Jag var på anställningsintervju förra veckan för ett jobb jag sökt, ett kombinerat skolboende för autistiska barn med utvecklingsstörning. Intervjun verkade ha gått bra, jag fick frågor som "Vad är professionalism för dig?" och "Vad är samarbete för dig?" och de verkade väldigt nöjda med mina svar.

Igår kväll fick jag komma och provjobba på stället. Jag var taggad, för jag ville verkligen ha jobbet. En fast tjänst på 50 %. Men någonting gick fel och jag vet inte varför. Jag kom med många initiativ och försökte vara med och ta hand om barnen, men då sade en i personalen att jag pratade för mycket med barnen. Då blev det svårt att lägga om till lagom pratande och varje gång jag sade något var jag rädd att jag pratade för mycket. Jag fick svårt att även prata med personalen då, och fick liksom anstränga mig. De sade att jag skulle "observera mest", så då gjorde jag det då. Men det verkade nästan inte heller vara bra.

Och sen helt plötsligt så började personalen att fullständigt ignorera mig! De pratade hela tiden med varandra och tittade inte ens på mig. Jag försökte komma mellan och ställa frågor och så kring det de pratade om, men de ville inte ens lyssna, ännu mindre registrera att jag var i samma rum.

De var helt som vanligt när de pratade med varandra och skrattade och log, men så fort jag sade något (om de ens lyssnade vill säga!) så försvann deras leenden och de blev med ens som tomma i ansiktet fast mer åt ointressehållet.

Ibland när jag pratade med dem eller ställde frågor så registrerade de knappt först att jag ens sagt något, så jag fick säga det igen. Då registrerade de iallafall ATT jag hade sagt något, men verkade inte ha hört vad (trots att jag verkligen pratat tydligt och korrekt). Jag upprepade igen klart och tydligt men de sade ändå "Vad?". Det var kusligt detta! Ungefär som om jag pratat ett främmande språk med dem, men ändå så var det korta enkla meningar på en korrekt och väl tydligt artikulerad svenska.

Jag hade fått ett papper att ta med hem och skicka in till polisen för utdrag ur belastningsregistret (som man måste visa upp när man jobbar med barn) och hade lagt pappret på skrivbordet inne på kontoret eftersom jag inte hade ryggsäcken min i rummet just då, så jag tänkte ta pappret innan jag gick sen. Men då när jag skulle hämta det så fanns det inte kvar. Jag fick återigen kämpa mig till uppmärksamhet från dem i personalen, först få dem att registrera att jag stod där, sen få dem att registrera ATT jag sagt något, och sen även VAD jag sagt. Så efter ca 3 st upprepningar fick jag höra att tjejen som gav mig pappret hade lagt tillbaka det i sitt fack igen!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Ville hon att jag skulle glömma bort pappret? Borde jag ha fattat att jag inte var önskvärd och därmed inte ens ha frågat efter pappret? Jag hade ju fattat för länge sen - det var ju överdrivet tydligt från deras sida, men man måste ju ändå spela med i det artiga spelet (har jag fått lära mig). Så jag frågade ju förstås efter pappret eftersom jag tidigare hade fått det. Eller skulle jag ha sagt "Jag fattar att jag inte är önskvärd, så jag struntar i pappret"???

Hela det här kändes verkligen FRUKTANSVÄRT OLUSTIGT! Jag kände mig som en spetälsk, en pestsmittad. Som en jude under 40-talets Tyskland. Och jag fattar inte vad som blev fel!?

Moderator: Flyttat från Övriga Aspergerfrågor.

Men herre GUD vad oproffesionellt!!!

Det skulle jag ha sagt så skulle dom få stå där och skämmas för så här gör man bara inte oavsett vad man tycker om personen ifråga. Helt uteslutet och jag skulle dessutom påtala det för deras överordnande att det är så dom gör.

Nej, den arbetsplatsen med en sån attityd är inget och ha!

Res dig och vet att det är dom det var fel på och där har folk barnen!!!

Edit: prata för mycket med barnen? Ja, man pratar faktiskt med barn ganska naturligt!

mitzerl skrev:Jag var på anställningsintervju förra veckan för ett jobb jag sökt, ett kombinerat skolboende för autistiska barn med utvecklingsstörning. Intervjun verkade ha gått bra, jag fick frågor som "Vad är professionalism för dig?" och "Vad är samarbete för dig?" och de verkade väldigt nöjda med mina svar.

