Jag är så otroligt less på hur människor emellanåt behandlar varandra, hur de behandlar mig.. Kräver väldigt lite av folk i allmänhet, det enda jag vill ha är respekt. De behöver absolut inte gilla hur jag är som person, ej dela mina tankar och värderingar. Men som sagt, jag vill ha respekt.

Bara för att jag har Asperger så verkar folk ha fått för sig att jag saknar känslor. De verkar även ha fått för sig att fysiska åkommor, såsom allergi, är mindre allvarligt på någon som är så "tuff" som de tror att jag är.
(Någon mer vars nära och kära är inne på samma spår?)

Idag har det varit en sådan där dag när "somliga" har struntat i både mina psykiska samt fysiska.. låt oss kalla det svårigheter.. Vilket har fått mig att må dåligt på alla sätt och vis.

Vill gråta men har lärt mig att stänga, att inte visa någonting. Så istället ler mina läppar. Ända tills jag är ifred och har krupit ned under täcket som jag inte tål. Först då skakar de till och faller. En ström av tårar färgar ett papper svart av mascara. Pappret smusslas sedan ned i soptunnan märkt "papp/kartong". Imorgon kommer den att tömmas i husets panna och det enda spåret av min lilla kvällsbrakedown kommer snabbt att slukas av dess lågor..

Tala om vad som gäller och minska kontakten?

Varför, ja kanske för att man själv ofrivilligt sårat någon så tror de att man har elefanthud.

Men varför visar du inte dina känslor inför dem som sårar dig, om det är din egen familj? Om du inte klarar av att gråta inför dem, så kan du iaf säga att du känner dig ledsen och sårad över deras likgiltighet inför dina svårigheter och dina känslor.

Annars kommer de att fortsätta att tro att du inte har några känslor och behandla dig lika okänsligt i framtiden.

plåtmonster skrev:Tala om vad som gäller och minska kontakten?

Pratat med personerna ifråga vid ett flertal tillfällen. De verkar förstå då, men "glömmer" sedan bort alltihop. När jag drar det igen reagerar de som om de hörde det för första gången.

Har bland annat fått allergichocker, astma samt magproblem pga att de, trots påminnelser, "glömt" vad som gäller.

Kontakten är redan väldigt sporadisk. Blir den glesare kommer den nog att avslutas helt.

Alien skrev:Varför, ja kanske för att man själv ofrivilligt sårat någon så tror de att man har elefanthud.

Men varför visar du inte dina känslor inför dem som sårar dig, om det är din egen familj? Om du inte klarar av att gråta inför dem, så kan du iaf säga att du känner dig ledsen och sårad över deras likgiltighet inför dina svårigheter och dina känslor.

Annars kommer de att fortsätta att tro att du inte har några känslor och behandla dig lika okänsligt i framtiden.

Jag vågar inte. Visat känslor för dem då jag var yngre och bemöttes då av empatilösa reaktioner.
Det fanns en tid då jag drömde om att faktiskt bara få en kram när jag var lite nere. Men istället blev jag behandlad som en pestsmittad.
Så skapade redan i unga år en mask, som har fått hänga med genom åren (och fortfarande gör).

Stort tack för att ni orkade läsa och även svara förresten ..

@ElisabetC, Ibland kanske det behövs att man är övertydlig med sina känslor. Skrik!, gå rätt ut från sammankomster så fort det blir problem för att markera vad som gäller.

Ibland är det bara slöseri att försöka reformera sin omgivning och visa att man har rätt. Bättre att ägna sig åt det som för en framåt och som man tycker om.

Tyvärr fungerar det inte år efter år att försöka få energitjuvarna att ändra sig, det enda som går att göra är att bryta helt. Fundera över vad du kan vinna på att bryta respektive att behålla kontakten och vad du kan förlora på det och ta sedan ett väl övervägt beslut utifrån det.

ElisabetC skrev:Har bland annat fått allergichocker, astma samt magproblem pga att de, trots påminnelser, "glömt" vad som gäller.

Ät inget som de lagat!

Nu vet jag inget om dig, och det är inte så tydligt vilken relation det gäller. Är det föräldrar, och att du är vuxen och har flyttat hemifrån?

Jag för min del har tvingats inse att mina föräldrar skadar mig alltför mycket om jag har kontakt med dem, så hur mycket jag än längtar efter kärlek och tillhörighet så är det inte värt det. Jag har alltså ingen kontakt med dem sen många år.

Nu menar jag givetvis inte att du ska bryta med dem, utan jag berättade om mig bara för att visa att du inte är ensam om att bli illa behandlad av "nära och kära".

