Hej,

I Torsdags fick jag min AS diagnos efter att ha känt mig annorlunda så länge jag kan minnas, efter 6 års kringkastande inom vården och dryga !½ års väntande på utredning.
Jag visste ju redan var det skulle sluta, psykologen var väldigt övertygad redan under första mötet, men ändå känner jag mig.. vilsen? Rädd? Det är svårt att sätta fingret på vad!

Innan var jag "bara" en överkänslig tonårstjej med depressioner, ätstörningsproblematik, självskadebeteende och ångest (Ja, typiskt borderlinebrud alltså) vilket en aktivt kan jobba emot. Nu? Nu är jag en diagnos. Nej förlåt, jag HAR en diagnos. Jag kommer aldrig bli frisk - det finns inget botemedel.

Framtiden skrämmer mig mer än någonsin. Hur kommer jag klara av att möta omvärldens förväntningar när jag knappt klarar av skolan som det ser ut idag?
Och, konstigt nog har jag även börjat tänka på det här med barn; Kommer jag någonsin kunna ta det ansvaret? Kommer jag vilja ta risken att mitt barn får samma problem som mig med tanke på genetiken?

Jag är inte ens 20 år och jag är stämplad för livet.
Undrar nästan om det vore bättre att inte fått veta - eller fått veta tidigare?
Jag är rädd.

Du är samma människa som förut. Diagnosen berättar en del om hur man fungerar. Och diagnosen är något andra människor har konstruerat.

Hade nog knappast varit bättre att inte veta. Själv så kämpade jag ovetandes på tills jag inte orkade längre och allting bara... Gick sönder typ... Nu i efterhand med diagnos och något bättre självinsikt så förstår jag ju något mer av vad som gick fel i alla fall, på gott och ont, men är tveksam till om jag nånsin kommer kunna ta mig tillbaka igen.

Just det att veta att det finns saker man troligtvis aldrig kommer klara av är ju svår. Speciellt med osäkerheten kring just hur begränsad man egentligen är, men finns väl tyvärr inget sätt att veta vad som går eller ej utan att försöka. Allt var så mycket lättare när man fortfarande levde i illusionen att man kan bli och göra vad man vill bara man satsar på det.

Nu känns det mest som en enda röra av rädsla, hopplöshet, frustration, förvirring, ledsamhet och vem vet vad mer. Usch, nu blev det så där tråkigt negativt igen. Oavsett så är väl allt detta ett nödvändigt steg på vägen om det nu ska finnas en chans att hantera det. Man får klänga fast vid det hopp som finns och försöka att inte låta ens egna subjektiva bild av allting hindra en allt för mycket.

Kanske inte är särskilt hjälpsamt nåt av detta tyvärr, men behövde väl skriva av mig lite jag också. Om det nu är nån som har nån lysande insikt att ge så är jag också tacksam för det.

plåtmonster skrev:Du är samma människa som förut. Diagnosen berättar en del om hur man fungerar. Och diagnosen är något andra människor har konstruerat.

Jo, man är ju samma människa. Men ens bild av vem den människan är kan ju ändras rätt rejält. Och att samla alla ens svårigheter och konfronteras med dem på så sätt kan vara rätt jävla skrämmande. Visst, mycket av det kan och kommer man lära sig hantera, och man får ju också vara försiktig så man inte förstorar upp dem till mer än vad de redan är. Men det är ju ändå ett berg man nu måste ta sig över, där innan man kanske bara sett lite spridda kullar av problem.

Manveru skrev:Allt var så mycket lättare när man fortfarande levde i illusionen att man kan bli och göra vad man vill bara man satsar på det.

+1, var underbart att leva i tron att man bara haft fett med otur

För mig blev allt mycket lättare när jag förstod att jag inte hade missat något som jag hade kunnat göra - jag kan inte helt enkelt!

Du kan fortfarande nå dina eventuella mål. Det enda som ändrats är att du fått ett namn på din problematik och i och med den kommer du kunna få de redskap du behöver för att utvecklas i den riktning du vill. Kasta inte in handduken på grund av att din åkomma blev namndöpt.

Jag förstår verkligen att du är rädd och du kommer nog kanske sörja i början över det här. Jag är säker på att du som person även har styrkor och positiva egenskaper. Och det finns ting i din nu diagnos som även kan vara till din fördel. Men se även att du alltid kommer vara du oavsett diagnoser.

