Min man har precis fått reda på att han kanske har asperger, läkare har sagt att de misstänker det och att det pågår fortfarande en utredning. Observera att han haft en jobbig barndom vilket inte underlättar i det här fallet till exempel, att han invandrade med sin mamma, utan sin pappa när han var liten och dem fick leva gömda under en lång tid ca 5 år, och efter det har det inte blivit bättre, man kan väl säga att det har stabiliserat sig nu, 2013 för bara några månader sen. Och läkare har förut trott att han har haft posttraumatisk stressyndrom på grund av hans ilskeproblem, för att han har haft utbrott flera gånger och hotats, har väldigt kort stubin och verbalt aggressiv.

Han säger själv att han inte har svårt att förstå folk, han vet om folk mår dåligt, om dom är ledsna eller arga, eller glada och så - Däremot kan han inte vara empatisk. Han säger att han har varit det förut, men inte nu längre. Till exempel, hans pappas mamma dog och hans pappa började gråta framför honom, och han förstod att han var ledsen men han kände ingenting. Det gäller ibland när det kommer till mig också, ibland kan jag få ont för att jag är gravid, och jag kan förklara saker eller säga saker, och han kanske svarar med ett: ''jaa.'' Men ändå så känner han i sitt huvud, har han sagt, att han vet att han älskar mig och att han vill vara med mig, han vill säga dom sakerna han känner, men dem kommer inte fram. Han vill säga snälla saker, men ut kommer något helt annat. Det behöver inte vara något dumt, men det kan vara provokativt istället. Som något sätt att skydda sig själv på. Självklart blir jag väldigt sårad och ledsen över det här, men försöker att ha överseende.

Nu är han deppig på grund av att han tror att det här kanske kan hindra hans framtidsplaner som är att studera och bli läkare, kan man trots asperger bli läkare? Han kanske inte har empati, men han har förmågan att läsa av folk enligt honom. Lär man sig till slut att hantera de här olika egenskaperna undrar han då?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Han skulle definitivt inte vara den första. Finns massa läkare m AS. Vad det gäller AS o empati så finns det nog en del trådar här där det disskuteras.

Nja, avsaknad av empati är inte liktydigt med AS.

Kan tänka mig att empatin liksom blivit avstängd, om han nu inte är psykopat.
Jag har liksom blivit sådär så att jag vet att jag brukat tycka att något är fint och njutit av att se och veta att det finns en vacker äng eller ett träd eller en maskin jag gillar.
Men nu känns mest ingenting så jag tror människan kan stänga av saker mer eller mindre medvetet om det blir för jobbigt att leva.

Man liksom lever i vetskapen att det kan bli bättre eller bra men man vet inte när eller hur det kommer att gå till om det alls lyckas bli bättre eller bra igen.
Vet med säkerhet att jag vill att det blir bra igen och kan "känna" vägen dit ibland och gör vanligen vid dessa tillfällen något åt situationen.
Övrig tid bara existerar jag i depression.

Kan han säga att han vill kramas med dig TS (Tråd Skaparen)?

HansPartner skrev:å grund av hans ilskeproblem, för att han har haft utbrott flera gånger och hotats, har väldigt kort stubin och verbalt aggressiv.

HansPartner skrev:Självklart blir jag väldigt sårad och ledsen över det här, men försöker att ha överseende.

Han sårar dig. Han har problem med vredesutbrott och aggressivitet. Mitt i allt det läser jag:

HansPartner skrev: för att jag är gravid

Nu vet jag ju inte alls till vilken grad hans vredesutbrott och aggressivitet går, inte heller vet jag hur ofta han sårar dig och/eller hur ofta du blir ledsen till följd av något han sagt eller gjort. Av det jag läser låter det dock inte som en speciellt stabil eller bra miljö att dra in ett barn i, speciellt inte med tanke på att ett barn tenderar att öka stressen och minska sömnen (för att bara nämna två saker). ¨
Även om din man får en AS-diagnos eller inte så behöver han bevisligen hjälp, en hel del av den och helst snabbt. Är det så att han har AS så blir det ju lättare att anpassa hjälpen efter hans faktiska behov.
Sedan kan man väl fnula på varför i hela världen man vill bli läkare om man inte känner empati, känns inte som ett sunt val.

tahlia skrev:Sedan kan man väl fnula på varför i hela världen man vill bli läkare om man inte känner empati, känns inte som ett sunt val.

Empati är överskattat. Går alldeles utmärkt att vara läkare utan empati. Den bästa läkare jag haft har beskrivits av många som empatilös, själv föredrar jag det.

