För det mesta berättar jag för lite, och missar en massa med det.
Ibland kan jag berätta för mycket.

Snubblade över / vare sig ni tror eller ej (sorry) /:

“Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.” Ordspraksboken 29:20, (1917 års Bibel).

/notwoodstock

Tyvärr ja,första intrycket folk får av mig är annars att jag är blyg, tillbakadragen och avvaktande. Men om man väl spenderar mer tid med mig så har jag en tendens att berätta för mycket. Kan i viss mån kontrollera detta , om jag inte känner mig pressad.

Jag brukar låtsas vara självsäker och gå med självförtroende, då brukar folk anpassa sig till mig istället. Jag är också extremt disciplinerad och pluggar in sociala regler som att hålla upp dörren för folk osv och sedan gör jag det, inte som en social kod utan som att borsta tänderna är en regel, har jag som regel att se glad ut, se ut att vara lugn och självsäker, tänka positivt och slappna av OCH lita på min instinkt. Fungerar för mig, tar du kommandot tvingar du folk att spela på dina villkor.

Mitt tips, och känn kärlek!

Jag kan prata som en kvarn, ibland om saker jag inte borde prata om, och kan trötta ut vem som helst!

Så jag säger väl här som jag sa i någon annan tråd. Då vet jag att jag inte är ensam om <i>det</i> problemet.

Kort svar på frågan. Berättar ni för mycket? Ooja! Fast ibland blir jag väldigt kortfattad istället. Som nu.

Ja, nytt syndrom. Så var det aldrig förr.

Både och kan jag säga..

Personliga saker tycker jag är svårt att prata om, jag ska till exempel åka på en längre resa om ett par veckor och jag förstår inte varför andra är så intresserade av att veta mer om det, och jag vet inte alls vad och hur mycket jag ska berätta, det är lika jobbigt att lyssna på andras resor om man inte vart på samma stallen och kan dela erfarenheterna med varandra.


Men sådant jag tycker är viktiga samhällsfrågor, historia, forskning, politik, ekonomi, konflikter osv pratar jag nog för mycket om ofta, och blir frustrerad när folk inte lyssnar eller förstår.

Men det är också ett stort problem att folk lossas lyssna och vara intresserade för att vara snälla och artiga, jag hatar att känna att jag lagt ner massa tid och energi på folk som ändå inte lyssnade ordentligt, försöker få folk att fatta att dom ska säga till direkt men folk har väldigt svårt att göra det.

Jag har en bekant (i en förening) som jag hamnar bredvid på puben ibland. Och som då ibland hänger med på ämnena politik ur vinkeln svärmmatematik, fysik för myror och elefanter...

... men det brukar ändå sluta med att hon ursäktar sig för att gå på dass och sen avrundar kvällen när hon kommer åter (jag satt just och grämde mig över ett färskt exempel på detta) så alltså:

Ja. Jag pratar för mycket. Och lyssnar för litet. Uppenbarligen. I förtjusningen över att nån gång kunna lufta mina specialintressen.

Lättaste boten mot att prata för mycket är väl att helt enkelt lära sig, efter många, sällsynta luftningstillfällen, hur långt man kan dra fram sina specialintressen utan att även de mest intresserade åhörarna - förlåt, samtalspartnerna! - tackar för sig.

Så sällan som jag hittar nån hyfsat intresserad så kan jag mycket väl vara medelålders innan jag lärt mig gränserna. Men sitter man och pratar i olika och skiftande grupper personer, flera gånger i veckan, så kan nog nån så nördig som jag hitta gränserna på bara handfullen år.

Jag berättar absolut för mycket om antingen för djupa saker som andra inte orkar ta i eller om onödig fakta, mest om djur. Jag har inte märkt att någon blivit irriterad på mig pga det. Många blir obekväma när samtal blir för personliga eller djupa men vem fan orkar prata om vädret. Många vänner är intresserade utav onödig fakta om allt mellan himmel och jord så det är väl just därför det går så bra. De kan skratta och sucka lite lätt ibland eller t.o.m bli intresserade. Fast nu när jag börjar fundera blir jag orolig över att andra blir griniga på mig och allt jag pratar om men att jag inte märker det eller att de pratar om hur dryg jag är när jag lämnar rummet, ble. Är så svårt med människor, man vet aldrig vad de egentligen tycker.
Man ska absolut få lov att prata om sina intressen men det är nog viktigt att göra det i rätt doser och inse att andra inte delar samma entusiasm.