Mitt huvud bombarderar mig dagligen med bilder vare sig jag vill eller inte, vilket jag får användning av i konst. Väldigt mycket både frivilliga och ofrivilliga bilder i huvudet, ja.

Jag kan, men högst i 2 sekunder, har aldrig kunnat hålla kvar en bild i huvudet under en längre period så har så det liksom blinkar till i en halv sekund periodvis om jag anstränger mig.

Ja det gör jag. Jag tänker helt i bilder och jag kan även "projicera" de. Tycker att denna video från tv-serien Sherlock beskriver det hela väldigt bra (förutom att jag ytterst sällan ser ord), fast jag behöver inte blunda men brukar göra det för att det är mindre risk att bli störd då om jag behöver tänka lite djupare. Och ja jag gör liknande handrörelser med.

Den videon beskrev väldigt bra hur jag ser ser inte orden jag heller men bilderna. Kan inte se dom lika tydligt som i filmen när jag tittar dock utan mer som svaga svaga konturer. När jag blundar kan det dock bli lika starkt som i videoklippet

Kan ni som ser bilder se dom lika tydligt som i filmen?

Jag82 skrev:Kan ni som ser bilder se dom lika tydligt som i filmen?

Ja självfallet, och än tydligare. Men jag har funderat lite på hur olika människor kan tänka sig sina inre bilder. Vissa blundar eller tittar ofokuserat framåt med en död blick när de tänker sig bilder; dessa personer ser bilden mindre geografiskt fast och kan istället röra sig själv och sin perception i förhållande till bilden ganska mycket. Andra personer måste nödvändigtvis projecera fram bilden på någonting redan fysiskt: exempelvis en 2D tavla på en vit vägg, eller ett slott på ett öppet fält. Därefter måste dessa personer fysiskt förflytta sig själva och sina perceptionspaket runt till olika vinklar för att observera bilden ur olika perspektiv.

Jag föreställer mig genom att få en tom blick och se objektet i huvudet, eller ibland precis framför mig. Jag står still när jag tänker på det och det fordrar inga vita väggar eller något särskilt utrymme för att få plats. Jag kan föreställa mig en vandring genom Kalmar slott inne på herrtoaletten på Arlanda. Visst kan jag även föreställa mig enligt den andra varianten och exempelvis lägga på ett lager av tavlor längs väggarna på en tom korridor, men det finner jag mindre användbart - möjligen är det bra att kunna när man ska flytta in möbler i ett rum.

Men ser du då tavlan som en riktig tavla. Lika tydlig med färg och detaljer. Ser det exakt likadant ut som att det faktiskt hänger en tavla där?

Jag82 skrev:Men ser du då tavlan som en riktig tavla. Lika tydlig med färg och detaljer. Ser det exakt likadant ut som att det faktiskt hänger en tavla där?

Naturligtvis, det är ju det man tänker sig. Vill man tänka sig någonting annat så gör man det. Men som tidigare nämnt brukar jag främst föreställa mig objekten friare "i huvudet": ja alltså bara tänka mer på det av fantasin adderade intrycket än på min verkliga omgivning och på så vis prioritera funderingen.

Ofta får jag upp bilder i huvudet, men inte lika tydligt som andra saker som jag ser med ögonen. Bilderna finns inuti huvudet och inte framför ögonen så att säga. Ofta så tar bilderna över merparten av synfältet så tillvida att jag fortfarande ser det som är framför ögonen, men det är inte fokuserat (fokuset ligger ju i bilderna). Jag ser fortfarande med ögonen, men det som vanligen är skarpt i mitten av det jag ser blir ungefär lika detaljerat som i den perifera synen.


Jag behöver inte ha ögonen stängda för att det ska komma upp bilder, men ibland kan det hjälpa att stänga ögonen för att få en mer definierad bild.

Pratar jag med någon så kommer det snabbt upp bilder i huvudet på mig under konversationen. Försöker någon förklara någonting för mig eller om jag är den som förklarar så kommer det upp bilder i huvudet som oftast hjälper mig förstå/förklara.

Kan vrida och vända på bilderna, lägga till och ta bort element/detaljer. Inget av det är dock medvetet utan det kommer upp automatiskt.

Använder förmågan till att se problem och lösningar på dessa i vardagen/jobbet/skolan.

Jag kan i många fall föreställa mig levande bilder, lite som att se film fast jag kommer på allt under tiden.
När jag ska rita så tänker jag på hur något ser ut utifrån det jag sett eller varit med om och sen försöker komma på hur formen ser ut genom objektet eller om det bara är ett landskap. Det är rätt svårt att berätta i klarhet vad jag menar. Blir så suddigt när jag ska beskriva saker ibland. (Eller så är jag bara väldigt trött).