Läkare kan man väl bli utan empati om man bryr sig om andra på annat sätt. Men man måste vara balanserad. Vi har en bra läkare på sjukhuset som har aspergers men inte officiellt, vet inte om man får vara om man är diagnostiserad, lokförare får man ju inte vara.

Vemsomhelst kan ju ha aspergers vad man än gått igenom eftersom det är medfött, men det är många saker som man måste ha för att det ska vara aspergers. En vettig utredning kan få fram detta.

Det finns något som kallas sekundärpsykopati (ej en diagnos!), och det betyder att någon pga svåra omständigheter inte vuxit upp under omständigheter som tillåtit vettig socialisering. De har inte fått utveckla sina känslor utan de känner mest baskänslor som vrede, upprymdhet osv. De har problem med impulskontroll. De har heller inte fått utveckla sin empati. Därför blir det problem.

Det som skiljer från "riktiga" psykopater är att sekundärpsykopaterna kan känna glimtar av medkänsla och ånger och att det ofta kan känna mycket ångest.

Tyvärr erkänns inte sekundärpsykopati på ett vettigt sätt, även om det är vad jag förstår ett ganska vanligt sätt att bli efter en svår uppväxt.

nano skrev:Kan tänka mig att empatin liksom blivit avstängd, om han nu inte är psykopat.
Jag har liksom blivit sådär så att jag vet att jag brukat tycka att något är fint och njutit av att se och veta att det finns en vacker äng eller ett träd eller en maskin jag gillar.
Men nu känns mest ingenting så jag tror människan kan stänga av saker mer eller mindre medvetet om det blir för jobbigt att leva.

Man liksom lever i vetskapen att det kan bli bättre eller bra men man vet inte när eller hur det kommer att gå till om det alls lyckas bli bättre eller bra igen.
Vet med säkerhet att jag vill att det blir bra igen och kan "känna" vägen dit ibland och gör vanligen vid dessa tillfällen något åt situationen.
Övrig tid bara existerar jag i depression.

Kan han säga att han vill kramas med dig TS (Tråd Skaparen)?

Det är som en bergochdalbana och han kan känna och han kan vilja kramas, men sen ifall han gör det, brukar inte hända. Så rättare sagt så tänker han på det, men det når aldrig dit.

Det är liksom som att, han inte längre vet hur han ska agera. Istället för att bli ledsen, blir han arg.

kiddie skrev:Läkare kan man väl bli utan empati om man bryr sig om andra på annat sätt. Men man måste vara balanserad. Vi har en bra läkare på sjukhuset som har aspergers men inte officiellt, vet inte om man får vara om man är diagnostiserad, lokförare får man ju inte vara.

Jo man får vara lokförare, lokföraren Torolf (?) har fått tillbaks jobbet.

tahlia skrev:

HansPartner skrev:å grund av hans ilskeproblem, för att han har haft utbrott flera gånger och hotats, har väldigt kort stubin och verbalt aggressiv.

HansPartner skrev:Självklart blir jag väldigt sårad och ledsen över det här, men försöker att ha överseende.

Han sårar dig. Han har problem med vredesutbrott och aggressivitet. Mitt i allt det läser jag:

HansPartner skrev: för att jag är gravid

Nu vet jag ju inte alls till vilken grad hans vredesutbrott och aggressivitet går, inte heller vet jag hur ofta han sårar dig och/eller hur ofta du blir ledsen till följd av något han sagt eller gjort. Av det jag läser låter det dock inte som en speciellt stabil eller bra miljö att dra in ett barn i, speciellt inte med tanke på att ett barn tenderar att öka stressen och minska sömnen (för att bara nämna två saker). ¨
Även om din man får en AS-diagnos eller inte så behöver han bevisligen hjälp, en hel del av den och helst snabbt. Är det så att han har AS så blir det ju lättare att anpassa hjälpen efter hans faktiska behov.
Sedan kan man väl fnula på varför i hela världen man vill bli läkare om man inte känner empati, känns inte som ett sunt val.

Det där med att bli läkare, det finns ju faktiskt kirurger och andra delar man jobbar som utan att ha så mycket patientkontakt. Och den knappa tiden man har med patienten lär man knappast behöva vara empatifull, för det var det han ville hålla på med - kirurgi. Och som sagt så kommer det som vågor, så det är liksom som att han har haft empati förut, men inte har det längre. Det pågår en utredning just nu om han har AS eller vad det nu kan vara.