Igår kväll fick jag komma och provjobba på stället. Jag var taggad, för jag ville verkligen ha jobbet. En fast tjänst på 50 %. Men någonting gick fel och jag vet inte varför. Jag kom med många initiativ och försökte vara med och ta hand om barnen, men då sade en i personalen att jag pratade för mycket med barnen. Då blev det svårt att lägga om till lagom pratande och varje gång jag sade något var jag rädd att jag pratade för mycket. Jag fick svårt att även prata med personalen då, och fick liksom anstränga mig. De sade att jag skulle "observera mest", så då gjorde jag det då. Men det verkade nästan inte heller vara bra.

Och sen helt plötsligt så började personalen att fullständigt ignorera mig! De pratade hela tiden med varandra och tittade inte ens på mig. Jag försökte komma mellan och ställa frågor och så kring det de pratade om, men de ville inte ens lyssna, ännu mindre registrera att jag var i samma rum.

De var helt som vanligt när de pratade med varandra och skrattade och log, men så fort jag sade något (om de ens lyssnade vill säga!) så försvann deras leenden och de blev med ens som tomma i ansiktet fast mer åt ointressehållet.

Ibland när jag pratade med dem eller ställde frågor så registrerade de knappt först att jag ens sagt något, så jag fick säga det igen. Då registrerade de iallafall ATT jag hade sagt något, men verkade inte ha hört vad (trots att jag verkligen pratat tydligt och korrekt). Jag upprepade igen klart och tydligt men de sade ändå "Vad?". Det var kusligt detta! Ungefär som om jag pratat ett främmande språk med dem, men ändå så var det korta enkla meningar på en korrekt och väl tydligt artikulerad svenska.

Jag hade fått ett papper att ta med hem och skicka in till polisen för utdrag ur belastningsregistret (som man måste visa upp när man jobbar med barn) och hade lagt pappret på skrivbordet inne på kontoret eftersom jag inte hade ryggsäcken min i rummet just då, så jag tänkte ta pappret innan jag gick sen. Men då när jag skulle hämta det så fanns det inte kvar. Jag fick återigen kämpa mig till uppmärksamhet från dem i personalen, först få dem att registrera att jag stod där, sen få dem att registrera ATT jag sagt något, och sen även VAD jag sagt. Så efter ca 3 st upprepningar fick jag höra att tjejen som gav mig pappret hade lagt tillbaka det i sitt fack igen!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Ville hon att jag skulle glömma bort pappret? Borde jag ha fattat att jag inte var önskvärd och därmed inte ens ha frågat efter pappret? Jag hade ju fattat för länge sen - det var ju överdrivet tydligt från deras sida, men man måste ju ändå spela med i det artiga spelet (har jag fått lära mig). Så jag frågade ju förstås efter pappret eftersom jag tidigare hade fått det. Eller skulle jag ha sagt "Jag fattar att jag inte är önskvärd, så jag struntar i pappret"???

Hela det här kändes verkligen FRUKTANSVÄRT OLUSTIGT! Jag kände mig som en spetälsk, en pestsmittad. Som en jude under 40-talets Tyskland. Och jag fattar inte vad som blev fel!?

Otroligt dåligt gjort av dem. Du borde anmäla dem på ngt sätt. För diskriminering kanske. För det är så jag har uppfattat det hela. Så där får man bara inte behandla andra oavsett om man har funktionshinder eller inte. Det känns nästan som medveten mobbning. Hoppas du orkar gå vidare och leta nya jobb. Låt inte detta förstöra självförtroendet. Det är de som gjort fel...INTE DU!

Tack Aspkvinna, fast det är ju ändå JAG som har problem, jag har ju den här diagnosen som gör mig till pestsmittad. De kunde inte se att jag har AS, men däremot att jag är pestsmittad. Så det är väl bara att acceptera att man är en pestsmittad som ingen vill ha med att göra.

Och om jag skulle ringa till chefen (som jag varit på intervju hos) så skulle jag väl säkert få höra skit själv. Eller så skulle det heta att "ta inte saker så personligt". Det är vad jag fått höra förut på olika jobb, att jag tagit saker för personligt som inte är personligt. Så jag vet ju inte längre vad jag skall och vad jag inte skall ta personligt...

