MiaM skrev:Det önskvärda är dock att dessa lyxkonsumtionspersoner inser hur mycket de jobbar just för att upprätthålla en lyxkonsumtionsnivå, och hur lite de egentligen skulle behöva jobba om de hade måttligare krav på livet och vi sjukpensionärer kunde vara med och jobba i detta hypotetiska måttligare arbetstempo.

Åh, så sant!!!

Om jag får lov...

Prestationsångest mixat med existentiellångest... det var en härlig cocktail du har just nu Tallerger!

Ta ett steg tillbax vetja och relaxa, för vad allt går ut på egentligen är att DU ska ha så bra den stund du lever. Om det sen är som en zebra som betar gräs på afrikas savann hela sitt liv eller som en kille som vill leva ett givande liv spelar ingen roll, det är vad du gör av den stunden som är din som betyder nåt. Du klarar av det du vill göra! Dessutom behöver du inte heller göra saker, du behöver även bara vara. Balans.

Otillräcklig Bah! Inte! Du är du och gör ditt bästa, of that I'm sure!

Tallerger skrev:

Alien skrev:

Tallerger skrev:Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Vi är många som har svårt med t ex flexibilitet.

Har det hänt nåt med dina studier som fått bägaren att rinna över? Du kanske behöver hjälp/anpassning pga ditt funktionshinder. Kolla här:
Möjligheter till högre studier

Känner du dig ensam om din "otillräcklighet" så är vi ju många som du här. Har du träffat några av oss irl, t ex på AS-träffar?

Sen kan jag bara instämma i att du just nu ska kräva hjälp hos en läkare så du mår bättre och orkar ta itu med det som nu känns övermäktigt.

Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Mondo, om mitt bästa inte räcker för att jag ska bli lycklig då? Min lycka ÄR beroende av andra människor och hur de väljer att förhålla sig till mig. Jag vill bli älskad, inte nödvändigtis av alla, men av åtminstone någon mer än mina föräldrar och min bästa kompis. Jag upptäckte tidigare idag att jag har en fästing på min penis. Man får väl vara glad att någon intresserar sig för den delen av mig. Jag hoppas att det är en hona. Kommer nästan kännas synd att ta bort den i morgon.

Hoppas inte någon tyckte det var stötande att jag nämnde det där. Det var inte mitt syfte. Bäst att påpeka det. Man vet aldrig hur folk funkar. Själv ser jag en viss komik i fästingens val av plats, även om det naturligtvis är mycket obehagligt att ha den där. Någon sorts galghumor kanske.

För att svara på en fråga som någon ställde också: Jag vet inte om mina psykologsamtal ger något. Jag vet inte hur jag annars skulle må, bara hur jag mår nu. Jag vill ju gärna ha mer konkret hjälp med livet än han kan erbjuda.

Jag skulle nog försökt få tag på någon doktor och be om medicin, men det enda din psykolog kan göra i medicinsk väg är att se till att du får kontakt med en läkare.

MsTibbs skrev:

Charley? skrev:Jag skulle hoppat från någon bro eller någonting.

Är bron så hög att man dör av fallet, så har man massor av tid att ångra sig på, men ingen chans att ändra utgången. Tycker ringa doktorn elelr liknande är ett bättre alternativ.

Jag tänkte också på det, så en bro är nog ingen bra idé.

Jag har nog inte samma drastiska humor som många andra aspies. Hoppas du tagit bort fästingen; ju längre tid den finns kvar desto större risk för TBE och Borrelia.
http://netdoktor.passagen.se/?lngItemID=3580

Fästingen är väl som myggan; det är honorna som behöver suga blod för äggens skull.

Vilka förväntningar har du på psykologen? Att han är nån som lyssnar på dig, som du kan prata öppet med (utan att han tröttnar/blir ledsen som anhöriga)? Att han ska fixa ditt liv? Det sista är för höga förväntningar. Men en KBT-psykolog "förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande".

Sen om du behöver ångestdämpande medicin (just nu/också) så måste du kontakta en läkare.

Tallerger skrev:Mondo, om mitt bästa inte räcker för att jag ska bli lycklig då? Min lycka ÄR beroende av andra människor och hur de väljer att förhålla sig till mig. Jag vill bli älskad, inte nödvändigtis av alla, men av åtminstone någon mer än mina föräldrar och min bästa kompis. Jag upptäckte tidigare idag att jag har en fästing på min penis. Man får väl vara glad att någon intresserar sig för den delen av mig. Jag hoppas att det är en hona. Kommer nästan kännas synd att ta bort den i morgon.

Fästingen suger blod. ju mindre blod du har i penisen, desto svårare blir det för dig att få errektion när du väl behöver...

Kostar det så smakar det antar jag man kan säga om fästingen med Inget kul får man ha utan risker hehee Som andra skrivit så behöver den tas bort asap pga att när de börjar bli lite mätta så kräks de upp maginnehåll i såret med eventuella virus och andra smittor....