Han har två barn, eftersom han själv har haft en svår barndom så skulle han aldrig låta barnen få gå igenom liknande förhållande som han har fått gå igenom, och det har han visat. Det är barnen han även pratat med läkaren om, det är endast då han inte kan vara sitt ''dåliga jag''. Då pratar han väldigt pedagogiskt, han skriker inte på dom eller någonting.

Han har ju sökt och tagit hjälp, just på grund av hur han är mot mig och hur han varit mot folk, för han vill ju inte vara såhär.

kiddie skrev:Läkare kan man väl bli utan empati om man bryr sig om andra på annat sätt. Men man måste vara balanserad. Vi har en bra läkare på sjukhuset som har aspergers men inte officiellt, vet inte om man får vara om man är diagnostiserad, lokförare får man ju inte vara.

Vemsomhelst kan ju ha aspergers vad man än gått igenom eftersom det är medfött, men det är många saker som man måste ha för att det ska vara aspergers. En vettig utredning kan få fram detta.

Det finns något som kallas sekundärpsykopati (ej en diagnos!), och det betyder att någon pga svåra omständigheter inte vuxit upp under omständigheter som tillåtit vettig socialisering. De har inte fått utveckla sina känslor utan de känner mest baskänslor som vrede, upprymdhet osv. De har problem med impulskontroll. De har heller inte fått utveckla sin empati. Därför blir det problem.

Det som skiljer från "riktiga" psykopater är att sekundärpsykopaterna kan känna glimtar av medkänsla och ånger och att det ofta kan känna mycket ångest.

Tyvärr erkänns inte sekundärpsykopati på ett vettigt sätt, även om det är vad jag förstår ett ganska vanligt sätt att bli efter en svår uppväxt.

Han har känt empati förut, kanske för några år sen men det har uppstått massa problem och det kanske har gjort att han har tappat lite av den där förmågan av att känna empati.


Admin: tog bort en överflödig citatruta

Zima33 skrev:Jo man får vara lokförare, lokföraren Torolf (?) har fått tillbaks jobbet.

Vad bra!

Två trådar om läkare med AS:

lakare-med-asperger-t5565.html

hur-stor-andel-lakare-har-asperger-omrostning-t24790.html

kiddie skrev:

Zima33 skrev:Jo man får vara lokförare, lokföraren Torolf (?) har fått tillbaks jobbet.

Vad bra!

Och Transportstyrelsen överklagade igen? Hur gick det sedan?

dasunbedingte skrev:

kiddie skrev:

Zima33 skrev:Jo man får vara lokförare, lokföraren Torolf (?) har fått tillbaks jobbet.

Vad bra!

Och Transportstyrelsen överklagade igen? Hur gick det sedan?

Det var ett kort reportage med Torolf för inte så länge sen (1-2 veckor sen kanske) där han körde ett tåg och var glad för att vara tillbaks på jobbet.

Edit: Kan ha varit 3-4 v sen också, min tidsuppfattning är rätt kass.

Puffar!

Har en fråga, han ska börja ta Sertralin tabletter, hur kommer det påverka honom? Vad kommer det göra för skillnad?

Sertralin är ju antidep. Det är omöjligt att säga hur det kommer påverka honom eftersom sånt är så individuellt... förhoppningsvis kommer han må bättre.

HansPartner skrev:Puffar!

Har en fråga, han ska börja ta Sertralin tabletter, hur kommer det påverka honom? Vad kommer det göra för skillnad?

Tja han kanske går upp i vikt? Det lär vara en vanlig biverkning.

Att bedöma någons tillstånd endast utifrån vad som skrivs på ett forum tror jag är svårt men det skulle kunna handla om depression, män som är deprimerade kan visa det genom att bl.a. bli lättirriterade, ilskna och aggressiva, man kan ju också få svårt att känna något, känslor för andra m.m:

1177.se - Depression

När nedstämdheten övergår i depression
I dagligt tal säger man ofta att man är ”deprimerad” eller ”deppig” när man känner sig ledsen, nedslagen eller ur form. Men ordet syftar egentligen på ett allvarligare tillstånd som kräver behandling. Det som händer vid en depression är att hjärnans signalsubstanser kommer i obalans, vilket påverkar bland annat känslolivet, initiativförmågan och sömnen.

Ojämnt humör
Depression kan ibland yttra sig genom att man blir sur, lättirriterad eller till och med aggressiv. Ofta kan det då vara omgivningen som reagerar och märker att det är något som inte stämmer. Man kanske presterar sämre på arbetet, eller börjar dricka mer alkohol än vanligt.