Jag söker jobb för fullt.

Ett jobb som verkligen är perfekt för mig är på ett företag som har en mångfaldspolicy. Jag brukar inte nämna min AS när jag söker jobb. Så länge som det är rätt grejer jag jobbar med är min aspighet snarare en tillgång än ett problem.

Men för första gången har jag börjat undra om jag inte ska nämna det. Jag är osäker på om Asperger räknas in i mångfaldsbegreppet, handlar det mer om etnicitet och sexuell läggning? Mitt dilemma är att jag å ena sidan kan tjäna på att representera ett annorlunda perspektiv, å andra sidan skrämma arbetsgivaren på grund av alla fördomar som finns om oss.

Det finns inget givet svar, men jag skulle vara tacksam för lite tankar.

Den så kallade mångfaldspolicyn är nog mer för att det låter bra. Hur det fungerar i praktiken är ofta något HELT annat. Oftast är det hudfärg, religion och kön osv som avses. När det gäller asperger så gör du nog klokt i att inte nämna det alls. Iaf om man skall gå på vad andra skrivit om sina erfarenheter.

Vad företag eller personer säger att de gör har inget automatiskt samband med vad de faktiskt gör.

Låter rimligt. Tack.

Nej, säg inte. Då kan du vara säker på att du INTE kommer att få jobbet. Nu vet jag att vissa säger att en ska vara ärlig från första början, jo, men de lever o andra sidan i en skyddad värld och aldrig har behövt kämpa för något (med all sannolikhet).

Nämn nedsättningarna vid intervjun, dock inte vid namn, utan diskutera runt det. Standardfrågor kring styrkor respektive svagheter lär dyka upp på något sätt. Då är det oftast inte ett problem - dock nämner en diagnosen, då är det tack och adjö.

Nämner du diagnosen vid intervjun och de nekar, så kan du alltid vända dig till DO.

Om de öht räknar in funktionsnedsättningar i "mångfaldsgruppen" misstänker jag att de i så fall riktar in sig på rullstolsbundna, syn- el hörselskadade, dvs fysiska hinder, inte psykiska. Så jag håller nog med om att det kan vara riskabelt att nämna AS.

Varför inte berätta om det är något särskilt arbetsgivaren bör veta istället för att nämna diagnosen(?)

Håller med Zirre där. Om det är något särskilt kan man beskriva det i vanliga ordalag men undvika att använda facktermer om det går. Betona de positiva orden, som 'mild' och 'lindrig' , om så är fallet. Och försöka få fram att problemet bara uppkommer under vissa förutsättningar exv onormal stress eller stark ljudvolym.

Nämn inte diagnosen! Samtliga gånger jag har gjort det i arbetslivet så har konsekvenserna varit mer eller mindre förödande.

Bättre beskriva sina för- och nackdelar istället så slipper man att arbetsgivaren kanske är fördomsfull och säger nej.

"Jag är nogrann och arbetsam. På kafferasten behöver jag ha det tyst omkring mig."

plåtmonster skrev:"Jag är nogrann och arbetsam. På kafferasten behöver jag ha det tyst omkring mig."

Ungefär så - sen i praktiken blir en ändå betraktad som ett freak. Bäst är när arbetsplatser har vilorum - brukar frekvent använda dessa på rasterna i sådana fall.

Vid jobbansökan och anställningsproceduren: Nej.

När man redan blivit anställd och arbetet fungerar bra: Ja.
I den bästa av världar...

Det borde finnas en Komma ut ur garderoben som Aspie-dag en gång om året då alla som vill och vågar kan ge sig till känna, på arbetsplatser och annanstans. Om folk som har diagnosen och som fungerar i jobbsammanhang skulle våga ta det där klivet ut i offentligheten så vore det ju idealiskt och solidariskt gentemot alla oss med AS, för att nyansera (mupp)bilden litegrann.

Jag funderar på att göra det själv. OBS! funderar...


Det faller lite på att jag inte anser mig vara fungerande i tillräckligt hög grad.

jag förstår att du funderar.

