Katthem och liknande ställen brukar vara tacksamma för hjälp. Men det handlar ju till stor del om att skotta skit, alltså..

Vad annonsen säger "Välkommen till vårt katthem med trevligt sällskap och massa gulliga katter"

Det som egentligen blir "Skrapa stinkbombsbajs från kattburar med fräsande innehåll"

Hm hund kanske vore nåt, är väll ett lite mer sällskapligt djur än en katt

kiddie skrev:Fast meningen med livet har ju med saken att göra. Vill man göra något bara för sin egen skull eller för ett högre mål?

Jag tror när man lär sig något nytt så utvecklas hjärnan och man blir en gladare människa.

Mycket bra i detta inlägg, enligt mig, men dessa rader stack ut enligt mig.

Att göra något som känns meningsfullt brukar ju oftast göra en glad (kan iof finnas något avvikande), är det känslor det handlar om så blir det svårt att komma på något utan att filosofera lite och känna efter vad som lockar just dig.

Hade det varit rent praktiskt hade ju frågan varit tex; Hur får jag diskningen att kännas meningsfull. Konkret baserat, så att säga.

Precis som flera skriver är just djur något som ger väldigt mycket!
Det kanske finns något ställe i närheten där du bor där du kan prova på detta genom att hjälpa, bara för att se om det väcker något i dig.

Stolpskott skrev:Hm är inte säker ni förstår min fråga, jag pratar inte om det filosofiska "vad är meningen med livet" utan snarare om att ha ett syfte med vad man gör så att allt inte känns meningslöst/värdelöst.

Många "normala" människor arbetar/studerar osv för att göra sitt liv meningsfyllt, men om man inte kan det vad kan man då göra?

Även om mitt mål är att kunna arbeta så är ett jobb inte meningen i livet för mig.

Min man (NT) jobbar och det är definitivt inte meningen med livet. Vi har vår lilla familj (inräknat djur) och våra intressen istället, dvs ett riktigt liv inte stressa ihjäl sig för att kunna köpa saker så man kan jobba mer.

Så bara för att du inte kan jobba så betyder det inte att du inte kan ha en mening med ditt liv. Att bara "skaffa" en familj kan ju vara lite svårt däremot förutom när det gäller djur (om man gillar djur och förövrigt kan katter vara väldigt "hundiga" också). Men som sagt tro inte att du inte kan bara för att nån annan säger det, testa istället.

Hund är superkul att ha. Men skulle rekommendera om man inte är så hundvan att man erbjuder att ge hundpromenader eller bli dagmatte/husse eller praktisera ett tag på hunddagis först. Är du hundvan är det ju i ett helt annat läge.

Men är man det inte så är det massor med hunden som man måste tänka på. Att man har råd (mat, försäkring, ökat slitage), att man har ork och tid (flera prommisar varje dag), vilken sorts hund, valp eller vuxen hund, att man har någon som i nödfall kan ta hand om hunden om det händer en något oväntat osv.

Stämmer allt kan en hund förändra ens liv. Det är både en kompis och något som kan sysselsätta i evighet om man så vill.

plåtmonster skrev:Vad annonsen säger "Välkommen till vårt katthem med trevligt sällskap och massa gulliga katter"

Det som egentligen blir "Skrapa stinkbombsbajs från kattburar med fräsande innehåll"

Så illa är det knappast att hjälpa till på ett katthem, de flesta katter njuter av mänskligt sällskap och målet katthemmet har är att katterna ska få en bra husse/matte/familj, katter som bara fräser mår oftast väldigt dåligt av en orsak, vilken orsak försöker de ta reda på så att katten ska må bra.

Visst behövs det plockas skit men definitivt inte hela arbetstiden.

Det vart mer en sarkasm på gulligt utformade annonser som innebär en mindre glamorös verklighet

Jag skulle gärna jobba på katthem

kullan skrev:Jag skulle gärna jobba på katthem

Man kan vara volontär på ett katthem.

http://www.bergslagskatten.se/omoss.html De har volontärer.

Jag vill inte jobba på katthem. Det vore trevligt iofs, MEN man bör tänka flera gånger om man har egen katt. Det finns mycket man kan råka dra hem till sin egen katt, visserligen är det brukligt att nyinkomna katter sitter i karantän och dessutom byter man kläder och tvättar sig innan man går hem. Men nej, jag är alldeles för nojjig.

Men har man ingen egen katt låter det toppen!

Jag vill bara inflika att för mig fungerar det utmärkt att vara sjuksköterska med asperger, jag har sett till att få en nattjänst och träffar få endast resterande personal vid rapportering, vilket iofs fortfarande är en jobbig del i arbetet. Jag har sannolikt utvecklat mitt jobb till mitt specialintresse, bra för arbetsgivaren för jag vill jobba mycket

@mospie är du stresskänslig med?