Finns viljan kommer det finnas lösningar för att nå dina mål. Det gäller att tänka om lite och trixa om pusselbitar.

Ta hand om dig

Tack för er input - det är skönt att läsa att en inte är ensam i sin rädsla.
Jag vet ju, rent logiskt, att det antagligen kommer bli så mycket lättare nu för kanske kommer jag och omvärlden lättare kunna förstå sig på mig - samtidigt sörjer jag lite vad som innan bara KÄNDES omöjligt men helt plötsligt BLIVIT omöjligt. Det låter kanske konstigt men det är lite så det känns..

Jag önskar att jag fått diagnosen mycket tidigare. Genom att veta är jag snällare mot mig själv och gör inte längre val som går stick i stäv mot min natur.

Var inte rädd, en diagnos ändrar inte dig. Du är som du alltid varit. Det är inte ens lika dramatiskt som sommartidsomställning.

Det enda som har förändrat sig från hur du var förut är att nu har du kunskapen om varför du känt dig annorlunda. Du har en möjlighet att precisera och bearbeta eventuella svårigheter, för nu vet du varför. Människor runt omkring dig ser dig fortfarande för precis vem du är, och allt som egentligen förändrats är att du har en bit papper som förklarar vissa saker.

Ingenting hindrar dig från att nå dina mål, men du kanske behöver gå en annan väg.

Heishi skrev:Ingenting hindrar dig från att nå dina mål, men du kanske behöver gå en annan väg.

Beror på vad hen har för mål. Asperger kan visst sätta käppar i hjulet.

Jag får nog lov att gå på Heishis linje i detta fallet även om jag kanske är mer av en pessimist.
Visst det finns saker som inte kommer att funka men så är det ju för alla varesig man har diagnos eller inte.
Är man en idiot kanske man inte skall eftersträva att bli läkare hur NT man än må vara.
Alla arbetar utefter sina förutsättningar och har olika metoder för att nå sina mål men ingen kan nå vartsomhelst.

Minns själv att jag var skiträdd den första tiden efter min diagnos, fick min när jag var 22 eller 23 år gammal om jag inte minns helt fel och det kändes som om det snarare var en dom än en diagnos.
Sedan fick det gro på mig i något år innan jag insåg att det inte var någon fara, allt jag hade gått och varit rädd för var ju bara rent praktiskt att jag hade på papper att jag fungerade som jag sedan länge redan visste att jag fungerade.
Att mitt tillstånd plötsligt hade ett namn var på det stora hela ovidkommande.

Hitta vad du tycker om att göra och se till att bli bra på det.
Kan du tjäna pengar på det i förlängningen och livnära dig så good for you.

CarolusRex skrev:

Heishi skrev:Ingenting hindrar dig från att nå dina mål, men du kanske behöver gå en annan väg.

Beror på vad hen har för mål. Asperger kan visst sätta käppar i hjulet.

Det enda jag känner till som kan sätta käppar i hjulet när det kommer till Aspergers är faktiskt körkort, men detta är enbart för dem som är kraftigt påverkade. Det vill säga i stil med Rainman. Nej, inte användaren här på forumet, utan filmen.

Vissa av de där grejerna både kan och bör du ju jobba med ändå. Asperger är väl mer en indikation på vad du har för förutsättningar, begränsningar eller möjligheter?

Crow_ skrev:Framtiden skrämmer mig mer än någonsin. Hur kommer jag klara av att möta omvärldens förväntningar när jag knappt klarar av skolan som det ser ut idag?

Du måste sluta försöka möta förväntningar som du inte har förmåga att kunna uppfylla. Annars kommer du bara misslyckas hela tiden, och sådant äter upp en inifrån. När man inte är "som alla andra" så måste man hitta en egen väg att gå, en som man har förutsättningar att klara av. Man kommer inte få något svenssonliv men det kan bli bra i alla fall, på ett annat sätt.

Känner igen den rädslan att "jag kommer aldrig bli kvitt det här"
Kände precis samma efter jag fick min ADHD-diagnos. Innan dess hade jag ändå nån luddig föreställning om att någon gång i framtiden skulle jag bli kvitt alla de krångliga grejerna som satte käppar i hjulet för mig och kunna leva som en "vanlig" människa, utan ångest, återkommande depressioner, osv. Att inse att jag nog inte skulle kunna, plugga, jobba, tjäna pengar och göra allt sånt man ser sin omgivning klara av.

