Jag har, sedan många år tillbaka, ofta känt att jag har problem med känslor. Jag känner mycket men jag vet inte riktigt vad det är jag känner eller hur jag ska uttrycka det. Jag känner regelbundet att jag är känslomässigt yngre än vad jag "borde vara". Anser ofta att jag är relativt mogen när det gäller min tankeverksamhet (vilket jag kände redan som barn då jag ansåg att folk i min ålder var otroligt tråkiga, omogna och att de inte tänkte ordentligt) men just när det gäller känslor så kan jag ibland känna mig som en liten tonåring.

Jag får relativt regelbundet "episoder" av känslor som jag ej förstår mig på (det är ofta jag inte riktigt vet vad jag känner men de "episoder" jag syftar på nu är annorlunda). Det händer mest när jag är trött och/eller har ångest. Allt blir då jobbigt. Kläderna känns fel mot kroppen, jag vill inte att någon rör vid mig, jag kan inte riktigt sitta still och jag blir irriterande för andra. Irriterande i den mening att jag retas på skoj med folk jag känner riktigt väl (mest min pojkvän) och även upprepar saker jag säger om och om och om igen. Kan till exempel citera saker från filmer eller vissa ord repetitivt. Håller på tills folk tröttnar på mig och längre än så. Gör inte allt det där för att var jobbig utan för att på något sätt (tror det är ganska undermedvetet när det väl händer) bli av med de jobbiga känslorna som jag ej kan precisera. Känner mig nästan som ett barn i de situationerna och jag förstår inte varför.

Kan i de situationerna som sagt inte riktigt avgöra vad jag känner. Allt jag vet då är att jag inte mår bra och att allt av någon anledning känns fel.

Är det någon annan som känner liknande saker eller är det något allvarligt känslomässigt fel på mig? Funderar på att berätta om det här för psykologen som utreder mig men jag är orolig att hon då ska tro att jag, en 23-åring som ibland känslomässigt känner sig som ett barn, är galen på riktigt.

Det är aldrig någon bra idé att dölja saker för psykologer, då kan de inte hjälpa dig. Jag spelade teater i nästan tio år för olika psykologer, slöseri med tid för alla inblandade.
Bättre att vara galen och få hjälp än att vara galen och inte få hjälp, tänker jag.

Det du beskriver om känslor är vanligt för aspergare, mig inkluderat, och kallas för alexitymi, "har svårt att identifiera och beskriva egna och andras känslor, vilket leder till en nedsatt empati."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alexitymi

Jag skulle till viss grad också påstå att jag har problem med känslor. Jag förstår en del, medans andra mindre. Men mer har jag problem med att förmedla mina känslor till andra. Ibland går det hyfsat och ibland inte alls.

Om just alexitymi finns det två trådar:

lank-till-alexitymi-test-t19093.html

asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html

Jag håller med om att du inte ska dölja något för psykologen. Jag tycker inte heller ditt beteende när du känner att något är fel låter säskilt galet. För mig låter det lite som tics el Tourettes, när man gör/säger saker trots att man vet att det anses barnsligt el irriterande.

Alexitymi. Har hört om det tidigare och läser man om det på Wikipedia så kan jag relatera till en del som sägs där. Har dock ingen aning om det är det som gör att jag känner/beter mig som jag gör. Hursomhelst, just nu sitter jag här och känner negativa känslor. Skulle tro att det är ångest eller depression men jag vet inte riktigt och jag vet inte riktigt varför jag känner så här (eller, det är ett faktum att jag har både ångest och depression men jag vet inte varför jag känner som jag gör just nu). Skulle det alltså kunna vara ett exempel på alexitymi? Det är mest mina egna känslor jag har problem med. Vet inte om jag har några större problem med att definiera andras känslor. Eller kanske. Har svårt att läsa av vad folk tycker om saker och ting (mig till exempel) men det kanske inte är alexitymi.

Det är inte alls så att jag "spelar teater" för psykologen som utreder mig och jag försöker inte dölja något heller. Har bara inte vetat hur relevant det här är för utredningen. Känns det relevant?

Alien, tics och Tourettes är väl inte frivilligt? De saker jag gör i sådana situationer är mer eller mindre frivilliga men jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte försöker bli av med det jag känner genom att göra dem. Svårt att förklara.

Om du tycker att det är ett problem så är det självklart relevant. Det är ju inte så att du bara ska ta upp sådant som du tror passar in på asperger, ta upp allt som ställer till det och låt dom sedan bedöma vad det beror på.
Men, under min utredning fick jag blandannat försöka förklara olika känslor, hur det känns i kroppen när man har dom, men jag kunde inte. Blev bara förklaringar hur folk beter sig när de verkar ha dom känslorna. Dvs jag vet definitionen, men inte hur det är att ha dom. När jag får en jobbig känsla så känns det bara jobbigt, som att jag vill sticka därifrån, bli av med det, men mer vet jag inte. Kan analysera i efterhand och gissa vad det kan ha rört sig om beroende på vad som utlöste det.
Det kanske påminner om hur du känner?