Jag har blivit deprimerad av det här nu, jag håller på och riktigt går ner mig. Jag orkar och vill inte göra någonting. Jag ligger bara i sängen hela tiden, och går bara upp lite snabbt för att typ ge mat åt katten och skriva något inlägg här, sen är det sängen igen. Jag kan inte äta längre heller.

Det är bara så jäkla olustigt att inte veta VAD som blivit fel. Och det är väl det som är typiskt för Asperger syndrom.

Glimma skrev:Otroligt dåligt gjort av dem. Du borde anmäla dem på ngt sätt. För diskriminering kanske. För det är så jag har uppfattat det hela. Så där får man bara inte behandla andra oavsett om man har funktionshinder eller inte. Det känns nästan som medveten mobbning. Hoppas du orkar gå vidare och leta nya jobb. Låt inte detta förstöra självförtroendet. Det är de som gjort fel...INTE DU!

Tack Glimma, fast som jag skrev till Aspkvinna så är det ju JAG som sägs "inte fatta antydningar" eller "tar saker för personligt som inte skall tas personligt" som jag fått höra så många gånger. Så det är ju liksom svårt att klaga då. Speciellt som ingen vet om min diagnos...

Jag vägrar acceptera att det är korrekt att bemöta dig på detta sätt oavsett AS eller ej.

Det är helt förkastligt hur det nu än är om du passar för tjänsten eller ej.

Jag känner igen det där med att man ställer välformulerade frågor och får inte ens en muskeldragning i respons, ungefär som att man var ett spöke. Däremot aldrig, som jag upplevt det, för att folk gillat mig mindre, utan troligtvis för att de fann min frågeställning så absurt irrelevant eller dum att den inte var värd att bry sig om. Trots att jag själv ofta känner att det kan ha varit en väldigt viktig punkt.
Varför vet jag inte, kanske för att de själva ser svaret självklart och att man borde tänka till lite och inte förstår att andra inte finner det lika lätt att komma fram till svaret som dem? Kanske kändes lite far off, och vet inte ens hur det ska börja försöka ge svar på frågan? En del verkar ha problem att svara med "jag förstår inte vad du menar" eller "jag har inte kunskaperna nog för att ge ett riktigt svar".
Arga blir de dessutom när man upprepat sig ett par gånger med stigande röst, så att de blir tvingade att spotta ut något (detta utan att göra något oförskämt, som att avbryta någons konversation med en annan).

Vad gäller att någon tagit pappret så får jag samma känslor som du, att de försöker ge någon sorts indikation att de inte gillar din närvaro. Personen kan ju ha trott att du glömt pappret och gått för dagen och ville vara hänsynsfull. Även om så var fallet kan det vara bra att mer eller mindre ställa personen mot väggen; om det visade sig vara fel så säger det i alla fall att du inte tycker om uppvaktning på ett sånt vis (kanske inte vill bli sedd som en glömsk person/känna dig särbehandlad?), och finner det obehagligt.
Jag undrar också varför du inte blev informerad om det. Var det så att du var kvick med att fråga vart pappret var eller brydde sig personen inte förrän du frågade? Svaret på det kan väga in i bedömningen om de gillar dig eller ej.

Jag tycker inte om att visa mina huggtänder heller, men det är viktigt för annars är det bara du som vet om att du lider av den här situationen. NTs verkar inte heller se det så allvarligt när man förklarar saker och ting på ett lugnt och sansat sätt, för då kan man ju inte känna sig särskilt förtvivlad. Man måste på något sett ge intrycket att man är ett emotionellt vrak.

Hursomhelst, ett fint plåster från mig till dig.

Jag får för mig att möjligen så har någon sagt något som inte stämt om dig till någon och det har spritt sig, de kanske har en mytoman hos sig och de brukar avslöja sig efter ett tag.
Då blir de förmodligen besvikna på denne även om de kanske inte kommer ihåg att h*n sagt något om just dig och resultatet av det.

Jag tycker det var bra att du pratade med barnen, det gillade de nog.
Minns att jag gillade o berätta för någon av fröknarna när vi byggt något eller bara hällt alla klossar i en hög på dagis.

Vad tror du om att ringa o fråga vad det var som gick så fel och berätta att du fick känslan av att vara ovälkommen.
Kanske tom kunde säga att reaktionerna du fick fick dig att bli orolig och det kanske var oroligheten kollegorna reagerade på, du hade ju fokus på barnen och blev överrumplad av att höra att man inte kulle göra det men ville göra ett bra intryck.
Prata för mycket med barnen tror iaf jag att är omöjligt.

