Ska försöka förklara detta så bra jag kan - för jag är nyfiken på om någon känner igen det!
Detta är en grej som är rätt typisk för mig, och som är rätt jobbig att stå ut med.

Såhär:
För att må bra när jag vistas utomhus behöver jag ha så lite störningsmoment runt mig som möjligt. Helst av allt skulle jag väl vilja sitta i ett hörn i ett vitmålat rum, i tystnaden, men det går ju inte alltid an.

På sommaren upplever jag i alla fall att jag får 1000 olika störningsmoment runt mig som jagar mig, som får mig att tappa fokus, och som får mig att uppleva obehag.
Det är solsken i ögonen som man störs av (solglasögon stör typ lika mkt)
Pollen i luften som gör så näsan kliar
Solkräm som känns smetig och äcklig på huden
Insekter som surrar en i öronen (jag är fobisk mot dom)

Allt detta, kombinerat med det som redan känns jobbigt (att ej snubbla när man går, att bära på saker, att ha skor, att ha hår på huvudet!!!) gör så jag fan vill krypa in i ett mörkt hål och gömma mig och inte komma ut förän omgivningen känns lugn.

Kort och gott: jag har jävligt svårt att koncentrera mig på att bara VARA, bara ha en kropp och orka med vardagen, när det är så mycket störande som pågår runtomkring.

Är det nån mer som känner igen sig i detta ?
Att alla "kroppskänslor" bara blir för mycket ibland, trots att andra upplever det jag nämner som bagateller ?

Skulle vara intressant att höra om någon mer känner sig överväldigad av både den egna kroppen och alla andra intryck man måste bolla med varje dag.

absolut.
jag blir alltid mycket mer känslig under sommarvärme och sol, blir trött och får huvudvärk och känner mig tung och som att precis alla yttre stimuli blir ungefär 100 ggr mer påtagliga.

men mitt värsta hatväder är när det "regnar dimma" - dvs är sådär varken varmt eller kallt eg och EXTREMT fuktigt i luften, ibland lite duggregn eller så hänger det bara i luften, grått och mörka moln osv. man blir liksom fuktig om kläderna både utifrån och inifrån (jag svettas sjukligt mkt just i detta sorts väder av nån jävla anledning... eller om det är kondens eller något sånt) och helt klibbig och äcklig och överhettad men frysig på samma gång.

eller på vintern, då man måste klä på sig en massa för att inte frysa men sen kanske blir tvungen att stressa till tunnelbanan (jag går öht väldigt fort jämt, och blir därmed väldigt varm) och när man då kommer in i värmen är det liksom svett- och värmeattack.

just det med att vara överväldigad av min egen kropp (bra beskrivet!) har jag alltid känt lite nu och då. det blev bättre sen jag började med cs-behandling men när vädret är emot mig så hjälper det inte utan allt blir sådär äckligt och jobbigt i kroppen att typ all energi går åt till att bara stå ut.

LostInAForest skrev:absolut.
jag blir alltid mycket mer känslig under sommarvärme och sol, blir trött och får huvudvärk och känner mig tung och som att precis alla yttre stimuli blir ungefär 100 ggr mer påtagliga.

men mitt värsta hatväder är när det "regnar dimma" - dvs är sådär varken varmt eller kallt eg och EXTREMT fuktigt i luften, ibland lite duggregn eller så hänger det bara i luften, grått och mörka moln osv. man blir liksom fuktig om kläderna både utifrån och inifrån (jag svettas sjukligt mkt just i detta sorts väder av nån jävla anledning... eller om det är kondens eller något sånt) och helt klibbig och äcklig och överhettad men frysig på samma gång.

eller på vintern, då man måste klä på sig en massa för att inte frysa men sen kanske blir tvungen att stressa till tunnelbanan (jag går öht väldigt fort jämt, och blir därmed väldigt varm) och när man då kommer in i värmen är det liksom svett- och värmeattack.

just det med att vara överväldigad av min egen kropp (bra beskrivet!) har jag alltid känt lite nu och då. det blev bättre sen jag började med cs-behandling men när vädret är emot mig så hjälper det inte utan allt blir sådär äckligt och jobbigt i kroppen att typ all energi går åt till att bara stå ut.

Åhh jaa, jag känner fan igen mig i allt du beskriver!!!
Nämnde det ej i trådstarten för det skulle bli så långt då - men har också problem med olika sorters väder!!