Försök att bli starkare i dig själv, så att du vågar säga ifrån och kräva respekt. Låter man sig utnyttjas så blir man utnyttjad. I vissa fall funkar det att kräva respekt, och personen ifråga finns kvar och börjar respektera en när de märker att de inte kan utnyttja en längre, men i andra fall funkar det inte. Vissa människor är helt enkelt såna skitstövlar att man gör bäst i att hålla sig långt borta ifrån dem.

Jag känner igen mig i det du beskriver och kan väll säga att jag förstår ditt lidande.

Plåtmonster & Miche Ska fundera lite. Det bästa för mig vore nog att ta en paus från dem alla ett tag, för att sedan endast återuppta kontakten med de som jag känner är värda att fortsätta umgås med..
Tack för era svar .

Kimmelie Nej. Jag brukar oftast träffa dem på allmänna platser, så det här med att bli bjuden på deras mat brukar inte vara ett problem. Men nu i jul är jag hemma hos dem..

Bor själv sedan många år tillbaka.

Släktingarna som detta gäller är min far + större delen av släkten på hans sida.

Jag har faktiskt varit på väg att avsluta kontakten med dem vid ett flertal tillfällen. Men är sentimental av mig..
Samt för snäll. Så det har aldrig blivit av..

Tack för ditt svar .


Slackern Usch..

Hitta andra människor som kan ge dej den kärlek du behöver ha och skit i folk som inte respekterar dej.

Gud eller någon sa till mig för ca 7 år sedan, att det finns inte kärlek/Agape att få. Vänligt men bestämt blir man vidareskickad genom vårdlabyrinten utan att riktigt kunna göra mycket åt varken relationer eller vad jag behöver längst in.

Men . aha, det beror på Asperger också - inte bara på sjukdomen schizofreni samt medicinen mot den!

Längtar tillbaka till något "människovärdigt". Att det inre livet inte skall var missförstått redan som för 10 år sedan, för då grät jag förtvivlat ibland. Och blev faktiskt omhändertagen, vilket gjorde gott. Men inte en kotte förstod vad som fanns inuti mig.

För jag har gått och varit "skev" i kanske 40 år!

Även om jag har bra släkt, och uppväxt, så räcker detta inte. Naturligtvis, för man har ju terapeutiska behov, och även bra läkare lyckas bara få ihop en hjälpligt som om dom vore "servicepersonal", ("bilmekaniker").

Så, tack för er expertis och allt som ni har skrivit ihop! Även om jag måste hejda mig så länge schizofrenin strular för mycket. Och kolla lite lagom. Hade också trassel på schizofreniportalen Viska.

/notwoodstock

Jag känner igen det så väl! Har också jobbigt med det ibland. Men jag tror att det har att göra med att vi Aspies fungerar annorlunda, vi ger andra signaler som NTs tolkar fel. Jag har också ibland problemet att ingen ser att jag skulle kunna behöva hjälp/stöd. Alla tycker bara att jag är så stark och klarar mig så bra utan. Så jag misstänker att jag ger "fel" signaler. Det enda man kan göra är väl att bara umgås med andra Aspies och kanske några få människor som känner en tillräckligt väl, så att de vet hur man funkar?

Ja, att våga visa känslor tror jag är ett bra steg. Känner delvis igen vissa saker som sägs här, men alla har vi ju vår egen historia.

Jag har själv en massa dilemma med familjen. Föräldrar och två syskon är med i en religiös sekt och det är svårt för mig att hitta ett bra förhållningssätt till dem. Jag träffar mina föräldrar ett antal gånger om året och de klagar såklart på att jag kommer och hälsar på för sällan. Min bror träffar jag sporadiskt ibland, kanske fyra gånger om året. Min syster som är med i rörelsen har jag inte träffat på ett och ett halvt år. Min andra syster som inte är med har jag inte träffat på flera år och hon svarar inte ens på mina sms just nu. Jag misstänker att det beror på att hon kom ihåg min födelsedag, men jag har nog glömt hennes.

Men säger jag hur jag tänker är jag rädd för att bli dömd här i tråden också.

Kostymhippie: Om det bara vore så enkelt. Ens släktingar är alltid ens släktingar. Man har inte valt dem och på något vis känns det viktigt att ha en åtminstone okej relation med dem. I alla fall med de närmaste.
Fråga mig inte varför.. Är nog pga ett primitivt behov som jag inte kan förklara ..

Tack för ditt svar .