Kan ju prova att skriva ett mail till knattetimmen på Radio Stockholm och hoppas på o få höra deras åsikt.
www.sr.se/stockholm
http://www.sr.se/cgi-bin/stockholm/prog ... el=1230349

Programinfo från deras hemsida:
Måndagar 09.33 - 10.30
Ring oss och fråga om barn eller att vänta barn. Telefonnummer till vår studion under sändning är 08-653 33 00. Det går också bra att skriva på knattetimmen@sr.se.
Louise Hallin, barnmorska och terapeut, och Malin Alfvén som är barnpsykolog svarar på lyssnarnas frågor i direktsändning.

nano skrev:Jag får för mig att möjligen så har någon sagt något som inte stämt om dig till någon och det har spritt sig

Näe, problemet var snarare att de helt plötsligt började agera som de gjorde. De första ca två timmarna var allt helt okej, men sen svängde de liksom om.

nano skrev:Jag tycker det var bra att du pratade med barnen, det gillade de nog.

Det var autistiska barn, så det är inte alls säkert att de uppskattar prat. Jag försökte redan att inte prata för mycket eller för långa meningar och sånt, men fick ändå höra att jag pratade för mycket.

nano skrev:Vad tror du om att ringa o fråga vad det var som gick så fel och berätta att du fick känslan av att vara ovälkommen.

Tja, jo, eventuellt skulle man kanske kunna ringa till chefen, men jag vet inte om hon då kanske kommer tycka att jag borde sagt det till dem på arbetsplatsen istället...

nano skrev:Kan ju prova att skriva ett mail till knattetimmen på Radio Stockholm och hoppas på o få höra deras åsikt.

Ehhh, ett barnprogram på radion, varför skulle man skriva till dem? Hänger inte alls med nu... Och det här handlar som sagt om hur personalen på ett boende för autistiska barn behandlat mig.

Tänkte på om de också tyckte man kunde prata för mycket med barnen.
Missade att det handlade om autistiska barn.
Har just ingen kunskap om dem, vet inte ens hur jag skulle reagera på dem heller.

Detta var hur denna personal börjar bete sig när de mötte en vuxen med diagnos inom autismspektrumet. Jag tycker det klassar bort dem fullkomligt från att jobba med barn med sådana diagnoser.

Satans äckel. Detta är den så kallade "normala" världens sätt att frysa ut människor. Det är helvete i mig inte sådana här människor som ska ha arbeten, en lön och sitt på det torra, det är de om några som skulle leva i utanförskap och få gå och undra vad det är för fel på dem. För det är DEM det är fel på. Betydligt mer än på "oss".

Det är just sådana här historier som bevisar det.

Fy fan för NT-världen och deras perversa världsbild.

Kramar i massor, vännen... och tack för att du hängde ut de här svinen och berättade för oss hur de betedde sig.

Jag är ledsen för din skull Mitzerl, jag är säker på att du skulle ha gjort ett bra jobb där.

Jag misstänker att de bara kände av att du "inte passade in", så som NT brukar känna inför aspergare. De fattar nog inte ens att de gjorde något fel, som ignorerade dig. Den som tillhör den trygga majoriteten känner aldrig det.

Tycker också du ska ringa till chefen och berätta att du fick uppfattningen att personalen inte ville ha dig där. Det är inte så lätt att ensam konfrontera en hel grupp, det borde chefen förstå.

OnionKnight skrev:Jag känner igen det där med att man ställer välformulerade frågor och får inte ens en muskeldragning i respons, ungefär som att man var ett spöke. Däremot aldrig, som jag upplevt det, för att folk gillat mig mindre, utan troligtvis för att de fann min frågeställning så absurt irrelevant eller dum att den inte var värd att bry sig om. Trots att jag själv ofta känner att det kan ha varit en väldigt viktig punkt.

Påfallande ofta är nog frågan istället för för dum tvärtom för intelligent, avancerad, subversiv eller känslig, och det är DET som folk reagerar på. De kan helt enkelt inte med att säga att de inte förstår den, inte har svar på den, inte orkar ta reda på svaret, inte vill prata om saken (fast det är relevant) eller att de blir förnärmade av att de framstår som pantade. Faktiskt.

Alien skrev:Jag är ledsen för din skull Mitzerl, jag är säker på att du skulle ha gjort ett bra jobb där.