Nej nämn inte Att du har AS på intervjun. Och jag ser ingen anledningar varför man skulle göra det heller.
Du är där för att få frågor på något du troligen kan och är utbildad till oavsett så har all människor problem med någonting även om man är AS eller inte.
Var dig "själv", positiv och trevlig helt enkelt och gå inte in på detaljer (en del AS har problem med den sociala biten men jag tror du förstår vad jag menar när jag skriver "var dig själv").
Att du sedan vill vara ifred på kafferasterna är det nog många som vill och det är något som dina arbetskamrater kan lära sig om dig senare och något som de lätt kan acceptera.

Om det skulle uppstå något större besvär sedan efter att du blivit anställd så kan man ta upp det då. Tex gå till Hr chefen och berätta att du tex behöver en längre kafferaster pga av du annars tex blir lätt stressad och kanske inte ens då behöva nämna att du har AS.

När man väl varit anställd ett tag, trivs och tycker om sina kollegor så ja varför inte berätta om det om det känns rätt och vid rätt tillfälle. Det vill säga vid ett tillfälle i en normal diskussion vid lunch etc blås inte upp det. Då känner dina kollegor dig bättre och så då blir inte en sådan tabu kring din AS och du kan själv berätta dina för och nackdelar för dom och de kommer förhoppningsvis bli lite nyfikna på ämnet.

Annars ett tips om man vill vara ifred på arbetsplatsen och kanske inta har ett vilorum.

Ta på dig hörlurar när du sitter vid datorn, det är ett sätt att säga att man vill vara ifred.
Eller om du sitter utomhus, ha mobilen i knät och hörlurar i öronen så att det ser ut som om du pratar i telefonen. gå en promenad.

Men annars så brukar de flesta veta att man vill vara ifred om du står och ser lite dagdrömmande ut ensam i kafferummet eller balkongen.
Om de börjar prata så var avslappnad och lugn, du behöver inte fösa iväg dom utan, säg svaret med rätt ton och ge inte ett svar som kan leda till en djup diskussion.

LILITH_ skrev:Vid jobbansökan och anställningsproceduren: Nej.

När man redan blivit anställd och arbetet fungerar bra: Ja.
I den bästa av världar...

Tillägg: Endast om en fått tillsvidareanställning *aldrig* annars.

Jag funderar på skriva med det igen - när det blir ett nej, DO.

Håller inte med @mango om att man kan ta upp det senare. Uppenbarligen baserat på vad andra skrivit så finns det risk att bli åsidosatt även som anställd och senare risk att få "arbetsbrist". Det finns helt enkelt ingen anledning att de skall veta. En anställning är en affärsuppgörelse och har inget med privata egenskaper att göra.

plåtmonster skrev:Håller inte med @mango om att man kan ta upp det senare. Uppenbarligen baserat på vad andra skrivit så finns det risk att bli åsidosatt även som anställd och senare risk att få "arbetsbrist". Det finns helt enkelt ingen anledning att de skall veta. En anställning är en affärsuppgörelse och har inget med privata egenskaper att göra.

Du missuppfattade mig och det var nog jag som uttryckte mig dåligt.
Det jag menade med att ta upp det senare var snarare det faktum bara att om man har problem med något. tex att man behöver längre raster, man sitter kanske dåligt placerat eller vad det nu kan vara.
Så behöver man inte ens då ta upp att man har asperger för sådana här saker kan alla har problem med.
Till och med om man blir sjukskriven så behöver man inte förklara sig, man kan ju bara säga att man blev sjukskriven pga av stress vilket är mer lätt förståeligt.

Lilith_förklarade det bra.

dasunbedingte skrev:

LILITH_ skrev:Vid jobbansökan och anställningsproceduren: Nej.

När man redan blivit anställd och arbetet fungerar bra: Ja.
I den bästa av världar...

men jag håller med om det du skrev: En anställning är en affärsuppgörelse och har inget med privata egenskaper att göra.

Om du inte ser att din AS skulle innebära några problem gällande att sköta jobbet så ser jag ingen anledning att berätta det. Om det däremot är så att man redan från början inser att vissa saker kommer bli problematiska eller att man kommer behöva vissa speciallösningar eller anpassningar så tycker jag att man bör berätta. Om man skulle anställas och sedan direkt komma och "begära" anpassningar pga sin diagnos utan att ha berättat om den vid anställningen så känns det ju som att man lurar arbetsgivaren att man kommer att klara av något som man sedan inte klarar. Men som sagt, om du inte tror att det kommer finnas några problem att klara jobbet så skulle jag inte ha berättat.