Sen gällande din känsla av otillräcklighet.... det är bara precis det det handlar om, en känsla. Tänk om, tänk annorlunda, om du gör ditt bästa och vet det så kommer ingen att anmärka på dig. Du vet väl att man inte kan anklaga den som försöker!?

Tallerger skrev:Mondo, om mitt bästa inte räcker för att jag ska bli lycklig då? Min lycka ÄR beroende av andra människor och hur de väljer att förhålla sig till mig. Jag vill bli älskad, inte nödvändigtis av alla, men av åtminstone någon mer än mina föräldrar och min bästa kompis. Jag upptäckte tidigare idag att jag har en fästing på min penis. Man får väl vara glad att någon intresserar sig för den delen av mig. Jag hoppas att det är en hona. Kommer nästan kännas synd att ta bort den i morgon.

Nu är fästingen borttagen!

Tallerger skrev:Nu är fästingen borttagen!

Om du inte har något emot att jag frågar, det gjorde förbannat ont va?

Pontus skrev:

Tallerger skrev:Nu är fästingen borttagen!

Om du inte har något emot att jag frågar, det gjorde förbannat ont va?

Faktiskt inte. Den satt inte så djupt. Den kanske bara ville ha sex och trodde att det skulle vara skönt för mig om den sög på min...så kanske vi stoppar där.

Du behöver inte säga nåt mer

Otur kallas det. Fy fan.

Jag hittar heller inget bättre ord för det än just otur.

Jag var på anställningsintervju och hade med mig bilder på vad och hur jag arbetar, Visade hur jag dokumenterar mitt arbete. Berättade glatt om alla bra projekt jag har gjort, alltså innan jag fick min diagnos AS. Dom tittade på mig och såg bara tröttare och tröttare ut vartefter jag pratade. Inte fick jag något arbete, men det är jag bara glad över. Dom presenterade sina elever som om dom vore små monster. Ungar i åk 7-9 är väl som alla andra lite rädda att vara annorlunda och har sina snurrigheter. Vem har inte det? Det lät som om dom ville ha en militant general som skulle hålla dom i schak och så vill jag inte ha det.
Är detta vad skola betyder, diciplin. Vart tog den kreativa kreativiteten vägen? Nu tar långrast, sommarlov och jullov på samma gång!

Har också varit omgiven av sk elitvarelser lite för mkt. Vet hur jobbigt detta kan vara. Har läst på Högskola och vet hur det kan vara. Men har du frågat om hur det fungerar med rätt till förlängd examenstid och sådana saker. För mig har det funkat bra. Vi har ju rätt till åtgärder när vi ska studera. Även när vi ska jobba. Du är inte ensam om att känna dig otillräcklig. Men ta inte livet av dig.......du är ALLDELES FÖR VÄRDEFULL för det. Har du ingen arbetsterapeut som kan hjälpa dig? Kontakta habiliteringen.. Men du har nog fått liknande tips redan.



M v h
Glimma

Jag har en del erfarenhet av det där med tjejer.
Oj, nu blev jag visst självutnämnd expert, sorry.

Nåja, som någon sade så är det bra att bara ta korta kontakter oavsett vad för sorts kontakt det är.
Något som gör att man får byta två ord är klart bra, det övar hela kontaktbiten och en fördel har jag märkt vara om man själv avslutar kontakten man tagit iställlet för att dra ut på den tid då man får bra kontakt.
Då blir liksom den där "bra-känslan" kvar hos den man pratat med och är det en kollega så är det ju extra andvändbart, det påverkar både dig och henne.
Ibland blir det pannkaka av alltihop men det brukar gå att garva bort och säga "sorry jag tänkte fel" eller något.
Bäst är om man gillar det man säger tror jag.

Hon som sade merparten av detta var singelcoach och sade att flörta det var något bebisar var jättebra på, att söka kontakt, de övade automatiskt.
Hon menar att man kan göra samma sak som vuxen men att man förmodligen inte behöver göra det lika ofta som en bebis gör det.

Rätt som det är står den där rätta personen framför en som förmodligen redan är nyfiken på en och då blir det lättare att ta samtalet med henne (((eller honom för dendelen om an är tjej)
När jag tänker efter finns det ju andra läggningar också) de hittar ju folk de med).

Själv tror jag att jag kommer att hitta min tjej på ett jobb någonstans för jag behöver mycket tid att observera henne innan jag blir kär.
Intresserad kan jag bli snabbt men hittils inte kär så fantastiskt snabbt.

nano: Jag blev jätteförvirrad av ditt inlägg. Var essensen (stavning?) i det du skrev att man mår bättre av att kommunicera sina känslor och tankar?