Jag misstänker att de bara kände av att du "inte passade in", så som NT brukar känna inför aspergare. De fattar nog inte ens att de gjorde något fel, som ignorerade dig. Den som tillhör den trygga majoriteten känner aldrig det.

Tycker också du ska ringa till chefen och berätta att du fick uppfattningen att personalen inte ville ha dig där. Det är inte så lätt att ensam konfrontera en hel grupp, det borde chefen förstå.

Håller med. Och har chefen nåt att berätta så kanske bilden klarnar. Det kanske hände nåt som du inte fick vetskap om, där och då? Lycka till hursomhelst. Bättre lycka nästa gång!!

alfapetsmamma skrev:Påfallande ofta är nog frågan istället för för dum tvärtom för intelligent, avancerad, subversiv eller känslig, och det är DET som folk reagerar på. De kan helt enkelt inte med att säga att de inte förstår den, inte har svar på den, inte orkar ta reda på svaret, inte vill prata om saken (fast det är relevant) eller att de blir förnärmade av att de framstår som pantade. Faktiskt.

Undrar just hur man hanterar sådant?

alfapetsmamma skrev:Påfallande ofta är nog frågan istället för för dum tvärtom för intelligent, avancerad, subversiv eller känslig, och det är DET som folk reagerar på. De kan helt enkelt inte med att säga att de inte förstår den, inte har svar på den, inte orkar ta reda på svaret, inte vill prata om saken (fast det är relevant) eller att de blir förnärmade av att de framstår som pantade. Faktiskt.

Det påminner mig om hur jag brukade tänka efter många av de jobb jag sökte, och inte ens blev kallad till intervju för, när jag försökte vara aktivt arbetssökande under mitten av 90-talet, att det verkade närmast mer troligt än något annat att jag skulle ha gett rekryteringsansvarige intrycket att vara för bra och ett hot i konkurrensen om framtida befordringar, och valdes bort av det skälet.

Ju mer jag tänker på saken, så tror jag inte den gissningen var särskilt pjåkig...

mitzerl skrev:
Och sen helt plötsligt så började personalen att fullständigt ignorera mig! De pratade hela tiden med varandra och tittade inte ens på mig. Jag försökte komma mellan och ställa frågor och så kring det de pratade om, men de ville inte ens lyssna, ännu mindre registrera att jag var i samma rum.

De var helt som vanligt när de pratade med varandra och skrattade och log, men så fort jag sade något (om de ens lyssnade vill säga!) så försvann deras leenden och de blev med ens som tomma i ansiktet fast mer åt ointressehållet.

Ibland när jag pratade med dem eller ställde frågor så registrerade de knappt först att jag ens sagt något, så jag fick säga det igen. Då registrerade de iallafall ATT jag hade sagt något, men verkade inte ha hört vad (trots att jag verkligen pratat tydligt och korrekt). Jag upprepade igen klart och tydligt men de sade ändå "Vad?". Det var kusligt detta! Ungefär som om jag pratat ett främmande språk med dem, men ändå så var det korta enkla meningar på en korrekt och väl tydligt artikulerad svenska.

Känns igen, speciellt upplevde jag det bemötandet när jag tvingade mig att gå på enstaka fester m okända personer när jag var i 15-25-årsåldern. (OT: Jag gjorde det för att jag tänkte att jag skulle bli normal genom att utsätta mig för jobbiga situationer. Jag gick ju bara in för vad jag hade hört, nämligen att man ska öva på det man tycker är jobbigt och svårt). Ja, och hela skoltiden präglades av detta också förstås. Jag vet fortf inte på vilket sätt eller varför jag var ointressant, avvikande eller vad jag gjorde för fel. Kan hända att andra såg mig som ett hot när jag inte var som dom.

Mitzerl jag undrar om det inte helt enkelt handlade om att du försökte göra för mycket första gången du var där. Att du var lite för ivrig helt enkelt? När man är på ett ställe för första gången så förväntas man iaktta och ställa frågor och ta insruktioner - kanske inte ta initiativ med en gång.

Det kan ju också hända att du träffade någon slags känslig punkt om du gjorde något som de inte brukade göra med barnen.

Det är dock bara min gissning efter du har beskrivit situationen och det behöver inte alls vara rätt.

Sen tror jag också att det är så i många vårdjobb att man förväntas delta i personalens gemenskap och att det är lika viktigt som att ägna sig åt vårdtagarna.