Avskyr regn - för då får jag liksom så mkt att koncentrera mig på ... hah .. Att gå runt och "vara" med allt det jobbiga som det redan innebär, och att sedan få en massa regndroppar i ansiktet så jag ser dåligt, blir blöt om kläderna (sjukt obehagligt) och får fult hår Blir otroligt självmedveten när jag måste gå runt i regn.

Börjar precis som du också svettas brutalt av fuktigt väder ... känner mig allmänt äcklig och vill bara gå hem! Det samma är det med vintern - jag har alltid hög kroppstemperatur och ibland får jag feta värmeattacker av värmen när man kommer inomhus efter att ha vart ute i kyla. Vill bara kasta av mig allt då och känner mig asgrinig ...

Är en sådan "konstig" som går runt i shorts med strumpbyxor på vintern och höstjacka, just för att jag inte tål att svettas. Går även hellre typ barfota och halvnaken i regn än att ha på mig kläder som klistras äckligt mot kroppen så jag får panik!

Vad innebär CS-behandling btw ?

Har en bekant med AS som också upplevde stora problem med sommaren. Som barn sade han bara att han inte tyckte om sommaren men när han blev äldre kunde han förklara varför. För hans del var det rent sensoriskt och specifikt synintryck. Sommaren upplevde han som "plottrig", allt hade olika rundade former och det var färger överallt i ett enda kaos vilket stressade honom. Vintern var behaglig, rakt, platt och tämligen få färgvarationer, mestadels vitt och brunt/svart/grått.

Vi som har sensoriska svårigheter kan få problem med de mest "underliga" saker som folk vanligtvis inte reflekterar över. Mycket sådant som, om man dristar sig till att försöka tala om hur man fungerar för "vanligt folk", resulterar i en hel del höjda ögonbryn. Det tycks dock hamna i "normalfacket" för autister. Således är du fullkomligt normal.

tahlia skrev:Har en bekant med AS som också upplevde stora problem med sommaren. Som barn sade han bara att han inte tyckte om sommaren men när han blev äldre kunde han förklara varför. För hans del var det rent sensoriskt och specifikt synintryck. Sommaren upplevde han som "plottrig", allt hade olika rundade former och det var färger överallt i ett enda kaos vilket stressade honom. Vintern var behaglig, rakt, platt och tämligen få färgvarationer, mestadels vitt och brunt/svart/grått.

Vi som har sensoriska svårigheter kan få problem med de mest "underliga" saker som folk vanligtvis inte reflekterar över. Mycket sådant som, om man dristar sig till att försöka tala om hur man fungerar för "vanligt folk", resulterar i en hel del höjda ögonbryn. Det tycks dock hamna i "normalfacket" för autister. Således är du fullkomligt normal.

Jag håller verkligen med din bekant i hans beskrivning av sommaren! För mig känns det som om det är mkt som sticker i ögonen, stör i mina öron eller känns på huden. Tycker det är asjobbigt när man är svettig och har solkräm och även måste få kryp som sätter sig på en ... ryser och blir kallsvettig av det verkligen! Blir liksom en för stark "kroppskänsla" att orka med när allt det där händer!

Hahaha ja alltså det är grymt skönt att ha hittat människor som förstår här ... Den enda som förstått mig någelunda annars är min pojkvän. Ingen annan fattar när jag berättar att jag upplever så mycket som störningsmoment under sommaren och att detta ger mig obehag i ögonen, öronen och huden!

Mår allra bäst av att gå runt med ögonen täckta av något (exempelvis fejkglasögon, eftersom jag ej har vanliga glasögon) för det skärmar av lite, och öronen med hörlurar i så inget obehagligt kan surra mig i örat eller låta äckligt i öronen på annat sätt!

Plasticfck skrev:Åhh jaa, jag känner fan igen mig i allt du beskriver!!!
Nämnde det ej i trådstarten för det skulle bli så långt då - men har också problem med olika sorters väder!!

Avskyr regn - för då får jag liksom så mkt att koncentrera mig på ... hah .. Att gå runt och "vara" med allt det jobbiga som det redan innebär, och att sedan få en massa regndroppar i ansiktet så jag ser dåligt, blir blöt om kläderna (sjukt obehagligt) och får fult hår Blir otroligt självmedveten när jag måste gå runt i regn.