Nej TS ville gärna ha bättre kontakt med tjejer och jag tänkte att eftersom jag brukar vara bra på att ta kontakt men sällan brukar gå så mycket längre än så så tänkte jag att jag kunde berätta om mina observationer och erfarenheter i ämnet.
Är rätt kass på att upprätthålla kontakter men med en del går det jättebra.
Kanske är så för alla, man pratar med många och några få blir man vän med

Lovar iofs inte att jag har rätt men det har ju fungerat för mig iaf.
Fast jag har ingen direkt strategi utom möjligen sprida glädje när jag känner mig lite glad

Har en förmåga att skriva konstiga inlägg ibland.

Förstår nu, tack.

Tallerger skrev:Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Apropå det du kallar elitvarelser:
Jag kom o tänka på en sak som tyder på att många arbetsgivare följer varann.
Minns ni hur det sett ut i jobbannonser under de senaste 15 åren och förmodligen innan det?
Man har gått och sökt den ena modeegenskapen till den andra utan att tänka själv.
Bara kopierat och förmodligen hoppats att alla andra ska veta varför man skrivit vissa ord, man har gått från begrepp till begrepp, ett tag skulle man jobba problemorienterat, sedan fick man inte vara det utan något annat, sedan stresstålig och nu är inte det lika viktigt längre, nu ska man vara social tror jag.
Jag var på säljkurs en gång med en tjej som drev företaget "goda råd AB", hon sade att "man helt enkelt kallar sig för det som kunden vill att man ska vara, konsult, coach, teamleader, projektadministratör, utbildningskonsulent you name it men, jag har egentligen varit samma Carola hela tiden, det är bara ett namn".

När man väl är på intervju så spelar inte den där annonsen så stor roll utan om det man sagt i telefon stämmer eller inte.
Majoriteten av anställarna har ingen aning men måste visa för sina chefer att de vet vad de gör för o inte förlora jobbet och chefen ser annonserna.

Och så finns det jobbmöten där de ska fylla en viss tid med prat, jo tjena liksom.

Jag tror att TS gör det jobb som de andra bara försöker ge sken av att de gjort, läser bara delar av vad som anvisats och skippar tråkiga delar.
Ett företag jag sökte jobb på där gjorde de "lathundar" av böcker, kortade ner dem till bara några procent av orginalet, tydligen vanligt att faktaboksförfattare får betalt per sida.
Jättebra ide tycker jag.

Minns när jag gick i skolan var det många som bara accepterade saker och tog för givet att allt som stod i böckerna var sant och inte nödvändigtvis förstod men kunde kopiera just de saker som stod i böckerna och läraren visade.
Men jag ville förstå, och det ställde tydligen till problem, matte kunde jag få rätt på än fast jag inte gjorde så som läraren sagt att man skulle göra, det var intressant

Ledssen att det blir ett långt inlägg igen.

Kom o tänka på en sak till som jag glömt att jag varit med om med just soc när jag var runt 17 tror jag.
Pappa och jag bråkade rejält ett tag, polisen och soc blev inblandat.
Socialchefen kom hem till oss och jag tyckte att det kändes riktigt illa att just soc var hemma hos oss.

Föräldrarna fråga om jag kunde få komma till en annan familj, fosterfamilj.
men han sade att det brukade inte vara så vanligt när det gäller så pass gammla barn.
Det brukade vara att man betalade en lägenhet istället.

Några dagar innan hade en socialsekreterare kört hem mig efter att jag var hos dem, hon sade att hon tyckte det var kul att jag inte var så tillknuten, hon tyckte det var så många killar i min ålder som skulle tuffa till sig och gå med axlarna högt upp och burra upp sig för och visa sig större.

Hon frågade hur jag ville att vi gjorde om vi sågs på stan om vi skulle säga hej eller ingenting just för att hon visste att jag inte ville bli förknippad med soc.
När hon svängde in på vår gata så blev hon förvånad över alla blommor hade just slagit.
Massor med starka färger, det såg ut som en paradgata, rosa, vitt, gult, rött, blått, hade nog inte tänkt på det innan och så sade hon "man kan inte tro att det finns några barn som kan fara illa här, det är så fint" "jooo" sade jag lite försiktigt medans vi åkte förbi alla andra barn och tänkte att det var tur att hon tordes ta sin egen privata bil och skjutsa mig i och inte en det stod socialförvaltningen på.

Tallerger skrev:Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Nej, du är inte omgiven av elitvarelser. Du är omgiven av spattiga kackeldjur som inte kan göra en sak i taget eller göra saker grundligt.
De fnattar omkring från det ena till det andra för att de inte har uthållighet nog att fokusera på EN SAK I TAGET. De blir nervösa av regler, gränser & tydlighet. Då känner de sig som fisken på land. Om de får exakta besked blir de oroliga & nervösa, och de blir sällan riktigt bra på någonting.

Vi får försöka lära packet lite ordning!
Stå på dig broder!

KrigarSjäl:
Jag tycker du helt klart har en poäng där även om jag nog bara håller med till 80%, de hoppar runt med dålig uthållighet.
Däremot inget pack.
Bra skrivet

De jag åsyftade med det epitetet var samma folk som Tallerger syftade på: "högskolor, arbetsgivare och annat pack"