Hade en kort sejour i hemtjänsten och på äldreboende när jag var ung och jag minns att jag tyckte det var lättare när man skulle vara hemma hos de gamla för då kunde man fokusera sig på en person i taget och ägna sig åt den utan att hänga upp sig så mycket på andras prioriteringar.

Pemer skrev:....att det verkade närmast mer troligt än något annat att jag skulle ha gett rekryteringsansvarige intrycket att vara för bra och ett hot i konkurrensen om framtida befordringar, och valdes bort av det skälet....

Vad var det för jobb du sökte och vad är det du är extra bra i?

Det handlade om basala kontorsjobb, och jag kunde bifoga arbetsprover på vad jag är kapabel att åstadkomma med hjälp av en dator i form av seriöst layoutade trycksaker.

Och rent allmänt kommer jag nog aldrig att förstå hur man resonerar och fungerar när jag med mina ansökningsbrev och arbetsprover var en sökande man på fullaste allvar inte skulle ha blivit det ringaste nyfiken på vad det var för en jeppe. Att jag skulle ha kunnat för mycket snarare än för lite för respektive tjänst känns betydligt rimligare.

Men sanningen är väl förstås trots allt att jag måste ha utstrålat min för NT-världen fundamentalt felaktiga stil. Få visste nog riktigt vad, men något var ju bara åt helvete fel med mig, klart inte jag skulle komma i fråga.

mitzerl

Jag håller med Aspkvinna, Alien, Bjäbbis & co.
Och undrar vad det här är för folk att jobba med barn.

Kanske du var för ivrig. Kanske du tryckte kollegorna på någon öm punkt. Kanske var du för bra med barnen? Men man kan vara en massa saker utan några djävla bokstäver också! Skyll inte allt på AS du! Andra kan göra mer fel än du tror. Och du mera rätt.

Finns det någon ännu högre instans att klaga hos? Mer anonymt, men kanske med större verkan? Och som kanske inte lika lätt kan ta till fega slag under bältet som "du tar det för personligt"?

Jag är jättebra på de första 15 sekunderna vid en anställningsintervju:
"HEEEEEJ" (tar i hand o hälsar o ser denne i ögonen och skakar hand med ett fast och stabilt tag) och säger "kul o komma hit, ser ut o vara frächa lokaler här" eller liknande.
Så får man någon fråga och då är det bara att hoppas att man kan svara på det på ett vettigt sätt (behöver inte vara något klokt man säger, bara med ett leende typ även om man inte har den blekaste aning och säger det (för det mesta)).
Verkar som om sinnesstämningen är viktigare än det man säger.

Sedan barkar det åt helskotta om vi inte kommer in på teknik men jag har fått ett o annat sådant jobb som gått åt helskotta under intervjun också.
Kan iofs bli helt tokfel ibland, då får man inte jobbet.

Sökandet av jobbet så att man kommer på intervju är bland det jobbigare jag vet.

Bjäbbmonstret skrev:Mitzerl jag undrar om det inte helt enkelt handlade om att du försökte göra för mycket första gången du var där. Att du var lite för ivrig helt enkelt? När man är på ett ställe för första gången så förväntas man iaktta och ställa frågor och ta insruktioner - kanske inte ta initiativ med en gång.

Det kan ju också hända att du träffade någon slags känslig punkt om du gjorde något som de inte brukade göra med barnen.

Det är dock bara min gissning efter du har beskrivit situationen och det behöver inte alls vara rätt.

Sen tror jag också att det är så i många vårdjobb att man förväntas delta i personalens gemenskap och att det är lika viktigt som att ägna sig åt vårdtagarna.

Hade en kort sejour i hemtjänsten och på äldreboende när jag var ung och jag minns att jag tyckte det var lättare när man skulle vara hemma hos de gamla för då kunde man fokusera sig på en person i taget och ägna sig åt den utan att hänga upp sig så mycket på andras prioriteringar.

Det får mig att tänka på hur illa omtyckt jag och vissa andra vikarier var på servicehus, för sisådär tjugo år sen. Jag ville hellre vara hos en tant och lägga hennes hår, eller gå en promenad med nån som inte kom ut än att sitta i rökrummet med mina kollegor och bli helt inpyrd av Gula Blend. Det var väldigt illa sett minns jag och jag har alltid sagt att det var kollegorna som var det jobbiga med det stället, inte gamlingarna eller att torka skit ens.