Börjar precis som du också svettas brutalt av fuktigt väder ... känner mig allmänt äcklig och vill bara gå hem! Det samma är det med vintern - jag har alltid hög kroppstemperatur och ibland får jag feta värmeattacker av värmen när man kommer inomhus efter att ha vart ute i kyla. Vill bara kasta av mig allt då och känner mig asgrinig ...

Är en sådan "konstig" som går runt i shorts med strumpbyxor på vintern och höstjacka, just för att jag inte tål att svettas. Går även hellre typ barfota och halvnaken i regn än att ha på mig kläder som klistras äckligt mot kroppen så jag får panik!

Vad innebär CS-behandling btw ?

haha, igenkänning - jag gick i hoodie + lager på lager med tunnare tröjor nästan hela vintern förutom när det var som allra svinkallast.

nåt som hjälper mig liiite är att se över vilka material jag klär mig i, jag kan ABSOLUT inte ha typ polyester och annan syntet i tröjor och byxor/kjolar. det blir som att ha på sig en jävla plastpåse. strumpbyxor går bra till viss del, men då har jag helst bomulls- eller ullmix.
ull och är också bra öht för det suger liksom upp svetten men blir ändå inte iskallt som t ex bomull kan bli (inte all ull funkar för mig dock, det kan nog vara olika beroende på hur den behandlats/tjocklek på plagg osv). och på sommaren är lin skönt som fan, tyvärr inte alltid de snyggaste kläderna bara.

cs = centralstimulantia. concerta, ritalin och sånt! (jag har adhd-diagnos utöver as + lite annat)

LostInAForest skrev:

Plasticfck skrev:Åhh jaa, jag känner fan igen mig i allt du beskriver!!!
Nämnde det ej i trådstarten för det skulle bli så långt då - men har också problem med olika sorters väder!!

Avskyr regn - för då får jag liksom så mkt att koncentrera mig på ... hah .. Att gå runt och "vara" med allt det jobbiga som det redan innebär, och att sedan få en massa regndroppar i ansiktet så jag ser dåligt, blir blöt om kläderna (sjukt obehagligt) och får fult hår Blir otroligt självmedveten när jag måste gå runt i regn.

Börjar precis som du också svettas brutalt av fuktigt väder ... känner mig allmänt äcklig och vill bara gå hem! Det samma är det med vintern - jag har alltid hög kroppstemperatur och ibland får jag feta värmeattacker av värmen när man kommer inomhus efter att ha vart ute i kyla. Vill bara kasta av mig allt då och känner mig asgrinig ...

Är en sådan "konstig" som går runt i shorts med strumpbyxor på vintern och höstjacka, just för att jag inte tål att svettas. Går även hellre typ barfota och halvnaken i regn än att ha på mig kläder som klistras äckligt mot kroppen så jag får panik!

Vad innebär CS-behandling btw ?

haha, igenkänning - jag gick i hoodie + lager på lager med tunnare tröjor nästan hela vintern förutom när det var som allra svinkallast.

nåt som hjälper mig liiite är att se över vilka material jag klär mig i, jag kan ABSOLUT inte ha typ polyester och annan syntet i tröjor och byxor/kjolar. det blir som att ha på sig en jävla plastpåse. strumpbyxor går bra till viss del, men då har jag helst bomulls- eller ullmix.
ull och är också bra öht för det suger liksom upp svetten men blir ändå inte iskallt som t ex bomull kan bli (inte all ull funkar för mig dock, det kan nog vara olika beroende på hur den behandlats/tjocklek på plagg osv). och på sommaren är lin skönt som fan, tyvärr inte alltid de snyggaste kläderna bara.

cs = centralstimulantia. concerta, ritalin och sånt! (jag har adhd-diagnos utöver as + lite annat)

Haha mjo förstår det - svettningarna man kan få kan va så jävla obehagliga ://

Håller med ang. materialen!! Ska också tänka på det...
Finns som du säger vissa material som gör så svetten blir kall och ligger kvar, vilket är rysligt obehagligt!
Är typ omöjligt för mig att ha t-shirt för övrigt, oavsett material, för armhålorna är liksom täckta och svettar konstant mot tyget. Usch!

Tack för förklaringen på cs-behandling! Hade aldrig hört uttrycket innan

Plasticfck skrev:...

Allt detta, kombinerat med det som redan känns jobbigt (att ej snubbla när man går, att bära på saker, att ha skor, att ha hår på huvudet!!!) gör så jag fan vill krypa in i ett mörkt hål och gömma mig och inte komma ut förän omgivningen känns lugn.

