som kan göra ett barn ledset och då är man viktig, ja, oersättlig. Jag vet också att ens barn kan bli sociala och få kamrater trots att man själv inte är social.

Mycket handlar om att finnas till hands. När barnen blir äldre är de mer intresserade av att umgås med sina kompisar, men man behövs fortfarande som samtalspartner ibland och då gäller det att ställa upp.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46228
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Re: Sv: Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Inläggav slackern » 2014-09-05 16:51:11

Alien skrev:Det enda sociala jag gjorde var att hålla barnkalas, när mitt barn var litet. Det var små kalas, endast för hennes närmaste lekkamrater. När en kompis följde med mitt barn hem så bjöd vi in den på mat också, om mattiden inföll då. Sådant blir förstås svårare när det är långa avstånd mellan kompisarna, men man kan ju alltid fråga barnet om det vill bjuda in någon kompis att leka med och sedan kontakta föräldern. Jag antar att ni redan gör det, men att ditt problem är att du vill "springa och gömma dig"?

Jag hade inte så stort behov av att umgås med andra då, det behovet fick jag mer än nog tillfredsställt på jobbet. Men man kan vara av stor betydelse för sina barn, även om man inte har något stort socialt liv. Barnen behöver föräldrar som bryr sig och som lyssnar på dem. Det är ofta något med t ex kamrater som kan göra ett barn ledset och då är man viktig, ja, oersättlig. Jag vet också att ens barn kan bli sociala och få kamrater trots att man själv inte är social.

Mycket handlar om att finnas till hands. När barnen blir äldre är de mer intresserade av att umgås med sina kompisar, men man behövs fortfarande som samtalspartner ibland och då gäller det att ställa upp.

Mycket bra och klokt skrivet inlägg.
slackern
 
Inlägg: 43752
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Hantera barnens kompisar och föräldrar?

Inläggav Meliza » 2014-09-22 19:58:01

Vi bor i ett bostadsområde där dottern alltmer börjar leka med grannbarnen, det gör mig jättestressad att det kan komma att ringa på barn på dörren när som helst, får ångest när det ringer på dörren. Samtidigt vill jag vara en sådan förälder som välkomnar barnen och underlättar för dotterns sociala liv. Och jag gillar ju när hon springer iväg till dem och jag får en lugn stund hemma.

Jag har blivit en väldigt osocial person, tyvärr, och det tänker jag ibland att jag hade velat vara annorlunda, för dottern skull. Men jag förstår varför det blivit såhär, med barn och jobb så finns ingen energi kvar. Den tid jag får över vill jag inte spendera med någon annan än med enbart mig själv. Och jag tänker att jag just nu väljer att prioritera min energi som jag gör. Jag önskar att jag hade orkat ta mer sociala initiativ, träffa de barnfamiljer jag umgicks med som föräldraledig, bjuda hem dotterns dagiskompisar med föräldrar då och då osv. Men nu är det som det är, dottern får andra saker istället till exempel en mamma med ett bra barnasinne kvar som gör en massa roliga saker med henne bara hon och jag. Så jag försöker att klappa snällt på mig själv istället för att slå... Hennes sociala liv står inte och faller med mig.
Meliza
 
Inlägg: 114
Anslöt: 2013-05-30

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in