Det låter som du behöver avreagera dig och på något sätt få utlopp för de "obehags-känslor" du har. Men det är väl just med psykologen som du kan diskutera om du i stället kan göra på något annat sätt? Om du tycker din nuvarande metod leder till för mycket irritation hos omgivningen.

Men jag antar att du också behöver sätta ord på de känslor som ligger bakom, det som gnager och skaver, och det ska också psykologen hjälpa till med.

Jag har en liten annan vinkel just i den här frågan. Personligen tycker jag det låter fullständigt normalt att man, under episoder av ångest, känner allt möjligt konstigt och samtidigt inte riktigt får ordning på vad som felar och det fortsätter gnaga och skava. Det känns som själva definitionen av ångestkänslor.

Sen tror jag att man medvetet eller undermedvetet trackar på de personer som gett en ångest eller jobbiga tankar. Man bara måste ge igen och kan inte få bort den känslan ur hjärnan eller kroppen. Om det däremot går ut över andra än den/de inblandade blir det desto svårare...

Själv kan jag veta att det inte hjälper att gapa, skrika, gråta, smälla i dörrar, sparka på saker och vara totalt rabiat. Men när folk inte har vett på att fatta vad jag menar om jag tagit upp något flera gånger och de sårar/irriterar mig om och om igen, så är det som att jag bara måste visa hur otroligt illa de gör mig!

Jag får ofta ett bortfall i Känsla-av-sammanhang. Det händer oftare under stress och då det är många omkring mig. Det är som att tappa bort sig själv och komma in i ett pausläge, i väntan på att vara själv och återfokusera. I detta tillstånd kan jag ändå fungera socialt, men måste framstå som otroligt oinspirerad, blassé och tråkig.

Vet inte om det har någon koppling till hur @Neutrino upplever det, men hoppas någon känner igen sig.

Myrkr skrev:När jag får en jobbig känsla så känns det bara jobbigt, som att jag vill sticka därifrån, bli av med det, men mer vet jag inte. Kan analysera i efterhand och gissa vad det kan ha rört sig om beroende på vad som utlöste det.
Det kanske påminner om hur du känner?

Ja, det påminner lite om hur jag känner. Speciellt det där med att man bara vill därifrån och vill bli av med det. Antingen gör jag som jag nämnde i första inlägget i tråden eller så "stänger jag av".

Alien skrev:Det låter som du behöver avreagera dig och på något sätt få utlopp för de "obehags-känslor" du har.

Precis så.

Får helt enkelt, på ett eller annat sätt, försöka ta upp det hela med psykologen. Hon är bra så förhoppningsvis förstår hon.

Jag kan inte sluta fundera på det där med känslor (jag har en tendens till att ponera saker ad nauseam). Det är något av ett mysterium för mig. Jag känner mig nästan som lite av en paradox; jag tenderar till att tänka ganska logiskt och sakligt (tror jag) men samtidigt är jag emotionell på ett sätt som inte är logiskt i mitt huvud.

Har funderat mycket på det där med alexitymi och jag tror inte att det är helt osannolikt att jag besitter någon form av alexitymi-liknande personlighetsdrag då jag verkar ha en inadekvat vokabulär när det gäller tankar och känslor samt ofta inte vet vad och/eller varför jag känner som jag känner. Jag kan ofta även ha svårt för att skilja på vissa känslor. Igår kom jag till exempel på att jag ibland inte kan skilja på ångest och rastlöshet/uttråkning. Är det någon som känner igen det där?

Att visa vissa känslor är också ett problem ibland. Får då och då höra att jag ofta distanserar mig emotionellt (och fysiskt), att jag inte visar vissa positiva känslor tillräckligt mycket, att jag är lite konstig som i princip aldrig gråter till böcker/filmer/annat, att jag inte verkar bry mig om vissa saker och så vidare. Jag känner mycket men jag vet inte alltid hur jag ska visa det (och ofta känner jag mest negativa känslor, vilket är lättare att visa). När jag får presenter måste jag till exempel aktivt tvinga mig själv till att le och visa tacksamhetskänslor. Det är svårt även fast jag känner mig tacksam.

Större delen av mitt liv har varit en kamp mot just känslor och jag är ganska trött på att inte förstå mig själv. Jag önskar att jag kunde tala med någon om detta "in real life" (har inte träffat min utredare på snart en månad och efter att jag träffar henne på fredag misstänker jag att jag inte kommer kunna träffa henne på ytterligare någon månad på grund av semestertider osv).