Kort och gott: jag har jävligt svårt att koncentrera mig på att bara VARA, bara ha en kropp och orka med vardagen, när det är så mycket störande som pågår runtomkring.

Är det nån mer som känner igen sig i detta ?
Att alla "kroppskänslor" bara blir för mycket ibland, trots att andra upplever det jag nämner som bagateller ?

Skulle vara intressant att höra om någon mer känner sig överväldigad av både den egna kroppen och alla andra intryck man måste bolla med varje dag.

Hahaha, ja, det där med att ha hår på huvudet fick mig att skratta till här! Så känner jag med! Ibland när jag är stressad och/eller allt bara känns föör mycket så gör håret det hela ääännu värre och jag känner att jag bara vill raka av alltihop! Jag har ännu inte rakat av det helt och hållet. Men en gång fick jag nog (när jag var supergravid och det var juli) då vände jag huvudet över badkaret och bara klippte av det med en sax. Det var så befriande! Men sedan, när det var september eller så, då ångrade jag mig..


Helt ärligt så har jag aldrig kopplat mitt tycker-inte-om-sommaren till överbelastning, men nu när jag tänker på det så förstår jag att det kan vara mycket av det som ligger bakom.

Idag till exempel så kämpade vi oss (jag kämpade, de andra flöt med), till stranden. Det är först en kvarts bilresa och sedan en kvarts "skogs"-promenad till vattnet. När vi gick där genom "skogen" och det var vallfärdande människor omkring oss och barnen studsade runt och trallade och fåglar som kvittrade och tungt att putta barnvagnen och grus som knastrade under allas skor och de vallfärdande folken gick om oss och pratade med varandra och maken och barnen pratade med varandra och solen som lyste ner mellan trädkronorna och det var sol skugga sol skugga, sen när maken började vissla fick jag ett utbrott och ville inte vara med längre! Vi hade inte ens kommit fram till stranden och jag ville bara sätta mig på en sten och blunda och hålla för öronen en stund. Nu gjorde jag inte det. (Tyvärr faktiskt, för det hade nog hjälpt.) Istället "skärpte jag till mig" bet ihop, smajlade stort (har läst att man lurar hjärnan genom att fejksmajla stort, haha) och försökte verka lika positiv och förväntansfull som alla andra som gick där. Gaaah! Sedan hur det var på stranden, det är ett annat kapitel
Men alla barnen (och maken) var glada när vi kom hem i alla fall, så det var ju värt det. Själv stängde jag in mig i köket med hörselkåpor på, äter några kokta ägg och läser här..

Om jag längtar till hösten? Japp!

Jag har inte så mycket problem med sakerna du beskriver, förutom solen.
Är inte heller överförtjust i alla onda insekter som är precis överallt, speciellt getingar och fästingar.

Min hjärna blir mer överbelastad av att det är konstant ljud utomhus, barn som skriker, gräsklippare, någon som bygger om sin altan, vatten som låter från vattenspridare och vattenslangar, hundar som står ute och skäller .. ahhh jag kan fortsätta i all evighet.

Till sist blir allting bara ett muller i huvud och jag kan inte koncentrera mig på någonting, jag kan inte blockera ljuden eller sortera dom, det går inte.


Tycker det är absolut kanon när det regnar för då vill ingen vara utomhus och det enda man hör är regnet, det blir som vilodagar för min hjärna.

yakamoko skrev:

Plasticfck skrev:...

Allt detta, kombinerat med det som redan känns jobbigt (att ej snubbla när man går, att bära på saker, att ha skor, att ha hår på huvudet!!!) gör så jag fan vill krypa in i ett mörkt hål och gömma mig och inte komma ut förän omgivningen känns lugn.

Kort och gott: jag har jävligt svårt att koncentrera mig på att bara VARA, bara ha en kropp och orka med vardagen, när det är så mycket störande som pågår runtomkring.

Är det nån mer som känner igen sig i detta ?
Att alla "kroppskänslor" bara blir för mycket ibland, trots att andra upplever det jag nämner som bagateller ?

Skulle vara intressant att höra om någon mer känner sig överväldigad av både den egna kroppen och alla andra intryck man måste bolla med varje dag.