Att man inte har samma förutsättningar som andra.

Huggorm skrev:

Crow_ skrev:Framtiden skrämmer mig mer än någonsin. Hur kommer jag klara av att möta omvärldens förväntningar när jag knappt klarar av skolan som det ser ut idag?

Du måste sluta försöka möta förväntningar som du inte har förmåga att kunna uppfylla. Annars kommer du bara misslyckas hela tiden, och sådant äter upp en inifrån. När man inte är "som alla andra" så måste man hitta en egen väg att gå, en som man har förutsättningar att klara av. Man kommer inte få något svenssonliv men det kan bli bra i alla fall, på ett annat sätt.

Fast hur kan man veta vilka förutsättningar man har förmåga att möta innan man försökt möta dem? Och att bara ge det ett försök är ju inte alltid att riktigt försöka heller, så hur vet man när gränsen är nådd? Jag vet inte, kanske de flesta är bättre på att uppskatta sin förmåga i sånt, personligen känner jag inte att jag har någon koll alls.

Tror inte jag skulle klara av att satsa och misslyckas en gång till. Men jag vill ju inte heller begränsa mig från sådant som faktiskt skulle gå.

Mycket handlar om att skaffa sig insikt i hur man fungrar och våga välja sin egen väg. Andras åsikter sker i stort sett helt utifrån deras eget perspektiv och förutsättningar. Detta innebär också att man måste betrakta normer som ett förslag, inte som något som måste uppfyllas.

I den første tiden etter at jeg fikk diagnosen, så syntes jeg det var veldig spennende, men etter hvert har jeg forstått at "vi" er alle forskjellige eller som folk flest, og bryr meg ikke noe særlig mer med diagnosen.

Slik jeg ser det så er det bare en tullediagnose i tiden, og forresten er det bare for de som føler seg litt annerledes å lese seg til diagnosekriteriene på internett, få utredning og diagnose, så føler de seg litt mer.

Jeg leser om mennesker med Aspergers syndrom som har kjærester/hustruer, venner og i det hele tatt et sosialt liv, og jeg lurer på hva som egentlig er problemet, og jeg bare hater min diagnose fordi jeg ikke forstår den.

Det kan vara en chock att få en diagnos och ta tid att gå igenom vad man egentligen känner och tänker. Det måste få ta den tid det tar.

Det är lätt att säga att man är samma som innan och med huvudet förstå det, men känslorna säger lik förbaskat att man "fick" aspergers vid diagnosen eller något liknande. Det tar tid för känslorna att hänga med och bli lika sanna som det man med förnuftet vet.

Diagnosen aspergers är bara en grovhuggen mall. Den är en början till att förstå sig själv. Men med tiden lär man sig utveckla det och förstå sina svaga och starka sidor som individ. Det är jätteviktigt att lära sig.

Bli av med ätstörningar, självskadande, ångest och depression kan man fast man har aspergers. Så misströsta inte.

Det är inte samma för alla men jag var väldigt glad då jag slapp diagnosen personlighetsstörning eftersom den kliniken jag var på ansåg detta var ett hopplöst och livslångt handikapp. De jag träffat för asperger har haft en mycket mer optimistisk syn och verkligen inte bara pekat på det negativa hos mig som psyk gjorde, utan på det positiva med. Det kändes väldigt skönt.

Låter som att vissa yrkesgrupper skulle behöva en rejäl utbildning och en "wake-up".

Jag var inte rädd men tappade fotfästet totalt kändes det som. Tog ett tag innan jag fattade att jag inte hade förändrats över en natt bara för att jag fick en diagnos. Tog ändå ett par år att utredas och misstankarna fanns ju där hela tiden men när jag väl fick det svart på vitt så var det som jag fick en rak höger. Det var först efter ett tag som jag började acceptera det hela. Vet inte om jag gjort det till 100% än men det är inte ett problem längre. Försöker använda mig av mina starka sidor för att utveckla mina svaga.

Mitt råd är lev i nuet, ta en dag i sänder och ha inte så bråttom.

Tack för att ni tagit er tiden att läsa och för alla kloka svar - egentligen vill jag svara er alla var för sig, men jag känner att det är svårt att formulera mina tankar.
Vill mest bekräfta att jag läst och försöker reflektera över allt..