Det är bara något halvår sedan jag äntligen lyckades lära mig att öppna en konservburk (med öppnare) och då tog det ungefär en halvtimme. Det var först för några veckor sedan som jag lyckades öppna konservburken på bara 2-3 minuter. Att kläcka ägg på ett bra sätt är fortfarande svårt och att hacka grönsaker snyggt är en omöjlighet.

Det är bara något halvår sedan jag äntligen lyckades lära mig att öppna en konservburk (med öppnare) och då tog det ungefär en halvtimme. Det var först för några veckor sedan som jag lyckades öppna konservburken på bara 2-3 minuter. Att

Disse skrev:Det där med att trivas på en teaterscen känner jag igen. Kan känna mig mer avslappnad och spontan där än i en vanlig social situation och tror att det har att göra med att jag liksom inte behöver samspela på riktigt... Dels har man ju många gånger övat in exakt vad man ska säga eller göra, men även i improvisationer kan det fungera för mig. Troligen för att det är riskfritt... Säger jag eller gör fel är det inte mitt ansvar. Jag är ju inte jag utan min roll.

docfrasse skrev:Hej och välkommen!

Jag tycker du låter väldigt aspig på din egen beskrivning. Det verkar nog som om du hittat rätt diagnos och forum.

Måste du stapla brädor och göra det andra som du drar på dig irritation för?
Har du provat att säga det uppenbara till de andra - att du vet att du är kass på kringsysslorna, men faktiskt gör ditt bästa?

Var och en på sitt område har vi nog alla som skriver här irriterat oss själva och andra genom våra i regel ojämna begåvningsprofiler. Hög kompetens inom vissa områden förväntas följas av lika hög kompetens på de flesta andra områden. Men så är ju vi med neuropsykiatriska funktionshinder oftast inte skapta ...

Jag tror också att jag hittat rätt diagnos och rätt forum. Jag är ganska så säker på det faktiskt. Det känns jättebra att äntligen ha hittat hit.

Mjo, jag försöker alltid slippa göra de där grejerna som jag bara inte klarar av men igår när jag klantade till det rejält för mig så skyllde jag på mina andra psykiska problem för att finna förståelse. Egentligen tycker jag inte alls om att behöva ljuga eller skylla ifrån mig men igår kändes det som att det var enda sättet.

På morgonen skulle jag ta ut de inackorderade hästarna och stallets ägare talade om för mig att "hästarna längst ner mot skottkärrorna ska gå i klipphagen och de andra två ska gå i de två hagarna längst ner". Sagt och gjort. Jag gick ut i stallet och började leda ner en häst i taget till hagarna - det var bara det att jag släppte två hästar i fel hage. Jag skulle gjort tvärtom. Dessutom var det en häst som blev skrämd på grund av en presenning som blåste upp och som därför blev halft galen så att jag inte kunde få in honom i hans hage utan jag fick bara släppa honom i hagen bredvid.
Jag gick upp till ägaren och berättade att jag inte lyckades få in honom i hans hage och då sade hon att det var okej att han gick där men att jag måste flytta på den häst jag ställt i fel hage. Hon sade också att "om du inte kan memorera så kan du inte hjälpa mig för det får inte bli fel, då blir ägarna jätteförbannade." Sedan gick vi ner tillsammans till hagarna för att lösa problemet och då sade hon att "om du ska hjälpa mig så måste du lyssna på vad jag säger för nu hjälper du mig inte, nu stjälper du mig istället."

På kvällen sedan använde jag min psykiska ohälsa som orsak till att jag klantar till saker och ting - jag visste inte hur jag skulle kunna få förståelse annars - och då fick jag förståelse. Men jag har ändå bestämt mig för att inte hjälpa till i stallet mer. Jag kan komma dit och rida ibland, hyra en häst då och då, men det räcker. Att göra en massa andra saker klarar jag helt enkelt inte av. Jag har hållit på med hästar i 16 år men inte kommit någonstans. Det är nog helt enkelt inte min grej.