Hahaha, ja, det där med att ha hår på huvudet fick mig att skratta till här! Så känner jag med! Ibland när jag är stressad och/eller allt bara känns föör mycket så gör håret det hela ääännu värre och jag känner att jag bara vill raka av alltihop! Jag har ännu inte rakat av det helt och hållet. Men en gång fick jag nog (när jag var supergravid och det var juli) då vände jag huvudet över badkaret och bara klippte av det med en sax. Det var så befriande! Men sedan, när det var september eller så, då ångrade jag mig..


Helt ärligt så har jag aldrig kopplat mitt tycker-inte-om-sommaren till överbelastning, men nu när jag tänker på det så förstår jag att det kan vara mycket av det som ligger bakom.

Idag till exempel så kämpade vi oss (jag kämpade, de andra flöt med), till stranden. Det är först en kvarts bilresa och sedan en kvarts "skogs"-promenad till vattnet. När vi gick där genom "skogen" och det var vallfärdande människor omkring oss och barnen studsade runt och trallade och fåglar som kvittrade och tungt att putta barnvagnen och grus som knastrade under allas skor och de vallfärdande folken gick om oss och pratade med varandra och maken och barnen pratade med varandra och solen som lyste ner mellan trädkronorna och det var sol skugga sol skugga, sen när maken började vissla fick jag ett utbrott och ville inte vara med längre! Vi hade inte ens kommit fram till stranden och jag ville bara sätta mig på en sten och blunda och hålla för öronen en stund. Nu gjorde jag inte det. (Tyvärr faktiskt, för det hade nog hjälpt.) Istället "skärpte jag till mig" bet ihop, smajlade stort (har läst att man lurar hjärnan genom att fejksmajla stort, haha) och försökte verka lika positiv och förväntansfull som alla andra som gick där. Gaaah! Sedan hur det var på stranden, det är ett annat kapitel
Men alla barnen (och maken) var glada när vi kom hem i alla fall, så det var ju värt det. Själv stängde jag in mig i köket med hörselkåpor på, äter några kokta ägg och läser här..

Om jag längtar till hösten? Japp!

Hehehe, fnissade lite när jag läste ditt inlägg xDDD
Känner igen mig så mycket i vad du beskriver!!

Jag brukar också få ... aggressioner, när omvärlden liksom stör för mycket! Himlen, solen, träden, gräset, marken ... ALLT stör ibland ... Allt det i kombination med störande "människoljud" gör det hela ännu jobbigare.

Stör mig just nu jävligt mycket på att ha hår när det blåser ... för hur väl jag än fixar mig, så får jag fula "småhår" som sticker ut överallt och ger mig en känsla av fulhet. Jag blir liksom irriterad när jag känner att håret är utom min kontroll

Mm, hår som blåser runt och fastnar på läpparna, kittlar i öronen, kliar i ögonen, är i vägen när man ska se.. det är ingen favorit här heller. Även jag har småhår och får spader för att det inte går att hålla ordning på dem. Men snart är det mössaväder igen, då är det lugnt! Bara att samla upp allt i en knut i nacken och toppa med en "glad" mössa så känns det bättre *flinar* (Sedan så tillkommer ju förstås efter-mössan-trubblet då det gäller att få ordning på håret när man väl är inne, på plats bland folk eller nåt, hohoho..)

Känner du förresten också att du när du har håret utsläppt blir lite extra irriterad? Det har jag nämligen insett att jag blir. Det är som att allting blir krångligare, att det gör att jag inte kan få luft ordentligt. Så även om jag försöker "vara fin" ibland med utsläppta lockar, så slutar det _alltid_ med att jag har en knut i nacken ändå efter en liten stund..

yakamoko skrev:Känner du förresten också att du när du har håret utsläppt blir lite extra irriterad? Det har jag nämligen insett att jag blir. Det är som att allting blir krångligare, att det gör att jag inte kan få luft ordentligt. Så även om jag försöker "vara fin" ibland med utsläppta lockar, så slutar det _alltid_ med att jag har en knut i nacken ändå efter en liten stund..

JAAAAAAAAAAAAAA ÅHHHH det utsläppta håret gör mig grymt självmedveten!!!! Trivs bra i utsläppt utseendemässigt, men jag känner att jag är för fixerad vid hårets utseende när det är utsläppt ...
Mest för att jag går runt och slätar ut håret med fingrarna hela tiden, av rädsla för att håret annars ska bli krusigt och fult av typ fukt eller blåst! Är även svårt för mig att hålla koll på håret när det blåser iväg, eller hamnar i ansiktet på något sätt!
Kan bli grymt irriterad av att ha håret att bry mig om!

Uppsatt är lätt skönast!