Hur har det funkat för er? Jag har starka funderingar på studier så som socionom och sjuksköterska men på nått sätt är det som man sitter fast i trygghetstänket med att ha ersättning från staten.
Får även konstant misslyckandes tankar som "vad är poängen med att utbilda dig du kommer ändå inte få jobb" "titta jobben kräver körkort du klarar aldrig av att köra bil". Och så fortsätter det.

Någon som haft liknande och lyckats bryta mönstret och faktiskt klarat av studier samt jobb efter. Vore kul att höra från någon med liknande erfarenhet.

Men som socionom eller sjuksköterska behöver du väll inget körkort?

Jag har visserligen aldrig varit fast i något bidragsträsk men jag hade ändå stora problem med att arbeta i början. Min lösning var att bara ta uppdrag för bemanningsfirmor där man kan jobba i perioder och vara ledig mellan projekten. Jag behöver fritiden för att vila ut och få ordning i skallen. Naturligtvis får man anpassa ekonomin till att klara perioder utan inkomster, men det var enda lösningen för mig.

Tyvärr så kräver många socionom yrken körkort, är typ kurator och ett fåtal socialsekreterare där dom inte efterfodrar det om man kollar på arbetsförmedlingen.
Sjuksköterska är väll rätt lungt dock jo, man kanske borde ställa in sig mer på det.

Stolpskott skrev:Hur har det funkat för er? Jag har starka funderingar på studier så som socionom och sjuksköterska men på nått sätt är det som man sitter fast i trygghetstänket med att ha ersättning från staten.
Får även konstant misslyckandes tankar som "vad är poängen med att utbilda dig du kommer ändå inte få jobb" "titta jobben kräver körkort du klarar aldrig av att köra bil". Och så fortsätter det.

Någon som haft liknande och lyckats bryta mönstret och faktiskt klarat av studier samt jobb efter. Vore kul att höra från någon med liknande erfarenhet.

Om du känner att du orkar så gör ett försök!

Jag tvingades ur trygghetstänket av herr Reinfeldt med anhang, efter Alliansen hade tagit över regeringskansliet så började jag inse att jag måste se till att skaffa ett riktigt jobb. Hade jag väntat länge till var risken stor att jag hade varit utan eller fått kraftigt sänkt ersättning.

Körkortet såg jag också som ett stort problem, fram till jag blev kompis med en körskollärare som intalade mig, och senare även även bevisade, att jag klarade att ta körkort. Hemligheten för mig heter "begränsning till automatlåda", jag klarar bra att köra så länge jag inte behöver tänka på växling så jag körde upp med en automatväxlad bil. Nackdelen är ju att jag inte får köra manuellt växlade bilar, men det har hittills (under de 4 år jag har haft körkort) inte varit något problem.

Stolpskott skrev:Hur har det funkat för er? Jag har starka funderingar på studier så som socionom och sjuksköterska men på nått sätt är det som man sitter fast i trygghetstänket med att ha ersättning från staten.
Får även konstant misslyckandes tankar som "vad är poängen med att utbilda dig du kommer ändå inte få jobb" "titta jobben kräver körkort du klarar aldrig av att köra bil". Och så fortsätter det.

Någon som haft liknande och lyckats bryta mönstret och faktiskt klarat av studier samt jobb efter. Vore kul att höra från någon med liknande erfarenhet.

Hade varit arbetslös hela mitt livtills jag började läsa till undersköterska 2011. Det gick bra på praktiken och dom ville behålla mig som vikarie. Sedan har jag berättat om min diagnos för alla kollegor, och då har jag ingen ångest om jag inte känner mig social utan kan pyssla och hållas tystlåten som jag är.

TS, sluta tyck synd om dej själv och kör på istället. Om du inte kan på egen hand så sök hjälp.

Har själv akademisk examen och jobbar heltid i en projektanställning. Är också öppen med min AS på jobbet och kollegorna accepterar mej som jag är. Funkar fint som polisskit.