Notwoodstock: Tack för inlägget, det var intressant att få läsa .

Toblerone: Heh, usch.. Synd att du ska behöva känna igen dig..
Hur som helst så kanske det är en lösning att umgås mer med andra aspergare..fast de förstår sig faktiskt oftast inte på mig alltför väl.. Och kan ha lite svårt att förstå mig på dem också..
Kan väl bero på att jag stänger lite om mig emellanåt.. Borde väl försöka låta bli med det men folk tenderar at såra mig när jag tar ned muren x).

Tack för ditt svar .

Palindromus: Det där lät riktigt jobbigt.
Jag hoppas att dina familjerelationer kommer att se så mycket bättre ut snarast.

Tack för ditt svar .

ElisabetC skrev:Palindromus: Det där lät riktigt jobbigt.
Jag hoppas att dina familjerelationer kommer att se så mycket bättre ut snarast.

Tack för ditt svar .

Tack själv och god annan dag! (Det funkade väl att säga så?)

Ja, antingen bättre eller inte ha kontakt alls. Jag befinner mig i ingemans land. Och att jag själv är skuld till en hel del gör inte saken lättare. Det är jag själv som medvetet provocerat fram konflikter. Och jag ångrar det inte ens! Men det är ett för komplext ämne för att ta upp så här i en tråd.

Jag borde engagera mig och ge människor mer uppmärksamhet och anstränga mig att visa empati här på forumet också. Men jag har tröttnat för fler år sedan. Jag har ett fåtal riktigt riktigt, riktigt bra nätvänner. Men får aldrig några kramar. Aldrig någon som håller om mig. Aldrig någon att ha roligt tillsammans med. Aldrig någon att gråa tillsammans med. Aldrig någon att rå om. ... Blir kanske bättre så småningom. ...

Palindromus skrev:

ElisabetC skrev:Palindromus: Det där lät riktigt jobbigt.
Jag hoppas att dina familjerelationer kommer att se så mycket bättre ut snarast.

Tack för ditt svar .

Tack själv och god annan dag! (Det funkade väl att säga så?)

Ja, antingen bättre eller inte ha kontakt alls. Jag befinner mig i ingemans land. Och att jag själv är skuld till en hel del gör inte saken lättare. Det är jag själv som medvetet provocerat fram konflikter. Och jag ångrar det inte ens! Men det är ett för komplext ämne för att ta upp så här i en tråd.

Jag borde engagera mig och ge människor mer uppmärksamhet och anstränga mig att visa empati här på forumet också. Men jag har tröttnat för fler år sedan. Jag har ett fåtal riktigt riktigt, riktigt bra nätvänner. Men får aldrig några kramar. Aldrig någon som håller om mig. Aldrig någon att ha roligt tillsammans med. Aldrig någon att gråa tillsammans med. Aldrig någon att rå om. ... Blir kanske bättre så småningom. ...

Haha tack ! Och god annandag till dig med !

Borde och borde.. Du har inte några skyldigheter alls. Egentligen.
Man behöver ju inte stötta folk härinne, så om man inte vill är det väl ärligast att bara låta bli. Ingenting är väl egentligen värre än folk som låtsas vara "den barmhärtiga samariten" *fnissar*..

Usch igen >.<! Alla (well i princip..) förtjänar att få ha nära och kära, samt att även umgås med dessa..bli kramade..uppskattade..omtyckta och bekräftade helt enkelt..
Det är så orättvist att vissa ska missunnas att uppleva ovanstående :/..

Ja, det blir ett säkerligen .. Får hålla tummarna att du plötsligt får ett brett kontaktnät och kramar varje dag .

ElisabetC skrev:Haha tack ! Och god annandag till dig med !

Borde och borde.. Du har inte några skyldigheter alls. Egentligen.
Man behöver ju inte stötta folk härinne, så om man inte vill är det väl ärligast att bara låta bli. Ingenting är väl egentligen värre än folk som låtsas vara "den barmhärtiga samariten" *fnissar*..

Usch igen >.<! Alla (well i princip..) förtjänar att få ha nära och kära, samt att även umgås med dessa..bli kramade..uppskattade..omtyckta och bekräftade helt enkelt..
Det är så orättvist att vissa ska missunnas att uppleva ovanstående :/..

Ja, det blir ett säkerligen .. Får hålla tummarna att du plötsligt får ett brett kontaktnät och kramar varje dag .

