Jag är sedan ett år tillbaka ihop med mannen i mitt liv och sedan några månader är vi sambos. Jag har påbörjat en utredning för AS vilket jag ganska nyligen förstått att jag antagligen har.Och det ger klarhet i varför jag haft så svårt med relationer i livet. Både i vänskap och i kärlek. Jag har förstått nu att jag har varit orsaken till att mina tidigare pojkvänner tröttnat. (Är 39 år och har hunnit med en del sådana) Nuvarande sambon säger ifrån när jag gör och säger saker som sårar honom. Men igår var jag tydligen extra elak och han började fundera på om han verkligen klarar att leva med mig. Jag förstår ju inte att jag sårar och säger elaka saker och jag menar det verkligen inte. Men det börjar bli väldigt tungt att leva med mig själv nu känner jag och jag kanske borde gå och prata med någon.

Min utredningspsykolog ska jag inte tillbaka till förrän i mitten av augusti. Jag vet inte hur jag ska undvika att såra min partner framöver heller. Ibland märker jag efteråt på hans reaktion att jag gjort nåt dumt och ibland säger han ifrån men det är ändå så att jag inte alltid fattar efteråt varför det var så farligt. Han har själv drag av as och sedan lite andra grejer men vi älskar varandra och vill verkligen leva med varandra. Jag vill inte sumpa det här förhållandet också.

Många kommuner erbjuder familjerådgivning till rätt beskedliga priser. Det kanske kan vara något värt att kolla upp. De kan förmodligen inte särskilt mycket om psykiatri och än mindre om AS, men det kan kanske ändå vara till nytta med en tredje och oberoende person i samtalet med erfarenhet av relationsproblem som kan ge perspektiv på saker. Särskilt om de bedriver sin verksamhet rätt självständigt från andra sociala insatser.

Jo, Bjäbbis (long time...), det tror jag är ett bra råd. Typen av problem borde väl nämligen vilken god relationsrådgivare som helst känna igen och kunna hjälpa till mot, hur litet rådgivaren än vet om problem som just aspisar ibland har.

Tack för era tips. Hade varit intressant att höra om det finns fler härinne med samma problem för såvitt jag vet så är det lätt att såra andra när man har AS.

Andra trådar om aspie-NT-förhållande:

att-ha-as-och-leva-med-en-partner-t19883.html

romantisk-som-en-grasten-t18305.html

hjalp-kommunikations-krasch-t22232.html

tror-att-min-tjej-har-as-t24568.html

varfor-sarar-jag-min-flickvan-t8166.html

Själv vet jag att folk brukar plötligt och oväntat (för mig) bli arga på mig. Därför att något jag sagt tydligen går att tolka negativt. Typ om jag frågar min man "Har du gjort ...?" så går han i taket och skäller ut mig för att han minsann har så mycket annat att göra så han hinner verkligen inte med allt yadayada. Som om jag skällt ut honom för att hin inte gjort det, jag ställde bara en fråga utan någon undermening.

Du är då inte ensam smulan!
Själv har jag också bott ihop med min karl i snart ett år, är dock lite yngre än dig men inte fan är jag lättare att ha att göra med. Det är en hel del vardagsproblematik, det känns som att jag sårar honom väldigt ofta, jag gör honom ledsen och enligt honom har jag väldigt svårt för att se hans sida på situationen om inte han förklarar det tydligt för mig och även då säger jag till honom att "Nej jag förstår tyvärr inte vad du menar".

Däremot har det blivit bättre nu när jag har gått hos psykolog, fått min diagnos och vi lär oss för var dag hur vi ska agera då vi verkligen vill ha en framtid ihop och vi älskar varandra och gör vårat yttersta för att båda parter skall vara nöjda.

Jag tycker du ska höra av dig till psykiatrin igen (antar att det är där du gör din utredning) och be om samtalsstöd fram till din diagnos kommer, att du är i akut behov av det samt att Ni två skulle behöva träffa psykologen ihop. Det fick vi göra och bättre blev det.

Sedan i framtiden, då finns det kursutbud för både oss med as hur man gör i förhållanden och anhörighetskurs/träffar för att han skall lära sig hur man bäst förhåller sig till dig.

Långt inlägg men jag känner verkligen med dig! Håller tummarna <3

Tack Alexa!
Låter bra att det finns kurser för det skulle vi nog behöva både han och jag. Jo vi vill ju verkligen leva med varandra och jag vill inte förstöra fler förhållanden nu. Nu är jag åtminstone medveten, det var jag aldrig i tidigare förhållanden utan fattade inte varför det blev så fel. Asperger har ju kommit på tapeten först i slutet på förra året då jag ramlade över information och kände att "men det där är ju jag!" Så inte nog med att jag börjat förstå varför och på vilket sätt jag sårar min sambo och har mycket tankar kring hur jag ska kunna göra relationen bättre, insikten om att jag (med all säkerhet)har Aspergers har blivit en chock för mig och det är fruktansvärt mycket tankar kring det. Hela livet måste liksom bearbetas en gång till.

Jag gör utredningen i en annan stad 15 mil bort då jag bodde där när jag ställdes i kö. Men jag kanske kan kontakta vårdcentralen här i Göteborg där jag bor och be dem skriva en remiss till nån psykolog här sålänge.

Men fan en sån som känner sig alltid sårad. Fan vad jobbigt. Sådana människor behöver bli lite mer tjockhudade så de inte blir sårade.

imagine skrev:Men fan en sån som känner sig alltid sårad. Fan vad jobbigt. Sådana människor behöver bli lite mer tjockhudade så de inte blir sårade.

Kanske det men alternativet att människor inte alls är medkännande är inte bra det heller. Om man vill att någon ska acceptera ens egna svårigheter så lär man också behöva stå ut med deras.

imagine skrev:Men fan en sån som känner sig alltid sårad. Fan vad jobbigt. Sådana människor behöver bli lite mer tjockhudade så de inte blir sårade.

Beror väl ändå på orsaken... man ska inte behöva ta vilken skit som helst och förväntas vara neutral.

imagine skrev:Men fan en sån som känner sig alltid sårad. Fan vad jobbigt. Sådana människor behöver bli lite mer tjockhudade så de inte blir sårade.

Nu är det ju inte riktigt fallet att allt sårar honom. Det är inte varje dag det här, långt ifrån. Men jag kan säga riktigt elaka saker ibland tyvärr, omedvetet.