AlterEgo skrev:Om du inte ser att din AS skulle innebära några problem gällande att sköta jobbet så ser jag ingen anledning att berätta det. Om det däremot är så att man redan från början inser att vissa saker kommer bli problematiska eller att man kommer behöva vissa speciallösningar eller anpassningar så tycker jag att man bör berätta. Om man skulle anställas och sedan direkt komma och "begära" anpassningar pga sin diagnos utan att ha berättat om den vid anställningen så känns det ju som att man lurar arbetsgivaren att man kommer att klara av något som man sedan inte klarar. Men som sagt, om du inte tror att det kommer finnas några problem att klara jobbet så skulle jag inte ha berättat.

Begära anpassningar redan vid intervjun, utan att nämna att man har AS, tycker jag går bra endå, alla är som sagt olika. Det är lite som att begära att man behöver en specifik dator för att kunna utföra sin arbetsuppgifter på bästa möjliga sätt.
Men detta kan även bero på hur man säger det vissa människor är väldigt bra på att sälja in sig själva.

OM man är väldigt extrem, eller som du skriver om AS ställer till problem för en på jobbet så skulle jag fundera över det hela en gång till.

Jag skulle inte säga någonting, det är så jäkla många som har fördomar där ute.

Möjligtvis kan man cracka den nyheten om det skulle bli diskussioner om prestation/beteende vid något tillfälle, då blir det lite mer av en Ahaa! upplevelse för dom än att man blir stämplad som ett psykfall från början.

eller tänker jag helt galet?

Du tänker helt rätt, Sampa!

Man kan nämna det som en förklaring senare, om det ens behövs.

Lika lite viktigt som att säga på en anställningsintervju att man är rökare, vänsterhänt, diabetiker, vilken tro man har mm.

"Åsså har jag aschbärger vilket innebär att jag är jävligt ointresserad av era kånferansresor och intelligenzfria kafferaster"

Kollar lediga tjänster nu via diverse platsbanker. Ser en annons för miljö -och VA-tekniker som jag fick skickad till mig.

Kvalifikationer:

Vi tror att du är en person med driftteknikerutbildning alternativt arbetslivserfarenhet som arbetsgivaren bedömer som likvärdig, gärna med erfarenhet från processindustri eller VA-branschen.

So far, so good (med god marginal).

Som person är du noggrann, systematisk och självgående i ditt arbetssätt. Du drivs av att lösa problem både på egen hand och i grupp. Som person förblir du lugn och stabil och behärskar situationer under press.

So far, so good (med god marginal).

Du är kvalitetsorienterad och har lätt för att förstå de tekniska och yrkesmässiga aspekterna av arbetet och är intresserad av att ständigt utveckla dig själv och verksamheten. Goda datakunskaper, B-körkort samt god kommunikativ förmåga på svenska i tal och skrift är ett krav.

Vidareutbildning inom ekonomi, förvaltning, administration och kvalitetsteknik - räcker det? Ja, långt och väl.
So far, so good.

Vi lägger stor vikt vid social kompetens, personlig lämplighet och färdigheter.

2 av 3.

vadloink skrev:Jag söker jobb för fullt.

Ett jobb som verkligen är perfekt för mig är på ett företag som har en mångfaldspolicy. Jag brukar inte nämna min AS när jag söker jobb. Så länge som det är rätt grejer jag jobbar med är min aspighet snarare en tillgång än ett problem.

Men för första gången har jag börjat undra om jag inte ska nämna det. Jag är osäker på om Asperger räknas in i mångfaldsbegreppet, handlar det mer om etnicitet och sexuell läggning? Mitt dilemma är att jag å ena sidan kan tjäna på att representera ett annorlunda perspektiv, å andra sidan skrämma arbetsgivaren på grund av alla fördomar som finns om oss.

Det finns inget givet svar, men jag skulle vara tacksam för lite tankar.

Du bör inte nämna asperger, det uppfattas bara som nåt negativt. Du blir en psykjocke och sorteras bort.

Frimodig

Jag tycker inte att det finns någon anledning att nämna till en arbetsgivare att man har AS/AST om man klarar av att utföra arbetsuppgifterna. Förstår inte varför det skulle vara relevant.

Finns en tråd där detta diskuterats tidigare här:

Arbetsintervju - berätta för ny arbetsgivare om AS?