Jag vill. Ofta. Men man kan inte engagera sig i alla. Det är de jag redan börjat ge uppmärksamhet men sedan "överger" jag har dåligt samvete för. Egentligen har jag inte glömt bort dem, inte ens om det gått flera år, men det blir också en prioriteringsfråga. Plus detta med att sitta framför en datorskärm. Sen är det ju kanske inte så konstigt att det blir kvinnor jag i den övervägande majoriteten av fall kommer i kontakt med. Och i de fall jag får kontakt med män så är det inte att jag inte vill svara, utan det blir bara att jag prioriterar annat efter några meddelanden ibland.

Tack, tack, tur vi har sådana som dig som sprider glädje och värme på forumet och sporrar andra till att sprida "kärleksviruset" vidare! Ni behövs! Sk Såg förrseten jag skrivit "gråa"! Hur känns det att gråa? Undrar om det kommer några tåar då!

Palindromus skrev:Jag vill. Ofta. Men man kan inte engagera sig i alla. Det är de jag redan börjat ge uppmärksamhet men sedan "överger" jag har dåligt samvete för. Egentligen har jag inte glömt bort dem, inte ens om det gått flera år, men det blir också en prioriteringsfråga. Plus detta med att sitta framför en datorskärm. Sen är det ju kanske inte så konstigt att det blir kvinnor jag i den övervägande majoriteten av fall kommer i kontakt med. Och i de fall jag får kontakt med män så är det inte att jag inte vill svara, utan det blir bara att jag prioriterar annat efter några meddelanden ibland.

Tack, tack, tur vi har sådana som dig som sprider glädje och värme på forumet och sporrar andra till att sprida "kärleksviruset" vidare! Ni behövs! Sk Såg förrseten jag skrivit "gråa"! Hur känns det att gråa? Undrar om det kommer några tåar då!

Måste snabbt tillägga att jag ofta vill folk på olika ställen på nätet skall vända sig till mig med sina bekymmer. Grrr... Hur fångar man dem? Hehe... En tjej som är 19 nu lyckades jag fånga och vi har varit vänner i ungefär två år nu. (Men hon bor i annan del av landet.) Men det fungerar ju såklart inte med alla. Långt ifrån. Jag är oerhört egocentrisk och folk brukar påpeka det. Men det jag vill komma till är att detta att jag stöttat just henne inte är något medvetet val egentligen. Visst, jag ansträngde mig till det yttersta. Men relationer är i mångt och mycket något som bara sker utan att vi egentligen har någon kontroll över dem. Tror jag. Det är skillnad på fantasi och verklighet!

Palindromus skrev:
...

Måste snabbt tillägga att jag ofta vill folk på olika ställen på nätet skall vända sig till mig med sina bekymmer. Grrr... Hur fångar man dem?

...

Jag skulle behöva en handledare för mig som ovan användare här, med Obsessive Disorder när det gäller Internetberoendet. Jag tyckte att det var så underbart här. Men det tyckte jag på schizofreniservern Viska också, tills dom tröttnade på Bibelord som jag associerade till.

Men jag måste kunna behärska mig. Läste någon undran om det verkligen finns "fri vilja" har att göra med om man har någon självkontroll.

Men jag vill så gärna "få in mina favoriter", kanske "bli bekräftad" (ett självutgivande där, hoppas det är ok.)

/notwoodstock

Palindromus skrev:Min andra syster som inte är med har jag inte träffat på flera år och hon svarar inte ens på mina sms just nu. Jag misstänker att det beror på att hon kom ihåg min födelsedag, men jag har nog glömt hennes.

Jag tycker du ska skicka henne ett sms och skriva att hon är förlåten för att hon glömt och att du vill börja kommunicera igen (om det är så du vill ha det förstås). Det kan vara väldigt svårt för henne att ta första steget om hon skäms för sin glömska.

Miche skrev:

Palindromus skrev:Min andra syster som inte är med har jag inte träffat på flera år och hon svarar inte ens på mina sms just nu. Jag misstänker att det beror på att hon kom ihåg min födelsedag, men jag har nog glömt hennes.

Jag tycker du ska skicka henne ett sms och skriva att hon är förlåten för att hon glömt och att du vill börja kommunicera igen (om det är så du vill ha det förstås). Det kan vara väldigt svårt för henne att ta första steget om hon skäms för sin glömska.

Bra förslag om det skulle vara det motsatta, men jag misstänker att du läste för snabbt. Det är Palindromus som glömt systerns födelsedag, inte tvärtom.

Meppe skrev:du läste för snabbt

Japp, ser det nu...

Nåja, Palimndromus kan skicka ett förlåt och grattis i efterskott och be att systern kan förlåta.