Jag tänker mycket klart i bilder. När jag läser , när jag skriver på mina böcker , när jag pratar ( brukar det komma fram olika symboler eller liknelser ibland) Jag tänker också i ord , men mest när jag är lite osäker på dess betydelse - efteråt dyker det upp en bild. Det beror nog också på min dyslexi. (Eftersom dyslektiker ofta tänker i bilder. )

Ja kommer ihåg att jag hade jätteproblem på biologiläraren gav oss en lista med ord och sa att vi skulle skriva de första ordet vi tänker på när vi läste det som stod t.ex. Röd boll, blev så frustrerad då jag såg en röd boll framför mig och inga ord!

Tja, jag tänker i bilder och har eidetiskt minne. Det är inte typ som att en bild ersätter hela mitt synfält, utan snarare att jag "ser" bilden i en bråkdels sekund flera gånger på raken, det liksom blixtrar fram eller hur man ska säga, men jag "ser" de inte riktigt utan det är hjärnan som producerar en bild. Synfältet byts inte ut, snarare kan man väl säga att det är som att se två saker samtidigt; en i ögonen och en i hjärnan. Ibland kan man tappa fokus från det man egentligen ser när man får mentala bilder så att det är som att man bara ser bilden i hjärnan men det blir aldrig så att man helt SER den, utan oftast som sagt är det som att se två saker samtidigt. Jag har ingen aning om hur man tänker om inte i bilder?

Jag är tvärtom väldigt dålig på att tänka visuellt. Har dåligt visuellt minne också.

Jag skulle vilja tro att jag har visuellt minne / förmåga, men jag vet inte. Jag gillar att ha överblicken / helheten innan jag borrar mig ned i detaljer. Jag är inte bra på att jobba i grafiska program som Photoshop mm, saknar mestadels känslan även om jag har bestämda åsikter om vad jag tycker är fint och inte. Totalt sett är jag nog mer text / kodnördig typ.

Fascinerande att läsa!

Jag kan om jag anstränger mig "se" lite suddiga/torftiga detaljfattiga bilder inne i huvudet. Detaljer måste jag måla på själv genom att tänka efter och försöka minnas. Har dåligt visuellt minne/förmåga.

Om jag t ex tänker på min katt så "ser" jag en diffus vit katt. Jajustdetja, tänker jag, hon har ju bruna öron. Och så lägger jag till det. Jajustdetja hon har ju bruna tassar med. Och så vidare. Lite så. Inte alltid så extremt kanske.

Har uselt ansiktsminne med. Träffade min bihandledare tidigare i veckan och han såg inte alls ut som jag förväntat mig. Och då har jag ändå träffat honom en gång tidigare

Kopierade över det jag skrev som svar i ett annat inlägg ifrån Jag82:

"Jag har också synupplevelser som dom du beskriver. Jag tänker dock inte så mycket på dessa eftersom jag har haft dom hela mitt liv och det "hör till" Autism/AS att man kan ha eidetiska fenomen. Faktum är att alla personer med Eidetism har någon grad av autism/AS och vi har lättare för att bli nervösa eller känna oss stressade. Slå upp Eidetik om du vill ha lite mer "kött på benen" om vad det innebär.

Jag lärde mig snabbt att kontrollera min förmåga att kunna "framkalla" och se bildkopior av saker jag sett/läst tidigare. Vet inte om det räknas som fusk eller inte, men det var väldigt praktiskt i skolan och när jag tog körkort. Men jag skriver inte av bilden rakt av, utan skriver svaret först och sen använder jag bilden som facit. Vill bara klargöra att jag hade alltså klarat prov/körkort även utan bildminnet!

Det du beskriver "att om jag tänker på en bild jag sett, så ser jag den så tydligt framför mig att det blir obehagligt. Som ett foto eller film." Det är exakt så Eidetiska bilder fungerar. Skillnaden mellan efterbilder/hallucinationer och eidetiska bilder är just att du kan framkalla dom avsiktligt, att dom är i färg och är väldigt detaljrika.

Att alla med eidetism har någon form av autism/AS kanske beror på att många av oss redan har förstärkta sinnen och då är steget inte så långt till Eidetism (eidetiska bilder/minne).