Stolpskott skrev: Kom gärna med förslag!

När det gäller sådana här viktiga frågor sitter ofta de äldre på de klokaste svaren. Min farfar brukar säga att man alltid ska vara samhällsnyttig. Det kan man vara oavsett ifall man lönearbetar eller hjälper till ideellt i liten eller stor skala. Att vintertid hjälpa grannskapets äldre och fysiologiskt sjuka med snöskottning är ett exempel på en sådan insats. Att bidra till sin grupp på det viset är tillfredsställande för individen men ger också någonting positivt ut för alla medborgare.

Jag har arbetat ideellt med seglingsundervisning i nästan nio år nu och att hjälpa kommunens barn att finna ut till skärgården och att lära dem friluftsliv, sjövett och båthantering är att säkra skärgårdens fortlevnad som rekreationsområde. Det ger mig mening i mitt liv.

Mitt tips till dig är: tänk ut någonting samhällsnyttigt.

För mig har barnen fyllt väldigt mycket av "meningsfullhetskvoten". Jag har levt med hemmaboende barn praktiskt taget hela mitt vuxna liv och ofta haft halvsyskon till dem kommit och gått i hushållet. Dock har jag mestadels levt som ensam vuxen (och faktum är att det oftast har varit förutsättningen). Det kräver mycket men det ger mycket mer tillbaka. Ännu några år framöver har jag förmånen att ha barn boende hemma (min yngsta är elva) men jag känner ingen oro över hur livet skall bli sedan utan det känns som ett bra och rimligt nästa steg att leva utan barn i hemmet. Barnbarn är också meningsfullt men inte fullt så mycket - de har egna föräldrar som tar det största ansvaret för dem.

Hundar har jag också och det är delvis ett sätt att ta vara på mina specialintressen - etologi och genetik. Alltså - hur hundar beter sig och hur de nedärver olika egenskaper. Jag har en flock hundar och det är - precis som med barnen - både jobbigt och roligt. Eftersom jag ibland har valpar som jag säljer så bidrar det till att det känns meningsfullt eftersom jag bidrar till att andra kan få leva tillsammans med trevliga och roliga hundar. Dessutom är det genuint roligt med hundar i olika åldrar och det är viktigt för att något skall kännas meningsfullt.

Forumet har bidragit till det meningsfulla livet, speciellt under den tid jag var aktiv som admin här. Ett år som moderator och sedan mer än tre år som admin innebar för min del oerhört mycket arbete men det kändes meningsfullt att bidra till att göra det här till ett bra ställe för många aspergare att mötas på.

Jag har tidigare varit politiskt aktiv och det har känts meningsfullt - att bidra till att förändra världen, om än aldrig så lite, till en bättre plats att leva på. Vidare har jag varit ungdomsledare inom scouterna - också meningsfullt. Att bygga och bygga om och bygga ut har också alltid känts meningsfullt (gamla hus är ett annat starkt intresse) och överhuvudtaget att göra sådant som faktiskt syns och gör skillnad. Som ett sätt att sätta bestående avtryck, att kunna peka på något och säga att "Det här har jag gjort. Utan mig hade det inte sett ut så här". Det är viktigt och meningsfullt.

Men det mest meningsfulla är och har alltid varit mina barn.

Stolpskott skrev:@mospie är du stresskänslig med?

Ja, i övrigt, men på jobbet går jag in i min yrkesroll och har handlingsplaner i huvudet för diverse situationer. Jag jobbar inom akutsjukvård så det blir en del stress, men jag älskar mitt jobb så stressen blir hanterbar.

När jag är mitt uppe i att måla eller rita så känner jag att inget annat finns och det är då jag känner mig lyckligast.

Oljemålningar varar i flera månader när jag, mellan allt, kan stirra på dem och hitta vad jag näst jag ska göra (det tar enormt lång tid att måla relativt verklighetstroget med ett eget uttryck), kolteckningar tar tyvärr bara några få minuter till ett par timmar.

För mig fanns inget annat även om jag hade ett fulltidsjobb (då när jag orkade, nu är jag bara sjukskriven och orkar nästan inget(dock hoppas jag att jag är på väg ur min depression nu)).

Att arbeta ett "vanligt" jobb har tidigare varit allt för mig, jag är lojal och kan nästan inte sluta tänka på att göra det mesta jag kan för jobbet, vilket tydligen inte varit det bästa för mig.
Men att avbilda något eller någon har ju ingen större betydelse i det stora hela heller, men det är det jag, i dem få stunder som finns, som sagt, jag blir mest lycklig över oavsett om det har någon betydelse.