Det var tänkt att jag skulle hjälpa till i stallet imorgon också men jag har bestämt mig för att det får vara nog nu. Jag får ont i magen bara jag tänker på att åka dit. Imorgon tänker jag istället ägna mig åt mina andra intressen, som t.ex. att läsa och skriva, kanske träffa någon kompis. Det är trygga aktiviteter där jag verkligen kan vara mig själv och där det inte gör någonting om det nu skulle bli lite fel.

Nymåne skrev:

docfrasse skrev:Hej och välkommen!

Jag tycker du låter väldigt aspig på din egen beskrivning. Det verkar nog som om du hittat rätt diagnos och forum.

Måste du stapla brädor och göra det andra som du drar på dig irritation för?
Har du provat att säga det uppenbara till de andra - att du vet att du är kass på kringsysslorna, men faktiskt gör ditt bästa?

Var och en på sitt område har vi nog alla som skriver här irriterat oss själva och andra genom våra i regel ojämna begåvningsprofiler. Hög kompetens inom vissa områden förväntas följas av lika hög kompetens på de flesta andra områden. Men så är ju vi med neuropsykiatriska funktionshinder oftast inte skapta ...

Jag tror också att jag hittat rätt diagnos och rätt forum. Jag är ganska så säker på det faktiskt. Det känns jättebra att äntligen ha hittat hit.

Mjo, jag försöker alltid slippa göra de där grejerna som jag bara inte klarar av men igår när jag klantade till det rejält för mig så skyllde jag på mina andra psykiska problem för att finna förståelse. Egentligen tycker jag inte alls om att behöva ljuga eller skylla ifrån mig men igår kändes det som att det var enda sättet.

På morgonen skulle jag ta ut de inackorderade hästarna och stallets ägare talade om för mig att "hästarna längst ner mot skottkärrorna ska gå i klipphagen och de andra två ska gå i de två hagarna längst ner". Sagt och gjort. Jag gick ut i stallet och började leda ner en häst i taget till hagarna - det var bara det att jag släppte två hästar i fel hage. Jag skulle gjort tvärtom. Dessutom var det en häst som blev skrämd på grund av en presenning som blåste upp och som därför blev halft galen så att jag inte kunde få in honom i hans hage utan jag fick bara släppa honom i hagen bredvid.
Jag gick upp till ägaren och berättade att jag inte lyckades få in honom i hans hage och då sade hon att det var okej att han gick där men att jag måste flytta på den häst jag ställt i fel hage. Hon sade också att "om du inte kan memorera så kan du inte hjälpa mig för det får inte bli fel, då blir ägarna jätteförbannade." Sedan gick vi ner tillsammans till hagarna för att lösa problemet och då sade hon att "om du ska hjälpa mig så måste du lyssna på vad jag säger för nu hjälper du mig inte, nu stjälper du mig istället."

På kvällen sedan använde jag min psykiska ohälsa som orsak till att jag klantar till saker och ting - jag visste inte hur jag skulle kunna få förståelse annars - och då fick jag förståelse. Men jag har ändå bestämt mig för att inte hjälpa till i stallet mer. Jag kan komma dit och rida ibland, hyra en häst då och då, men det räcker. Att göra en massa andra saker klarar jag helt enkelt inte av. Jag har hållit på med hästar i 16 år men inte kommit någonstans. Det är nog helt enkelt inte min grej.

Det var tänkt att jag skulle hjälpa till i stallet imorgon också men jag har bestämt mig för att det får vara nog nu. Jag får ont i magen bara jag tänker på att åka dit. Imorgon tänker jag istället ägna mig åt mina andra intressen, som t.ex. att läsa och skriva, kanske träffa någon kompis. Det är trygga aktiviteter där jag verkligen kan vara mig själv och där det inte gör någonting om det nu skulle bli lite fel.