Mitt förslag är att du lär dig kontrollera bilderna så dom inte dyker upp utan förvarning. Mina bilder dyker upp om jag blundar och tänker på en bild, men inte annars. När jag var yngre och först upplevde bilderna så var det mer som din upplevelse. Förutom din känslomässiga reaktion. Jag blir sällan orolig/rädd.
Det enda jag gjorde för att "kontrollera" bildflödet, var att blunda och framkalla speciella bilder regelbundet. Efter ett tag så "försvann" dom "överflödiga" bilderna och enda sättet att se bilderna var att blunda och framkalla dom. Kan ju finnas andra, bättre sätt, men mitt funkade för mig.

Lycka till!"

Som sagt, jag ser ingen anledning till att oroa sig över denna förmåga och jag håller fullständigt med Gripandekylig att det är en tillgång och inget negativt. Bara man kan lära sig att kontrollera bildflödet.

P.S Precis som Gripandekylig, så behöver jag ingen vägg eller fast punkt för att se bilderna. Jag står/sitter bara still och blundar och tänker på det jag vill se. Om det är en sida ur en bok eller en karta eller en ritning spelar ingen roll. Jag ser det lika klart som om jag haft det rakt framför mig.
Jag kan dessutom "testa" idéer i huvudet och se om dom fungerar innan jag gör dom i verkligheten. Temple Grandin har också den förmågan, att se och testa ritningar/bilder i huvudet. Slå upp och läs om henne så kanske du förstår bättre vad jag menar. D.S

Jag tänker nästan bara med bilder och känslor, ord, ljud. Nästan som att jag drömmer det jag tänker på. Det blir ofta väldigt intensivt, jag blir lite halv frånkopplad när jag gör det. Jag kan sätta mig in i minnen från barndomen och beskriva känsla, detaljer etc. Många påpekar att jag mins väldigt bra och att jag berättar väldigt detaljerat om minnen. Vissa minnen är dock lite suddigare, men får jag slappna av och stirra i intet, så kan jag komma åt rätt mycket, kontrollerat antar jag. Är även bra på att föreställa mina minnen, ifrån 3:e perspektiv.

Jobbiga är ju när folk beskriver saker jag inte vill föreställa mig, för jag kan bara bygga upp en slags bild av vad jag hör. Vilket gör att vissa saker kan bli ganska abstrakta och jag kopplar gärna saker med mina egna känslor. Det blir lite lidelsefullt ibland. Känns som jag "tjyvkikar" på flickvänners (när man har) samlag, när någon skall beskriva hur de tycker om det i halmen.

Förutom att det nog förvärrar det där med att bli överväldigad och trött av att registrera så mycket sinnesintryck, så är det en bra grej med ASD, bildminnet.


nä nu måste jag hitta på nåt vettigt att göra..

Jag82 skrev:Har en liten undran. Tänker ni i bilder? Hur tydligt kan ni se era tankebilder i sådanafall. Ser ni dom bara med ögonen stängda eller även med öppna ögon tex. Om ni kollar på en vägg och föreställer er en bild ni sett. Tex. Ett fotografi. Kan ni då se det? Hur tydligt i sånt fall? Jag kan se en bild framför mig om jag tänker på den och kollar på en vägg tex. Lixom projicera bilden på väggen lite som en inre drömbild. Svårt att förklara.

Drömmer även väldigt detaljrikt och i färg. Att jag har börjat kunna se bilder på detta vis (vet inte om jag alltid kunnat det bara att jag inte försökt tidigare) skrämmer mig så därför har dessa bilder börjat dyka upp av sig själv väldigt mycket som tvångstankar. Har nu börjat med ssri behandling mot tvånget och hoppas att det ska bli lite bättre iallafall

Ja, det kan jag och det är väldigt tydligt.

Ibland så går jag och lyssnar på musik, medan jag föreställer mig saker så djupt (visuellt) att jag nästan tappar sikten framåt.

Ja, jag ser bilder med öppna och stängda ögon som jag tänker på, ibland blir det till och med som en film. Det kan vara en tyst film eller med ljud, också en bild med ljud och utan ljud. Jag ser det så tydligt så att man inte kan se något annat just i den stunden. Det blir som om ögonen täcks för och det ända man ser är tanken man tänker på.

Jag har alltid tänkt i bilder, det var först häromdagen som jag fick till mig att inte alla tänker i bilder. Det kändes konstigt för mig. Om man inte tänker i bilder, hur tänker man då? Precis som beardy beskriver så kommer det upp bilder under en konversation, man föreställer sig det som den andra personen pratar om. Även när jag pratar i telefon så föreställer jag mig personen, var den är och vad den gör. Jag kan även se ord och texter i huvudet, vilket är bra om man får för sig att sjunga låtar baklänges!

Svårt men hör det jag ser mycket enklare.